Lite mer ledighet att se fram emot för Matti och Alice! Det planeras för en sångarresa från Jakobstad och Vasa till Pingstkyrkan i Helsingfors. Alice ska åka med och Matti räknar med att få permis så att de kan ses där! Läs gärna artikeln under fliken "Lite finsk historia/artiklar", som är skriven av Einar Ekberg som omnämns i breven och som var en av de största sångarna inom pingströrelsen från 30-talet och framåt!
V: vik den 19/9 -43
Matti käraste,
Min egen älskade lilla papi!
Det är söndag morgon och måste jag genast börja på brevet till dej. Hjärtevarmt tack för brevet jag fick fredagskväll. Har längtat så oerhört efter dej dessa kvällar så jag kan inte så säga. Särskilt igår afton när jag var för trött att börja skriva och redan halv tiotiden kröp i säng sökte sej mina tankar som alltid dit ut till dej och önskade jag mera än annars du hade varit hemma. Och vet du, var här en som så gärna hade velat krypa över i sängen breve’ bara där hade funnits någon som hade velat ha mej, som öppnat famnen för mej och i kärlek och slutit mej i famn. Älskade Matti, vännen min, längtade så efter dina armars trygga fasta omfamning, och fått känna din närhet, och mellan kyssar och smekningar fått lyssna till din röst ”Lilla älskade mami”! Och kände jag mej själv så rik, så överfylld av kärlek som jag allt hade velat skänka dej då, mera hängivet och helt oförbehållet än någonsin. Vet du papi lilla, känner det som om, och tänker jag, bara vi åter får träffas, då tycker jag att att jag aldrig mer ville släppa dej eller skiljas ifrån dej.
Vet dock att vi måste och vill jag inte klaga trotts att livet i detta avseende är hårt och obarmhärtigt. Nej, inte knota, ty vet jag att vi jämfört med många andra ha det bra, och har vi mycket att tacka Gud för i denna av nöd och lidande fyllda värld. Det är nåd, nåd utöver nåd, som kommit oss till del, enbart detta att vi trotts avstånd och skilsmässa ändå få älska och äga varandra.
Det är bara saknaden efter dej som mer än annars gör sej påmind så här på söndagsmorgonkvisten, men kanske, ska vi hoppas, kanske vi redan nästa söndag få vara tillsammans. Hoppas det så innerligt, så roligt det vore, och tycker jag för min del att Spåre kunde förära dej dessa några dagar extra. Delade fullkomligt dina tankar när du var upp till kommendörn, och tycker jag det var fint att du ändå ingenting sade. Det var likasom att mera helt överlämna hela saken och omsorgen därom i Dens hand ur vilken vi vill ta och räkna med att Han leder allt till det bästa också i denna sak. Vet inte hur, men tror jag nog att det ordnar sej. Har liksom varit inriktad på, ända sen jag fick löfte om ledigt, att vi då får träffas, så jag skulle nog nästan känna mej besviken i annat fall.Blev nästan förvånad när jag själv så utan vidare fick löfte om ledigt, så jag har nästan tagit det som ett bevis för att det också skulle ordna sej för dej. Hoppoms!
Det att du sände respengarna åt Ruth tycker jag enbart var fint. Fick höra det därifrån redan förrän jag fick ditt brev och var mina första tankar då en undran över varför du inte skrivit till mej därom. Tror han nu att jag inte tycker om det, och räknar därpå, tänkte jag, men förstod jag genast medsamma att det inte hunnit komma och fick jag ju brevet dagen efter. Det verkade eljest som om hon ändå inte skulle varit så vidare reslysten, men hörde jag nu senast jag talade med dem att dom tänker resa alla förutom Eva och Rode. Själv har jag en tusenlapp reserverad för resan, och hade du väl också en, så nog borde vi väl klara oss med det. Skulle nog haft mer men på grund av den här flyttningen nu ville jag betala bort allt jag hade där på gamla stället.
Är i Brändö nu. For för säkerhets skull lite tidigare, ty är Granqvistarna till villan, och tur var ju det, ty hann jag inte vara lång stund inne förrän telefonen ringde. Blev riktigt rädd att jag inte alls sku uppfatta vad du sade, men fick jag ju i alla fall reda på det viktigaste, nämligen att du slipper och vi få träffas lördag e.m. någon gång. Så glad jag är, Matti, och förstår jag, också du vid tanken därpå, och kommer jag väl nog inte just att tänka på någonting annat hela den här veckan.
