Käraste!
Frid!
Träffade Valter Lindroos senaste söndag med hälsningar från mötet. Tror rakt att jag alldeles glömt bort att tacka för den tidigare. Nu är det åter söndag och har jag just hållit på och grejat ihop ett paket åt dej som han lovade vidarebefordra när han i kväll reser tillbaka. Gissa att du på så sätt får det snabbare än per fältpost! Om ni inte annars händelsevis lyftat på vingarna, flyttat era bopålar, tältpluggar till annan ort.
Smör tycks det vara värre att få hamstrat nu likasåväl som allting annat för den delen, strängare kontroll med höga böter. I alla händelser har jag nu fått ett halvt kilo. D.v.s. tack vare mamma som tjärnat detsamma, men när hon frågade varifrån jag tagit materialet sa jag endast ”det är min lilla hemlighet”! Det går ju an att vara uppfinningsrik och lite grand fuska bakom kulisserna. Inte så att jag för den skull tror att det är något orätt, dock blir det nog det billigaste smör jag någonsin hamstrat så, ja, inte behöver du betala detsamma nu eller på något sätt känna dej skyldig. En annan gång kanske när det blir fråga om hamstringspris skall jag väl kräva dej, var lugn för det ni ”korsukyttare” där. Det övriga har du väl åtgång för och hoppas det klarar sej välbehållet.
Din harpa, ja den lär nog vara färdig, och Saga har visst avhämtat och avlämnat den på Sion. Jag har inte sett den än, men man kanske får äran harpunera den i kväll. Den kostade jämt Fmk 100: - och jag antar det är billigt då med fodral och allt. Får se vem som vinner på bytet.
Nej får nog lov sluta nu för att hinna bli klar och komma mej till stan. Vore det inte för paketets skull, sutte man nog helst inne nu. Regn och slask om vartannat, skall väl passa på och fara mellan skurarna.
Med många hälsn. härifrån oss alla Alice
--- viken 29.10.41
Matti, älskade vän! Frid
Nu fattar jag tvärt pennan för att nu genast, omedelbart strax, fort, smart och kvickt forma ihop ett brev åt dej, d.v.s. nu först två dagar senare varför jag på samma gång får tacka för brevet som anlände i går. Ja, du Matti, det brukar nog inte vara bra med bortskämda ungar, känner allaredan, att det har menliga följder, sådana följder att jag redan nu längtar och väntar på nästa brev. Det har nästan kännts som ”glödande kol” dessa väntade fronthälsningar, om inte presist på huvudet så, vet du, därinne i hjärtevärlden har det kännts så underbart ljuvligt.
Kära du, inte behöver du tro att dom för mej blir enformiga, dina brev. Kärleken är visst sådan, ett ständigt återkommande upprepande, men ständigt lika nytt och alltid lika efterlängtat, man tröttnar visst aldrig att höra detta evigt malande om och om igen. Jag skrev visst senast nånting om vad jag saknat i dina brev, du Matti, jag har funnit vad jag saknat, vad jag med ett ord ville uttrycka --- Din själ--- Dock är det nästan med en hemlig bävan jag gjort den upptäkten jag läst i de små efterlängtade orden, obetydliga men dock så betydelsefulla, detta lilla ---- min --- din ---- och som du kanske märkt har jag själv varit litet reserverad, inte riktigt vågat mej på detsamma trotts att man innerst inne längtar därefter.
I tanken, i drömmen är det nog så, men i verkligheten frågar jag mej själv sakligt och nyktert: “är det månne det äkta, sanna och förblivande, eller är det något som skall förflyktigas och förgås?” Jag har frågat mej själv: ”Tror jag det, vågar jag skriva --- Min --- ”. Menar jag det ärligt och uppriktigt, känner det som gällde det ett löfte för livet, detta lilla ”Din egen”. Har en känsla av att kasta mej ut på ett bottenlöst djup. Säj Matti, tror du att det håller allt det här?
