10.6. 1944

Käraste Lisen min!

Nåd och Frid!

Sitter nu på ett resande hem rum i Matkaselkä, och skall jag skriva några rader till dej så att du inte behöver vänta så alltför länge----------

Jag hade ressällskap av Levi och Isak Käld, samt en annan av pojkarna från min gamla enhet ända till R-mäki, så den biten gick snabbt.  I R-mäki hade vi ju kommit överens om att träffa varandra Kock och jag. Och mycket riktigt så stod han på perrongen och väntade på mej då jag anlände. Men han hade rest på samma tåg som jag. Fårena skulle komma efteråt per ilgods. Men det visade sej krångligare än så. Tåget och vagnarna anlände som de hade blivit lastade i, men i vagnen fanns ingen låda. Nu voro goda råd dyra. Vi kommo överens om att fortsätta österut med första tåg till Matkaselkä.  Hit anlände vi sent inatt.

Här blev det ett frågande av alla möjliga packmästare tågexpeditörer mm. mm. Men ingen visste nånting. Väldigt hyggliga voro de nog och hjälpsamma, men kunde de inte någonting göra förrän idag morse. Men vi tog saken lugnt och gick in i väntsalen och hittade en ledig fläck på golvet, där vi kröpo ner och lade oss på golvet med en mantel under och en ovanpå oss. Så vaknade vi inte förrän en polis kom och väckte oss och sade att tåget till Mäkiä avgår -------. Jag gick in till tåg expeditionen, varifrån de ringde till Joensuu och hörde efter vår låda och där var den. Det föll ju en sten från bröstet. Nu borde de komma hit efter en timme. Vi togo in här på resandehemmet, lade oss med kläderna på under täcket och sova till halv tolv. Det har regnat och är en aning kyligt. Nu reder vi oss nog härefter, sedan vi fingo tag på kreaturen. Skall telegrafera till majoren, så vi får bilen lämnad till oss när vi kommer fram inatt.

Jag har så kommit ihåg dej och lilla pian, hoppas och önskar att ni båda mår bra och att lillan ska repa sej och växa stor, tills jag kommer hem härnäst. Mera vet jag inte för denna gång. Sköt om dej, och skriv nu och berätta hur det börjar arta sej för lillan och frun, när de nu har blivit två.

Med många kära hälsningar från
din Egen Matti

12.6. 1944

Älskade efterlängtade Lisen min!

Frid!

Skall här mitt i all röra försöka få ihop ett brev år dig. Vi anlände ju hit natten mot söndagen. Jag är ännu inte framme i btri?! (batteri?) utan här i 12 btri  en bit ifrån. Fårena och hönsen har vi nu här ännu. Lagerros är borta för tillfället, osäkert är det om han kommer igen och hur det sedan blir med hela tyskan får vi se i framtiden.

Jag talade med honom i telefon, och lovade han sköta om saken, så få nu se. Men detta är ju i och för sig endast en lite bagatell i det stora skeendet. Vi har gått in i en mera allvarligare fas då det gäller vårt vara, eller icke vara som land och folk.----------

Man har varit så upptagen med tanken med hur pojkarna skall ha det borta på Näset nu. Det är just i de trakterna som  jag var för ett år sedan. Uppgifterna som lämnas i radion äro så knappa, men kan man ju en aning tänka sig resten, då man kanske en liten aning kanske haft en försmak av, vad det vill säga att vara med i stridens brännpunkt.------- Här har vi det lugnt och fridfullt, så du behöver inte oroa dig. Visst har jag velat tyngas ner av oro för den närmaste framtiden. Men hur gott är det inte att ha en att gå till. En som bär och burit våra bördor och som har omsorg om oss. Icke för att vi skulle vara förtjänta av det, men för hans outgrundliga nåds skull. I dessa dagar har vi mera än annars att hålla oss till, ”en dag ett ögonblick i sänder”………….

Mina tankar har nu mera än annars kretsat kring dig och lillan. Jag har så längtat efter er båda, den längtan jag känner kan jag inte tolka i ord, men känns det gnagande och tärande i mitt inre. Trotts allt så hoppas jag att det inte skall räcka så länge innan vi får träffas igen. Jag slutar nu för denna gång mina rader med de käraste hälsningar från

Din Egen Matti


13.6 .44 ( ett postkort)

Kära Alice

Måste skriva på ett sånt här kort då brev inte lär gå fram.. Jag mår bra på allt sätt så oroa dej inte i onödan för mej. Vi har det lugnt här, om det är lugnet före stormen återstår att se. Jag har inte fått något brev ännu sedan jag reste, men har då knappast hunnit ännu.

Väntar på att få höra huru lillpian och du mår. Hoppas att det tar sej för er så småningom. Blir det något längre uppehåll i korrespondensen, så skall du inte bli orolig. Det beror i så fall på omständigheternas tvång. Med de käraste hälsningar.

Din Egen Matti

V-vik den 14.6 -44

Älskade papps! Frid!