Matti älskade, bara en några dagar och så står du där och väntar på mej när jag kommer. Hjärtat riktigt bultar i mej av glädje vid tanken därpå, och minns jag inte mera att det var för Ekbergs skull som jag skulle resa till H: fors. Nu blev det med ens bara en bisak på samma gång som det kommer att bli en dubbel njutning när vi gemensamt får höra honom sjunga. Du kommer så pass tidigt dit du, så du kanske hinner ordna bostadsfrågan tills jag kommer. Måste väl nog ta lakan och sånt med mej, men vet du, helst tycker jag nog vi skulle bo på hotell så skulle vi känna oss mera fria och få råda och vara oss själva mer än att att bo inne hos någon. Det kan kanske vara svårt att få rum, men du ordnar det som du finner bäst.
På återseende, vi möts, hoppas
Din egen Mami
V: vik den 19/9 -43
Matti käraste,
Min egen älskade lilla papi!
Det är söndag morgon och måste jag genast börja på brevet till dej. Hjärtevarmt tack för brevet jag fick fredagskväll. Har längtat så oerhört efter dej dessa kvällar så jag kan inte så säga. Särskilt igår afton när jag var för trött att börja skriva och redan halv tiotiden kröp i säng sökte sej mina tankar som alltid dit ut till dej och önskade jag mera än annars du hade varit hemma. Och vet du, var här en som så gärna hade velat krypa över i sängen breve’ bara där hade funnits någon som hade velat ha mej, som öppnat famnen för mej och i kärlek och slutit mej i famn. Älskade Matti, vännen min, längtade så efter dina armars trygga fasta omfamning, och fått känna din närhet, och mellan kyssar och smekningar fått lyssna till din röst ”Lilla älskade mami”! Och kände jag mej själv så rik, så överfylld av kärlek som jag allt hade velat skänka dej då, mera hängivet och helt oförbehållet än någonsin. Vet du papi lilla, känner det som om, och tänker jag, bara vi åter får träffas, då tycker jag att att jag aldrig mer ville släppa dej eller skiljas ifrån dej.
Vet dock att vi måste och vill jag inte klaga trotts att livet i detta avseende är hårt och obarmhärtigt. Nej, inte knota, ty vet jag att vi jämfört med många andra ha det bra, och har vi mycket att tacka Gud för i denna av nöd och lidande fyllda värld. Det är nåd, nåd utöver nåd, som kommit oss till del, enbart detta att vi trotts avstånd och skilsmässa ändå få älska och äga varandra.
Det är bara saknaden efter dej som mer än annars gör sej påmind så här på söndagsmorgonkvisten, men kanske, ska vi hoppas, kanske vi redan nästa söndag få vara tillsammans. Hoppas det så innerligt, så roligt det vore, och tycker jag för min del att Spåre kunde förära dej dessa några dagar extra. Delade fullkomligt dina tankar när du var upp till kommendörn, och tycker jag det var fint att du ändå ingenting sade. Det var likasom att mera helt överlämna hela saken och omsorgen därom i Dens hand ur vilken vi vill ta och räkna med att Han leder allt till det bästa också i denna sak. Vet inte hur, men tror jag nog att det ordnar sej. Har liksom varit inriktad på, ända sen jag fick löfte om ledigt, att vi då får träffas, så jag skulle nog nästan känna mej besviken i annat fall.Blev nästan förvånad när jag själv så utan vidare fick löfte om ledigt, så jag har nästan tagit det som ett bevis för att det också skulle ordna sej för dej. Hoppoms!
Det att du sände respengarna åt Ruth tycker jag enbart var fint. Fick höra det därifrån redan förrän jag fick ditt brev och var mina första tankar då en undran över varför du inte skrivit till mej därom. Tror han nu att jag inte tycker om det, och räknar därpå, tänkte jag, men förstod jag genast medsamma att det inte hunnit komma och fick jag ju brevet dagen efter. Det verkade eljest som om hon ändå inte skulle varit så vidare reslysten, men hörde jag nu senast jag talade med dem att dom tänker resa alla förutom Eva och Rode. Själv har jag en tusenlapp reserverad för resan, och hade du väl också en, så nog borde vi väl klara oss med det. Skulle nog haft mer men på grund av den här flyttningen nu ville jag betala bort allt jag hade där på gamla stället.