Du, Matti, vet nog inte vad det skall bli eller huru det skall sluta, vet blott att jag känner längtan som en molande värk därinne, och i all min skröplighet stiger ändå tanken i bön uppåt ”Kära gode Gud välsigna älskade Matti”, jag har kämpat med bönen ”förlåt oss våra skulder”, jag har fått svar nu och jag tror --- förlåtelsen --.
Kan visst medsamma hälsa från J: stad, närmare och varmare från din mamma. Talade nämligen med henne i går per telefon, (affärn) om smått och gott som du kan förstå. För övrigt mådde dom nog alla bra, tror jag. Här ha vi fått full vinter nu med slädföre och kallt, men fint och vackert. Det är nästan som julstämning ute med månsken över gnistrande vit och nyfallen snö sådär bländande vit som endast den första snön kan vara. Termometern visar redan -10 grader, nästan väl tidigt tycker man, denna köld, och tanken vandrar iväg ut till fronterna, linjerna, huru skall poikarna klara sej, skola de ännu en vinter måsta härda ut i köld och mörker, stå på post, frysa, strida och lida? ”Ack Herre huru länge” undrar man, skall det inte snart ta en ände på allt detta elände.
Till först och sist, ”Matti älskade vän,”
viskar Din Lisen
2.11.1941 24.00
Käraste vännen min, som visst i ett brev var en smula tvivlande,
men i brevet som kom idag överflödade av kärlek.
Älskade Alice kickan
Frid.
Har i kväll i brist på annan sysselsättning legat på rygg och läste en bok av Videgren, ”Under falsk flagg” och känner mej rätt så sömnig, men skall i alla fall så här på nattkröken skriva till dej, så länge jag nu orkar utan att somna. Lundkvist och jag äro de enda som äro vakna ännu, klockan går över 24. Vi måste elda i spisen ännu för det började kännas kyligt, ute är det åtskilliga grader. L. skriver åt sin Elsa och dom andra sover.
Det har annars varit en dag då vi bakat och kokat mat mera än vanligt för vi hade majoren hit på middag idag. Jag var kock och L. bakade, vi hade potatismos och fläsk, så kaffe med torta, märkväl rigtig fredstida torta eller kaka. Lundkvist är en rigtig konditor, du skulle sett vilka kakor han rustade till här som på det finaste konditori. Han hade med sej några pikerings-trattar, som han pikerade kakorna med, med en väldans fin smet gjord av smör socker och ägg m.m. Såna här saker roa vi oss med härute, och skriv upp att det är intressant. Inte vet man mycket om att man är i fält, de varar nog så länge som det varar, men roligt är det så länge de varar.
Tack skall du ha för brevet jag fick i dag, det gjorde mej verkligen gott, för upprigtigt sagt så var jag en smula sårad över det förra. Du hade nog rätt i vad du skrev, nämligen att du saknade nånting i mina brev. Det har jag vetat av mer än väl, men har inte velat skriva nånting förrän jag känt att det fanns genklang för vad jag skrev, innerst inne i hjärtat. Var förvissad att jag varje gång då jag avslutat mina brev till dej, frågat mej själv, vågar jag, kan jag skriva ” din Egen”. Jag har velat vara sann, upprigtig mot dej, och det kom en dag då jag behövde ha någon att anförtro mej åt, och ”någon” det var du, den enda, min Egen lilla ”Lis”. Då kom det av sej själv, men jag förstår dej lilla vän. Saken jag då skrev om har varit ytterst brännbar, ömtålig, delvis förstod du mej, delvis inte.
Men först som sist lilla kissen, Jag är ingen gentleman utan en strykpoike som många gånger borde ha dask. Vad är Gentlemannaförpliktelser? Jag känner på mej att jag måste sluta att retas, för det här fick jag kanske en örfil.
O att det evinnerliga krigandet tog en ände så man en gång för alla fick komma hem till ”Lilla vännen som jag har så kär” och inte behöva ligga här och ruttna bort och förslösa dyrbar tid. Jag tror jag gör som Rodney. Julle sätter sej upp i sängen och säger att han kan inte sova då det är för varmt, han ligger på övre britsen, men Lundkvist han öser mera ved på spisen han bara.
Nu börjar det taga slut i fataburen, så jag får väl sluta nu för denna gång, för att återkomma fort igen.
