Västervik 10/5 1942

Käraste Matti vännen min!

Har just suttit och druckit söndagsförmiddags kaffet, och har jag ”morsdagen” till ära garnerat en kaka, enklast och billigast. Bli nu inte alltför snål, ”men no va he go”, åtminstone av resterna att döma. Vi ha ju fått hem krigarn vår, Bertel, och se frontmän dom tycks nog alla vara lika vad kakor beträffar. Han har gått här och inbillat oss att han endast har den sedvanliga 10 dagars permissionen, men var det en som skvallrade ur skolan och inte visste om att det var ämnat som en hemlig överraskning, att han sluppit såsom det heter tillsvidare. Allt under det andra får vänta och spana efter möjligheten till en några dagars permission ”tillsvidare” , det skönjer knappast som en hägring, och ordet fri det vågar ni, vi knappast mer drömma om att bli verklighet, och skär det nästan en i öronen som en någonting världsfrämmande möjlighet. Pappa har ju också kommit hem, och hade vi en sådan där liten pratstund igår kväll, dvs han berättade huru han haft det, bl. annat hade han fått in 5000:- till missionen.

Sen undrade han vad vi kommit till för resultat ang. giftermålet, och diskuterade vi ett och annat små detaljer, huru få skaffat och arrangerat, problem vi också avhandlat. Intressant att se om och huru de ska lösas. Sen var jag så trött så brevskrivning jag tänkt börja dom lämnade. Försäljningen av affären har ju avanserat därhän att den är så gott som såld, och man står mitt uppe i att ordna inventera och gå igenom vad som finns, vad som ska säljas eller inte säljas, kupongräkning, lagerinventering, och du må tro det är tröttande. Sen om torsdag, Kristi himmelfärdsdagen blir det gemensam helinventering för att efteråt övergå till den nya ägaren. Myntti heter dom. Ett ungt nygift par, affärsmänniskor båda två av allt att döma. Har ju inte vetat hur det skulle bli, och hade jag smått inställt mig på att min sommarledighet skulle bli förlängd till arbetslöshet. Men hörde jag av Ellen att dom undrat huruvida hon trodde jag vore villig att fortsätta. I så fall torkar den väl in hela sommarledigheten, men har det ju tills vidare inte blivit något bestämt om saken, om jag nu händelsevis sku behöva någon ledighet hoppas jag i så fall det går att ordna.

Som sagt blev det inte någonting av min brevskrivning igår kväll. Lade mig på schäslongen och läste jag än en gång brevet som kom då på fredagen. De var med en så underlig känsla jag gick och väntade på detsamma. Höll nästan på att bli skeptisk. En olycka kommer ju sällan ensam, och var jag nästan inställd på att det skulle ha hänt dig ännu någonting förutom packningshistorien. Brevet kom, det var tjockt och innehållsrikt, och dröjde det en god stund innan jag vågade mig på att öppna detsamma. Men ett sådant innehåll hade jag ändå inte i min livligaste fantasi kunnat drömma om, och du förstår det är många många tankar, mången undran, och allt eftersom jag läst det om igen ha tankarna ställt för mig olika spörsmål och frågor, livet, kärleken, du och jag, Rakel och det förflutna, ett enda virrvarr av tankar och det kom för mig återigen tankar från förr frågan: ” vad är verklighet”?

Huru många av oss känner i grund och botten sig själv och sitt innersta, mången i desperation låter sig ledas och vandrar själv bedragen genom livet. Jag tänker på Rakel, ja, min första tanke vid läsningen av brevet var denna stackars Rakel, hon är inte lycklig, förstår henne så väl när det gäller hennes rykte, hennes ära. Då förstår jag att hon måste känna sig sårad i sitt allra innersta, men har jag inte hört att någon här i Vasa skulle veta om det. Behovet av att låta det gå ut över dej, det är det som jag undrat över, men oberoende motiverna därför, låg det väl närmast till hands tack vare kortet till Odette. Mandolinen var nog ett svepskäl, men var det ju väldigt slarvigt av dej att inte återställa densamma. Bättring av nöden i fortsättningen min bäste herre! Annars när man är lycklig o kär, tycker jag det borde vara lätt att förlåta och glömma lidna oförätter, och så att säga dra ett sträck över vad som varit i ett förflutet, så i det fallet förstår jag nog inte riktigt fru Björkbacka, men är det svårt för en utomstående att kunna tänka sig in i en annans situation. Vad veta vi egentligen om andra människors innersta.

