Kriget är slut och Matti kommer äntligen att få åka hem efter alla dessa år ute vid krigsfronten! Här kommer de tre sista breven från deras brevväxling. Ett nytt liv  väntar  och längtan är stor för dem båda att äntligen få leva tillsammans!


Käraste Lisen min

Det är söndagsmorgon. Nyheterna kommer just som bäst. Hela sektionen skall till kyrkan kl 13. Skulle jag ha haft några noter och häften med så skulle jag ha erbjudit mej att sjunga en sång. Annars så sker det ingenting av vikt här. Tiden blir lång då vi ingenting annat har att gör än att vänta.--------- Det ser nog ut som om jag skulle hinna en gång på permis ännu innan det är färdigt. Om allt går efter beräkning så borde jag slippa hem efter en par veckor. Men det kan ju hända att vi gett oss iväg härifrån innan dess.

Igår igen åt vi tuppstek.  Jag var och fick köpa tre stycken stora kycklingar som jag snodde ihop och tillredde.  Så var vi igår spatserande tre km efter mjölk . I en gård var jag in och försökte tala lös några bullalängder, och då jag nu en stund talat som Runeberg, så låssa det två stycken stora längder. Fem liter mjölk fick vi, så som du ser så går det ingen nöd på oss i matväg.  Tidigt går jag och lägger mej om kvällarna och vaknar jag redan sådär fem-tiden. Det är nog ovanligt för mej. Hade brev av pappa igen, vari han bl.a. nämner om att min kusin Helmers fru Tarja skall fara till Sweden med ungarna. De äro inbjudna av någon metodistorganisation. Underligt tycker jag, då Helmer kommer hem snart. Men man vet nu inte vad de har för funderingar. Slutar nu för denna gång mina rader med de käraste hälsningar från

din Egen Matti

V – vik den 17 . 10 -44
                    
Käraste!

tisdag fm.

Skulle fara till stan idag men ser det så hopplöst regnigt ut , så om det inte slutar, tror jag att jag låter det vara. Det är ju lönedag så därför så. Ids inte i onödan fara och laga mej våt, utan får det i så fall bli till nästa utdelning . ”Vi klarar oss nog ändå”.

Tack älskade du för brevet jag väntade och fick igår kväll. Känner och förstår så väl hur du går där och väntar på ”Dagen” och längtar efter hemmet och oss.  Också vi längtar efter att få välkomna dej med ett riktigt jättefamntag.  Du Matti, jag känner alldeles som du hur detta hopplöshetens moln vill hölja en i mörker och svårmod, vid tanken på vårt lands framtid och kommande öde.  Det är som om man skulle känna huru Guds hand vilar tungt över oss. Undrar om du fått eller sett KB senaste nummer, och där läst det budskap Gud genom en 14-årig flicka skriver till Finlands folk. Det har också varit infört i Vasabl. Senare och om det finns i behåll ska jag sända det meddetsamma, så får du läsa det. Men rinner mej just i minnet orden vi läsa : ” Såsom det var på Noas tid osv” ……

Tänk så Noa stod i och predikade bättring i många långa år, men vem aktade därpå.
Antagligen höllo de honom för att vara en halvt fnoskig gubbe vars ord ingen betydelse hade. Tänker vi då på allt som predikas i våra dagar. Och sedan detta budskap som nu kommer att läsas av en stor del av vårt lands befolkning. Och reagerar kanske med en undran och kanske en axelryckning: Vem förstår sej på sånt och vad är detta för tal.
Ty såsom det var på Noas tid så skall det också vara vid människosonens tillkommelse.

Dock ville vi hoppas att kanske ännu någon aktar därpå, ty verkar det ju ändå som om det vore mera öppet och mottagligt för Guds ord på sina ställen, så Gud i sin nåd kunde förbarma sej över oss. 

Du Matti, mitt inre är i strid över vad jag i fortsättningen kommer att skriva. Tänkte när jag började, att jag skulle skriva om huru vi tillsammans nu skall glömma allt mörkt och skrämmande och riktigt glädjas över livet och den tid som beskäres oss att få vara tillsammans, när äntligen den efterlängtade dagen randas, efter en som vi tycker lång väntan. Och glädjas det skall vi också göra, men fann jag var den så egoistisk denna min tanke. Tanken var ungefär den, att man efter denna tid av ständiga avsked och skils-mässor önska få leva ett s. k eget liv, med andra ord, att vi finge inrätta oss efter vårt eget tycke, vilket i mitt tycke är att få behålla dej hemma. Det är där striden står och stått dessa dagar vid tanken på ”Pinnebergs ” blivande i det civila, och är det kanske därför jag kanske inte heller alls rört därvid i mina brev. Förstår att jag på nytt i detta avseende måste komma därhän att säga, ske din vilja! Du vet det och har jag sagt det förut, och önskar jag fortsättningsvis, att jag inte må bli något hinder för dej, när det gäller den kallelse du tror dej äga. Är det så att du känner elden, glöden och kärleken för själars frälsning i ditt innersta. Då gäller det att ta upp manteln i Jesu namn,  och vill jag och önskar jag också då stå vid din sida, om det kanske inte alltid blir så lätt och min hjälp blir ringa. Vad allt detta innebär, det vet jag nu inte, önskan har jag, men kraften saknar jag. Detta är kanske också problem du borde brottas med nu för att få klarhet över hur det skall bli. I synnerhet nu som hemmet mer än annars hägrar för dej. Och är det inte så lätt att säga ett villigt ja, Gud hjälpe oss.

Skall sluta nu. Tänkte ju sända det här med det andra du redan fått när det ingen stadsresa blev av, men fick jag det skickat. I stället får du nu brev två dar å rad, vilket inte hänt sej på länge, och blev du väl riktigt häpen kan jag förstå.

Det är kväll nu. Christina har legat här och tittat på brasan en stund.  Nu sover hon i väntan på kvällsmålet och badvattnet.  Hon tycker så om att få ligga där på schäslongs-
ändan och se när det brinner i kakelugnen. Nytt och intressangt.

Kärleksfulla, varma tankar följer dej

Din egen Alice

19. 10. 1944

Älskade efterlängtade.