Är i Brändö nu. For för säkerhets skull lite tidigare, ty är Granqvistarna till villan, och tur var ju det, ty hann jag inte vara lång stund inne förrän telefonen ringde. Blev riktigt rädd att jag inte alls sku uppfatta vad du sade, men fick jag ju i alla fall reda på det viktigaste, nämligen att du slipper och vi få träffas lördag e.m. någon gång. Så glad jag är, Matti, och förstår jag, också du vid tanken därpå, och kommer jag väl nog inte just att tänka på någonting annat hela den här veckan.
Matti älskade, bara en några dagar och så står du där och väntar på mej när jag kommer. Hjärtat riktigt bultar i mej av glädje vid tanken därpå, och minns jag inte mera att det var för Ekbergs skull som jag skulle resa till H: fors. Nu blev det med ens bara en bisak på samma gång som det kommer att bli en dubbel njutning när vi gemensamt får höra honom sjunga. Du kommer så pass tidigt dit du, så du kanske hinner ordna bostadsfrågan tills jag kommer. Måste väl nog ta lakan och sånt med mej, men vet du, helst tycker jag nog vi skulle bo på hotell så skulle vi känna oss mera fria och få råda och vara oss själva mer än att att bo inne hos någon. Det kan kanske vara svårt att få rum, men du ordnar det som du finner bäst.
På återseende, vi möts, hoppas
Din egen Mami
Hemma i –viken 29/9-43
Älskade!
Bäst kanske att jag börjar låta höra av mej nu, så du vet att jag lyckligt och väl är hemkommen. Anlände ju trött och slut i går morse, och gick jag direkt i jobbet så du förstår man var inte så litet trött sen i går kväll, och gick jag och la mej kl. åtta redan och sov direkt i ett kör till sju i morse. Så nu känner jag nog mej åter i form igen. Resan gick bra och trevligt hade vi med bl.a. sällskap av en svensktalande tysk soldat som underhöll oss på bästa sätt, så tråkigt hade vi nog inte trotts att sömnen vill göra sej besvärande. Överfullt och trångt var det, så det fanns just inga möjligheter att sova heller.
Stackars er alla ni våra kära soldater som ständigt och jämt skall hålla på och resa i dessa överfyllda tåg. Egentligen hade jag nog bort resa hem med de andra på dagen, ty var det ju inget vidare roligt att gå där och ströva sen du for. Kunde inte riktigt frigöra mej från en känsla av saknad och tomhet, som bemäktigade mej då, och var resten av dagen nog egentligen ganska lång. Och ingenting hittade jag att köpa heller. Så jag slapp ju som väl var att bli skyldig, och fick jag ge din pappa tillbaka pengarna som jag lånade.
Men vet du hur det gick med biljetten? Det var nog lättare sagt än gjort att få det ordnat. En otrevlig och otillmötesgående konduktör som inte brydde sej om så mycket som att titta på biljetterna hur än vi försökte för-klara saken för honom. Han formligen bet ifrån sej och klippte av alltsammans utan att ta notis om förklaringarna,så jag tänkte att hellre än att strida och bråka med en sådan otrevlig farbror så betala jag resan fast två gånger. Dyrt nöje, men strunt i det, i morgon får man ju lön igen, och behöver ju staten förtjäna lite extra också förstås i dessa dåliga tider.
Sitter här och lyssnar på radion, Wiener Sängerknaben som sjunger så man nästan kände att man ville applådera efter varje nummer. Och sjunger dom som bäst den där finfina ”An der schönen blauen Donau”. Vet inte hur det skrivs, men vet du ju vilken det är, och lyssnar du kanske själv och hör så underbart fint dom sjunger. Vilka röster och vilket utförande, det vore någonting att både se och höra.
Sen Matti när det blir fred och vi blir rika, då ska vi nog resa ut och se och höra och titta på världen, om det nu finns någonting kvar att titta på.
Nåja, hur som helst så är och var det nog omväxlande trevligt och roligt att vara lite ut och lufta på se, men ändå är och känns det nog skönt att åter vara hemma, så vilsamt och fridfullt med brasan som just nu spri-der värme och trevnad med musiken som sakta spelar. De är bara du som saknas, men gläder jag mej i hoppet om att efter två veckor är du åter här. De gick trotts allt så hastigt, så snabbt, dessa några dagarna, därför behö-ver du nog snart komma igen. Hoppas det gich bra för dej också och du lyckligt och i tid anlände till bestämmelseorten.