När man själv är lycklig, glömmer man så lätt att lyckan i ett människobröst inte alltid är så varaktig. Där rasar strider som en annan inte vet om, som man då inte ägnar en tanke. Själva kunna vi knappast skapa vår egen lycka, jag menar den där stilla inneboende lyckan som kärleken föder, men anar jag att man lätt själv- förvållande kan grumla densamma. Livet, ödet som man kallar det, tycker man formar sig självt, ”lyckan kommer lyckan går” men tror jag vi ändra fortsättningen, vi brukar sjunga, ” den Gud älskar lyckan får”, amen.

Endast i den gemenskapen tror jag att lyckan är bofast och varaktig. Sen en sak Matti, som åter kom för mig (förstår du den?), en tanke i samband i allt det gamla som du åter ställts inför, det är en önskan jag hade att då ha fått blicka in i ditt allra innersta, riktigt se vad du i det ögonblicket kände och upplevde. Det är inte på grund av något tvivel angående det du tidigare sagt i den här saken, eller vad som varit oss emellan. ”Nej” men det är just sådana ögonblick man kanske mera ärligt ställs inför verkligheten inom sej själv, äktheten av sin egen känsla, sitt eget jag. Och det är det äkta, det vill både du och jag bygga på, annars blir grunden dålig och verket ramlar. Vad du skrev åt henne tycker jag så långt jag vet och känner till saken var det visst allt på sin plats, samt korrekt och riktigt, få nu se huru det hela avlöper? Faktiskt hade jag nog varit nyfiken och intresserad av att se hur ett sådant brev ser ut. Hon tycks ju bättre känna dej och hurudan du verkligen är, och vore det ju skäl för mej att i tid verkligen få veta det.

Saga har nu fått sitt visum allt klart, och har hon meningen att resa nästa söndag, och gav hon mej sin H-forsadress för vidare befordran, ifall du ville sända artikeln det var frågan om. Men ska du då sända den så hon ska hinner få den före onsdagen, ty var det meningen att hon skulle starta därifrån då.

Andström han har åter fått nej. Lönlöst och borde han visst se Guds vilja i det avseendet uppenbar.

Har drömt och råddat en massa i natt. Och hörde jag till sist och såg dej där du satt och sjöng, ”han vård om mej tar”. Själv satt jag i en vrå, gjorde mej så obemärkt som möjligt och försökte spjärna emot, för att inte visa tårarna som nödvändigt ville rinna. Du märkte ju det ändå, och drömde jag huru du kom och torkade och kysste bort dom och vaknade meddetsamma med våta kinder.

Talade en dag med din mamma i telefon, så hälsningar därifrån. Tobaken har jag ännu inte fått bytt och verkar det lite hopplöst. Smöret jag sände dej, sände jag med risk för kupongbrist. Men hör och häpna, dagen efter fick jag kuponger just precist motsvarande, likaså socker, var det inte förunderligt, sa det inom mej ett ”tack och lov”.

Käraste hälsningar Lisen

Bertel sänder sin svågerliga hälsning, likaså är Frida (kamraten,grannen Frida)
här och ber om sin hälsning. Raketuiet, den förhoppningen följde nog packningen åt. Jag beklagar!

Densamma!

Karjalan Kaunas 11/5 1942

Käraste vännen min! Frid!

Eftersom jag fick ditt brev idag, så skall jag svara på det meddetsamma.

Kan inte förstå att du fått vänta så länge på brev, ja sådär är det att få sitta och vänta, det kanske är hälsosamt. Nåja, inte för att jag vill plåga dej med att ha dej och vänta på brev, därför skriver jag nu meddetsamma. Har ikväll suttit och knackat ner några sånger på maskin. Vi ska nämligen ha sångövning på onsdag kvällen här i vår korsu. Det skall bli intressant att se hur många vi blir och huru det börjar gå för oss. Intresset är nog stort bland pojkarna, och kommer vi nu bara ordentligt igång så nog skall det bli bra, fin strängbandssång. Började igår kväll att skriva, men blev så trött så jag måste sluta och gå och lägga mej.

Fortsätter därför nu tisdagkväll. Idag har vi hållit på och byggt hönshus, Biskop och jag. Så nu har dom en stor fin rastgård och en provisorisk lya att vara i.

Det är så dåligt med bräder här så vi fick då lov att använda oss av presenningar mm. Kommer just hem, har nämligen varit tillsammans med Julle och kickat boll på en linda/äng en bit härifrån. Nånting ska man ju göra för att få tiden att gå. Det bullrar ganska friskt mot den stora staden här i närheten, precis som om åskan skulle gå. Ser ut att bli en aning livligare ditåt. Några väldiga krevader kan man höra beroende på att Kronstad beskjuter den finska kusten med sina 16 tummare. Men långt härifrån är det.