Tack skall du ha för brevet jag fick igår med fotona i. Jag har inte just gjort annat än titt som tätt tittat på dej på kortena. De äro riktigt lyckade herr och fru Englund på dem. Jag har varit borta härifrån ett par dagar nu. Vi voro nämligen och hälsade på Pedersöre-pojkarna, som ligger 60 km härifrån. Det var riktigt uppiggande att vara dit. Jag kände ju så gott som alla pojkar där. En kusin som jag inte visste att skulle vara där var en av de första som jag råkade. Det skall nog bli roligt att nån gång få komma till J-stad då alla äro hemma, alla som nu har legat ute i ödemarken under dessa långa år. Nu kommer ju pojkarna att samlas från alla olika frontavsnitt och olika front förhållanden, samt med en massa historier och minnen och kan man säkert med gamle Hurtig säja då, ”Ej träta ord vid bivacken”.

Vi kommo hem inatt och fick höra att vi kommer att i nästa vecka ge oss av till den plats varifrån pojkarna äro hemma. Sluta nu inte upp att skriva brev förrän jag meddelar mamma hur det blir med saken. Paket skall du inte skicka mera. Väntar idag det paket du nämnde om att du sänt, ber att få tacka på förhand för detsamma.

Måste vi nu stanna nån vecka i B, så skulle det inte vara så illa att få stövelbyxorna och stövlarna dit. Men detta är nu en senare fråga som jag skriver om då jag får se huru det börjar ordna sej med alltsammans. Sluta nu för denna gång mina rader, med de käraste hälsningar från din Egen
                                                                  
Matti 

Epilog
                                 
Hur livet blev för dem båda när Matti kom hem finns det inget skrivet och inte heller så många berättelser om! Men det blir inte alltid som man tänkt sig!  Mattis far Vilhelm dog hastigt i november 1944 av en stroke utanför församlingskyrkan Elim. Han blev bara 56 år! Det var en stor chock för familjen och vännerna i församlingen! 
Osäkert om Matti hann hem innan dess! 
Mor Hilma blev ensam med sina 3 vuxna döttrar och yngsta dottern Rode som bara var 11 år.
Matti fick ta över verksamheten i skomakeriet och den lilla familjen flyttade till Jakobstad och bosatte sig i ett litet hus på Fårholmen strax utanför staden. 
Där föddes  Håkan i mars 1946 och Monica i juni 1947
Men drömmen om Sverige och ett liv som predikant var stark för Matti. 
Våren 1949 får han möjlighet att följa med sin svärfar Otto på en predikoresa till Sverige!  Under resan skapar han kontakter och får sedan möjlighet under året att förverkliga sin dröm! 

8. 10. -44

Käraste min egen älskade.

Frid

Fastän jag nu inte fick något brev ikväll, så skall jag i alla fall skriva några rader till dej.

Det har ju varit söndag idag, var till kyrkan på fm. tillsammans med några andra härifrån. Rama gammal prost hade de som predikade om den rike ynglingen.

Så har det regnat mest hela dagen. Nu kommer vi alla att flytta in i en skola här i kyrkbyn, så det blir på ett sätt trevligare då man får flytta in under tak. Trångt kommer det att bli, men sängen ger rum får man hoppas.------------- Jag blev mycket förvånad idag,  när en som kommit och sökt mej befanns vara en gammal bekant till mej från 10 år tillbaka. Nils Forsberg, och är han en f. d eller rättare en gammal f.d frälsningsofficer.

Jag var mycket god vän med honom den tiden jag var i stabsmusikkåren. Avfälling är han, har varit det under många år. En mycket klok pojke annars. Vi hade ett mycket intressant samtal under en längre promenad, som vi gjorde på em. Tror mej ha en uppgift visavi honom, ty gav det mej en hel del att tänka på efter vårt samtal under promenaden.--------. ” Du är den enda antagligen här som har religiösa intressen!” sade han. Efter det han på sin fråga om jag ännu har samma intressen som i forna tider fick ett jakande svar. En typisk avfälling,  som förnekar alla slags tankar på ett bättre liv i tro på Gud. Men som dock i grund och botten brottas med evighetsproblem i ensamhetens tankevärld. Ytligt är man nog glad och uppspelt, men i hjärtat gråter man.

Själv har jag den senaste tiden varit ansatt av satan. Bäst jag tyckt mej stå och haft kontakt med levande Gud, så har jag fallit och förlorat i kampen. Känner mej så usel understundom och vågar jag knappt sända en blick mot det höga och fruktan för Gud allsmäktig.

Det skall bli intressant att se om jag i fallet Forsberg tar allt för mycket fel. Och om jag kan vara honom till någon hjälp. Tillknäppt är han nog, åtminstone under vårt första samtal och får jag nog så lov att vara försiktig. Om han nu inte är så högsta grad förhärdad, så tror jag nog att han skall komma på andra tankar. Skadskjuten verkar han vara. Kanske verkar är för mycket sagt, men är det som om jag skulle känna på mej det, om jag nu inte i detta fall misstar mej, så får du nog höra fortsättning, i så fall att vi kommer att vara tillsammans en längre tid. De evakuerade kommer man ju dagligen i beröring med. Deras sorgliga belägenhet är inte avundsvärd. Sorgligt nog så möts de av så liten förståelse av sådana som sitta i orubbat bo. De stackarna rå ju inte för att de måste lämna gård och grund. Hörde att till V - vik också kommit evakuerade. Sådana skulle spottas på som far ut med otidigheter mot dem, som det hänt sej här på flere ställen. Fick mammas paket här ikväll med skorpor och smör i, det var en liten uppmuntran efter långa tider sedan man senast fått paket. Så får jag ju i dagarna ditt paket, så nog lever man nu igen en liten tid. En sak som jag undrat på är. Har månne Saga kommit hem från Sverige, och hur är det med Gustafsson, skall han alls återvända hit numera.-------- Skall bli intressant att se hur det ordnar sej på den andliga fronten i församlingarna efter hemförlovningarna, och huru det blir med ”Pinnebergs”. Slutar nu för denna gång mina rader. Hoppas att det inte skall räcka så länge innan vi får träffas och jag får vara hemma. De käraste hälsningar från din Egen
                                                                                                 
Matti            

V – vik 12. 10 -44

Käraste!

Till först ett tack för brevet som kom igår. Trodde jag hade skrivit om paketet som kommit mej tillhanda med hela dess innehåll orört. Men är det nog inte orört mera så tack skall du ha för desamma. Tror nog knappast någon studerat innehållet, ty såg det nog så oöppnat ut. Om jag inte minns fel var där nog en tio- elva st, hela botten full med silverglänsande paket.

