Categories/numren på breven börjar om från början, överst på spalten av någon anledning så att ni hittar dem om ni vill gå tillbaka och läsa!?
Vasa den 15.7 -42
Min egen älskade make. Frid!
Får till först tacka för pengar vilka jag bekommit, och det var så påhittat att de anlände på självaste Alice dagen. Fick mej verkligt en present dej själv ovetande, tack ska du ha. Jag skall väl riktigt få börja samla på hög nu, men är det ju nog riktigt roligt, när man har ett mål i sikte, att se att det kanske så småningom skall nå sin fullbordan. Nu skall du inte för den skull försaka ett och annat ,om du alls kan och har någon möjlighet att få hamstrat och skaffat något extra såhär sommartid. Jag har väl vissa rättigheter att få ha ett ord med i laget jag nu också, och det ordet lyder : Tänk på din hustrus mans hälsa, sköt om dej och så vitt möjligt se till att inte revbena skallrar alltför mycket, när du någon gång skall till att bege dej hem till din fru. Sände ju som jag redan skrev paket, men är det lite svårt såhär i sommarvärmen, och undrar jag när och i vilket tillstånd du får dem. Skriv så snart du fått dem så jag får höra.
Tiondegivandet! Angående den saken är vi nog ense. Har ju en far som ständigt i tid och otid framhåller vikten och välsignelsen därav, och har jag nog försökt, förutom den här sista tiden har jag nog inte varit så noggrann som jag bort, beroende på de större utgifterna. Förstår nog att det varit fel, men har jag nu i samband med vår överenskommelse därmed bett Gud hjälpa oss att vara trogna, trogen när vi har det smått och trogen om vi hade mera, rätt förvalta vad han anförtrott oss. Och är det då som vi skola få pröva och erfara hurudan vår Gud är. Jag vet det är det lyckligaste för oss, Guds löften den säkraste borgen och den bästa grunden att bygga på.
Allt detta vet man så väl, man har läst och hört det om och om igen och kanske själv framhållit det för andra, men när det gäller en själv, har man i praktiken kanske inte reflekterat över saken. Jag menar det där förlitandet på Gud, beroende på att kanske man är så van att alltid ha vad man behövt och mera till. Man har tagit det så naturligt, inte räknat med att det är Guds välsignelse och omsorg bakom det hela.
Du Matti, du har redan sett bevis för hur svag min tro är och hur man ängslats utan någon som helst anledning. Men är det min uppriktiga önskan att få hjälpas åt också i denna sak.
Var igår ute i Vasa gränder och försökte björna in för några gamla obetalda räkningar. Såg något av en annan miljö än man själv är uppvuxen i, något av livets skuggsida. Man vet att den finns, men har man så lite sett av den, och tänkte jag, vilket paradis vi ändå ha i vårt eget ofullständiga hem, så glatt, så ljust och trevligt det med ens blev, och medan jag cyklade hemåt började jag ofrivilligt gnola på sången: ”Jag har så mycket att tacka för.”
Här är så stilla i våran lafka såhär på e.m. och sitter jag här och skriver. Har lekt ”fröken” riktigt på allvar här nu en några dar, d.v.s jag får ju för det mesta vara det ändå, varför jag tyckte det var lika så gott att vara ringarna förutan. D.v.s dom har legat hos guldsmeden och har jag just varit ut på en tripp och hämtat dem. Undrar storligen om du kan gissa vad den blev att kosta. Nej, du går nog bet på den uppgiften. Trodde nog inte mina egna öron jag heller, men gjorde det väl mycket att gubben själv var borta. 1 200 finska mk. Så dit for det kapitalet igår och få vi sjunga ”kovan kommer och kovan går!” Har att betala åt Henrik ännu för mjölet 19,50 kg och då tror jag vi så småningom börjar ha klarerat kalaset, och stiger väl summan på dessa våra direkta utgifter till något över 2000.
Det dröjer väl nog något innan du får kortena du beställde, ty får man vänta minst två veckor nu innan man får dem. Annars ringde dom från J:stad just och kommer Lisa ikväll hit på sin ledighet, hit och höberga och ha vi ju börjat så smått.