Vet du jag drömde en natt att jag var hemma igen, och var det så naturligt alltsammans. Det var riktigt ledsamt att vakna och finna att man allt ännu ligger på sin brits. Du Lisen, nog blir det så klart att vi ska gifta oss till midsommaren, huru det skall gå till vet jag inte, men det ordnar sej väl på något sätt ta nu och fråga om lokalen av Gustavsson. Jag anhåller om 14 dygn och kommer om jag lever omkring 20/6.  Pojkarna ordnar här sina permissioner med sikte på att jag ska hem till 25/6. Biskop skall komma till Vasa med sin fru och Näsman- pastorn likaså. N är ju civil nu, förstår nog att du får myror i huvudet men ta det lugnt så gör din

Egen Matti

Västervik den 14/5 1942

Käraste, Frid!

Viktoria!! Seger!!!!! Gomorron, du 9 – 10 eller vad det nu var för sovare.

Känner en annan söndagsmorronsjusovare också, som inte hunnit stiga upp, fast det kanske vore skäl att säga Gomiddag i stället. Det blev inget av den där extra arbetsdagen inventeringen, som det var ämnat idag. Dvs det blev ingen affär med affären, trots att det redan var så gott som avgjort. Dom fick inte pengar som dom trott sig få, de som tänkte köpa, så får se nu vem, och om det blir någon annan, hur det går med stora lilla jag. Tack ska du ha för brevet som kom i tisdags. Läste och fick mej ett riktigt gott skratt å´ optimistens vägnar, som du kanske ser och förstår av det ovanstående, dvs där rullades upp i min fantasi hågkomster och episoder, och såg jag dej så livslevande, bekymmerslös, lekfull och retfull, jag kom så levande ihåg sångövningskvällen, och kunde jag inte betvinga min skrattlust, när jag i fantasin såg dej vandrande på gården med hatten så där svajigt på huvudknoppen, under det du skadeglatt gnolade och sjöng, ”en sjöman älskar………”. Bara jag tänker på det, känner jag hur det drar i skrattmusklerna när jag ser dej, så komisk du var. Undra sen på om det inte gick att kväva skrattet som kokade därinne, trots att jag allvarlig bemödade mej om att visa hur arg jag var på dej, älskade dumbom där.

Nu är ju Bertel hemma och genom honom har jag ofta påmints om dej, ty i det avseendet äro ni två så lika, och har det i ögonblick riktigt värkt fram en längtan efter dej. Vet inte riktigt vad det är jag älskar mest hos dej, léendet, det sorglöst glada i ditt väsen, det där fågelfria i din natur eller allvaret där på djupet i ditt inre, jag tror visst det är alltsammans kombinerat. Ett minne som säkert kommer att följa mej tiderna igenom, det är från vår förlovningsfest därhemma i J-stad, där du stod och kämpade med din rörelse. I den stunden kände jag min kärlek stark och äkta, och kände jag hur jag velat smyga min hand i din, och därmed uttrycka vad jag då kände: ” Matti käraste, jag är din, din i lust och nöd”.

Så kände jag det då, dock bävar man nog understundom inför livet, allvaret som ligger däri, och vid tanken därpå känner jag behovet av att bedja: Gud hägna vår kärlek, bevara den i nöd såväl som lust till livets slut amen.

Jag skrev visst något om att jag resonerat med farsan, och var det ju tal om att vi du och jag,  smått spekulerat på midsommarn om det vore lämpligt. Allting, med den påföljd att han farsan samtalat med Gustavsson då på söndagen, vilket han sen kom och berättade för mej. Tanken på själva midsommardan får vi väl nog lämna, pga konferensen jag redan nämnde. Oberoende om det blir tältmöten eller vilket jag ännu inte vet, är det väl bäst ändå i och för undvikande av kollision. Två förslag har vi nu fått på lämpliga dagar vad lokalen beträffar, nämligen 14/6 eller den5/7. Kanske vi utan diskuterande försöker oss ena och förena oss då den 5/7, dvs om det passar min blivande herre och man? Vad säger du om saken och dagen, äro vi överens, huvudsaken att du vill som jag – vi vill? Jag är läraktig som du märker, uttrycket är ditt eget, viktoria, seger för…….. Den gordiska knuten, förplägnaden, det ska bli spännade att se huru det hela kommer att avlöpa. Men får vi visst gripa till receptet, ”man tager vad man haver och bjuder vad det bliver”. Håhå jaja, i hög grad bekymmersamt.

Saga har ju fått svar på ditt brev till Pethrus från en Aina Estberg som han förstås bett ordna om saken och reser hon nu lördagen den 16 e. Hoppet om de 60 kr har nog gått upp i rök, så i det avseendet vet jag ej hur hon får det ordnat.