De där kortena, ja?  Sorgligt nog så har inte heller jag sett dem ännu. Men äro de nog äntligen färdiga efter mycket om och men,. Sen har jag nog i tid och otid påmint Sylvi därom. Sist och slutligen glömde hon dem i Brändö igår, när hon kom hit. Men så fort jag bara får dem skall jag väl sända dem åt dej. Dom lär nog vara bra påstod Sissi alle-sammans.

Tobaken åt Henrik är ju ingen skuld egentligen, ty har jag betalt tyget, men tänkte jag bara som ett tack för allt besvär han har och haft med att nu och då skaffat ett och annat åt oss. Overallen lät jag sy genast som det blev tal om att ni så småningom skulle börja slippa hem. Så de äro för länge sedan färdiga och bara väntar på dej.

Du Matti, brukar det inte heta att allt vad man hittar får man ta. Och idag när jag städade ur det lilla kontoret här i farstun gjorde jag ett riktigt fynd. Det är nog värt sina femhundra, kanske mer, så jag fick bra betalt för besväret. Det är någonting som tillhört dej, som du gett förlorat i tron att du förlorat på tåget en gång på hemväg. Men nu vet du väl vad det är, densamma som jag nu som bäst sitter och skriver med, fast har jag ena fingret lindat, så det blir kanske lite fuskartat.

Bråttom har jag också, för att jag ska hinna förrän pippsan vaknar och skall ha mat. Och tänkte jag också att det är bäst att skriva såhär på dagen nu så det inte går som senast. Hur pennan kan ha kommit dit. Det är mer än jag kan begripa. Inte vill du väl måhända göra några anspråk på den mer, ty misstänker jag den blir så dyr i hittelön.

Annars så må vi nog båda två och allesammans bra. Städningen börjar också så småningom bli färdig. Nu bara lite smått här och där. Det mesta och värsta är undan.

Så nu vänta vi bara på pappsens hemkomst.
                                            
Med de käraste hälsningar, puss och kram
                                                               
Christina och Alice

12. 10 . 1944

Käraste Lisen min

Så har igen en dag gått till ända. Det är inte utan att det börjar bli en aning enformigt md detta väntande. Ser ut som om all hemförlovning skulle vara stoppad för tillfället.
Vad det nu sedan beror på. Allmänt talas det om att vi skall hemförlovas enhetsvis.

För oss här skulle det i så fall bli att kuska iväg till Borgå för att överlämna allt vårat
”koma”. Men det verkar att  vara så många krokar i långdansen. Man får vara glad så länge man inte hamnar uppe i norr. Det skulle vara ett sorgligt slut på ett annars rätt så ärofullt krig.  Jag skulle inte ha någon vidare lust att fara och hjälpa till. Inte för att man är någon tyskvän, men inte heller någon tyskhatare.  Låt så vara att de fått så lov att göra en del saker däruppe, som inte är så vidare trevligt för oss.---------

Nåja, det har nu så liten betydelse vad man tycker och tänker. Men hoppas får man i alla fall att inte behöva vara med.---------

Så är det så mycket annat som sysselsätter ens tankar då det gäller vårt lands komm-ande öde. Jag ser ingen ljusning, hur jag än försöker tänka mej saken. Det värsta är att hopplöshetens moln vill undanskymma honom som håller tyglarna i sina händer. Men då man ser huru livet levs i detta nu.  Huru sedeslösheten griper omkring sej, huru man liksom tycker luften man inandas är fylld av otukt och synd i yttersta grad, så bävar man.

Det behövs ingenting annat än att man lyssnar till samtalsämnena bland pojkarna, för att man skall förstå huru det är fatt.----------

Trotts allt detta är man fylld av en ända genomgående tanke, O om man skulle slippa hem fort, för att åtminstone en liten tid få vara hemma hos dej och pian . Tanken härpå gör att alla problem man ställs inför, allt detta som framtiden än kan ha i sitt sköte blir en bagatell, ty hem, hem det är allas vår paroll, sedan skall det väl nog ordna sej på något sätt.

Så fick jag paketet igår med posten. Tusen tack ska du ha för detsamma. Äpplena voro en glad överraskning, men höll jag på att äta sjuk mage åt mej på kuppen. Tre tuppar tillredde jag igår och åto vi så man nästan mådde illa. Idag var jag ut ett tag i byn också, med resultat att jag hade med mej tre tuppar till, så var så säker på att det smakar tupp.

Mjölk får vi en liter om dagen från ett ställe här i närheten, så inte lider jag någon nöd då det gäller maten nu igen. Så fatalt detta med Forsténs  mommo, som jag ingen aning haft om innan du skrev. Skall skriva nu ett brev åt dem, så att Elin får höra varför jag ingen-ting skrivit.

Nu får jag ingen Härold hit mera, varför jag vore tacksam om du sände åt mej de senaste numrena då du sänder paket. Likaså har jag förgäves väntat på fotona som vi tog i somras. Om du fått dem framkallade så sänd dem så fort du hinner.  Så fortsätter vi bara att vänta på dagen med stort D. Till dess, puss och kram till er båda två.
                                                                 

De käraste hälsningar från din Egen  Matti

Äntligen börjar kriget nalkas sitt slut, en fred som Matti kallar tvångsfreden! Det blir hårda bud för Finland! Finland får avstå från stora landområden på Karelska näset och i södra och östra Finland, samt betala en stor summa pengar i krigsskadestånd till Ryssland. Framtiden är oviss. Kommer man att få leva i frihet eller går man  samma öde till mötes som de Baltiska med flera länder som hamnar bakom järnridån i Ryssland. Kommer freden att vara beständig eller blir Matti skickad till norra Finland för att strida mot sina tidigare vänner tyskarna som nu har blivit deras fiender! 
Framtiden är oviss trots fredsfördraget!

16.9. -1944

Käraste Lisen min
                      
Frid!

Jag är nu på ett ställe bakom tvångsfredens gräns, där största delen av gänget är förlagd.
Är här tillfälligt på en kommendering för att hämta post mm. Tack för alla brevena samt de båda paketena med mjöl och skorpor. Kan i detta sammanhang skriva om du möjligen kunde sända smör, så sänd åt mej ett halvt kg. Det ser ut att dra ut på tiden med underhandlingarna och vet man ingenting huru det svänger sej för oss, när de tänker släppa hem oss o. s. v. Det finns ju somliga som helst ser att vi stannar kvar i lumpen så länge som möjligt. Men man får ju hoppas att deras förhoppningar slår fel i detta fall, om det bara går att ordna på något sätt så vi sedan får vara i fred därhemma.--------

Nu har det igen krånglat till sej genom statsministerns sjukdom, samt tyskarnas landstignings-försök på Hagland. En sorglustig historia detta------- ”igår våra vänner”, idag våra angripare. Världen är sannerligen upp och nedvänd. Det är nog nervspännade och påfrestande dagar detta väntande på avgörande i endera riktningen.