Det räcker väl nu för denna gång med en kram och en puss på köpet,
Från Englundskan
Min egen älskade make. Frid!
Får till först tacka för pengar vilka jag bekommit, och det var så påhittat att de anlände på självaste Alice dagen. Fick mej verkligt en present dej själv ovetande, tack ska du ha. Jag skall väl riktigt få börja samla på hög nu, men är det ju nog riktigt roligt, när man har ett mål i sikte, att se att det kanske så småningom skall nå sin fullbordan. Nu skall du inte för den skull försaka ett och annat ,om du alls kan och har någon möjlighet att få hamstrat och skaffat något extra såhär sommartid. Jag har väl vissa rättigheter att få ha ett ord med i laget jag nu också, och det ordet lyder : Tänk på din hustrus mans hälsa, sköt om dej och så vitt möjligt se till att inte revbena skallrar alltför mycket, när du någon gång skall till att bege dej hem till din fru. Sände ju som jag redan skrev paket, men är det lite svårt såhär i sommarvärmen, och undrar jag när och i vilket tillstånd du får dem. Skriv så snart du fått dem så jag får höra.
Tiondegivandet! Angående den saken är vi nog ense. Har ju en far som ständigt i tid och otid framhåller vikten och välsignelsen därav, och har jag nog försökt, förutom den här sista tiden har jag nog inte varit så noggrann som jag bort, beroende på de större utgifterna. Förstår nog att det varit fel, men har jag nu i samband med vår överenskommelse därmed bett Gud hjälpa oss att vara trogna, trogen när vi har det smått och trogen om vi hade mera, rätt förvalta vad han anförtrott oss. Och är det då som vi skola få pröva och erfara hurudan vår Gud är. Jag vet det är det lyckligaste för oss, Guds löften den säkraste borgen och den bästa grunden att bygga på.
Allt detta vet man så väl, man har läst och hört det om och om igen och kanske själv framhållit det för andra, men när det gäller en själv, har man i praktiken kanske inte reflekterat över saken. Jag menar det där förlitandet på Gud, beroende på att kanske man är så van att alltid ha vad man behövt och mera till. Man har tagit det så naturligt, inte räknat med att det är Guds välsignelse och omsorg bakom det hela.
Du Matti, du har redan sett bevis för hur svag min tro är och hur man ängslats utan någon som helst anledning. Men är det min uppriktiga önskan att få hjälpas åt också i denna sak.
Var igår ute i Vasa gränder och försökte björna in för några gamla obetalda räkningar. Såg något av en annan miljö än man själv är uppvuxen i, något av livets skuggsida. Man vet att den finns, men har man så lite sett av den, och tänkte jag, vilket paradis vi ändå ha i vårt eget ofullständiga hem, så glatt, så ljust och trevligt det med ens blev, och medan jag cyklade hemåt började jag ofrivilligt gnola på sången: ”Jag har så mycket att tacka för.”
Här är så stilla i våran lafka såhär på e.m. och sitter jag här och skriver. Har lekt ”fröken” riktigt på allvar här nu en några dar, d.v.s jag får ju för det mesta vara det ändå, varför jag tyckte det var lika så gott att vara ringarna förutan. D.v.s dom har legat hos guldsmeden och har jag just varit ut på en tripp och hämtat dem. Undrar storligen om du kan gissa vad den blev att kosta. Nej, du går nog bet på den uppgiften. Trodde nog inte mina egna öron jag heller, men gjorde det väl mycket att gubben själv var borta. 1 200 finska mk. Så dit for det kapitalet igår och få vi sjunga ”kovan kommer och kovan går!” Har att betala åt Henrik ännu för mjölet 19,50 kg och då tror jag vi så småningom börjar ha klarerat kalaset, och stiger väl summan på dessa våra direkta utgifter till något över 2000.
Det dröjer väl nog något innan du får kortena du beställde, ty får man vänta minst två veckor nu innan man får dem. Annars ringde dom från J:stad just och kommer Lisa ikväll hit på sin ledighet, hit och höberga och ha vi ju börjat så smått.