Hennes hälsningar medföljer, likaså hälsningar i mängd från

Din Lisen

Obs! Sänder nu samtidigt sångerna du bad om, har jag inte hunnit skriva ännu men ska jag försöka till nästa gång. Må väl, So long, densamma!

Karjalan Kaunas 18/5 1942

Kära mammi, Frid!

Måste ovillkorligen ha en pratstund med dej innan jag lägger mej. Kommer just hem, efter det jag varit ridande till överstens och tillsammans med representanter från alla batterier överlämnat minnesgåvan ( ett cigarr och cigarettetui) eller skrin. Fick den äran att överlämna detsamma åt honom, och på samma gång å´ sektionens vägnar framföra vårt tack till honom. Jag sade nu i all korthet huru meddelandet om hans förflyttning väckt förstämning bland oss. Men förstå vi att fosterlandet kallat honom till en högre och mera krävande uppgift. ”Vi är tacksamma för den tid ni varit ibland oss, för det föredöme och den rättvisa ni bevisat oss.” Så tillade jag att de var några av pojkarna, som då vi gjorde insamlingen sade, att vi ger fast likviden bara han stannar, men det går ju inte att realisera. Då skrattades det duktigt. Där var hela officerskåren församlad, Tigern o överlöjtnant Luthander mest. Jag var nog en smula skakis i början, men det klarade sig så småningom. Kraemer var mycket rörd, och sades det också att han känner sig mycket rörd över gåvan, men har jag bara gjort min plikt, och är jag glad om jag kunnat uppfylla den till belåtenhet. Så tog han oss alla i hand och tackade oss och bad oss hälsa pojkarna och tacka. Varefter undersergeant Englund utbringade ett fyrfaldigt hurra.  Därefter troppade vi av. Detta om detta.

Tack skall du ha för brevet som jag fick ikväll, det värmde hjärtat ljuvligt. Tack min egen älskade för din kärlek och omtanke. Giftermålet ja, och tiden det var en fråga. 14/6 passar inte, men går det inte den 21/6, Det skulle passa bäst med permissionen då. Försök nu höra dej för hemma huru det blir.

Hälsningar Din egen Matti

Brändö den 18/5 1942

Du, hjärtevännen min, Frid!

Det är måndagkväll, kl är halv 9 och äntligen börjar en sådan här t. f. husmor och vice mamma få lite ro och frid omkring sej. Som du ser är jag i Brändö, Kai och jag är allena hemma, och har jag just utövat min makt och myndighet när det gällde att gå och lägga sej, men är det mera skralt beställt med respekten, och kommer jag mer och mer underfund med att jag inte passar för uppgiften. Erfarenheten talar nästan för att jag kommer att bli nervös och elak.

”Mors” tålamod alltför kort, går det inte att skarva i med ”fars”, så ve den lilla stackars rackarungen, med alla fäderneärvda naturanlag, ty naturligtvis rackar-tygen äro fäderneärvda såklart.

Detta om detta, den som lever får se, men de visa påstå att äpplet inte faller så långt från trät, vad vet jag?? Nej nu går det väl långt tänker du väl i ditt stilla sinne, nu skämtar hon väl starkt min nådiga! Nåja, där döljer sej dock en ansenlig procent allvar under skämtet, men vidhåller jag nog mitt första påstående och vad jag skrev om de fäderneärvda, det har jag läst och lärt mej ur katekesen i skolan ren, så nog lär det vara sant.

Nog om detta, allvarligt sagt, vad som mest upptar mina tankar för dagen som mer och mer närmar sej, kan jag knappast riktigt tolka och ens för mej själv göra reda för mina känslor, när jag tänker därpå. Sen undrar jag om andra månne erfarit samma känsla inför den dagen och livet framför. Man längtar efter den stunden, på samma gång som man ville s.a.s skjuta den ifrån sej framåt, till någon gång i framtiden, varför? Förstår inte huru det är så, kanske är det allvaret vid tanken på vad ett äktenskap riktigt innebär som gör en bävande, man känner sej inte vuxen uppgiften och ansvaret av att i dessa tider, i en framtid mörk och oviss, möjligen kanhända anförtros någon om man helst ville skona ifrån allt det ovissa, sataniska, som mer och mer griper omkring sej runtom vår jord. Det är allvarligt, och som jag redan sade, när jag tänker på dagen, stunden, desto mer har tankarna likasom pejlat djupet och innebörden, och har jag i tanken mången gång sagt och viskat: Nej Matti, jag kan inte, jag vågar inte ta det där steget ut i det ovissa, kasta mej ut på djupet, kanhända det bär. Men tänk om det brister och det rivs undan allt det man byggt på. Ja så tänker jag understundom. Dock som vi vill tro på Gud, älska och leva för honom, då skall han också uppehålla vår kärlek till varandra, och få vi väl då lämna utgången, såväl som ingången i hans hand, och när jag tänker så och känner och vet att du älskar mej, då Matti, tror jag jag vågar trots alla tvivel, och hörs det väl än bävande och svagt, så säger jag väl då mitt ja i Jesu namn till livets slut. Här har du nu igen fått del av tankar som föds och rör sej därinne, här i stillheten och ensamheten.