Onsdag e. m. och skall jag passa tillfället att skriva igen en några rader medan lillan sover. Hon är nog fortsättningsvis fortfarande lika snäll bara sover och äter, men är det ju också så som det skall vara, i synnerhet så tidigt som hon kom till världen. Är annars allena här sedan Gerda reste igår och är jag andra dagen uppe. Lite ben svag är man ju förstås ännu,  men försöker jag ju vila mellan verserna. Så det går riktigt bra och vet du,  kände jag mej som en riktig ny människa när jag steg upp och åter fick  söka fram någonting annat än tvåvåningsklänningen att sätta på mej, som Kaj brukar uttrycka sej. Hon visste nog lilltösen, att det var bäst att komma lite på förhand, så slapp mamma den värsta tiden och slapp att bli ännu mera knärrig och retlig, och tror jag nog att det blir bra med liten Christina också, ty äter gör hon och hoppas jag att jag i fortsättningen också ska ha att ge henne.  Tror att det mycket berodde på, att jag inte fick in henne och låg och vantrivdes på BB, att jag då inte hade tillräckligt. Men försöker jag också att pimpla i mej ”surr” här om dagarna, förutom all maten, och sade jag just år Gerda igår när dom riktigt har mej på gödkur, att jag tror dom nästan ämnar se till att jag inte alls blir smalare. Men som jag redan skrev, känner jag mej som en helt ny människa, så smal och nätt som man blivit kantänka!

Har varit ute på inspektionsrond härute runt knutarna idag, och nog må du tro här förändrats på en vecka och blivit vackert här på gården. Det är som om allting blivit nytt, bara man varit borta en liten tid. Kaninhonan har ju också nedkommit som du vet, kanske redan då du var hemma. Och nu för tillfället har vi Johannes Finne här och håller dom på och lagar en massa kaninburar. Ty blir farsan kanske tvungen att flytta hit alla nu från Särkimo. Ty var det frågan om han skulle bli inkallad, hans andra kompanjon.

Ja du Matti käraste, mitt innersta och mitt hjärta ha dessa dagar varit en ständig bön för båda mina kära. Du förstår att det är oro därinne i hjärtevärlden, oro för dej älskade därute, och ängslas jag understundom för lillan härhemma, så pickoliten som hon är.

Är jag ibland rädd för, att hon inte drar tillräckligt, för att få vad hon behöver. Fick av Sylvis svägerska låna en barnvåg, och försöker jag med den kontrollera någotsånär hur mycket hon äter. Men är det ändå gott och tryggt, att få anförtro er båda i dens hand, som har all makt i himlen och på jorden och får oron att lägga sej och ge vika, i förtröstan på hans löften.

Dock undrar man och spörjer och frågar sej om och om igen. Hur månne har ni det och hur skall det gå? Kan knappast forma tankarna till en bön i en eller annan riktning, men stiger det som en oavbruten suck, ett rop ur det innersta hjärtedjupen. ” Gud om möjligt förbarma dej över oss”.

Den går etappvis brevskrivningen min och borde det nog heta 15 - de redan. Fru Berglund kom ut igår kväll och hjälpte mej bada flickan, så därför lämnade det oavsänt idag. Hon var ju och fick nån slags utslag där på sjukhuset, så för den skull ville jag att fru Berglund skulle komma och titta på henne och få lite råd om vad som vore lämpligt för skötsel därav. Tycker nog nästan dom börjar torka upp redan, och har hon inte alls på
kroppen utan bara i ansiktet. Tror det är någon som börjar be om mat nu, så jag kanske slutar för denna gång med de käraste hälsningar från oss båda.

Gud vare med oss och må så gott önskar  Christina och Alice

14.6. 44 (Ett postkort)

Käraste Lisen min

Kommer igen så här per/kort då det inte lönar sig med brev. Det har regnat nu de senaste dagarna, så att regnet stått som spö i backen. Idag har det varit lite soligare. Vi har hållit på och arbetat på korsutaket. Vi har det lugnt här på allt sätt tills vidare åtminstone. Vi följer naturligtvis med spänt intresse med, huru det går för pojkarna på Näset. Men det är då så ytterst lite man får höra. Jag går ju här och undrar huru det har gått för Nisse och Helmer m.fl. m.fl. Nåja så småningom skall det väl höras, hur de har klarat sig, man får ju hoppas det allra bästa. Du skall inte oroa dej för mej, för du skall se att det klarar sej så småningom. Jag kommer nog snart hem till dej och pian. Slutar för denna gång. Skriver brev i morgon och försöker om det går fram.

Käraste hälsningar från din Egen
 Matti

År 1944. Nu är vi inne i sluttampen på kriget i Finland. Alice väntar nu deras första barn som ska födas i juni. Matti är fortfarande placerad vid fronten vid Karelska näset och ingen vet hur länge kriget skall pågå! Båda är vid gott mod och är trygga i tron att de lever under Guds beskydd! Men Alice känner det orättvist och tråkigt att just hon inte får ha sin man hemma som hennes systrar och får gå ensam när hon ska gå ut någonstans och som nu på broder Georgs bröllop. Matti väntas hem på permis i början på juni och barnet väntas mot slutet av månaden! 



Västervik den 20.1.44

 Älskade min Egen!

Det blev visst något uppehåll här nu mellan breven eller hur pappi lilla, men hur som helst sköter vi oss----------- till belåtenhet eller hur?  Möttes redan nu vid hemkomsten av brev från dej, tack älskade du för desamma. Hör att du så smått  börjat gå och fundera på hemfärden, och kan du ju ”freist fundäär” om det månntros  det finns någon som går och väntar hem dej. Har ibland reflekterat och tänkt varifrån denna längtan härleder sej, hur djupt den riktigt är rotad. Var det bara dessa yttre  kroppsliga behov och mänskliga böjelser och begär som vore grunden till vår längtan, och som vi kalla kärlek och om vi med detta menar att vi älskar, att kärleken ligger däri, då tror jag inte den kärleken vore djupt rotad.