Det räcker väl nu för denna gång med en kram och en puss på köpet,
Från Englundskan
Västervik den 17.7 – 42
Min egen älskade, stora lilla poike ! Frid!
Har såsom avslutning på dagen suttit och läst genom brevet som kom i dag, och för att det nu inte ska bli alltför prövande för dej skall jag skriva en några rader såsom fortsättning. Du, skulle du ha varit här nu hade du säkert fått en riktig hjärtekram som tack för desamma raderna. Din kärlek jag skönjde där väckte min egen längtan och kändes det med ens så varmt och fullt därinne. Du skrev om huru ni gå där och drömma och fantisera, undra och resonera över frågan när, ja när skall allt detta sluta? Det fråga vi oss nog lite var, och tycker man den dagen det så vore, skulle man knappast fatta att det verkligen vore sant. Och förstår jag nog så väl huru ni där på er hårda brits, er trista, enformiga tillvaro, bygger upp era drömmar kring den dagen när ni får resa hem, utan att tänka på att behöva återvända. Det problemet bryr mången sin hjärna med att lösa, och lär det ju ska bli fred nu den 23-dje påstås det igen, så det så. Människan spår, men Gud rår heter det, och förvissningen därom ger en ändå något av lugn och trygghet mitt i allt spörjande, förvissningen om att det ändå finns en Gud vars allmaktsord nu såsom förr kan på ett ögonblick betvinga allt med ett ”Tyst, var stilla”!
Annars har ju höbärgningen begynt riktigt på allvar. Lisa har också anlänt, som jag redan nämnde, och fick hon nog vara med i går första dagen. Det såg ju lite hotfullt ut med regnet, och knalla dom på hela dagen och satte upp störar, du vet. Fru Englund var också hon med en stund sen hon kom hem, och var det riktigt livat, men trötta voro vi nog när vi kommo in och var klockan just tio, då när vi slutade , så nog smakade den egna sängen efter slutat dagsverke, må du tro. Skönt, sa jag när jag lade mej, skönt att riktigt få sträcka på sej och riktigt njuta av vilan. Men medsamma for tanken ut till den älskade och den hårda brits han logerade, i stället för He-te-kan! Det ordnade sej ändå för Pinnebergs, också med den saken. Alltid lite bättre än pinnsoffan, du minns.
I dag kväll hade dom dagsverket färdigt när jag kom, varför jag i stället passat på att sy dom där schortsena du beställde, och har vi turats om här, Lisa och jag, och provat, och tittat på modellen och måttena, klippt, och blev det ju nog byxor av, sist och slutligen, undrar hur dom passar föremålet i fråga. Dom äro ju nog så inpassade, som sagt, och är det så att dom inte gillas, jag menar om dom inte passar så, ja, då får du skicka hem dem åt din fru, eller kanske du säljer dem till högstbjudande. Tänkte våga mej på att besvära Bäckman igen, vad tror du han tycker om den saken?
Lisa snarkar allaredan, men sa hon dessförinnan ” Häls nu från me´ å”. Desamma från oss alla, mest ändå tror jag från Mattis egen lilla Lis
Min egen älskade, stora lilla poike ! Frid!
Har såsom avslutning på dagen suttit och läst genom brevet som kom i dag, och för att det nu inte ska bli alltför prövande för dej skall jag skriva en några rader såsom fortsättning. Du, skulle du ha varit här nu hade du säkert fått en riktig hjärtekram som tack för desamma raderna. Din kärlek jag skönjde där väckte min egen längtan och kändes det med ens så varmt och fullt därinne. Du skrev om huru ni gå där och drömma och fantisera, undra och resonera över frågan när, ja när skall allt detta sluta? Det fråga vi oss nog lite var, och tycker man den dagen det så vore, skulle man knappast fatta att det verkligen vore sant. Och förstår jag nog så väl huru ni där på er hårda brits, er trista, enformiga tillvaro, bygger upp era drömmar kring den dagen när ni får resa hem, utan att tänka på att behöva återvända. Det problemet bryr mången sin hjärna med att lösa, och lär det ju ska bli fred nu den 23-dje påstås det igen, så det så. Människan spår, men Gud rår heter det, och förvissningen därom ger en ändå något av lugn och trygghet mitt i allt spörjande, förvissningen om att det ändå finns en Gud vars allmaktsord nu såsom förr kan på ett ögonblick betvinga allt med ett ”Tyst, var stilla”!