Jag har vid hågkomsten av våra underhandlare, för övrigt hela vår ställning, suckat till Gud om hjälp för oss och vårt arma land. Om och om igen har jag påmints Runebergs vers i ”Vårt land” och färdas vi att bo i glans bland guldmoln i det blå---------------.

Det är med svidande hjärta man reste per lastbil genom trakterna vi kommer att få avstå. Underbart natursköna naturscenerier rullas upp för ens syn. Bördiga slätter och skogrika områden. Man har bara fått så lov att bita ihop tänderna och låta det svida. Om det nu sedan skulle vara nog med allt detta? ------ Men man frågar sej, vad månne mera, och är det inte utan att man bävar vid tanken. Detta gör hela nationen i detta nu, detta är allas vår nåd. Gud hjälpe oss, ej av förtjänst, men av Hans outgrundliga nåd.

Slutar så för denna gång. Puss och kram  från Din egen
                                                                                       
Matti

19. 9. 1944
                      
Käraste min Egen lilla hustru!
                                           
Guds Frid!

Du har naturligtvis som jag med bävan suttit och lyssnat till statsministerns tal.
Kunde man så skulle man gråta en skvätt till råga på allt. Men inte blir det bättre för det inte.  Ännu är man så uppfylld av frågor i sitt inre, av undran för hur den närmaste tiden skall gestalta sig. Freden är hård det veta vi alla och frågar man sig, går vi iland med den. Varifrån skall de komma alla dessa miljoner dollars, det är frågan om, för att inte nämna alla andra uppoffringar. Dessutom frågar man sig, är freden härmed garanterad, får vi nu sedan i lugn och ro hoppas på framtiden. Von Born sade ju att vi måste se framåt och  inte låta oss nedtyngas av hopplöshet. Men fruktar man för att inte ens detta är nog, utan kommer det att fordras ännu mera av oss. Jag vill inte vara pessimist, men kan jag ingenting åt att jag är det. Jag har ingen tro på världens framtid, allt tyder på att vi går mot tider som bibeln talar om. Och synes det mig som om vi har hunnit mer än halvvägs.

”Men sen då till att icke förlora besinningen, ty sådant måste ju komma.”

Längtar efter dej och lillan, samt en gryende förhoppning om att snart bli i tillfälle att träffa er, gör att det trotts allt syns en liten ljusglimt igenom allt detta mörka hotfulla.
Gud give att det inte räckte så länge innan den dagen skall randas då jag får sluta dej i min famn, som en trotts allt fri finsk man utan krigarkläder efter alla dessa år av skilsmässa och avskedstagande.

Sitter och skriver detta i en liten finsk stuga på finska sidan om tvångsgränsen. Kom hit i natt från det ställe där vi senast krigade. Kallt var det på bilen och sömnig och hungrig blev man------------.  Här i gården bor ett par med en liten 8 månaders pojke. Jag har försökt tänka mej för då jag tittat på grabben här, huru stor månne vår lilla pia skall vara månne. Gläder mej vid tanken på att snart eventuellt få komma hem och se henne.

En annan sak är, att man undrar så smått hur det skall bli med den den närmaste framtiden.  Saken är nämligen den att staben har upplösts idag här. En del av gänget har skickats till en manskapspåfyllnadscentral. Kvar är endast några få som har att katalogisera och överlåta materielen. Jag blev kommenderad som skrivare hit för några dagar, varefter då jobbet är färdigt också jag tillsammans med de andra kvarvarande hamnar till ett ställe nära S – linna.-------

Nu är den stora frågan den. Hamnar vi till något annat truppförband ännu? Eller skall det bli något nytt krigande för oss mot våra forna vapenbröder uppe i norr, eller blir vi hemförlovade. Det senaste minst troliga. Men kan man vara beredd på de två första alternativen. Gud vet det och den närmaste framtiden utvisar det. Vi, jag har nog varit
med om så många besvikelser, så huden har blivit så tjock ,varför man inte reagerar så mycket mera vart det än svänger sej. Vi får dock hoppas att det blir hemförlovning, så att man hinner vara hemma en tid innan det händer någonting nytt. En sak är klar för mig. Blir det hemförlovning, så bör jag ge min tid till att samla in gyllene kärvar för Guds rike.

Detta är åtminstone vårt folks säkra räddning, sett med evigheten för ögonen.--------

”Herren prövar blott han ej förskjuter”, han kunde inte ha valt lämpligare ord att avsluta sitt tal med, vår finlandssvenska hövding von Born. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”.

Slutar så för denna gång mina rader med de käraste hälsningar. Skriv brev, men sänd inga paket. Tusen tack för alla brev jag fått, idag senast av den 14.9
                                                                                       
Puss och kram, din Egen
                                                                                                            
Matti

21. 9. 1944

Käraste Lisen min!
       
Guds Frid.

Så är min tid i Järeä 3:an slut. Vi upplöstets hastigt och lustigt igår och nu befinner jag mig i en påfyllnadscentral, 20 km från S-linna. Väl anlända hit så befanns det att här inte fanns någon möjlighet att få natthärbärge, för hade personalen tillhörande centralen anlänt någon timme före oss. Det betydde nu inte så mycket, för gick vi två andra tillsammans och hörde oss för här i en gård om nattkvarter, vilket vi också fick.

Så jag sov t.o.m i en heteka säng, och sov fint hela natten. En löjtnant hörande till centralen här var något uppnosig, och befallde oss att söka till lägerområdet. Jag var nu där och åt, men sitter jag och skriver detta hos värdfolket. Själva äro de och tar upp potatis. Det sorgliga i hela historien är att man t. v. blir utan post, för det lönar sej nog knappast för dej att skriva någonting hit nu, förrän jag närmare får veta vart vi sist och slutligen hamnar. Ingen vet någonting om vårt blivande öde, vi har bara att vänta på närmare order. Hem lär det nog räcka innan vi slipper. En annars tråkig och nervös ställning detta, att inte veta någonting om ens blivande öde, bara vänta och se. Nu vet man inte heller närmare om vi kommer att få fortsätta till dess att tyskarna är ur landet. Det skulle nu vara för bedrövligt, men måste man nästan taga det med i beräkningen. Dock måste man nog nu taga, en dag ett ögonblick i sänder.