Må så gott och många, många hälsningar famnen full sänder
Din egen Mami
Älskade!
Bäst kanske att jag börjar låta höra av mej nu, så du vet att jag lyckligt och väl är hemkommen. Anlände ju trött och slut i går morse, och gick jag direkt i jobbet så du förstår man var inte så litet trött sen i går kväll, och gick jag och la mej kl. åtta redan och sov direkt i ett kör till sju i morse. Så nu känner jag nog mej åter i form igen. Resan gick bra och trevligt hade vi med bl.a. sällskap av en svensktalande tysk soldat som underhöll oss på bästa sätt, så tråkigt hade vi nog inte trotts att sömnen vill göra sej besvärande. Överfullt och trångt var det, så det fanns just inga möjligheter att sova heller.
Stackars er alla ni våra kära soldater som ständigt och jämt skall hålla på och resa i dessa överfyllda tåg. Egentligen hade jag nog bort resa hem med de andra på dagen, ty var det ju inget vidare roligt att gå där och ströva sen du for. Kunde inte riktigt frigöra mej från en känsla av saknad och tomhet, som bemäktigade mej då, och var resten av dagen nog egentligen ganska lång. Och ingenting hittade jag att köpa heller. Så jag slapp ju som väl var att bli skyldig, och fick jag ge din pappa tillbaka pengarna som jag lånade.
Men vet du hur det gick med biljetten? Det var nog lättare sagt än gjort att få det ordnat. En otrevlig och otillmötesgående konduktör som inte brydde sej om så mycket som att titta på biljetterna hur än vi försökte för-klara saken för honom. Han formligen bet ifrån sej och klippte av alltsammans utan att ta notis om förklaringarna,så jag tänkte att hellre än att strida och bråka med en sådan otrevlig farbror så betala jag resan fast två gånger. Dyrt nöje, men strunt i det, i morgon får man ju lön igen, och behöver ju staten förtjäna lite extra också förstås i dessa dåliga tider.
Sitter här och lyssnar på radion, Wiener Sängerknaben som sjunger så man nästan kände att man ville applådera efter varje nummer. Och sjunger dom som bäst den där finfina ”An der schönen blauen Donau”. Vet inte hur det skrivs, men vet du ju vilken det är, och lyssnar du kanske själv och hör så underbart fint dom sjunger. Vilka röster och vilket utförande, det vore någonting att både se och höra.
Sen Matti när det blir fred och vi blir rika, då ska vi nog resa ut och se och höra och titta på världen, om det nu finns någonting kvar att titta på.
Nåja, hur som helst så är och var det nog omväxlande trevligt och roligt att vara lite ut och lufta på se, men ändå är och känns det nog skönt att åter vara hemma, så vilsamt och fridfullt med brasan som just nu spri-der värme och trevnad med musiken som sakta spelar. De är bara du som saknas, men gläder jag mej i hoppet om att efter två veckor är du åter här. De gick trotts allt så hastigt, så snabbt, dessa några dagarna, därför behö-ver du nog snart komma igen. Hoppas det gich bra för dej också och du lyckligt och i tid anlände till bestämmelseorten.
Må så gott och många, många hälsningar famnen full sänder
Din egen Mami
7.10.1943
Älskade Mami gumman min
Frid
Känner på mej att jag har ont samvete då det gäller brevskrivandet. Saken är den att jag hade anhållit permis från den 10.10. och tänkte jag vara hemma redan på söndan. Nu var det så många på loma härifrån, och blev min loma uppskjuten några dygn, så jag kommer en vecka senare, eller som vi bestyrde, eller tänkte, i mitten av månaden. Borde resa härifrån 14.10. och är jag då hemma lördagen den 16. På morgonen. Om nu ingenting oförutsett inträffar som man inte kan räkna med.