Dessa tankar har ibland kommit för mej understundom, när jag riktigt känt längtan efter dej svida i mitt inre. Vet inte huru jag skall säga eller förklara huru jag menar, det starkaste och det väsentligaste i den känslan jag har förnummit har inte i huvudsak varit kroppens behov, utan någonting som suttit ännu djupare, jag vet inte var och har jag i denna stunden känt det som om jag ingenting hellre önskat än endast fått sticka min hand i din, sitta där nära dej och i allvars-kärleksmättad tystnad endast känna och förnimma själarnas omutliga samhörighet. En känsla som jag också tror vi båda förnummit, som behärskat oss i stunder och som just tagit sej uttryck i kroppens allra innersta intimaste samhörighet. Det är någonting så oförklarligt förborgat i denna kärlekens innersta väsen, en enda stark ordlös känsla tycker jag. Vet inte om jag alls får fram vad jag menar och var jag ju tvungen att ta mej en paus och läsa desamma.

Tack käraste igen för raderna. BB frågan och inskrivningen, därom tror jag nog vi lämnar åt framtiden och omständigheterna att avgöra. Det är ju inte allo sagt att man bryr sej om, eller har tid med så långa resor då om det blir bråttom, och är det ju inte så säkert att jag helst vill känna det tryggast att vara hemma med mamma. Förlåt om jag skämtar och du kanske tycker att jag retas med dej lite grann, när jag ändå förstår att det är fullaste allvar under din önskan. Men vet du, tror jag oberoende om jag är i Jakobstad eller någon stad får du vara lugn och trygg ändå, ty utgången är i Guds hand. Förstår nog ändå din oro, ty är den ju dikterad av din kärlek och helt mänsklig. Och vore du hemma, vore det ju för din skull bättre att vara där, likaså för min skull, men tror jag vi lämnar den här saken oavgjord tills vidare. Ty är det ju långt dit ännu och vill jag i allt ändå vara och förbli

Din Egen älskade mammi

20.4. 1944

Älskade efterlängtade Lisen min . Frid.

Jag sitter igen i en knut i Forsells halvfärdiga korsubygge och solar mej. Det är en underbart härlig vardag med stekande sol. En  dag då man riktigt känner vårkänslorna

krångla i kroppen. Under dessa omständigheter går naturligtvis tanken i första hand till dej älskade raring. Mest av allt önskade man en sådan här dag få vara hos dej. Att få sitta i solen och planera och resonera om saker och ting som rör vårt eget lilla kungarike------Så långt hann jag med brevet i Forsells korsubygge, där jag satt och solade mej idag på e.m.  Nu är det redan kväll och klockan är över tio, posten anlände med ditt tresidiga

förlåt, ackiga?? brev. Inte för att det nu blir något tebacks brev för mej nu, för var jag i sista natt vaktchef till kl 1.00, så jag sov en aning mindre då.  Inte för att jag nu anstränger mej i onödan på dagarna. Mest går man och väntar på loma(permis)?

Bara Spåre kommer hit skall jag fråga honom hur det blir. Jag har nämligen min egen lilla femårsplan, få nu sedan se om den går att realisera. Det är näml. om permission det gäller, men mera om detta senare.

Nu kommer Spåre att flytta på sej och lämna oss. Jag har varit i valet och kvalet om jag skulle be att få följa med, men har jag ingen visshet Tänkte också begära att få flytta till de som kommit hit. Jag känner nämligen majoren här, han talade med mej en dag och sa, att jag skulle tala med S och flytta till honom. Men nu är det ju en gång så, att ogärna vill man ta några initiativ i dessa saker, får man under sådana omständigheter, får man ta konsekvenserna. Låter man däremot Gud sköta om saken och förtrösta på honom, så vet man att allting verkar till det bästa.------------- Inte för att jag är så viss om denna sak ännu men också i detta, en dag i sänder och ” wait and see”.

Sänder dej nu samtidigt ett brev av mamma som kanske intresserar dej i någon mån.

                                          

Kära hälsningar

din Egen Matti

V-vik 23. 4. -44

Min älskade Matti!
Frid!

Så skall jag återigen såhär på söndagmorgon – förmiddag komma till dej.  Ute är det äntligen vår, varmt och vackert och strålande solskensväder. Första dagen igår som man egentligen kände att det var vår i luften, och måste vi ut och flanera på espen för att lapa sol och vår igår på vår middagstimme.  Även din fru kan du tänka . Förrästen så promenerade vi sen hela vägen hem, så det blev nästan för mycket av det goda innan man var hemma. Satt och vilade första gången där vid  Dragnäsbäcksbron i väntan på att Bertel möjligen skulle fått sin övertidskörning färdig. Men nej fick nog fortsätta vår färd.

Och med alla pauser tog det två timmar innan jag var hemma. Det här låter nästan förskräckligt, som om man skulle vara vorden så gammal och skröplig. Ja du, nog kändes det ju i fötterna när man äntligen kom hem, men ser du gjorde vi oss ingen brådska så där på lördagskvällen, i synnerhet som det var så ljuvligt vackert väder. Vägen börjar nog också bli ganska bra ända till Gerby, men därifrån och hit är det  nästan vinter. Dock dröjer det väl inte så länge med denna sol och värme, förrän det också här blir vår och sommar.

Ni tycks ju också där njuta av den ankommande våren, som säkert kommer snabbare där än här efter vad du skrev i brevet jag fick i fredags. Hjärtevarmt tack för detsamma. Undrar annars om du kände så jag längtade efter dig här igår kväll, och satt jag här med pennan i hand för att skriva, men blev det till ingenting. Och sen tog tröttheten överhand som vanligt, så jag var tvungen att kryp tillkojs, och drömde jag om dig vilket jag nu gjort flera nätter i rad. Det är förstås det att jag väntar och längtar efter dig som göret.