Nu efter det att jag läst fredsfördragets alla punkter så kan jag förstå din dröm.
Inte gör den en precis glad, tvärtom. Så jag kan nog tänka mej att jag inte var så glad vid
hemkomsten. Trotts allt, alla besvikelser såhär vid slutet, så nog skulle man ändå känna sej lycklig över att få komma hem till dej älskade mammi. För nog längtar jag nog så efter er båda och hoppas att det trotts allt inte skall räcka så länge förrän vi får återse varandra. Hur det sedan blir med vårt varande här i vårt kära land återstår att se. Om det alls går att existera som fria människor härefter. Allt detta ligger i Guds den allsmäktiges hand.  Men undgår man inte att tänka, detta är början till slutet på vår självständighet. Gud skall hjälpa oss igenom alla svårigheter, detta är vår tro och vårt hopp, sist och slutligen, trotts att man nu vill låta sej nedtyngas av misströstan och hopplöshet. Så till sist. Skulle det nu den närmste tiden inträffa något sjukdoms eller olycksfall som skulle göra det nödvändigt att telegrafera, så är adressen hit

Täydennys Besluus 5/ kpk 2471.

Men som sagt så är det mycket obestämt och kan bytas när som helst. Så fort jag får reda på något om vårt öde så skriver jag. Skall försöka göra det varje dag om möjligt.

De käraste hälsningar från din Egen
                                                                
 Matti

V – vik 2.10. -44
                      
Min älskade Matti!
                                 
Frid!

Fick just ikväll tre st. brev Äntligen en adress att skriva till. Så jag var tvungen att skriva meddetsamma. Tack kära du för brevena jag fått denna tid, när du själv blivit utan, och förstår jag, kan det väl nog kännas en aning hopplöst.  Så tyckte jag för min del att det var och kändes när dom började komma tillbaka, såväl brev som paket. Det senare i synnerhet som du så väl hade behövt.  Och kände jag mej riktigt frestad på det där smöret som sändes hem i paketet, när han så väl hade kunnat sända det åt dej, efter vad du skrev, ty borde det ha kommit strax efter det du farit därifrån förstår jag.

Älskade du, du magrar väl riktigt ordentligt nu när du väl knappast har möjlighet att laga någonting privat åt dej. Och sen inte ens fick smöret jag sände, så du åtminstone skulle haft någonting att äta på ”kanku”. Fick nog allt så väl bibehållet i paketet som kom tillbaka, kakan t.o.m.  kan man nästan säja var god, trotts åldern. Men laga jag den också riktigt ”extra” tänkte jag då, för att du skulle få någonting gott till vägkost och så blev du utan. Skulle med det senaste försöka koka ihop ett paket nu då i hopp om att det lyckas bättre och du får det.

Har följt och nästan ständig varit hos dej i tankarna, nu när man undrat och funderat över var månne du riktigt finns och hur skall det gå. Skall du ännu till kanske få börja traska norrut har jag frågat mej, nu när vi redan börjat vänta hem dej. Men gissar jag att så inte är meningen ändå, när jag läser brevet jag fick där du nämner att möjligen efter en månad är du hemma. Ja, käraste hur det än är och ter sej för oss som folk och som enskilda, så kommer det nog att bli en glädjens dag. Inte behöva tänk på det där gamla spöket som hängt över en ------------ återresan skilsmässan.

Vet du har haft så oerhört lessamt och längtat efter dej dessa dagar när man gått i sin ovisshet och bara undrat och funderat och inte vetat var du funnits.

Och Christina hon växer hon för varje dag och hinner bli sötaste damen och ha vi frågat oss för varje dag, att när månne kommer pappa hem till sin lilla pia. Tänk du, hon är ju strax 4 månader, så nog har hon väl förändrats något, särskilt i pappas ögon som inte sett henne sen hon var 1 månad gammal.

Här är annars väldigt brått i ”pärolandet” om dagarna och har vi bl.a Maja Kjellberg här och hjälper för sitt nöjes skull, tror jag. Hon bor här hos oss och har hon lagt sej och sover visst redan, ty kostar det visst på stadsbon. Annars tror jag hon riktigt stortrivs med jobbet. För övrigt mår vi alla bra. Slutar så med de allra käraste varmaste tankar och hälsningar.
                                           
Din Egen mammi

10. 9 . 1944

Käraste efterlängtade Lisen min

Det är söndagsmorgon och sitter jag här och har ingenting särskilt att göra.

Vi skall just sätta upp f.m. potatisen. Skall därför under tiden skriva några rader åt dej. Vi sitter ännu kvar här i vår korsu och håller på att evakuera åt andra. Lagerros far väl idag, men kommer jag troligtvis med Lönnholm, tills vi får allting klart här. Helst är jag här så länge, tills jag får höra huru det blir för oss, om vi kommer att få fara hem, eller om vi ska stanna under vapen. Men detta får man nu höra så fort fredsvillkoren bliva klara.

Det hörs nog på de flesta man talar med att den gängse uppfattningen är den, att vi kommer att slippa hem. För min egen del så är jag nog ganska skeptisk till saken.  Tror i detta fall ingenting mera än jag ser. Så har man ingenting att gräma sej över ifall att det börjar smälla igen. Vilket skulle vara så typiskt för våra östra grannar. Jag kommer såväl ihåg gumman här i Koirinaja, som sade som tillägg till mitt resignerade svar på hennes undran, då vi under återtåget  anlände till K och inte orkat hålla stånd mot övermakten.

De äro för många sade jag henne. ” Ja sitten viela piru nilta auttaa”. Och det verkar nog som om dom givits makt och välde åtminstone till en tid. Nu verkar det ju som om hela norra Finland skulle gå åt också. Så vi har dem alldeles inpå knutarna.  Tänker man sej något närmare över saken så öppnar sej sorgliga perspektiv. Men man behöver ju inte hänge sej åt spekulationer, utan taga en dag i sänder.-------

Helst av allt vill vi hem nu, bara det på något sätt låter sej göras! Någon permis ser jag inte ut att slippa på förrän det klarnat läget något. Blir det så att vi slipper hem, så är det ju onödigt att komma hem emellan. Det är ju bara så retfullt att återigen resa tillbaka.

