Bröllopsåret 1942
Breven präglas av bröllopsförberedelser
1/1 1942
Mammigumman!
Gott nytt! Välsignelserikt år!
Jag började ett brev igår kväll men måste sluta, anledningen var att jag är sjuk riktigt äkta bråta som di säger på landet.
Kastade upp en hel del jag ätit och hade en fruktansvärd huvudvärk. Idag känner jag mig nog också en smula vimsig i bollen, men något bättre ändå. Tack ska du ha för brevet jag fick av den 28/12 igår. Jag måste ge dig det erkännandet att du hedrat dig riktigt, vad det gäller brevskrivningen, på detta sätt skall det se ut att man inte behöver vänta mer än en dag på svar.
Få nu sedan se hur länge fröjden varar, men nämn den fröjd som varar beständigt! I tanken har jag lekt med framtidsplaner, men dem vågar jag inte tala om för någon. Men vet du jag har ju sett dig gå i köket och stöka med dina husliga göromål, ” du veit”, m,m,m,m. Men ibland så vill man tröttas åt hopplösheten i allt detta evinnerliga krigande, som man inte ser någon ände på. Men ändå så får vi ju leva på hoppet att vi en gång ska få mötas, för att inte i en hast skiljas igen. Du mammi, tänk dig in i den dagen, lev dig in i den, jag försöker -stunder då man känner sig nere, tankar på kommande ljuvliga dagar, men jag glömmer inte att de äro i Guds hand och vi beroende av hans vilja.
Ute är det glittrande månsken men kallt så förfärligt, jag har för det mesta hållit mig inomhus för att nu bota snuvan och förkylningen. Då man tänker att ett nytt år gått in så frågar man sig ofrivilligt, vad månne detta år bära i sitt sköte, var skall man vara nästa år denna tid.
Senaste nyårshelg var jag i Eskilstunatrakten också då var jag förkyld. Men tänk vad man hinner med otroligt mycket under ett år, som då man tänker tillbaka men aldrig ens vågat drömma att uppleva. Vi frågar oss envar, vad skall 1942 ge oss för prövningar, ljusa eller mörka stunder, ja Gud allena vet det. Blott en dag ett ögonblick i sänder----
Nu sitter man ju i en korsu på Näset och den första dagen har gått till ända. Biskopen Häggblom snarkar och Backman sitter i J-stad korsun och groggar. Men undersergeant Englund han sitter och skriver till sin älskade Mammi. Det blev en smula hackigt,men då man är lite ruggig ber jag om överseende
Din egen Matti
Mammigumman!
Gott nytt! Välsignelserikt år!
Jag började ett brev igår kväll men måste sluta, anledningen var att jag är sjuk riktigt äkta bråta som di säger på landet.
Kastade upp en hel del jag ätit och hade en fruktansvärd huvudvärk. Idag känner jag mig nog också en smula vimsig i bollen, men något bättre ändå. Tack ska du ha för brevet jag fick av den 28/12 igår. Jag måste ge dig det erkännandet att du hedrat dig riktigt, vad det gäller brevskrivningen, på detta sätt skall det se ut att man inte behöver vänta mer än en dag på svar.
Få nu sedan se hur länge fröjden varar, men nämn den fröjd som varar beständigt! I tanken har jag lekt med framtidsplaner, men dem vågar jag inte tala om för någon. Men vet du jag har ju sett dig gå i köket och stöka med dina husliga göromål, ” du veit”, m,m,m,m. Men ibland så vill man tröttas åt hopplösheten i allt detta evinnerliga krigande, som man inte ser någon ände på. Men ändå så får vi ju leva på hoppet att vi en gång ska få mötas, för att inte i en hast skiljas igen. Du mammi, tänk dig in i den dagen, lev dig in i den, jag försöker -stunder då man känner sig nere, tankar på kommande ljuvliga dagar, men jag glömmer inte att de äro i Guds hand och vi beroende av hans vilja.
Ute är det glittrande månsken men kallt så förfärligt, jag har för det mesta hållit mig inomhus för att nu bota snuvan och förkylningen. Då man tänker att ett nytt år gått in så frågar man sig ofrivilligt, vad månne detta år bära i sitt sköte, var skall man vara nästa år denna tid.
Senaste nyårshelg var jag i Eskilstunatrakten också då var jag förkyld. Men tänk vad man hinner med otroligt mycket under ett år, som då man tänker tillbaka men aldrig ens vågat drömma att uppleva. Vi frågar oss envar, vad skall 1942 ge oss för prövningar, ljusa eller mörka stunder, ja Gud allena vet det. Blott en dag ett ögonblick i sänder----
Nu sitter man ju i en korsu på Näset och den första dagen har gått till ända. Biskopen Häggblom snarkar och Backman sitter i J-stad korsun och groggar. Men undersergeant Englund han sitter och skriver till sin älskade Mammi. Det blev en smula hackigt,men då man är lite ruggig ber jag om överseende
Din egen Matti
Västervik 6/1 1942
Min egen hjärtans kär! Frid!