Jag blev glatt överraskad här på e.m. då det knackade på dörrn. Stig in, sa jag. In steg en person i kort regnrock och sade: Nå inte säger man så bara stig in. Mannen var vännen och brodern pastor Nisse Näsman. Det blev ett glatt återseende må du tro. Jag hade lyckligtvis potatiskastrullen puttrande på hälln. Jag bjöd på fläsk-sås potatis, tomater m.m. Så vi har suttit här hela e.m. och resonerat och sjungit en massa sånger ur Nya Sånger, S.T. m.m. Det märks nog att Nisse varit tillsammans med en massa pingstbröder, för kunde han en hel del, bl.a. ”Allt kan bli nytt och Till hemmet där ovan” m.fl. Jag har förut inte märkt att han är en sådan sångare som han i verkligheten är. Vi höll en aftonandakt i en av korsuna och sjöngo många sånger tilsammans. Han far nu hem på civil-permis på 3 mån. och reser han omkr. 12-15. Jag sade åt honom att han nån kväll då jag är hemma på loma skulle ta sin fru med sej och komma ut till V: viken och hälsa på till oss. Han visste inte huru han skulle hinna, men kom vi överens om att jag skulle ringa åt honom då jag kommer hem.
Fortsätter nu 8.10 på moron, Näsman sitter just och knäpper på din luta, han kan spela rätt bra också.Så får jag tacka för brevet som jag fick igår.Det känns nog på samma sätt för mej, att jag känner mej på allt sätt på bättre humör då ren permisen är så nära i faggorna. Men är det inte utan att jag redan med bävan tänker på de följande 3 långa månaderna efter loman, med jul, nyår och allt. Detta får man ju inte tänka på, men gör jag det ändå ofrivilligt.Slutar nu för denna gång mina rader med de käraste hälsningar till dej, min Egen. Näsman ber om sina hälsningar både till dej och mormor.
Din Egen Matti
Älskade Mami gumman min
Frid
Känner på mej att jag har ont samvete då det gäller brevskrivandet. Saken är den att jag hade anhållit permis från den 10.10. och tänkte jag vara hemma redan på söndan. Nu var det så många på loma härifrån, och blev min loma uppskjuten några dygn, så jag kommer en vecka senare, eller som vi bestyrde, eller tänkte, i mitten av månaden. Borde resa härifrån 14.10. och är jag då hemma lördagen den 16. På morgonen. Om nu ingenting oförutsett inträffar som man inte kan räkna med.
Jag blev glatt överraskad här på e.m. då det knackade på dörrn. Stig in, sa jag. In steg en person i kort regnrock och sade: Nå inte säger man så bara stig in. Mannen var vännen och brodern pastor Nisse Näsman. Det blev ett glatt återseende må du tro. Jag hade lyckligtvis potatiskastrullen puttrande på hälln. Jag bjöd på fläsk-sås potatis, tomater m.m. Så vi har suttit här hela e.m. och resonerat och sjungit en massa sånger ur Nya Sånger, S.T. m.m. Det märks nog att Nisse varit tillsammans med en massa pingstbröder, för kunde han en hel del, bl.a. ”Allt kan bli nytt och Till hemmet där ovan” m.fl. Jag har förut inte märkt att han är en sådan sångare som han i verkligheten är. Vi höll en aftonandakt i en av korsuna och sjöngo många sånger tilsammans. Han far nu hem på civil-permis på 3 mån. och reser han omkr. 12-15. Jag sade åt honom att han nån kväll då jag är hemma på loma skulle ta sin fru med sej och komma ut till V: viken och hälsa på till oss. Han visste inte huru han skulle hinna, men kom vi överens om att jag skulle ringa åt honom då jag kommer hem.
Fortsätter nu 8.10 på moron, Näsman sitter just och knäpper på din luta, han kan spela rätt bra också.Så får jag tacka för brevet som jag fick igår.Det känns nog på samma sätt för mej, att jag känner mej på allt sätt på bättre humör då ren permisen är så nära i faggorna. Men är det inte utan att jag redan med bävan tänker på de följande 3 långa månaderna efter loman, med jul, nyår och allt. Detta får man ju inte tänka på, men gör jag det ändå ofrivilligt.Slutar nu för denna gång mina rader med de käraste hälsningar till dej, min Egen. Näsman ber om sina hälsningar både till dej och mormor.
Din Egen Matti
Vestervik den 4/11 -43
Min älskade
Frid
Är mätt och belåten, och som dessär håller jag just på och sväljer en lakritsstång. Klockan är lite före sju så jag har just inte hunnit mer än äta och sätta eld åt mej här. Funderar nästan så smått att jag får ta det som prinsip att så här i tidigare laget börja min brevskrivning till dej om kvällarna, ty sömnaktigheten är alltfort lika stor den där vanliga tiden när vi brukar gå och lägga oss, och somnar jag ovillkorligen vad än jag har för händerna, men beror det väl på att det är ingen här som liksom väcker och håller liv i en.