Annars har ju höbärgningen begynt riktigt på allvar. Lisa har också anlänt, som jag redan nämnde, och fick hon nog vara med i går första dagen. Det såg ju lite hotfullt ut med regnet, och knalla dom på hela dagen och satte upp störar, du vet. Fru Englund var också hon med en stund sen hon kom hem, och var det riktigt livat, men trötta voro vi nog när vi kommo in och var klockan just tio, då när vi slutade , så nog smakade den egna sängen efter slutat dagsverke, må du tro. Skönt, sa jag när jag lade mej, skönt att riktigt få sträcka på sej och riktigt njuta av vilan. Men medsamma for tanken ut till den älskade och den hårda brits han logerade, i stället för He-te-kan! Det ordnade sej ändå för Pinnebergs, också med den saken. Alltid lite bättre än pinnsoffan, du minns.
I dag kväll hade dom dagsverket färdigt när jag kom, varför jag i stället passat på att sy dom där schortsena du beställde, och har vi turats om här, Lisa och jag, och provat, och tittat på modellen och måttena, klippt, och blev det ju nog byxor av, sist och slutligen, undrar hur dom passar föremålet i fråga. Dom äro ju nog så inpassade, som sagt, och är det så att dom inte gillas, jag menar om dom inte passar så, ja, då får du skicka hem dem åt din fru, eller kanske du säljer dem till högstbjudande. Tänkte våga mej på att besvära Bäckman igen, vad tror du han tycker om den saken?
Lisa snarkar allaredan, men sa hon dessförinnan ” Häls nu från me´ å”. Desamma från oss alla, mest ändå tror jag från Mattis egen lilla Lis
Västervik den 19.7- 42
”Dumbom”!
De senaste raderna av den 14/7 var mest skrivna med tanke på att få lilla hon uppretad att skriva ett glödande svar genast på stund, men vill jag nu bara upplysa honom om att ska du alls ha några som helst utsikter med de syftemålet, nämligen att få brev, då ska du nog göra bättring du också på din ort. Tack vare de ”onämbara”, så kallade, och allt annat med, åkte det i spisen och beslöt jag inte skriva på en hel vecka minst. Ja, d.v.s., det var brevet jag menar, som åkte. Du tänker förstås när du nu får raderna att den veckan var åtminstone inte så lång, och tänker du, hon har nog ändå inte hjärta därtill, eftersom hon redan veknat. Akta sej, så särskilt bevekt känner jag mej nog inte, utan är det enbart tack vare paketet här, och i och för upplysningssyfte med tanke på fortsättning, i bättringens tecken, hoppas jag.
Så där normalt skulle jag annars ha kunnat sända dej hela stora vida famnen full med sol och salta friska havsvindar. Hälsningar utifrån Sundom-skären, ”Svält-bodan” närmare bestämt, men tyckte jag i stället det kunnat heta landet Gosen. I dag åtminstone så som vi mått, och har det nog varit utan all måtta i dag. Har varit med Sissi och Henrik, och startade vi redan 9-tiden i morse och var den väl elva ungefär när vi voro framme. Det första vi mötte och gjorde det blev smultronplockning, men var vi ungefär en vecka för tidigt. Har aldrig i mitt 28-åriga liv sett ett sådant smultronland, och hade vi kanske 2 lit. tillsammans och var det ju en bråkdel av vad som komma skulle. Sen dess har vi mått, och gonat oss hela dagen, ätit och simmat och vilat och tvärtom. Stegas Agust bestod oss på fiskkok, och lånade vi grytan av Svält-boda Jonas. Potatis hade vi med oss så inte ska du tro att vi magrat i dag, och syns det och känns det lite här och där att man varit ute en hel dag. Fint ha vi haft det, ännu finare, tänkte jag, hade det kunnat vara, kanske får du komma med någon gång, d.v.s. om du gör bättring. .