Det är endast, absolut endast för de röda lapparnas skull för åtgången av desamma jag nu börjar raderna här tror du?
Är hemma i V-vik första gången på det nya året och avnjuter jag som bäst sista resterna av en värmande skön brasa. Det sjunger visst på sista versen på hela helgen, likaså trettondagen med ovanligt hyggligt väder. Igår var det visst en smula yrväder, men idag gjuter solen sitt förödande skimmer över de hopade drivorna. Visst kniper det en aning i nästippen utom dörren, men som sagt härinne är det hemvarmt och skönt och julegranen vår den prunkar ännu här i sin allra - som - finaste skrud, och lär den i år vara den finaste än nånsin, påstår Ragnhild. Alla mina magra försök till trotts att förklara för henne doften av det egna berömmet du veit!
For inte till J-stad i helgen och varför jag inte heller tidigare kommit mig hem i år beror på att Sylvi varit så smått sjuk-roko. ” Förkylningssviter!”
Har på grund därav haft äran av att tjänstgöra som vikarie i de nedre köksregionerna därstädes och med tillhjälp av Heik, eller var det tvärtom (så påstod åtminstone husets herre) presterade vi en bättre sortens julmiddag söndagen den 4 januari. Det berömmet fick vi av frugan efter det vi avprovat middagen, men skall med tanke på dina snålvattenorgan förskona dig från innehållet. Du hör, man börjar så smått visa upp sina slumrande talanger vetja! Har just avverkat ett brev till Bertel. Det har ju ingenting blivit av varken med permission eller hempermittering och blev han just till julen förflyttad till Aarmas där han jobbar på någon bilverkstad. Hade just brev och skrev han och klagade över att han varken fått paket, ej heller någon som helst julhälsning eller brev på flera veckor. Har gjort mitt bästa med att försöka förklara för honom om åtminstone en möjlighet att slippa hem. Får nu se om han tar exemplet, rådet i akt.
Ja, jag får väl tacka för brevet som kom igår, men tror jag visst av klockslaget och innehållet att döma har du visst pratat i sömnen. Hoppas det var av övergående natur, ty som du vet är det som att locka fram klorna ur tassen på ”Rackarungen”
Min egen hjärtans kär! Frid!
Det är endast, absolut endast för de röda lapparnas skull för åtgången av desamma jag nu börjar raderna här tror du?
Är hemma i V-vik första gången på det nya året och avnjuter jag som bäst sista resterna av en värmande skön brasa. Det sjunger visst på sista versen på hela helgen, likaså trettondagen med ovanligt hyggligt väder. Igår var det visst en smula yrväder, men idag gjuter solen sitt förödande skimmer över de hopade drivorna. Visst kniper det en aning i nästippen utom dörren, men som sagt härinne är det hemvarmt och skönt och julegranen vår den prunkar ännu här i sin allra - som - finaste skrud, och lär den i år vara den finaste än nånsin, påstår Ragnhild. Alla mina magra försök till trotts att förklara för henne doften av det egna berömmet du veit!
For inte till J-stad i helgen och varför jag inte heller tidigare kommit mig hem i år beror på att Sylvi varit så smått sjuk-roko. ” Förkylningssviter!”
Har på grund därav haft äran av att tjänstgöra som vikarie i de nedre köksregionerna därstädes och med tillhjälp av Heik, eller var det tvärtom (så påstod åtminstone husets herre) presterade vi en bättre sortens julmiddag söndagen den 4 januari. Det berömmet fick vi av frugan efter det vi avprovat middagen, men skall med tanke på dina snålvattenorgan förskona dig från innehållet. Du hör, man börjar så smått visa upp sina slumrande talanger vetja! Har just avverkat ett brev till Bertel. Det har ju ingenting blivit av varken med permission eller hempermittering och blev han just till julen förflyttad till Aarmas där han jobbar på någon bilverkstad. Hade just brev och skrev han och klagade över att han varken fått paket, ej heller någon som helst julhälsning eller brev på flera veckor. Har gjort mitt bästa med att försöka förklara för honom om åtminstone en möjlighet att slippa hem. Får nu se om han tar exemplet, rådet i akt.
Ja, jag får väl tacka för brevet som kom igår, men tror jag visst av klockslaget och innehållet att döma har du visst pratat i sömnen. Hoppas det var av övergående natur, ty som du vet är det som att locka fram klorna ur tassen på ”Rackarungen”
Brändö 9/1 1942
Älskade ”Pepparrotshjärta”!