Allt detta avgörs nog i dessa dagar. Kanske är det klart då du fått detta brev.--------

Idag var det du skulle sjunga. Sorgligt nog så har vi så dålig radio här så vi hör nog inte Vasa på dagarna. Dessutom så måste jag till posten just den tiden. Jag vet ännu inte huru på sätt jag skulle kunna arrangera saken.-----------

Karl-Erik har jag träffat. De ligger igen några km härifrån. Var en dag dit för att träffa honom. Han har en rätt så bra radio, skall ringa och fråga om han hör Vasa.---------

Namnet på blomman du fick hörde jag nog namnet på, men det har jag naturligtvis glömt bort, så du får väl hålla dej till det namnet du nämnde.

Men du skall vet att jag längtar efter er båda och hoppas på den dagen då jag skall få komma hem. För huru lång tid det sedan blir, om det nu blir återstår att se.

Lagerros sitter som bäst här mitt emot mej och säjer att jag ska stanna med Lönnholm. Detta har jag ingenting emot och det blir nu inte så länge, om nu ingenting oförutsett inträffar. Ja, så var det ingenting mera för denna gång, så jag tänker väl på avslutning. Brevena går antagligen direkt till den nya platsen, men får jag ju dem i sinom tid.

De käraste hälsningar till er alla

Först och främst dej och lilla Stina

V-vik 10. 9. –

Söndag kväll
                     
 Älskade Matti!
                                  
Frid!

Ja, så har man då det här ”dagsverket ” uppskrivet och över för den här gången igen, och som vanligt känner man sej riktigt schack matt efteråt. Det är förstås en viss spänning framför mikrofon som gör att man känner sej riktigt trött efteråt och sa Georg sej känna på samma sätt. Undrar om du kunnat höra, och undrar jag vad kritiken inom dej har att påstå. Om än det nu inte är för det fina utförandets skull vi sjungit, så har ju alla ändå sin bedömning, och tyckte du med rätta att det inte var så bra som du kanske hoppats få  lyssna till. Vet sen inte vad det berodde på, men gick det nog lite rokot tyckte vi själva åtminstone, och mikrofon ville han ju inte riktigt heller få på rätt plats, trots flera omflyttningar. Nåja, detta om detta.  Annars tyckte jag sjöng Georg riktigt bra. Sen ett tack för brevet som kom igår kväll, kärt och välkommet. Frun din har annars visst börjat slarva rätt duktigt när hon skriver numera, eftersom jag igår igen fick ett brev tillbaka, vilket jag skrivit den 18-de. Tycker det är så gammalt nu redan så jag ids inte sända det mer, förresten stod där visst ingenting av vikt. Förstår bara att du i sammanhanget fått vänta länge på brev.

Ja, nu vänta vi bara med spänning på ”freden”, väntar för varje dag få höra något nytt och närmare detaljer därom. Så kanske man något så-när kan börja räkna ut hur snart man får vänta hem dej. Tänk du, det har man ju inte riktigt vågat drömma om ligga inom möjligheternas gräns i någon närmare framtid som man nu gör. Vi väntar dej och Christina har visst vuxit en hel del när du får se henne, över 5 kg redan. En snäll och glad liten pia.  Våra käraste hälsn.
                                                                
Din Lisen

12.9. 1944
                     
 Käraste Lisen min!
                                           
Frid!

Jag får ingen post numera förrän jag kommer till nya stället, varför det vill bli en aning trist i längden.  Men jag skall i alla fall skriva några rader till dej under tiden som jag väntar på att det skall bli någon förändring i tillvaron. ------

Det är med en viss spänning som man lyssnar på nyheterna, och med varje gång lyssnar man med spänning, att det skall ha kommit nån rapport från Moskva.

Det är nog några nervspännande dagar just dessa av förhoppningar eller missräkning.
Man hoppas ju helst av allt det bästa möjliga.--------- Trotts allt så tror jag hela armén, på något undantag när väntar på att få fara hem. Det skulle nog bli en besvikelse för många, om det igen skulle krångla till sej så att hoppet skulle grusas. Nu då allting ställts på detta sätt, för att vi skall kunna dra oss bakom tvångsgränsen. Men vi får så lov att också i detta skede taga en dag ett ögonblick i sänder. För många blir ju hempermitteringen ett problem.

Så har också jag också tänkt mej in i huru det skall gestalta sig för mej, och huru man skall ställa sej då man sist och slutligen kommit så långt.-----
En Sverige resa har ju hela kriget lekt mej i hågen, vår bröllopsresa du vet. Men kan det nog vara svårt att få pass i dessa tider. Men nog skall det försökas alltid, var så säker. Jag skrev till Pethrus här igår och skall jag sända dig duplikatet så småningom. Här i korsun finns ingen annan numera än Lönnholm och jag. Vi har sovit mest hela dagen, så inte går det nån nöd på oss inte.  De käraste hälsningar till dej och pian från din

                                                                                                                                  
Egen Matti

14. 9. 1944
                      
Älskade Lisen min!
                      
Guds nåd och frid

Intet är som väntans tider, men den som väntar på någonting gott väntar aldrig förgäves.
Om det nu sedan blir någonting gott återstår att se. Trotts att man fruktar för vad som kommer att fordras av oss som nation, så kan det inte överskugga den förhoppningen om att vi skall slippa hem till våra egna kära.-----------
Tanken härpå har de senaste dagarna gjort mej riktigt sjuk. Jag minns inte när jag skulle så intensivt ha längtat efter dej käraste, som nu dessa senaste dagar. Längtan efter att få sluta dej i min famn med den tanken i bakgrund att inte behöva återvända, gör att det svindlar för en på ett underligt sätt. Nej, man vågar inte fortsätta tankegången vidare. Ännu så vågar jag inte tro på denna överväldigande lycka, att på detta sätt få återvända hem till dej och Christina. Nog skall det i så fall bli en underbar dag att få se henne.

Hon börjar bli antar jag rätt så stor redan. Jag minns litet huru stor Ethels flicka var vid tre månader.-----------------

Här sitter vi ännu allt fortfarande, så jag har inte fått någon post nu på snart en vecka.
Men snart så blir det nog antagligen någon ändring åt andra hållet. Och då vi förenas med de andra, så får jag posten som anlänt under tiden vi varit  här.-------- Jag kommer nu efter en stund att fara och hämta pengar, vår avlöning, samt en del andra jobb. Annars så blir det bara ett sovande här för oss. Men om det nu blir allmän evakuering får vi nog jobba och antar jag nätter och dar.