Kära hälsningar till alla bekanta, men mest till min kära lilla (stora)
God natt, din Egen Matti
V-vik 5.11.41
Älskade ”Dumbom ”
Har just suttit och inmundigat äkta hembränt. Det låter kanske lite farligt men, sådant händer i de bästa familjer, nämligen, det ”hembrända” det betyder så mycket som ”äkta” hemlagat rågkaffe och det gå också an i brist på annat d.v.s. den extra utländska som annars brukar begagnas.
Satt annars här i början och tuggade på pennskaftet. Kanhända tror du att det var i brist på den saknade bullan till kaffet, nästan så man kunde börja se i syner, fredstida tårta. Vilken förmåga att kunna måla och kunna göra en annan snål. Enbart för det borde du nästan få vänta en dag extra på brev, din retsticka där.
De va de jag tänkte när jag tuggade pennskaftet här i början. Tyvärr så veknade mitt hjärta för en viss, hm---- ”korsuhjältes” trista, enformiga tillvaro, varför jag beslöt mej för att skriva en rad eller en par.
I all välmening undrar jag, månntro du hamnat i tvivelaktigt sällskap? Det borde visst heta ”äkta” och inte ”falsk flagg” och den där Vide? –vad-de-nu-var-för-en-gren … , det sällskapet har visst menliga följder för höga vederbörandes välbefinnande? Tur som väl är, att du befinner dej så långt bort, ty skulle faktiskt ha bra lust att rufsa om dej riktigt ordentligt
Skall väl hålla dej i vänlig åtanke, till äventyrs man en vacker dag får tag i dej, och räkna då med ränta förstås. Annars ett gott råd för vidare befordran till den där Lundkvist, som visst har monopol på eldning: Måtta med allt! ty det lär visst ha kommit en ny med 15 grader som högsta tillåtna värme. Så håll upp spjället och släpp ut all extra värme som gör att det börjar gå för varmt där på den övre, eller kanske var det den undre britsen i bungalowen. Men ni tycks ha lagt alla dessa lagar bakom ryggen, och det där Gentlemannakapitlet, ursäkta, jag gick visst fel, det hör visst inte dit, eftersom där inte finns några gentlemän ? Så vi kanhända kan anse det kapitlet avslutat. Förutom stryk, det kunde jag nog leverera, också det med ränta då, ifall det drar alltför länge ut på tiden.
Annars var det väl just ingenting annat särskilt jag hade på hjärtat. Harpan din har jag avprovat och den är bra, fyllig i tonen och lätt att spela. Den har jag klarerat så den skulden får du avbörda hos mej.
Tror nästan jag har tömt förrådet nu igen för denna gång och får väl börja skrida till avslutning. Raden, ja, den blev nog längre än meningen var, men, hoppas jag du överlever densamma.
Sen skulle jag visst sända hälsningar till dej,
så innerligen, obetydligt ---- mååånga.
Från Din andra Harpa
Bungalowen 6.11.41.
Till Min Egen älskade vän, Alice,
Kände mej manad att ikväll skriva några rader till dej, min egen. Väntade brev idag, fick också två stycken, men inte från den jag väntat, men bättre lycka nästa dag. Man har ju ingenting annat än vänta på brev och skriva dem. Jag har nog varit lat att skriva nu sedan jag kom från permission. Till dej har jag ju skrivit, men inte till nån annan just. Dom murrade nog ett tag så jag har gjort en smula bättring.
För det mesta sover man ju, sedan så brukar jag vara ut och motionera adjutantens häst för att nu inte alldeles ruttna bort. I kväll har vi varit till Sekt. Tigern och hälsat på, dom hade ordnat med en sångafton i en stor korsu, och det var rätt så trevligt, och högtidligt också för den delen. Ett dragspel hade dom också och en finfin spelman Jakobsson från Jakobstad, en släkting till Liljan, lika musikalisk som hon.