Hoppas en annan dumbom.
”Dumbom”!
De senaste raderna av den 14/7 var mest skrivna med tanke på att få lilla hon uppretad att skriva ett glödande svar genast på stund, men vill jag nu bara upplysa honom om att ska du alls ha några som helst utsikter med de syftemålet, nämligen att få brev, då ska du nog göra bättring du också på din ort. Tack vare de ”onämbara”, så kallade, och allt annat med, åkte det i spisen och beslöt jag inte skriva på en hel vecka minst. Ja, d.v.s., det var brevet jag menar, som åkte. Du tänker förstås när du nu får raderna att den veckan var åtminstone inte så lång, och tänker du, hon har nog ändå inte hjärta därtill, eftersom hon redan veknat. Akta sej, så särskilt bevekt känner jag mej nog inte, utan är det enbart tack vare paketet här, och i och för upplysningssyfte med tanke på fortsättning, i bättringens tecken, hoppas jag.
Så där normalt skulle jag annars ha kunnat sända dej hela stora vida famnen full med sol och salta friska havsvindar. Hälsningar utifrån Sundom-skären, ”Svält-bodan” närmare bestämt, men tyckte jag i stället det kunnat heta landet Gosen. I dag åtminstone så som vi mått, och har det nog varit utan all måtta i dag. Har varit med Sissi och Henrik, och startade vi redan 9-tiden i morse och var den väl elva ungefär när vi voro framme. Det första vi mötte och gjorde det blev smultronplockning, men var vi ungefär en vecka för tidigt. Har aldrig i mitt 28-åriga liv sett ett sådant smultronland, och hade vi kanske 2 lit. tillsammans och var det ju en bråkdel av vad som komma skulle. Sen dess har vi mått, och gonat oss hela dagen, ätit och simmat och vilat och tvärtom. Stegas Agust bestod oss på fiskkok, och lånade vi grytan av Svält-boda Jonas. Potatis hade vi med oss så inte ska du tro att vi magrat i dag, och syns det och känns det lite här och där att man varit ute en hel dag. Fint ha vi haft det, ännu finare, tänkte jag, hade det kunnat vara, kanske får du komma med någon gång, d.v.s. om du gör bättring. .
Hoppas en annan dumbom.
Västervik den 21.7 -42
Du efterlängtade kära, dumma poike!
Du har ju förstås redan fått paketet jag sände med Bäckman, och också fått del av innehållet, raderna, beslutet jag skrev. Allvarsamt var jag nog lite frestad då över undertonen, det retliga i brevet. Därav det kortfattade i raderna, och tonen, och får du väl nog erkänna att det inte varit mer än rätt om du i gengäld fått vänta en vecka som jag lovade. Jag hade ju bort fasthålla beslutet, men vacklade det redan i går tyvärr, när jag fick dina båda brev. Försökte nog ärligt, men kan jag inte längre förhärda mitt hjärta. Har just inget annat val än att ta dej till nåder, ty i tanken smyger jag ändå armarna om din hals och viskar: ”Jag förlåter dej, älskade dumbom”, bara du fortsätter att älska mej och skriver lika rara brev som det jag fick i dag.
Vi ha ju den 21-sta i dag och kände jag nog i går redan, ju längre dagen led och jag i minnet påminde mej hur det var då, en månad tillbaka, så kände jag nog hur beslutet vacklade mer och mer,och med brevet som kom i dag ramlade det fullständigt. Vicktoria! ! ! Det tycks inte hjälpa ens hur många fingrar jag än lyfter därvid. Påminner mej också huru du retfullt brukar uppmuntrande säga: ”Ge int´de´”, men på grund av dagens brev, som jag redan nämnde, kanske är det också datumet som gör sitt till att beveka mitt annars hårda hjärta, så ja, - - - jag ger mej.