Matti käraste, jag saknar dej så, och längtar efter dej. Drömde här också en natt, eller rättare sagt liksom såg dej i drömmen, såg liksom på avstånd ditt ansikte och tyckte jag du tittade så långt på mej med ögon så stora och sorgsna, så det riktigt snördes till inom mej, men ändå var det som om jag inte hade kunnat komma till dej hur gerna jag än hade velat ta ditt kära ansikte mellan båda mina händer och stryka bort sorgen ur ditt sinne. Papi älskade, jag önskar så innerligt jag kunde göra dej lycklig, och känner jag hur jag ville skänka dej all den kärlek jag är mäktig. Vet inte hur på sätt jag ville ge dej den, ännu mer fullkomligt än någonsin, tänker jag alltid när jag sitter här i ensamhetenoch längtar efter dej. Men på samma gång minns jag också stunder vi upplevt, stunder och ögonblick när man tyckt sej fångat själva lyckan så påtagligt så man nästan tyckt sej kunna ta i den, gripa den mellan sina händer och säja här, här är den. Detta något, detta lilla ord som man kanske hade svårt att riktigt förklara, det kan ett enda kort ögonblick förklara i upplevelsen när den liksom genomsyrar hela ens varelse. Älskade Du, jag kommer aldrig att med ord kunna ge uttryck åt vad mitt hjärta känner, den lycka du genom kärleken skänkt mej, och kan jag inte tänka på så tomt och fattigt livet varit den kärleken förutan, eller hur?
Säg, du Papi, är du lika lycklig med din Lisen,som jag är med min Matti, och som hon här i någon mån ville göra klart för honom. Ville nog inte släppa in någonting som på något sätt skulle störa det underbara förhållandet, och liksom förmörka vår kärlekshimmel. Inser nog att jag mången gång kan vara både det ena och det andra, bångstyrig och egensinnig, men käraste, försök med lämpor och tålamod besinna mej, och älska mej också då, och tror jag det skall göra det än mer fullkomligt och underbart för oss. Ens natur kan vara så mångskiftande, och vet jag nog att jag inte alltid är så lätt att tas med mången gång, när man inte förstår sej på sej själv, men torde jag vara den som lider mest av det själv i önskan att kunna vara annorlunda, annorlunda för dens skull som man älskar och önskar allt gott.
Käraste, nu har brasan brunnit ner, och tycker jag egentligen det börjar bli tid att jag skulle få det där brevet jag väntas få i kväll. Måste visst gå in och titta efter, ty fick jag ju ett samma kväll jag senast satt här och skrev men visste inte om det förrän jag hade färdigt, lackat och allt, så jag säjer väl tack för det meddetsamma nu då, jag måste gå in och titta ifall det skulle ha kommit, ty är jag nyfiken och snål att få höra något från ”de fattigas jul”
Älskade, kära, rara, Du! Tack för brevet som kom, inte minst för den glädjande nyheten, och har jag lite svårt att fatta sanningen däri ännu. Så oerhört roligt om än jag förstår att det blir jäktigt för dej och så tröttsamt sen. Har nog inte vågat hoppas på att det skulle kunna bli någon verklighet. Fick också postanvisningen, så vi får väl hjälpas åt och försöka så fort som möjligt få skulderna bort. Det var hävt med brevet från Pethrus, och märker jag att han har ett stort rum i sitt hjärta.
Sitter annars här och läser om och om igen de sista raderna i ditt brev, och kom det nästan spontant, högt, frågade jag mej själv mitt i läsningen: ”Kan också du ärligt säga detsamma?” Jesus, jag vet inte, oftast får du väl komma i andra rummet, men också jag ville av hjärtat säga: ”Jesus först, och du sedan”. Först då blir det riktigt
Käraste hälsningar
Din egen Mami
PS. ??????? äro färdiga men kommer du kanske själv och hämtar dem så behöver jag inte ta risken och sända dem med post. Sände annars paket åt dej i dag bl.a. en låda av magelixiret, du vet. Håll till godo!