På tal om Liljan så har ju hennes man stupat, Verner Hendricksson, en god vän till mej från många år. Jag var ju på deras bröllop och sjöng, och jag minns ännu hur trevligt det var. Våran Rut skrev och berättade att dom varit gifta i två år, och de två åren har han varit 11 mån. i krig, och under förlovningen var han i militären. Han var en gudfruktig man, stilla och fåordig, gjorde inte mycket väsen av sej.
Bror och han var ju de bästa kamrater, och skulle dom förlova sej på samma gång, men så gick ju Bror bort. Nu har Verner också gått samma väg och Liljan och Alma äro bägge allena. Sådant är livet, till synes hårt och obevekligt tycker vi mänskor, men det finns en rättvis Gud som styr och ställer.
Ja du vännen min, huru skall det bli för oss, skall vi få någon framtid tillsammans. Vet du, jag längtar så efter dej, men vågar inte rigtigt släppa tankarna lös, för man ser ingen ända på detta alltsammans. Jag känner, du
Lisen, att vi kommit närmare varandra mer än förut, och jag vet att jag älskar dej nu som aldrig förut.
Inte går det nån nöd på oss härute, vi har det bra med mat, fint bor vi,bakat har Lundkvist. Jag har redan beställt honom som bagare till mitt bröllop.
Käraste hälsningar
din Egen Matti
Bungalowen 7.11.1941
Min Egen Kära Alice.
Frid.
För att nu få kvällen att gå och då tankarna kretsa kring dej hela tiden skall jag skriva några rader. Men du vännen min, låt oss komma överens om en sak, att skriva mera åt varandra, om inte varje dag så åtminstone varannan. Jag väntade så att få ett brev av dej idag, men inte kom det något, kommer det inte i morron så vet jag inte vart jag skall ta vägen.
Inte har det hänt nånting mera sedan igår annat än det har hörts ett väldans buller där borta ifrån. Rigtiga grova detonationer. Flygarna är rätt så aktiva nu också om dagarna och flyger ryssarna rätt flitigt, i all synnerhet nu då det är mulet. Luftvärnet skjuter på dem och några enstaka salvor kommer hitåt mot oss ylande. Annars har vi det relativt lugnt utan några större omväxlingar. Bra är det också så länge vi får vara här och inte behöver flytta, för det kan lätt hända att vi få fara norrut och mot Öster, hu då.
Undrar huru Rodney har det nu, och Bertil. Jag tänker mej att de har det inte så alltför trevligt där borta i ödemarken, med massor av snö och kylan sedan. Vi har inte fått någon vidare vinterutrustning här hos oss så man har det nog ganska kallt om knoppen då man skall röra sej utomhus. Men jag förstår att de som höra till Karelska armén går i första hand då det gäller vintergrejor.
Sänder nu samtidigt ett av fotona som jag tog då jag var hemma.
Alice, skriv snart jag längtar varje dag efter dej
din Egen Matti
Bungalowen 8.11.1941
Min Kära Alice
Frid.
Äntligen kom brevet jag väntat på halva veckan. Jag sade fören posten kom att får jag inte brev idag så går jag av på mitten. Tack skall du ha för de sprudlande raderna. Du lovade stryk åt mej och faktiskt, de borde jag nog ha ibland. Men vet du vad du skall få av mej, jo en lång puss och sedan en sugande omkramning som man håller på att mista andan i. Det vill nog bli så enformigt och tomt att först ligga halva dagen och sedan gå och vänta på posten med en ständig fruktan att bli utan. Blir man utan så molar det och värker inombords, men då man får brev av vännen så känner man sej betydligt bättre till sinnet.
Det morras nog en hel del om detta evinnerliga krigande som man inte ser någon ände på utan verkar allt så hopplöst. Julle är så på dåligt humör och går och småsvär, han går i giftastankar och har allting klappat och klart, bara att bränna till. Vi får skratta åt honom ibland, eller nästan jämt. Då han är på bättre humör, så pratar han en massa saker som man nästan viker sej dubbelt då han står och pratar med Ingas fotografi och säjer ”lita på mej mami”. Saken hänger näml. så ihop att hon fått reda på om supandet här ute, men skrev hon att hon litar på sin Julle.