Slutar så för denna gång mina rader med de käraste hälsningar från din egen

Ps. Sänder nu samtidigt till dej                                                        Matt

brevet jag sände åt  Pethrus.Ds

13 . 8. 1944
                      
Käraste Lisen min.                                           
Frid.

Skulle så stort skriva igår kväll, men var jag så sömnig. För hade jag måst stiga upp före sju och koka korvike? åt mej. Men det blev inte något sovande på natten här heller, för fick vi eldfunktion och fick jag sitta med telefon invid örat till kl. 2.  på natten. Då var jag nog så sömnig så jag höll på att trilla från stolen.-----------

Jag skall också be att få tacka för paketena som anlände i förrgår, tusen tack skall du ha för alltsammans. Satt här då jag fick dem, man öppnar dem med samma förväntningar som man i forna tider öppnar julpaketen.-----

Jag fick härom dagen ett bokpaket från ”Taborförlaget”. Några av de senste nyheterna bl. a. Strindbergs och Lidmans väg till korset. En mycket intressant bok, så synd bara att den är så liten att man läser ut den i ett nafs. Majoren såg dem på hyllan och tog ut och tittade på dem. Jag fick också en som handlade om judarnas problem. Vi kommo in på ämnet, och talade bl.a. om de saker som S kände till. Jag visade S porträtt ur Härolden, varefter majoren tog Härolden och läste en artikel ur den.

Annars mår jag bra här, bättre kan man inte må under dessa förhållanden. Visst är det  ett passande och ett kokande och  paistande. Men jag har ju vanan inne från den tiden jag paistade pastorerna. Men nu är det ju några fiskaler som jag paistar. Vi har det rätt så gemytligt här. Majorn han är som en av oss andra, och kapten som är här är riktigt trevlig han också. Jag gjorde ett uppehåll och stekte plättar. Majorn kokte sylt av svarta vinbär och hallon. Socker sparade han inte på precist skulle man kunna säga, men jag är nu inte så mycket för sylten som du ju vet. Men plättarna blevo goda och sylten likaså. Så nu känner jag mej mätt och belåten på allt sätt.----

Så kan jag nu såhär i förbifarten nämna att jag om nu inte någonting oförutsätt inträffar kanske slipper hem i slutet av nästa månad. Men det är ju lång tid dit ännu, och dess-förinnan kan vad som helst inträffa  så vi får nu ta det lugnt t.v. Något att se fram emot och hoppas på i alla fall. Han sade det just majoren då jag var inne och lade eld i ugnen. De har nämligen bröllopsdag 24.9 och tänkte han att jag skulle fara efter deras ringar samt köpa blommor och föra dem åt hans fru,  som är i en by nära Tammerfors. Samtidigt skulle jag då försöka evakuera djurena nån annanstans. Hoppas att du fått mitt brev och att det nu kunde ordnas på något sätt.

Vi får ju hoppas att kriget tar slut på något sätt, för verkar det som om det inte skulle räcka så länge mera. Stora förhoppningar ställs ju på de nya  männen, men ändå så har vi bara att  vänta och se. Roligt skulle det vara att slippa hem till lillan och dej ett tag. Jag längtar så ibland efter er, då jag understundom släpper mej till att meditera och fundera. Slutar för denna gång mina rader med de käraste hälsningar till er båda.

                                          
Pappa Matti

V – vik den 23. 8. -44
                      
Kära lilla pappsen!                                            
Frid!

Här borde vara radioutsändning nu så du finge höra hurudan röst dottern din har, ty har hon som bäst sin obligatoriska sångövning. ”Sisu” tycks hon åtminstone ha, när hon slår sej på det, ty har jag försökt t.o.m. nappen. Ingenting duger just nu förutom möjligen mat, men åt hon för endast två timmar sen, så hon måste väl skrika då nu en stund.

Det hör ju nästan till ordningen för dagen den här tiden. Och håller hon visst igen på och blir en aning bortskämd, bara en aning. Men hur vore det om pappa lilla kom hem nu ett tag emellan och sköta lite grann. Det är visst det, att hon har lessamt efter pappa som görét.

Här håller jag annars just på att greja ihop paket åt dej, ty som jag väntade senast jag skrev, fick jag två stycken brev där du bad om skjorta mm. Vet du, det börjar bli nästan så gott som slut med ditt sämre skjortförråd. Dom är både trasiga och nötta och måste jag väl försöka lappa upp dom, fast de flesta av dem ser nog inte ut att vara någonting att nöta på. Den här var nu den bästa av dem, och hoppas jag den håller något, och skall det väl någon gång bli bättre tider också i det avseendet , så man får någonting nytt. Läste om dina kocktalanger och tycks du ju vara för den där maten du. Bra som sagt
att du övar upp dej, ty kan jag ju inte skryta med att vara så värst intresserad därav.

Mest ett nödvändigt ont när man inte har någonting annat trevligt arbete för händer. Men eftersom ni nu tycktes vara så snåla på snålsoppa bevektes jag till att hassa och köpa ett blomkålshuvud idag, fastän den lilla stackarn kostade hela 30 mk. Dyra och svåråtkomliga, men ät nu för hela marken. Vår egen kål blir just till ingenting i år,
ty äter masken upp den. De övriga grönsakerna äro ny egen skörd, förutom tomaterna förstås, som vi ju bara skörda en och en och äter vartefter.

Ja, det blev nog många pauser och uppehåll i den här skrivningen, annars hade du fått ett riktigt långt brev nu, om vi ska se på klockan från när jag började tills nu, från sju till halv elva. Långt och intressant får du tänka dej det nu i stället, ty är jag för trött att skriva mera nu. Christina sover ju äntligen nu sådär ordentligt till natten, efter det att hon ställde till med ett bättre kalas här som sista program, just som jag lagat henne till natten.
God natt då och tack för brevet som kom ikväll

Med kär hälsning                                             
Din Lisen

V – vik den 1 . 9. -44
                      
Älskade Matti
                              
Frid!

En några rader igen såhär på kvällskvisten. Här har det skvalat och regnat hela dagen, så jag hann inte ens få mitt byke torrt. Du må tro jag var trött igår kväll. Klockan halv tio
redan var jag i säng, men så hade jag också vari i farten sedan kl. fyra på morron. Men sov jag idag i stället till halv nio. Funderar på de där paketena som ni förstås börjar längta efter, men hoppas jag ni har tålamod och väntar jag tills det blir någon vackrare dag, så jag kan få det ordnat och slipper till  stan.  Och böcklingen det var fråga om. Vet du det är ganska länge sen vi sett stjärten av någon sådan. Visserligen såg jag att någon hade skrivit på dagens tidning om att det lär ha funnits, men visst också lika hastigt för- svunnit, och du förstår skulle det i så fall bara vara av en händelse om man råkar få någon. Men som man är här ute i Västerviken och mera sällan kommer sej till stan, får man nästan titta i månen efter dem. Du kan ju förklara saken, men skall jag gärna nog ordna om och sända, bara som sagt jag får tag på någon. 