(Matti min)
Ovanstående som ett tack för senast ”sockerbiten” du sände. Har legat på schäslongen och mediterat, var så trött och frusen när jag kom hem ikväll så jag som sagt la mig nästan direkt. Men resultatet av den vilan blev inte bättre än som så, att jag nu sitter med ryggen mot brasan och undrar jag om det ska bli något resultat av mitt av värmen och tröttheten förslöade hjärnsystem.
Tills vidare har nog blicken mest hängt vid brasan och blir det tycker jag mest tankar utan ord. Du Matti, det känns så märkvärdigt och griper det så här i halvskymningen så sällsamt ens innersta, de vekaste känslosträngarna och hemfaller man så lätt åt drömmerier så här i ensamheten framför brasan. Vet du älskade, kunde jag drömma, drömma så att drömmen blev verklighet, då vore du nu inte mera där utan här, här hos din egen längtande lilla Lisen,
Har visst också jag fått min del av flunsan och misstänker jag den smittan härleder väl också, såväl som allt annat ont från Näset förstås. Allt annat ja, fick ju ingen ro ikväll heller och är det inte fritt så man inte ser ”rött” här allt understundom---------- lapparna du sände vilka alltid nu och då nästan jämt spökar i ens fantasi. Feberfantasier.
Hoppas du själv repat dig och med tanken på lilla mammi ”sköter” dig efter bästa förmåga. Har du tillräckligt varmt att sätta på dig i kölden. Fick du månne det omtalade halsskyddet hemifrån, om ej skall jag försöka om jag möjligtvis kunde få garn, eller skriv om det är något särskilt du sku behöva?
Vet du, fick överraskande riktigt personliga hälsningar onsdag morgon. Det hördes redan på avstånd att det var något säreget i antågande. Häggblom kom med långa kliv, och med av kölden knarrande skor inklivande leende pigg och nyter. Tack för hälsningen, pengarna, skrev visst redan därom.
Det blev ju ändå några rader, trots mina ordlösa tankar och var det med tanke på att väntan inte skulle bli för lång, som jag började raderna, ty det blir nog knappast någon brevskrivning nu en par dagar framöver. Tänkte ta vår försenade årsinventering i morgon kväll, och söndag em har ju församlingen sitt årsmöte, och du vet vad det vill säga, 3 – 4 tim minst. Vi lär ska sala till kaffet, doppet får var och en bestå sig själv.
Andström vistas som bäst tror jag i Helsingfors, annars hägrar visst Sverige, närmare bestämt Luleå närmaste tiden, hur snart vet jag ej, har endast hört det genom Saga.
På tal om Saga har hon gått och lagt sig till med hjärtfel. Inte det gamla ”felet”,
utan riktigt doktorsutlåtande, så hon får lov att sköta sin hälsa. Hon har för frikostigt offrat sitt blod, eventuella andra bidragande orsaker. Träffade helt apropå hennes senaste rival här en dag och bad hon mig hälsa dig.
Farbror Sand sänder också sin hälsning. Likaså har dom här hälsat dig många gånger, men jag har lika många gånger glömt framföra dem.
Här får du nu i stället hela högen.
De flesta ändå från Mattis egen lilla Lisen
Ps. Hälsa pojkarna
Älskade ”Pepparrotshjärta”!
(Matti min)
Ovanstående som ett tack för senast ”sockerbiten” du sände. Har legat på schäslongen och mediterat, var så trött och frusen när jag kom hem ikväll så jag som sagt la mig nästan direkt. Men resultatet av den vilan blev inte bättre än som så, att jag nu sitter med ryggen mot brasan och undrar jag om det ska bli något resultat av mitt av värmen och tröttheten förslöade hjärnsystem.
Tills vidare har nog blicken mest hängt vid brasan och blir det tycker jag mest tankar utan ord. Du Matti, det känns så märkvärdigt och griper det så här i halvskymningen så sällsamt ens innersta, de vekaste känslosträngarna och hemfaller man så lätt åt drömmerier så här i ensamheten framför brasan. Vet du älskade, kunde jag drömma, drömma så att drömmen blev verklighet, då vore du nu inte mera där utan här, här hos din egen längtande lilla Lisen,
Har visst också jag fått min del av flunsan och misstänker jag den smittan härleder väl också, såväl som allt annat ont från Näset förstås. Allt annat ja, fick ju ingen ro ikväll heller och är det inte fritt så man inte ser ”rött” här allt understundom---------- lapparna du sände vilka alltid nu och då nästan jämt spökar i ens fantasi. Feberfantasier.