Henrik är med sin direktör på resa till Helsingfors, och frugan passade tillfället och for nu ikväll med Arvid och den yngre telningen till Jakobstad, överlämnade den äldre, som du redan hörde i min underliga omvårdnad, och far väl vi två sen efter slutat arbete hem till Västervik.

Frångick ju min gamla vana och svek jag dej igår. Det blev inget av min sedvanliga söndagsskrivning. Ingen giltig ursäkt, endast min visshet, beroende på att inget brev anlänt sen tisdagen. Jo, förlåt jag fick ju både pengar och tidning, men skrev inget, brevet skrivet den 11 kom först idag, samtidigt med det du skrivit den 14 de. Undra sen på om väntan blev lång, men tack ska du ha nu för alltsammans, pengar, tidning och brevena som kom idag. Dom samlade nog en liten glödhärd på min hjässa vid tanken på att jag inte skrev igår, utan medvetet låtit dej vänta. Förlåt mej, men var det så slika tankar som rörde sej i mitt sinne då, och kunde jag inte skriva förrän förklaringen till dröjsmålet kom.

Sångerna du bad om skrev jag då, men är de nu i Västervik, tyvärr.

Många hälsningar Din Lisen

Det här veckoslutet kommer Österbottens tidning och Vasabladet 
att börja publicera en sommarserie med artiklar och brev från vår brevsamling!



Karjalan Kaunas 14/3 1942

Älskade raring!

Klockan är nu snart 1 på natten, men skall jag trots den sena timmen skriva några rader till dig. Här har det varit ett väldigt snarvel ikväll, beroende på att det varit en bättre fest i J.sp. Doktorn har en bjudning för herrar officerare med översten i spetsen. Han doktorn hade en skinkbit som han ville ha lagad och på em idag har jag stekt den i ugnen och blev den riktigt fin.

Så nu ikväll har jag serverat som en servitris mm. Nog stojas det så inte vill det bli nånting skrivet, de är bara ett litet avstånd mellan korsuna och springer dom här av och an - - -

Jag försökte börja skriva igår kväll, men är det hopplöst att få någon stillhet för att skriva så jag ska fortsätta idag söndag.

Solen skiner därute och sitter jag vid det nya fönstret och skriver. Något blåsigt och kallt är det, så man håller sig helst inne. Nu just har vi till främmande batterifältväblarna. -------- nyheterna kommer nu just i radion.

Tack skall du ha för de båda senaste breven jag fått, till omväxling så ska du få beröm, du har varit riktigt duktig. Paketet har inte kommit ännu, men kommer det väl kanske idag. Julles permis har inte blivit klar ännu och är han som ett åskmoln. Biskop for just idag till Kronoby på skaffning. Min egen permis ligger i ett så avlägset fjärran. Turpermissionerna har ju blivit uppskjutning med. Komm. var just med Spåre och granskade men inte hade de något att anmärka. Det syntes på dem att de hade festat inatt och på den grund något tystlåtnare än vanligt. Jag vet inte vad man ska tänka om alltsammans. Här lever man mitt i alltsammans, och tycker man ibland att man bara flyter en smula med huvudet över vattnet.

Jag slutar nu för denna gång, inte räcker det så länge förrän du får ett till, det är ju en aning magert men är det ju så understundom.

Många kära hälsningar Matti

Karjalan Kaunas 7/4 1942

Godbiten älskling  m. m.m.m.

Har nu äntligen återvänt till våran bungalow. Det var ju nog en smula trist att resa från Helsingfors, men allting går och det som inte går – går också. Tåget var efter påsken mer än fullsatt, sömnig och trött var jag, fick först sitta inträngd på en bänk ända till R-mäki. Men så lyckades jag få plats på en bagagehylla under taket, kröp upp och somnade och vaknade på allvar först i Viborg. I Raivola var det sen ett problem huru man skulle slippa hit. Promenerade först en bit, men så kom en lastbil vilken jag slapp med ganska långt och så småningom var man framme här. Under tiden jag varit borta har det skett ett och annat. Lindqvist har hamnat på ett sjukhus och är nog borta härifrån för resten av kriget.