Ja du, käraste, hjärtevarmt tack för brevet jag fick i dag, och förlåt att jag också kan vara stygg ibland, men tänker jag vi lida av samma sjukdom, den vilken gör att det understundom är så roligt att retas. Kanske ska jag bekänna att jag med brevet kände mej helt och hållet besegrad och avväpnad. Kände hur längtan vid läsningen därav med förnyad kraft kom smygande över en, och blev det med ens så kvävande tjockt i halsen. Jag sku önska vara stark, modig, och försöker man till det yttre visa sej behärskad, men i det ögonblicket, och i stunder av ensam längtan så är man i grund och botten så ynkligt liten och i behov av kärlek, att det riktigt kvider inom en. Matti, älskade Matti, viskar det i sådana stunder om och om därinne, och på den undran jag läste i ditt brev, den att jag understundom kanske tycker att det blivit lite för mycket av det goda; på den frågan svarar jag själv med en undran? Allt som på något sätt tolkar den inneboende känslan, alla små bevis för att du, vi, älska varandra, jag undrar om det någonsin blir för mycket. Knappast om kärleken är ömsesidig. Man kan ju tycka att en kyss, en smekning inte skulle betyda så mycket, och är det ju inte det väsentligaste, men eftersom du skämt bort mej hoppas jag du inte upphör därmed, och när jag riktigt blottar mej har jag nog mången gång riktigt längtat efter en kyss, en smekning, en riktig hjärtekram sänder också
Din Egen Alice
Du efterlängtade kära, dumma poike!
Du har ju förstås redan fått paketet jag sände med Bäckman, och också fått del av innehållet, raderna, beslutet jag skrev. Allvarsamt var jag nog lite frestad då över undertonen, det retliga i brevet. Därav det kortfattade i raderna, och tonen, och får du väl nog erkänna att det inte varit mer än rätt om du i gengäld fått vänta en vecka som jag lovade. Jag hade ju bort fasthålla beslutet, men vacklade det redan i går tyvärr, när jag fick dina båda brev. Försökte nog ärligt, men kan jag inte längre förhärda mitt hjärta. Har just inget annat val än att ta dej till nåder, ty i tanken smyger jag ändå armarna om din hals och viskar: ”Jag förlåter dej, älskade dumbom”, bara du fortsätter att älska mej och skriver lika rara brev som det jag fick i dag.
Vi ha ju den 21-sta i dag och kände jag nog i går redan, ju längre dagen led och jag i minnet påminde mej hur det var då, en månad tillbaka, så kände jag nog hur beslutet vacklade mer och mer,och med brevet som kom i dag ramlade det fullständigt. Vicktoria! ! ! Det tycks inte hjälpa ens hur många fingrar jag än lyfter därvid. Påminner mej också huru du retfullt brukar uppmuntrande säga: ”Ge int´de´”, men på grund av dagens brev, som jag redan nämnde, kanske är det också datumet som gör sitt till att beveka mitt annars hårda hjärta, så ja, - - - jag ger mej.
Ja du, käraste, hjärtevarmt tack för brevet jag fick i dag, och förlåt att jag också kan vara stygg ibland, men tänker jag vi lida av samma sjukdom, den vilken gör att det understundom är så roligt att retas. Kanske ska jag bekänna att jag med brevet kände mej helt och hållet besegrad och avväpnad. Kände hur längtan vid läsningen därav med förnyad kraft kom smygande över en, och blev det med ens så kvävande tjockt i halsen. Jag sku önska vara stark, modig, och försöker man till det yttre visa sej behärskad, men i det ögonblicket, och i stunder av ensam längtan så är man i grund och botten så ynkligt liten och i behov av kärlek, att det riktigt kvider inom en. Matti, älskade Matti, viskar det i sådana stunder om och om därinne, och på den undran jag läste i ditt brev, den att jag understundom kanske tycker att det blivit lite för mycket av det goda; på den frågan svarar jag själv med en undran? Allt som på något sätt tolkar den inneboende känslan, alla små bevis för att du, vi, älska varandra, jag undrar om det någonsin blir för mycket. Knappast om kärleken är ömsesidig. Man kan ju tycka att en kyss, en smekning inte skulle betyda så mycket, och är det ju inte det väsentligaste, men eftersom du skämt bort mej hoppas jag du inte upphör därmed, och när jag riktigt blottar mej har jag nog mången gång riktigt längtat efter en kyss, en smekning, en riktig hjärtekram sänder också
Din Egen Alice
22.7.1942
Kära lilla gumman.