Min älskade
Frid
Är mätt och belåten, och som dessär håller jag just på och sväljer en lakritsstång. Klockan är lite före sju så jag har just inte hunnit mer än äta och sätta eld åt mej här. Funderar nästan så smått att jag får ta det som prinsip att så här i tidigare laget börja min brevskrivning till dej om kvällarna, ty sömnaktigheten är alltfort lika stor den där vanliga tiden när vi brukar gå och lägga oss, och somnar jag ovillkorligen vad än jag har för händerna, men beror det väl på att det är ingen här som liksom väcker och håller liv i en.
Matti käraste, jag saknar dej så, och längtar efter dej. Drömde här också en natt, eller rättare sagt liksom såg dej i drömmen, såg liksom på avstånd ditt ansikte och tyckte jag du tittade så långt på mej med ögon så stora och sorgsna, så det riktigt snördes till inom mej, men ändå var det som om jag inte hade kunnat komma till dej hur gerna jag än hade velat ta ditt kära ansikte mellan båda mina händer och stryka bort sorgen ur ditt sinne. Papi älskade, jag önskar så innerligt jag kunde göra dej lycklig, och känner jag hur jag ville skänka dej all den kärlek jag är mäktig. Vet inte hur på sätt jag ville ge dej den, ännu mer fullkomligt än någonsin, tänker jag alltid när jag sitter här i ensamhetenoch längtar efter dej. Men på samma gång minns jag också stunder vi upplevt, stunder och ögonblick när man tyckt sej fångat själva lyckan så påtagligt så man nästan tyckt sej kunna ta i den, gripa den mellan sina händer och säja här, här är den. Detta något, detta lilla ord som man kanske hade svårt att riktigt förklara, det kan ett enda kort ögonblick förklara i upplevelsen när den liksom genomsyrar hela ens varelse. Älskade Du, jag kommer aldrig att med ord kunna ge uttryck åt vad mitt hjärta känner, den lycka du genom kärleken skänkt mej, och kan jag inte tänka på så tomt och fattigt livet varit den kärleken förutan, eller hur?
Säg, du Papi, är du lika lycklig med din Lisen,som jag är med min Matti, och som hon här i någon mån ville göra klart för honom. Ville nog inte släppa in någonting som på något sätt skulle störa det underbara förhållandet, och liksom förmörka vår kärlekshimmel. Inser nog att jag mången gång kan vara både det ena och det andra, bångstyrig och egensinnig, men käraste, försök med lämpor och tålamod besinna mej, och älska mej också då, och tror jag det skall göra det än mer fullkomligt och underbart för oss. Ens natur kan vara så mångskiftande, och vet jag nog att jag inte alltid är så lätt att tas med mången gång, när man inte förstår sej på sej själv, men torde jag vara den som lider mest av det själv i önskan att kunna vara annorlunda, annorlunda för dens skull som man älskar och önskar allt gott.
Käraste, nu har brasan brunnit ner, och tycker jag egentligen det börjar bli tid att jag skulle få det där brevet jag väntas få i kväll. Måste visst gå in och titta efter, ty fick jag ju ett samma kväll jag senast satt här och skrev men visste inte om det förrän jag hade färdigt, lackat och allt, så jag säjer väl tack för det meddetsamma nu då, jag måste gå in och titta ifall det skulle ha kommit, ty är jag nyfiken och snål att få höra något från ”de fattigas jul”
Älskade, kära, rara, Du! Tack för brevet som kom, inte minst för den glädjande nyheten, och har jag lite svårt att fatta sanningen däri ännu. Så oerhört roligt om än jag förstår att det blir jäktigt för dej och så tröttsamt sen. Har nog inte vågat hoppas på att det skulle kunna bli någon verklighet. Fick också postanvisningen, så vi får väl hjälpas åt och försöka så fort som möjligt få skulderna bort. Det var hävt med brevet från Pethrus, och märker jag att han har ett stort rum i sitt hjärta.
Sitter annars här och läser om och om igen de sista raderna i ditt brev, och kom det nästan spontant, högt, frågade jag mej själv mitt i läsningen: ”Kan också du ärligt säga detsamma?” Jesus, jag vet inte, oftast får du väl komma i andra rummet, men också jag ville av hjärtat säga: ”Jesus först, och du sedan”. Först då blir det riktigt
Käraste hälsningar
Din egen Mami
PS. ??????? äro färdiga men kommer du kanske själv och hämtar dem så behöver jag inte ta risken och sända dem med post. Sände annars paket åt dej i dag bl.a. en låda av magelixiret, du vet. Håll till godo!
RSS Feed