Nu har det gjorts upp en ny lista för permissionerna, men de gifta med barn har företräde, så en annan stackare som bara är så där halvgift har inga stora schangser. Nångång efter Nyår, hua då. Men ´Blott en dag ett ögonblick i sänder ´. Kvällarna vill bli något långa och enformiga, man borde ha nånting att läsa. Har du några böcker som man kunde läsa, de får nog vara profana eller religiösa, huvudsaken att man får nånting att studera.
Jasså gitarren är bra, hoppas att du tar hand om den så att den inte ligger på Sion så att vem som helst fingrar på den, men slit med hälsan.
Ja, nu har jag inte mera för idag, men du har ju fått nu nästan varje dag. Farsan skrev åt mej i förrgår att allt vad i viljen göra… Alice, jag längtar efter dej varje dag
Käraste hälsningar
din Egen Matti
Vasa 10.11.41
Min egen älskade! Frid!
Tack, Matti, för brevet som kom idag. Klockan är nu 5 e.m. och tänkte jag om jag kanske hunne få ihop ett brev åt dej den här sista timmen före stängningsdags. Har nog här en massa som jag borde räkna och började nog, men det ville just inte bli till något, och det rår du för. Det hjälper nog inte huru mycket du än fritar dej, inte kan jag åtminstone rå för att tankarna inte alls har lust att koncentrera sej på räkning, så den skulden får du nog bära. Har undrat, dock utan resultat, över huru det blivit så, det är, höll jag nästan på att säga, som om det hörde till ”vårt dagliga bröd” denna känsla, längtan som fångat och trollbundit en, och det är varje morgon som vaknade man med en ny förhoppning. Trotts det att man vet med sej att man inte har något att vänta, undrar man ”ska de månne komma något brev idag?” Dröjsmålena dem rår man ju själv mången gång för, och nu senast fick du visst vänta fler än en dag efter vad jag kan förstå, kanske fick du det också i dag, ty om jag inte minns orätt, ha vi suttit och skrivit samtidigt. Jag har ju alls ingen orsak att klaga över dröjsmål, tvärtom har man visst blivit bortskämd en hel del. Tack du käraste, tack för dem alla, alla dem du skrivit utan att du fått något i gengäld. Dock om det understundom, på grund av olika orsaker, ibland blir mer tunnsått vad breven beträffar, så hoppas jag ändå att du vet och känner att min kärlek följer dej i tanken, i drömmen, i ---- bönen.
Framtidsdrömmen, du Matti, hur gerna ville vi inte, mer än en gång så att säga, glänta på dörren för att se vad som ligger gömt och förborgat i det lilla ordet som rymmer hela vårt liv, kort eller långt, vår framtid. Ha vi en framtid, och huru skall den te sej? I tron, i hoppet bygga vi våra drömslott, ljusa vackra, starka och förblivande. Har väl ändå av en allvis Gud, att det inte ligger i vår mänskliga förmåga att kunna lyfta på slöjan som döljer framtida öden. Ljusa eller mörka, vilja vi dock i dagar som ligger framför, lägga våra svaga händer i en allsmäktig fadershand och bedja: I din hand och ur din hand, solljus och skugga. Fräls oss, hjälp oss och led oss på rätta vägen för Ditt namns skull”. Tänk ändå om man inte ägde en Gud i denna tid av ovisshet, när allting vacklar, vilken börda för alla dessa som inte kunna gå till Honom i sin nöd, utan måste bära på hela tyngden av sin sorgebörda. Är det än svagt och vacklande understundom vårt kristendomsliv, av nåd få vi ändå höra honom till, Guds underbara, outsägligt dyrbara gåva, frälsningen i Jesus Kristus.
Jasså, Lundkvist skall få äran att bli hovbagare till ditt bröllop. Du Matti, jag undrar nu om man alls har några utsikter att få vara med på ett hörn ---- för kakornas skull, förstår du väl? Med hopp om ett gynnsamt svar per omgående, snarast möjligt – märkt ”Kakaspiranten”
P.S. Får visst lov att erkänna och bekänna, var visst en riktig häxa i mitt föregående liv om jag inte minns fel, men sådan är hon visst understundom. Jag beklagar!!!
Din Lisen