Annars har jag suttit här och skrivit ett brev redan förrän jag började skriva åt dig. Fick nämligen brev från Danmark igår, vilket även du fått efter vad han skrev. Tyckte det var klokast att skriva svar mesamma, för att det inte sen skulle lämna för länge, ty vet jag själv hur lat jag är om kvällarna. Vad tror du är han månne? Säkert någon större affärsman av allt att döma. Men en härligt frälst sådan, som söker att göra vad han kan, med vad Gud anförtrott honom. Man kände genast vid läsningen av hans brev en sån underbar andlig gemenskap, en verklig vän med ett stort och rikt hjärta som skrivit raderna icke sant? Han skulle ju försöka sända paket, om det nu låter sej göra.

Brevena från Sverige vet jag nog inte när och hur jag skall få ihop något svar på, och har jag tills vidare inte känt mej något särskilt inspirerad. Ser du brevena till min man är nog nästan allt vad jag hinner och orkar med om kvällarna. Ja, så tror jag inte det var något mera igen för denna gång. Jo, karlfolket här undrar om du möjligen har någon tobak när du kommer.

Slutar så med dom käraste hälsningar

från din Egen väntande Lisen

25.5. 1944

Käraste Lisen min
Frid!

Hoppas att pappa ringt eller på något sätt meddelat dej om att jag inte kunnat skriva till dej, på grund av att inte brevena gått fram av orsaker jag inte får nämna i brevena.

Nu torde förbudet vara upplöst, varför jag härmed skriver några rader till dej.

Kan du tänka dej ”Sommar” kom ikväll . Jag var naturligtvis väldigt nyfiken på hur det skulle se ut. Öppnade hastigt paketet och finner jag, att det är min käre Östs referat från ett samtalsmöte vi hade på Näset. Du minns att jag nämnde om saken och läste för dej. Det sorgliga i historien är, att mitt namn och inte hans namn är under. Jag är det som står för författarskapet, då det är i verkligheten är en annan som varit pappa till historien. Ett beklagligt misstag har skett, som jag på intet sett velat. Jag undrar bara vart det har tagit vägen, du minns jag skrev, en förväxling har skett------

Nu har jag ikväll skrivit till brodern ifråga och berättat om saken. Jag skall nu vänta på vad han skriver om saken, förrän jag skriver till Sverige.

Så kan det gå också. Det skulle inte harma mej, men det att mitt namn skall hamna under en sak som jag inte är pappa till, men detta har ju skett oförskyllt från min sida.

Kanske jag kommer hem ett  tag häremellan vad det lider. Ett, tu, tre har du mej hemma på några dygn. Slutar nu för denna gång med de käraste hälsningar från din Egen.

Matti

V – vik 29.5.  – 44

Matti Käraste

Pingstandradagens kväll, klockan är halv sju och har jag just i sakta mak kommit hemvandrande från bussen och eftermiddagsmötet. Roligt hade det varit att stannat kvällsmötet över också, ty kändes det verkligen att det var pingst i atmosfären.

Mycket folk och varmt och gott var det i sanning. Men fann jag det ändå rådigast, att knalla sej hemåt i något så-när skaplig tid. Och för det andra har du så varit i mina tankar hela helgen, och tänkte jag och kan liksom inte ge mej till ro längre, utan försöker jag sända iväg brev åt dej på gamla adressen, kanske du ändå får det så småningom, och kommer vi kanske fortfarande att behålla er gamla adress. Jag undrar?

I alla händelser blir du väl orolig, om så vore och du inte får några underrättelser från gumman, men mår hon nog alltfort bara bra,  såsom hon nu såsom varande gräsänka överhuvudtaget nu kan må. Det är ju nästan som om man mera skulle känna av ensamhetens och gräsänkans roll vid sådana tillfällen, såsom igår t.ex  och har jag särskilt saknat dej vid bröllopshögtidligheter sen vi själv hade vårt bröllop. Du minns och vet ju, att det var igår Georg gifte sej och hade du nog bort få vara med, om inte för annat så åtminstone för kakornas skull. De voro extra och enkom beställda och gjorda av bagare i stan och no´va he´go´. Riktiga äggkakor garnerade med smörkräm i olika variationer,  så vackra så det var nästan synd att äta upp dom. Men kan du tro där åts, dina ärade svågrar i synnerhet hade just ingen måtta, men hade dom ju redan på förhand gett sin varning. Annars var det ett riktigt stiligt par och så väldigt högtidligt med den där kyrkvigseln, så jag riktigt satt och önskade att du hade fått vara med. Fast var det nog mest egoistiska skäl bakom den önskan, ty som jag redan skrev saknade jag dej så just i den stunden, när man likasom på nytt påminns och upplever stunden, när man själv förenades och blev ett.

Och steg det upp nästan en känsla av avundsjuka mot mina systrar, som alltid fått och får ha sina män hemma och en annan skall alltid vara ensam och allena, när man skall ut någonstans. Detta var nu en känsla bland andra känslor som ju vill stiga upp under-stundom, men vill jag inte därmed klaga över min lott. Nej du min älskade Matti, när jag rätt tänker över, måste nog den känslan vika för en tacksamhet jag ändå känner mot levande Gud, för varje gång du får komma hem frisk och välbehållen och jag trots avstånd ändå får äga dej, älskade, älskade pappa. Tack gode Gud därför, och för att du även i fortsättningen skall låta Din beskyddande och bevarande hand vaka över oss, tills vi återigen möts och allt framgent. Med en förhoppning om att du ändå får det här brevet, sänder jag här det i morgon och hoppas jag, att jag själv inte heller behöver vänta så länge, ty förstår du att jag längtar efter dej och dina rader oerhört.