Han var ridande till Huolto  och på återvägen red han för hårt naturligtvis. Hästen slintade vid en bro här i närheten och L kastades av och bröt vänster benet ovanför knäet och fick ena armen ur led. Nu är bara Biskop och jag här i korsun och känner man det en aning ensamt. Vi tre L och B och jag har kommit ovanligt bra överens, så det känns nog en smula tråkigt då Lundqvist är borta, för att inte nämna vårt privata bageri som nu blivit utan bagare.

Paketet har anlänt -------------- heder och Tack, också för ett brev av den 3.4, så man fick ju riktigt ordentligt med en gång nu. Hälsa och tacka Ragnhild för memman. Den är riktigt god. Det var välan undert. blivande huskors som tillverkat rulltårtan, den var alla tiders. ” Inte är hon så dum som hon ser ut, hon kan nog ett och annat min lilla gumma.  ”Från det ena till det andra”, vet du vad samtalet kostade igår kväll 41,60. Men vad gör de, ”kostar e noo så smakar de noo.” De var så roligt att få tala med dig fast avståndet var så hiskeligt långt. Kan bara inte förlåta mig att jag inte ringde och bad dig komma till H-fors. Kan du tänka dig Lasse slog ett kvitto i näven på mig och bad mig kvittera ut 150:- mark för mitt deltagande i mötena. Det var uppmuntrande också det. För att inte nämna de goda mötena. Jag var med Rosenberg till Salem på lördagskvällen och R predikade rakt åt mig, så man blev nog liten där man satt. Men Gud välsignade mitt fattiga hjärta, så man blev riktigt förnyad till sin andliga människa. Men nog har jag varit frestad av djävulen den senaste tiden och har det varit en hopplös kamp har man tyckt sej- - .Vad jag vill det gör jag inte och vad jag inte vill det gör jag. Vem skall frälsa mig från denna syndens och dödens kropp? Ja, ära vare Gud genom genom Kristus Jesus vår Herre.

Har nyss ringt till Valter Rosenberg och talat med honom i telefon. De ligger långt borta härifrån och har just ett specialuppdrag, då jag talade med honom ligger han 500 m från de främsta linjerna.

Frågade av honom huru de har det så sa han, ”rökigt och kallt”, de lågo i ett tält.

Här sitter jag och skriver i bara underkläderna och har det varmt och skönt på alla sätt nästan så man skäms. Annars är det något livligare här nu också. Det smäller nu och då och maskingevären smattrar ettrigt och ilsket, då man rör sig ute kan man tydligt höra dem, som om de vore alldeles i närheten.

Ja nu börjar det tryta i fataburen för mig, så jag måste välan sluta nu för denna gång. Biskop har vänt sig mot väggen, men han bad om sina hälsningar.

Må väl tills vi möts igen, ”snart”  hoppas din egen Matti

Ps. Har just talat med en pojke som har del i en snickerifabrik i Terjärv
om våra köksmöbler, men vi återkommer så småningom till kapitlet. Det  brådskar inte!

Brändö 14/4 1942

Matti kära! Frid!

Klockan är nu 11, och har jag nu till sist förrän jag kryper i säng i tystnaden och ensamheten tagit mej en stilla stund, en stund när tankarna likasom kopplar sig fri från dagens jäkt och oro, och har jag just som bäst mera sådär lugnt och sansat än en gång läst genom brevet som kom i morse, ty då hann jag ju knappast ägna dej en tanke och bara som hastigast ögna igenom desamma. Återkommer därför nu och säjer jag väl då till först. Hjärtevarmt tack för raderna. Dom var nog väntade igår redan, efterlängtade idag och eftersom jag just nu inte på annat sätt når dej, ska jag då riktigt såhär på färsk gärning pränta svaret. Vad säjs om en sådan snälltågs-hastighet? Det tycker du väl om, gissar jag, (om mej tänkte jag förstås i misstag skriva), en förflugen tanke en stilla undran som flög genom ens hjärna, hm ------- hjärta.

Ja du tror nog att det ändå finns en tillstymmelse till hjärta kvar, trots att du kanhända känner dej ha anledning att betvivla det understundom, dock hoppas jag den är snabb den här snabbexpieringen, åtminstone för den här gången ska övertyga dej om dess existens.

Nej om jag skulle sluta skämta nu, ty i grund och botten är det inte riktigt ett med min sinnesstämning, känner mig inte riktigt upplagd för det ikväll. Matti käraste, när jag riktigt går till botten till den förhärskande känslan, då borde jag kanske inte skrivit Frid” där i början.