Christina ligger och viftar och är hon inte riktigt belåten med tillvaron. Tror nästan det börjar bli i knappaste laget med maten hon får de senaste dagarna. Särskilt då det är sista kvällsmålet, så det ser ut som om jag skall få börja koka något mål åt henne nu, för att hon skall bli nöjd.  Värsta tiden är ju ändå förbi, så jag får ju vara nöjd att det räckt såhär länge, och måste det nog gå härefter, så duktig som hon ändå är.

Du pappa lilla såhär kort om gott blir hälsningen ikväll och tror jag nästan vi går och ”tuta” nu, eller vad tycker du? Tycker du till omväxling skulle komma och sova med gumman nu ett tag, ty börjar det så småningom bli kallt om nätterna.
                                           
Hälsningar i mängd                                                
Din Lisen

V – vik den 3 . 9. 44
                      
Matti älskade hjärtevännen!                                           
Frid!

Käraste min Matti, känner mej på något sätt så överväldigad inför den förhoppning om en möjlig fred i en snar framtid som de senaste nyheterna medfört, så jag tycker jag bara ville gråta. Ännu veta vi ju ingenting vad det innebär, och kanske också det medför av svårigheter för oss som land och kanske som enskilda, men vad vi hustrur först av allt tänker på är, att äntligen kanske vi ska börja få hem våra män. Skall det ändå ge ett slut på detta ändlösa krigande, som man så många gånger sett framför sej utan slut.  Hur innerligt vi än längtar efter fred, är det också som om man ville gråta vid tanken på tyskarna och deras ställning.  Inte för att vi nu här kan vara dem till någon hjälp, men sen när det går dåligt för dem, så överger alla dem. Skall den frågan månne lösas utan kravaller här månntro?

Du Matti, jag undrar hur det blir där nu? Månne ni fortsättningsvis kommer att stanna på gamla platsen, eller kommer ni kanske att börja flytta på er. Undrar bara om det kanske i så fall blir onödigt med den där grönsaksleveransen som det var fråga om. I alla händelser sänder jag det där mjölet i morgon du bad om, hur det sen går om du får det bakat. Det är samma mjöl i vardera påsarna, sammanmalet råg och vete, vilket borde bli ypperligt att baka av. Bertel har just varit och malat inatt till Pörtom, och kom han hem i morse. Han hade hela billasten härifrån byn. Är faktiskt lite villrådig nu vad jag ska göra med det övriga, och väntar jag kanske tills jag får höra något utav dej huru det blir. Smör kanske du också skulle börja behöva och hade jag tänkt sända nu, men återigen ville jag inte riskera att det komme bort, jag menar i så fall ni börjar röra på er och kanske inte alls får paketena. Därför kanske jag väntar litet på vidare meddelanden. Jag kanske ändå i väntan därpå sänder ett vanligt paket med grönsaker, så ni nu får någon snålsoppa som ni har möjlighet att koka och laga.  Har varit till stan och övat nu på em. Och träffade jag Andström så han bad mej hälsa. Han var så stolt över sin lilla dotter som han påstod vara världens bästa. Men sade jag finns det nog en annan som är världens bästa. Han har ju varit upp till Torneå och hälsat på. Nämligen, han fick ju inte fara över till Haparanda för alla äventualiteters skull, utan dom fick i stället komma över.

Vårt sjungande om söndag blir kl. tre, och hörde jag idag att min värdige sångarbroder tillsammans med sin ”stallbroder” också de skall radiosjunga då samma dag. Undrar om du hört dem tillsammans . Jag menar förstås pastor Mattson, och sjunger dom riktigt bra och vackert tillsammans, så ni borde nog få höra. Det är nog annat det än då två oskolade pingströster uppträda, men med Guds hjälp och välsignelse över sångerna skall det väl gå.

Ja du Matti käraste! Satt här och småpratade med Christina ikväll förrän hon somnade, och undrade vi om vi snart kanske ska få lilla pappsen hem. Hon är så gullig må du tro när hon skall göra sina små inlägg och påståenden och ser så förståndig ut. Man väntar med spänning nu på varje ny dag och nytt meddelande.

Slutar så med de käraste hälsningar från Dina två
                      
Christina och Alice




8 . 9. 1944
                          
Käraste Lisen min!

Hjärtligt tack för brevena som kommit igår och i förrgår. Jag skall nu i all hast skriva några rader som svar.  Måste nämligen om några minuter fara till posten. Här finns numera inga andra i sektionen än vi fyra här i hem korsun. Alla de andra har farit bakåt.

Vi far också kanske i morgon lördag eller på söndagen. Paketena skulle du nu inte behövt sända jag skrivit om. Hoppas du inte gjort det. Men om de nu avgått så är det ju precist ingen skada skedd. Smör är jag nog utan nu, har varit det en tid, men rett mej ändå då vi haft en stor fläskbit som vi stekt av morgon, middag och kväll.------

Det var tal om att vår adr. skulle ändras fr.o.m den 15 . 9. Men har det kommit återbud om saken, så vi har fortfarande kvar gamla adressen. Jag kan skriva åt pappa om saken, samt ge den nya adressen åt dem, så om du har nån förbindelse med dem så meddela samtidigt om detta.

Här har annars varit ett sjöslag som räckt i två dar. Mycket har jag inte kunnat sova under tiden, för har det varit ett skrål och liv som i helvetet.  Mera om detta sedan muntligt.  Jag tänkte så för mej själv, att nog är det bra att det blir slut, så slipper man allt som till detta krigande tycks höra.----------

Man väntar ju nu bara hur det skall bli och gå sist och slutligen för oss. Jag har inte vågat hänge mej åt drömmar om huru det skall vara att få komma hem, om det blir, för att inte sedan bli besviken om det sedan skulle bli på annat sätt. Bara vänta och hoppas det bästa av en dålig sak. Freden är ju välkommen men inte en sådan fred som för med sej fruktan för ett nytt krig i släptåget. Men den som lever får se.

Tills dess. Gud med oss.                     
Din Egen Matti