Med de ömmaste kärleksfullaste tankar från

Din egen Alice

De tre sista breven 1943!
Alice skriver i det första brevet att hon har en stor överraskning för honom när han kommer hem på permis! Och vi kan bara gissa vad det handlar om när vi läser hennes andra brev!. Det verkar inte bli någon permis över julhelgerna! Han är tillbaka vid fronten den 21 december igen!


Vestervik den 11/11 -43
torsdag kväll 1900

Kära älskade Papi min!

Frid!

Skall försöka i tid igen börja på brevet och är jag just hemkommen. Hade nästan bort stanna på mötet i kväll, ty är Andström på orten och annonserad, men för det första så hade du lämnat utan brev, och sen är det ett sånt regn- och ruskväder, träckit och slaskit som bara vad, och tyckte jag att jag inte ville lämna två kvällar å rad, ty som du vet är det ju sångövningskväll i morgon fredag, och är man ju tvungen vara med då. Misstänker att vi får påhälsning av radiochefen Olin då också, ty skulle han komma och arrangera det hela färdigt så vi något så när vet hur vi skall förhålla oss, var och en, och ger han väl antagligen en massa föreskrifter. Han lär nog kunna säja till och kritisera, och går undertecknad m.fl. och när på en önskan att han åtminstone för den här gången skall döma ut hornet. Tycker bara det skall bli alltför dominerande, ty är det ju inte så alltför vackert annars heller. Be till Gud för oss att det må lända till Hans namns förhärligande.

Tack käraste för brevet jag fick i går kväll. Var riktigt på tagen att överraska dej med en extra rad då, men så kom Ethel hit, så det blev inget av. Har annars någonting här, en annan överraskning för dej, men eftersom du snart kommer hem tror jag att vi spar den till dess, och skall jag ingenting säga. Är du nyfikenstrut? Ja du, du brukar hålla mej i spänning du också understundom, så nu säjer jag ingenting eller talar om vad det är förrän du kommer hem, hur frestsamt det än vore, Skall bara tala om. . .  jå, jag säjer ungefär som du sa en gång: Nånting som du länge önskat dej och kanske också beställt många gånger, men är det inte alltid så lätt att få i dessa ransoneringstider. Skrev visst att jag har den här, men är det inte riktigt sant, och är det nog lite osäkert ännu när jag får den, d.v.s om det lyckas, men ser det ganska lovande ut för tillfället. Det har lika många bokstäver som streckena  - - - - - - - - - - här. Så gissa nu den som kan. Det är visst ett intelligensprov, så det är bäst att sergeanten gnuggar geniknölarna ett tag, men kan det nog hända det är för svårlöst.

Jag brinner annars av längtan efter dej, mer än annars, tycker jag, skulle ha behövt  dej, din levande, trygga tillit. Annars mår jag nog bra nu åter och hoppas jag ännu och tror att vi inte ska behöva bli utan?!!  ty som sagt, det vore nog inte heller roligt, det vore hemskt, trotts att jag nog inte heller vore  för något helt dussin.

Apropå grisarna dina frågte jag en av flickorna från ´folksorgen´ en dag när dom var in angående licensen, och om du kunde få licens på två stycken, och lovade de nog skriva utan vidare. Så det är nog bäst att du skyndar dej hem nu snart, ty har jag väntat länge redan tycker

Din egen Mami

Brändö den 9/12 -43

Matti älskade !

 
Måste, trotts att det är sent, med en några rader stilla den dova värk av längtan efter dej som igen gör sej påmind. Skulle visst fått brev i kväll tror jag, men som du ser av ovan for jag inte hem  i kväll, utan har jag varit på mötet , och tar jag återigen Granqvistska gästfriheten i anspråk. Själv är dom på bio och håller jag just på och kokar kaffe som Henrik beställt åt sej tills dom kommer hem.

Vasabladet hoppas jag du fått som jag beställt och ser du därifrån att vi återigen har Sverigebesök, Georg Holsby, som du kanske antagligen känner till. Han stannar antagligem söndagen över nu, och är det bibel-skolans avslutning om söndag med möten hela dagen igen.

För övrigt går det som förr här på hemmafronten och mår frun alldeles utmärkt. Det skulle bara fattas något annat i ett sådant tidigt stadium, och är jag pigg som en mört, däremellan är jag trött och sömnig förstås på morgonkröken, och önskar jag ibland när det känns omöjligt att komma i farten, ” den som finge ligga en hel vecka i ett kör och bara sova, sova”. Men tror jag snart man finge nog av det också misstänker jag, fast försöker jag nog riktigt sova ut söndagsmornarna occh skall du tro jag njuter av friden och längtar jag riktigt under veckans lopp efter den dagen.

Ja, apropå det så har jag visst alldeles glömt bort att lugna dej med att radiolicensen är betald och apparaten räddad från risken att äventuellt förloras för den sakens skull. Jag kan hälsa från Nisse Hallbäck också, ty hade jag brev av honom häromdagen. Han ville nämligen jag skulle försöka skaffa lampglas åt honom. Nu tar pappret slut och finns här inga fler, så jag får väl säga God natt då.

Tusen varma tankar och hälsn.

Din egen Mami

 
21.12.1943

Älskade Mami min.

Frid

Trotts att jag är trött efter resan och den därefter påföljande dagen så måste jag ändå skriva några rader innan jag knyter mej. Först får jag tacka för alla fina paket som du förärat mej förrän jag kom hem. Tack för all din kärlek och all din omsorg. Kan bara inte fatta att du slösar med din kärlek i så rikt mått över mej. Tack i alla fall för allt du skänkt mej, ett tack är för litet för så mycket, men mami raring, du vet ju att du äger mej med hull och hår.