Jag vet inte, tänkte att jag kanske inte skulle nämna något om en känsla man inte själv kan förklara, men funderar jag att sinnesstämningen ändå kanhända lyser fram mellan raderna. Och när jag kommer till dej då i glada stunder, uppsluppen och lätt om hjärtat, då får jag väl också komma då när sinnet inte är idel solsken. Helst skulle man ju låta bli att skriva då, men kommer det ju förstås under årens lopp som vi leva mången gång att skifta om i känslovärlden, och i solljus och skugga får jag väl dela och lätta på mitt hjärtas börda med dej, i lust och nöd. Ljust och lätt var det visst, och i samband därmed hör jag en röst, lyssnar för att likasom då när jag senast hörde den, få  erfara lugnet och förtröstan i den rösten, och känner jag just nu behovet av att få gömma mig tryggt sluten i din famn. Nu kanhända du får fel uppfattning om orsaken till min oro, och tror kanske det är något med framtiden som stör min hjärtefrid. Nej du, men det värsta är att jag inte kan analysera mina känslor, eller finna någon yttre orsak eller anledning till min oro.

Det kommer understundom över en, en oförklarlig känsla, vet inte varifrån den härleder sig, men har den gjort att jag kännt mig sådär rastlös inombords om dagarna. Likaså så smått oroat min nattsömn, förstår du det Matti, har du erfarit något liknande, liksom jagad av en inre oförklarlig oro. Är det måhända tidsandan som gör en sådär jagad och jäktad, att Gud inte riktigt får det grepp om en som han ville och önskade, och som anden därinne längtar efter, inre vila och jämvikt, hur det än skiftar och växlar runtom en. Ja så har man då igen lite grann lättat på sitt hjärta, ” i lust och nöd”, och känns det redan lättare därinne när man fått tömma och dela på förrådet. Sådär växlar det om också i vår kvinnovärld, huskorsets natur,

Ja sådan är hon, men har du nu fått min varning i tid.

Slutar så igen med många hälsningar till er alla, mest kanske ändå till Matti gissar jag från din Lisen.

Brändö 17/4 1942

Min kära! Frid!

Det ser nästan ut som om den här ---- ”bättre hälften din”, allvarligt sku tänka börja beflita sig om att göra skäl för namnet, när jag såhär snart återkommer och genast bereder mig på att skriva svar, men kom det över mig en så märkvärdigt obeskrivlig lust. Skrivklådan besvärar för ovanlighetens skull, och gör väl du riktigt stora ögon av förundran över en sån här extra påhälsning.

Ta de nu lugnt och invagga dig för all del inte i några falska förhoppningar vis-a-vi framtiden och brevena, ty misstänker jag nog att postgången  fortsättnings-vis förblir lika sölig från Vasa stan.

En några rader alltså som tack för brevet som kom idag. Hörde redan på rösten och förstod jag på tonfallet i postiljons, ” gissa vad jag har”, att det nog inte var så svårgissat, ett brev.  Det gissar jag förstås och väntar på, alltid från ena dagen till den andra. Jag började nog med att sjunga som du föreslog, men kom jag av mig mitt-i-alltihopa och förlorade jag melodin där på ”den långa vägen”. Du skrev som sagt, den visan blev inte lång och på tal om sång så här inom parentes, om inte Biskop också hyser den åsikten, att för en tid förskona hans musikaliskt sömniga öra och är han villig att inse, att lite mera rättvisa kunde iakttagas vid fördelningen av den Englundska sömnmedicinen, varför jag föreslår förste skrivarn att snarast möjlig ordna saken till allmänhetens ”belåtenhet”. Den allmänheten ja, den borde nog ha sömnmedicin nu redan när kl hunnit bli 12, och vet du vilken jag nu skulle välja och just längtade att höra. . . ”  lyckan kommer lyckan  går, den som Du älskar lyckan får.

Tanken löper iväg, allt det här hamnar visst där inom parentesen, och är det visst bäst jag söker få tag på melodin där var jag slutade. Den tog ju också slut, som jag redan nämnde, fortsatte men kan jag inte säga om där var fel på skrivkonsten. Kanske var det läskonsten, i alla händelser har jag nog stavat igenom raderna, och vet du vad jag fann? Kanhända var det den röda tråden tråden jag fick tag på och forsätter jag nu att följa densamma. Fann vad jag också tidigare mången gång lagt märke till, huru tankarna ofta rört sig kring samma sak, och har jag funnit den tråden omedvetet, men samtidigt löpa i samma riktlinje och har det mången gång förvånat mej och gett upphovet till följande meditation: Du där och jag här, medvetet såväl som  omedvetet kanhända vi båda bär på samma önskan och längtan. Gemensam för oss båda sträcker den sig över alla avstånd, så lång vägen än är och blir, och blir det på något förunderligt och oförklarligt sätt någon så kallad tankeöverföring, jag undrar?