Till att börja med ett varmt tack för paketet Bäckman hade med sej då han kom idag på e.m. Hyggligt av honom att ta det med, och snällt av dej att tänka på mej trotts att du ibland får brännbara brev. Jag i min tur får så några, så inte räcker dom till att bränna upp.
Det har nu gått några dagar sedan jag senast skrev, beroende på att man haft fullt upp med både det ena och det andra, och har man varit trött och slut då kvällen kommit. Fullt krig har det varit här och har man inte kunnat sova för artillerieldens skull. ”Tigerns” har brassat på i ett natten mot igår, och var det omöjligt att sova. Ryssen har också svarat, och har det kommit granater inte så långt härifrån. En häst fick sej i 3. Btri, som ligger en bit härifrån. En granat slog ned mellan två tält utan att någon skadades, det var också i 3. Btri. Det har varit så länge lugnt och fridfullt nu, så man har vant sej av med granatvisslingarna, men nu igen har man fått erfara att nog har de samma oljud ännu.
Här i kommandogruppen har också skett stora förändringar, och var man nog en aning fundersam vilken vändning det hela skulle ta. Men nu då allting är över igen så glömmer man att man var nervös över att man kanske skulle hamna någon annanstans. Men det var så att kommendören, som nu skall ändra på allting som ändras kan i sektionen, kom underfund om att det behövs flere skrivare på staben och kommenderade hit en skrivar und.off. och en stafett, och jag blev på detta sätt gruppchef och dessutom skrivare. Nu har jag det ännu bättre, friare än förut, men förrän man visste om planerna var man rädd för att hamna i något annat batteri.
Det är nog en aning ovant nu med dessa nya gossar. En känner jag från förut, en J: stads poike, Friberg heter han, och var det hans morsa som hjälpte till när jag föddes, hon är nämligen accuchörska i J: stad. Så nu har kaparns chaufför flyttat in, så nu är vi sex man här. Biskop är ännu borta, occh ser det som om han inte skulle komma mera hit i vår grupp. Ja så är Lygdman här i tältet, han du minns som vi träffade första maj utanför stadshuset.
Ja så är det slut för dagen från M.E. till lilla gumman, så kanske får hon ett brev i morron också som är en aning fetare än dessa magra rader
Kära hälsningar från din Egen Matti.
24.7.1942.
Min Kära Alice,
Klockan är nu ½ 1 på natten och sitter jag just nu som vaktchef med en maskinpistol fulladdad som kamrat, och sömnen kittlande i ögonvrån. Radion som varit sönder nu rätt länge har vi fått reparerad och hörs nu smäktande musik som gör att man längtar mera än vanligt efter sin Egen lilla hustru, som ligger därhemma i ”bungaloven” och sover i detta laget sin allra sötaste sömn, och kanhända drömmer drömmar om gubben sin här någonstans. Jag måste ha ena stöveln av mej, beroende på att efter 15 km march idag med packning jag fått några skavsår på fötterna. Ett onödigt djurplågeri i krigstider. Det var inte utan att man kände sej en aning retad över detta onödiga marchande.
Nu har det varit lugnt ända sen det osade bränt här för en par dagar sedan. Om du hörde rapporterna om striderna, om stödjepunkten som ryssarna lyckades tränga sej in i, men med blodiga pannor blevo tillbakaslagna. Detta har utspelats inte så långt härifrån, men ser det ut som det vore över nu igen för ett tag, som väl är.
Regnigt har det varit nu en ganska lång tid, så man börjar så småningom tröttna på rusket. Sömnig är jag nu och inte får man sova, för då riskerar man att brinna*, så de är bara att försöka hålla korpgluggarna öppna. Fick brev av Einar Ekberg, och sänder jag dem nu samtidigt, både Ingemars och hans, så är det lite mera att läsa.