Resan gick utan några som helst mankemang, anlände hit två tim. försenad. Vi hade tvåbilar som väntade och fick jag sätta mej i hytten.

Vet inte vad det beror på, om det nu sedan är de många paketena som gör att man allaredan börjar få julkänning. Du må tro att vi har massor med mat här. Andersson anlände i stor stil idag på dagen. Massor med fläsk, bullalängders rad + limpor i massor. Så har jag en hel del som inte skäms för sej. Säg sedan att vi har det dåligt i landet.

På tal om mina paket så nog är det en fin bok som du sände mej, skall bli intressant att börja läsa den. Jag förstår att du fått lägga ut en massa pengar på mej – för oss -  nu den sista tiden, och oroar du dig kan jag förstå, varifrån vi ska få ett och annat när det behövs. Ingenting orätt i det. Jag skall försöka vara noga och sända dig så mycket jag kan undvara här för det allra nödvändigaste då jag får min lön. Nu i början, eller den första jan. har jag en del att klara av, men så fort jag får in så sänder jag åt dej. Du skall se att det ordnar sej för ´Pinnebergs´ också i detta fall.

Slutar nu mina osammanhängande rader för denna gång.  

Puss,Puss.

Din Egen Matti med hull och hår

Lite mer ledighet att se fram emot för Matti och Alice! Det planeras för en sångarresa från Jakobstad och Vasa till Pingstkyrkan i Helsingfors. Alice ska åka med och Matti räknar med att få permis så att de kan ses där! Läs gärna artikeln under fliken "Lite finsk historia/artiklar", som är skriven av Einar Ekberg som omnämns i breven och som var en av de största sångarna inom pingströrelsen från 30-talet och framåt!


V: vik den 19/9 -43

Matti käraste,
Min egen älskade lilla papi!

Det är söndag morgon  och måste jag genast börja på brevet till dej. Hjärtevarmt tack för brevet jag fick fredagskväll. Har längtat så oerhört efter dej dessa kvällar så jag kan inte så säga. Särskilt igår afton när jag var för trött att börja skriva och redan halv tiotiden kröp i säng sökte sej mina tankar som alltid dit ut till dej och önskade jag mera än annars du hade varit hemma. Och vet du, var här en som så gärna hade velat krypa över i sängen breve’ bara där hade funnits någon som hade velat ha mej, som öppnat famnen för mej och i kärlek och slutit mej i famn. Älskade Matti, vännen min, längtade så efter dina armars trygga fasta omfamning, och fått känna din närhet, och mellan kyssar och smekningar fått lyssna till din röst ”Lilla älskade mami”! Och kände jag mej själv så rik, så överfylld av kärlek som jag allt hade velat skänka dej då, mera hängivet och helt oförbehållet än någonsin. Vet du papi lilla, känner det som om, och tänker jag, bara vi åter får träffas, då tycker jag att att jag aldrig mer ville släppa dej eller skiljas ifrån dej.

Vet dock att vi måste och vill jag inte klaga trotts att livet i detta avseende är hårt och obarmhärtigt. Nej, inte knota, ty vet jag att vi jämfört med många andra ha det bra, och har vi mycket att tacka Gud för i denna av nöd och lidande fyllda värld. Det är nåd, nåd utöver nåd, som kommit oss till del, enbart detta att vi trotts avstånd och skilsmässa ändå få älska och äga varandra.

Det är bara saknaden efter dej som mer än annars gör sej påmind så här på söndagsmorgonkvisten, men kanske, ska vi hoppas, kanske  vi redan nästa söndag få vara tillsammans. Hoppas det så innerligt, så roligt det vore, och tycker jag för min del att Spåre kunde förära dej dessa några dagar extra. Delade fullkomligt dina tankar när du var upp till kommendörn, och tycker jag det var fint att du ändå ingenting sade. Det var likasom att mera helt överlämna hela saken och omsorgen därom i Dens hand ur vilken vi vill ta och räkna med att Han leder allt till det bästa också i denna sak. Vet inte hur, men tror jag nog att det ordnar sej. Har liksom varit inriktad på, ända sen jag fick löfte om ledigt, att vi då får träffas, så jag skulle nog nästan känna mej besviken i annat fall.Blev nästan förvånad när jag själv så utan vidare fick löfte om ledigt, så  jag har nästan tagit det som ett bevis för att det också skulle ordna sej för dej. Hoppoms!

Det att du sände respengarna åt Ruth tycker jag enbart var fint. Fick höra det därifrån redan förrän jag fick ditt brev  och var mina första tankar då en undran över varför du inte skrivit till mej därom. Tror han nu att jag inte tycker om det, och räknar därpå, tänkte jag, men förstod jag genast medsamma att det inte hunnit komma och fick jag ju brevet dagen efter. Det verkade eljest som om hon ändå inte skulle varit så vidare reslysten, men hörde jag nu senast jag talade med dem att dom tänker resa alla förutom Eva och Rode. Själv har jag en tusenlapp reserverad för resan, och hade du väl också en, så nog borde vi väl klara oss med det. Skulle nog haft mer men på grund av den här flyttningen nu ville jag betala bort allt jag hade där på gamla stället.

Är i Brändö nu. For för säkerhets skull lite tidigare, ty är Granqvistarna till villan, och tur var ju det, ty hann jag inte vara lång stund inne förrän telefonen ringde. Blev riktigt rädd att jag inte alls sku uppfatta vad du sade, men fick jag ju i alla fall reda på det viktigaste, nämligen att du slipper och vi få träffas lördag e.m. någon gång. Så glad jag är, Matti, och förstår jag, också du vid tanken därpå, och kommer jag väl nog inte just att tänka på någonting annat hela den här veckan.