Vet du så det gladde mig, det som du i fortsättningen berättade om ett möte därute. Overksamhet det är nog döden i grytan, såväl andligen som lekamligen, och ska det säkert hjälpa er att bevara livet och lågan brinnande, när ni äro flera som gemensamt försöker blåsa liv i dess svaga flämtande. Liv för att tända nya liv, Gud välsigne er alla med ny verksamhetslust och ny iver för Guds rikes sak, och frälsningen ska säkert bli er mer dyrbar, det att också därute få vara endast en syndare frälst av nåd.

Minns inte riktigt vad jag senast skrev, en massa tankar och meditationer i en sinnesstämning som jag själv knappt kan göra reda för, det gamla är förgånget, det skiftar i vår sinnesvärld och som du kanske känner och märker är man åter -löst och fågelfri, men ----- sömnig, tror rakt jag somnar utan den omtalade medicinen den här gången.

En hjärtekram från din Lisen

Västervik den 3/5 1942

Min egen älskade Matti!

Vilka trevliga nyheter du serverar en så här på morgonkröken. Hade inte stigit upp ännu när mamma sådär 10-tiden kom och väckte mig, och du kan förstå att det inte räckte många sekunder innan man var klarvaken vid det meddelandet;

Hela din packning stulen, det var nog allt annat än vackra tankar som fyllde mig och vilka jag sände förövaren ifråga, och jag delade din harm när jag tänkte på allt vad du med möda förvärvat, och har du ingenting kvar, fattigare än när du kom hem, ingen mat, inga kläder, alla strumporna, hur i allvärlden kunde dom stjäla hela stora ryggsäcken mitt för ögonen på dej. Kanske hade du t.o.m stoppat i det extra ”tobaksbytet” du fick av Heik. Stackars min Matti, jag förstår såväl hur bitter den upptäckten var för dej, förstår hur vreden omväxlande med harm sku brinna inom dej, och densamma mördande känslan drog också för ett ögonblick genom mitt inre då i hastigheten, och jag tänkte; att det faktiskt finns sådana som täcks stjäla packningen av en frontman på väg ut, sådana borde nog komma fast och buras in. Nåja, den första vredens hämndkänsla efterföljdes av en något vackrare och försonligare tanke; kanhända var det någon utsvulten stackare som nöden drev, varför det kanhända att broder Englund tänker och beder som så, att innehållet i ryggsäcken börjar bränna och hjälpa till att väcka samvetets röst, och kanske skapa en andlig hunger. Gud kan ju genom småa detaljer vinna sina avsikter, och om vi tar det på lång sikt, så barnsligt det än låter kan bli till välsignelse. Ty synden, orättfärdigheten de är ju den som dömer en och driver en att söka Gud.

Alltnog så har jag varit incyklande till stan fram och åter, ringt och pratat med Saga för att närmare få reda på saken, och har jag varit hem till Bäckman och hört efter när han reser. Få se nu vad jag är mäktig åstadkomma i paketväg. Kanske måste jag ta och baka den omtalade rulltårtan, som du som väl var inte fick med dig. Dock hoppas jag dom lät dej behålla brödväskan, så du åtminstone inte blev utan vägkost och paketet med kakan likaså, och fick du väl inte några otrevligheter därigenom att du reste först med det senare tåget? Undrar bara därför att jag hörde på Bäckman, att han nog trodde sig måsta resa med morgontåget.

Du Matti vännen min, så är det då åter ett minne blott att du var hemma, och tycker jag knappt jag kan fatta att det var igår du reste. Sådan tur det var så varmt och vackert väder vi hade så länge du var hemma. Men nu är det kallt, så kallt att det t.o.m snöat inatt och här sitter jag med fötterna instuckna i de stora varma tofflorna, du brukar begagna för att något sånär hålla mig varm. Ty jag vet inte om det är tack vare vinterkylan ute, som det härinne förefaller särskilt tomt och kallt, eller kanske är det endast Lisen din som plågas av denna känsla tomheten, oro och längtan. Saknaden nu när du är borta gjorde att jag sen igår kväll när jag kom hem gick här håglös, driven av en inre oro. Satt här och mediterade och kom jag till det resultatet och fann, att sedan du kom in i mitt liv och jag åter upplevde att älska, då försvann lugnet jag trodde mej förvärvat i mitt inre, och den inbillade ron förbyttes i en glödande pulserande hjärteoro.

Jag undrar om du förstår min tankegång, men du är både min ro såväl som min oro, och ville jag inte byta ut den känslan som gör att jag känner att jag lever och älskar, och alltjämt varje gång du varit hem, mer än förr längtar efter den dagen när du åter ska komma, men den tanken är det visst klokast att bannlysa nu för en lång tid framåt.

Käraste hälsningar från oss alla i ---viken

Men mest från Din egen stora, lilla Lisen