Käraste hälsningar, din Egen Matti * brinna= åka dit
Kära lilla gumman.
Till att börja med ett varmt tack för paketet Bäckman hade med sej då han kom idag på e.m. Hyggligt av honom att ta det med, och snällt av dej att tänka på mej trotts att du ibland får brännbara brev. Jag i min tur får så några, så inte räcker dom till att bränna upp.
Det har nu gått några dagar sedan jag senast skrev, beroende på att man haft fullt upp med både det ena och det andra, och har man varit trött och slut då kvällen kommit. Fullt krig har det varit här och har man inte kunnat sova för artillerieldens skull. ”Tigerns” har brassat på i ett natten mot igår, och var det omöjligt att sova. Ryssen har också svarat, och har det kommit granater inte så långt härifrån. En häst fick sej i 3. Btri, som ligger en bit härifrån. En granat slog ned mellan två tält utan att någon skadades, det var också i 3. Btri. Det har varit så länge lugnt och fridfullt nu, så man har vant sej av med granatvisslingarna, men nu igen har man fått erfara att nog har de samma oljud ännu.
Här i kommandogruppen har också skett stora förändringar, och var man nog en aning fundersam vilken vändning det hela skulle ta. Men nu då allting är över igen så glömmer man att man var nervös över att man kanske skulle hamna någon annanstans. Men det var så att kommendören, som nu skall ändra på allting som ändras kan i sektionen, kom underfund om att det behövs flere skrivare på staben och kommenderade hit en skrivar und.off. och en stafett, och jag blev på detta sätt gruppchef och dessutom skrivare. Nu har jag det ännu bättre, friare än förut, men förrän man visste om planerna var man rädd för att hamna i något annat batteri.
Det är nog en aning ovant nu med dessa nya gossar. En känner jag från förut, en J: stads poike, Friberg heter han, och var det hans morsa som hjälpte till när jag föddes, hon är nämligen accuchörska i J: stad. Så nu har kaparns chaufför flyttat in, så nu är vi sex man här. Biskop är ännu borta, occh ser det som om han inte skulle komma mera hit i vår grupp. Ja så är Lygdman här i tältet, han du minns som vi träffade första maj utanför stadshuset.
Ja så är det slut för dagen från M.E. till lilla gumman, så kanske får hon ett brev i morron också som är en aning fetare än dessa magra rader
Kära hälsningar från din Egen Matti.
24.7.1942.
Min Kära Alice,
Klockan är nu ½ 1 på natten och sitter jag just nu som vaktchef med en maskinpistol fulladdad som kamrat, och sömnen kittlande i ögonvrån. Radion som varit sönder nu rätt länge har vi fått reparerad och hörs nu smäktande musik som gör att man längtar mera än vanligt efter sin Egen lilla hustru, som ligger därhemma i ”bungaloven” och sover i detta laget sin allra sötaste sömn, och kanhända drömmer drömmar om gubben sin här någonstans. Jag måste ha ena stöveln av mej, beroende på att efter 15 km march idag med packning jag fått några skavsår på fötterna. Ett onödigt djurplågeri i krigstider. Det var inte utan att man kände sej en aning retad över detta onödiga marchande.
Nu har det varit lugnt ända sen det osade bränt här för en par dagar sedan. Om du hörde rapporterna om striderna, om stödjepunkten som ryssarna lyckades tränga sej in i, men med blodiga pannor blevo tillbakaslagna. Detta har utspelats inte så långt härifrån, men ser det ut som det vore över nu igen för ett tag, som väl är.
Regnigt har det varit nu en ganska lång tid, så man börjar så småningom tröttna på rusket. Sömnig är jag nu och inte får man sova, för då riskerar man att brinna*, så de är bara att försöka hålla korpgluggarna öppna. Fick brev av Einar Ekberg, och sänder jag dem nu samtidigt, både Ingemars och hans, så är det lite mera att läsa.
Käraste hälsningar, din Egen Matti * brinna= åka dit
RSS Feed