Matti älskade, bara en några dagar och så står du där och väntar på mej när jag kommer. Hjärtat riktigt bultar i mej av glädje vid tanken därpå, och minns jag inte mera att det var för Ekbergs skull som jag skulle resa till H: fors. Nu blev det med ens bara en bisak på samma gång som det kommer att bli en dubbel njutning när vi gemensamt får höra honom sjunga. Du kommer så pass tidigt dit du, så du kanske hinner ordna bostadsfrågan tills jag kommer. Måste väl nog ta lakan och sånt med mej, men vet du, helst tycker jag nog vi skulle bo på hotell så skulle vi känna oss mera fria och få råda och vara oss själva mer än att att bo inne hos någon. Det kan kanske vara svårt att få rum, men du ordnar det som du finner bäst.

På återseende, vi möts, hoppas
Din egen Mami

Hemma i –viken 29/9-43

Älskade!

Bäst kanske att jag börjar låta höra av mej nu, så du vet att jag lyckligt och väl är hemkommen. Anlände ju trött och slut i går morse, och gick jag direkt i jobbet så du förstår man var inte så litet trött sen i går kväll, och gick jag och la mej kl. åtta redan och sov direkt i ett kör till sju i morse. Så nu känner jag nog mej åter i form igen. Resan gick bra och trevligt hade vi med bl.a. sällskap av en svensktalande tysk soldat som underhöll oss på bästa sätt, så tråkigt hade vi nog inte trotts att sömnen vill göra sej besvärande. Överfullt och trångt var det, så det fanns just inga möjligheter att sova heller.

Stackars er alla ni våra kära soldater som ständigt och jämt  skall hålla på och resa i dessa överfyllda tåg. Egentligen hade jag nog bort resa hem med de andra på dagen, ty var det ju inget vidare roligt att gå där och ströva sen du for. Kunde inte riktigt frigöra mej från en känsla av saknad och tomhet, som bemäktigade mej då, och var resten av dagen nog egentligen ganska lång. Och ingenting hittade jag att köpa heller. Så jag slapp  ju som väl var att bli skyldig, och fick jag ge din pappa tillbaka pengarna som jag lånade.

Men vet du hur det gick med biljetten? Det var nog lättare sagt än gjort att få det ordnat. En otrevlig och otillmötesgående konduktör som inte brydde sej om så mycket som att titta på biljetterna hur än vi försökte för-klara saken för honom. Han formligen bet ifrån sej och klippte av alltsammans utan att ta notis om förklaringarna,så jag tänkte att hellre än att strida och bråka med en sådan otrevlig farbror så betala jag resan fast två gånger. Dyrt nöje, men strunt i det, i morgon får man ju lön igen, och behöver ju staten förtjäna lite extra också förstås i dessa dåliga tider.

Sitter här och lyssnar på radion, Wiener Sängerknaben som sjunger så man nästan kände att man ville applådera efter varje nummer. Och sjunger dom som bäst den där finfina ”An der schönen blauen Donau”. Vet inte hur det skrivs, men vet du ju vilken det är, och lyssnar du kanske själv och hör så underbart fint dom sjunger. Vilka röster och vilket utförande, det vore någonting att både se och höra.

Sen Matti när det blir fred och vi blir rika, då ska vi nog resa ut och se och höra och titta på världen, om det nu finns någonting kvar att titta på.

Nåja, hur som helst så är och var det nog omväxlande trevligt och roligt att vara lite ut och lufta på se, men ändå är och känns det nog skönt att åter vara hemma, så vilsamt och fridfullt med brasan som just nu spri-der värme och trevnad med musiken som sakta spelar. De är bara du som saknas, men gläder jag mej i hoppet om att efter två veckor är du åter här. De gick trotts allt så hastigt, så snabbt, dessa några dagarna, därför behö-ver du nog snart komma igen. Hoppas det gich bra för dej också och du lyckligt och i tid anlände till bestämmelseorten.

Må så gott och många, många hälsningar famnen full  sänder

Din egen Mami

7.10.1943

Älskade Mami gumman min
Frid

 Känner på mej att jag har ont samvete då det gäller brevskrivandet. Saken är den att jag hade anhållit permis från den 10.10. och tänkte jag vara hemma redan på söndan. Nu var det så många på loma härifrån, och blev min loma uppskjuten några dygn, så jag kommer en vecka senare, eller som vi bestyrde, eller tänkte, i mitten av månaden. Borde resa härifrån 14.10. och är jag då hemma lördagen den 16. På morgonen. Om nu ingenting oförutsett inträffar som man inte kan räkna med.

Jag blev glatt överraskad här på e.m. då det knackade på dörrn. Stig in, sa jag. In steg en person i kort regnrock och sade: Nå inte säger man så bara stig in. Mannen var vännen och brodern pastor Nisse Näsman. Det blev ett glatt återseende må du tro. Jag hade lyckligtvis potatiskastrullen puttrande på hälln. Jag bjöd på fläsk-sås potatis, tomater m.m. Så vi har suttit här hela e.m. och resonerat och sjungit en massa sånger ur Nya Sånger, S.T. m.m. Det märks nog att Nisse varit tillsammans med en massa pingstbröder, för kunde han en hel del, bl.a. ”Allt kan bli nytt och Till hemmet där ovan” m.fl. Jag har förut inte märkt att han är en sådan sångare som han i verkligheten är. Vi höll en aftonandakt i en av korsuna och sjöngo många sånger tilsammans. Han far nu hem på civil-permis på 3 mån. och reser han omkr. 12-15. Jag sade åt honom att han nån kväll då jag är hemma på loma skulle ta sin fru med sej och komma ut till V: viken och hälsa på till oss. Han visste inte huru han skulle hinna, men kom vi överens om att jag skulle ringa åt honom då jag kommer hem.

Fortsätter nu 8.10 på moron, Näsman sitter just och knäpper på din luta, han kan spela rätt bra också.Så får jag tacka för brevet som jag fick igår.Det känns nog på samma sätt för mej, att jag känner mej på allt sätt på bättre humör då ren permisen är så nära i faggorna. Men är det inte utan att jag redan med bävan tänker på de följande 3 långa månaderna efter loman, med jul, nyår och allt. Detta får man ju inte tänka på, men gör jag det ändå ofrivilligt.Slutar nu för denna gång mina rader med de käraste hälsningar till dej, min Egen. Näsman ber om sina hälsningar både till dej och mormor.

Din Egen Matti

Vestervik den 4/11 -43

Min älskade
Frid

 
Är mätt och belåten, och som dessär håller jag just på och sväljer en lakritsstång. Klockan är lite före sju så jag har  just inte hunnit mer än äta och sätta eld åt mej här. Funderar nästan så smått att jag får ta det som prinsip att så här i tidigare laget börja min brevskrivning till dej om kvällarna, ty sömnaktigheten är alltfort lika stor den där vanliga tiden när vi brukar gå och lägga oss, och somnar jag ovillkorligen vad än jag har för händerna, men beror det väl på att det är ingen här som liksom väcker och håller liv i en.

Matti käraste, jag saknar dej så, och längtar efter dej. Drömde här också en natt, eller rättare sagt liksom såg dej i drömmen, såg liksom på avstånd ditt ansikte och tyckte jag du tittade så långt på mej med ögon så stora och sorgsna, så det riktigt snördes till inom mej, men ändå var det som om jag inte hade kunnat komma till dej hur gerna jag än hade velat ta ditt kära ansikte mellan båda mina händer och stryka bort sorgen ur ditt sinne. Papi älskade, jag önskar så innerligt jag kunde göra dej lycklig, och känner jag hur jag ville skänka dej all den kärlek jag är mäktig. Vet inte hur på sätt jag ville ge dej den, ännu mer fullkomligt än någonsin, tänker jag alltid när jag sitter här i ensamhetenoch längtar efter dej. Men på samma gång minns jag också stunder vi upplevt, stunder och ögonblick när man tyckt sej fångat själva lyckan så påtagligt så man nästan tyckt sej kunna ta i den, gripa den mellan sina händer och säja här, här är den. Detta något, detta lilla ord som man kanske hade svårt att riktigt förklara, det kan ett enda kort ögonblick förklara i upplevelsen när den liksom genomsyrar hela ens varelse. Älskade Du, jag kommer aldrig att med ord kunna ge uttryck åt vad mitt hjärta känner, den lycka du genom kärleken skänkt mej, och kan jag inte  tänka på så tomt och fattigt livet varit den kärleken förutan, eller hur?

Säg, du Papi, är du lika lycklig med din Lisen,som jag är med min Matti, och som hon här i någon mån ville göra klart för honom. Ville nog inte släppa in någonting som på något sätt skulle störa det underbara förhållandet, och liksom förmörka vår kärlekshimmel. Inser nog att jag mången gång kan vara både det ena och det andra, bångstyrig och egensinnig, men käraste, försök med lämpor och tålamod besinna mej, och älska mej också då, och tror jag det skall göra det än mer fullkomligt och underbart för oss. Ens natur kan vara så mångskiftande, och vet jag nog att jag inte alltid är  så lätt att tas med mången gång, när man inte förstår sej på sej själv, men torde jag vara den som lider mest av det själv i önskan att kunna vara annorlunda, annorlunda för dens skull som man älskar och önskar allt gott.

Käraste, nu har brasan brunnit ner, och tycker jag egentligen det börjar bli tid att jag skulle få det där brevet jag väntas få i kväll. Måste visst gå in och titta efter, ty fick jag ju ett samma kväll jag senast satt här och skrev men visste inte om det förrän jag hade färdigt, lackat och allt, så jag säjer väl tack för det meddetsamma nu då, jag måste gå in och titta ifall det skulle ha kommit, ty är jag nyfiken och snål att få höra något från ”de fattigas jul”

Älskade, kära, rara, Du! Tack för brevet som kom, inte minst för den glädjande nyheten, och har jag lite svårt att fatta sanningen däri ännu. Så oerhört roligt om än jag förstår att det blir jäktigt för dej och så tröttsamt sen. Har nog inte vågat hoppas på att det skulle kunna bli någon verklighet. Fick också postanvisningen, så vi får väl hjälpas åt och försöka så fort som möjligt få skulderna bort. Det var hävt med brevet från Pethrus, och märker jag att han har ett stort rum i sitt hjärta.

Sitter annars här och läser om och om igen de sista raderna i ditt brev, och kom det nästan spontant, högt, frågade jag mej själv mitt i läsningen: ”Kan också du ärligt säga detsamma?” Jesus, jag vet inte, oftast får du väl komma i andra rummet, men också jag ville av hjärtat säga: ”Jesus först, och du sedan”. Först då blir det riktigt

Käraste hälsningar

Din egen Mami

 

PS.  ??????? äro färdiga men kommer du kanske själv och hämtar dem så behöver jag inte ta risken och sända dem med post. Sände annars paket åt dej i dag bl.a. en låda av magelixiret, du vet. Håll till godo!