Hoppas du själv repat dig och med tanken på lilla mammi ”sköter” dig efter bästa förmåga. Har du tillräckligt varmt att sätta på dig i kölden. Fick du månne det omtalade halsskyddet hemifrån, om ej skall jag försöka om jag möjligtvis kunde få garn, eller skriv om det är något särskilt du sku behöva?
Vet du, fick överraskande riktigt personliga hälsningar onsdag morgon. Det hördes redan på avstånd att det var något säreget i antågande. Häggblom kom med långa kliv, och med av kölden knarrande skor inklivande leende pigg och nyter. Tack för hälsningen, pengarna, skrev visst redan därom.
Det blev ju ändå några rader, trots mina ordlösa tankar och var det med tanke på att väntan inte skulle bli för lång, som jag började raderna, ty det blir nog knappast någon brevskrivning nu en par dagar framöver. Tänkte ta vår försenade årsinventering i morgon kväll, och söndag em har ju församlingen sitt årsmöte, och du vet vad det vill säga, 3 – 4 tim minst. Vi lär ska sala till kaffet, doppet får var och en bestå sig själv.
Andström vistas som bäst tror jag i Helsingfors, annars hägrar visst Sverige, närmare bestämt Luleå närmaste tiden, hur snart vet jag ej, har endast hört det genom Saga.
På tal om Saga har hon gått och lagt sig till med hjärtfel. Inte det gamla ”felet”,
utan riktigt doktorsutlåtande, så hon får lov att sköta sin hälsa. Hon har för frikostigt offrat sitt blod, eventuella andra bidragande orsaker. Träffade helt apropå hennes senaste rival här en dag och bad hon mig hälsa dig.
Farbror Sand sänder också sin hälsning. Likaså har dom här hälsat dig många gånger, men jag har lika många gånger glömt framföra dem.
Här får du nu i stället hela högen.
De flesta ändå från Mattis egen lilla Lisen
Ps. Hälsa pojkarna
Karjalan Kaunas 12/1 1942
Älskade!!!!! Frid!
Tänkte tidigare ikväll att jag inte skulle skriva något ikväll. Orsaken var den att jag inte tyckte att jag hade någonting av värde som jag kunde skriva till dig, du mitt käraste på jorden. Men då jag legat här och läst under det att pojkarna suttit här och skrivit, har lusten kommit över mig att skriva några rader åt dig, för att du inte skall behöva bli besviken på postiljonfarbrorn.
Kommer nu meddetsamma underfund om att jag inte skrivit något sedan i fredags var det visst. Tack ska du ha för brevet som kom då den 6/1. Vet inte huru jag mera ska våga skriva om mat, men är så illa tvungen .
Jag har idag lekt Elin Forstén. Biskopsnassen anlände ju sent omsider, så vi har idag hållit på och skurit och vägt. Du kan tro att vi igår åto, 1,5 kg på 6 man med den påföljd att jag fick offra en hel del åt kråkorna. På samma sätt var det med Lundkvist, med den skillnad att han hade sjuk mage och jag mådde illa. Men det är nu en gång så att maten är halva födan, i all synnerhet för oss härute som får nöja oss med 3 rätter - gröt- köttsoppa- potatis och sås-, eller 4 rätter om man tillägger potatis och sås. Vi har nu en gång kommit överens om att inte ska vi svälta här och det har vi inte ännu gjort.
Klockan är nu 10 före 1 men ingen av oss sover ännu. Lundqvist sitter och läser Veckorevyn och Julle läster en bok, och Biskop sitter och svarar åt sin gumma på ett brev som han fick idag, tro mig det var på 5 ark såna som detta. De har en överenskommelse att skriva till varann varje dag och det har dom gjort - hon står också på butik.
Nu skall ju några årsklasser slippa hem, men – det är efter vad vi hört de som är födda 1908. Det är några finnar som bor alldeles fast i oss här som redan fått lämna in sina gevär, och väntar dom bara på att få fara när som helst. Infanteriet släpper nog först artilleristerna, de gamla som flyttat till Tigerns får nog stanna ännu nån tid. De stackarna har nog hamnat djupt. Han Tigern är nog en riktig grobian rent ut sagt. Han hade granskning idag i ett av sina batterier och blev arg för någon småsak och sparkade ikull ett paket och spillde ut något mjöl. En av pojkarna sade åt honom att inte härjar han hur som helst, varefter Tigern gav honom 7 dygn bur på stående fot. Här hos oss äro vi nog saligt okunniga om sånt där bråk och det går väldigt bra för oss ändå. Inte känner man till det där gemena trycket som såna där småaktigheter framkallar.
Skall inte skriva mera nu för ikväll, vet inte kanske tycker du att det är magert, men älskade mammi i tanken följer jag dig om dagarna, och längtar jag efter den dagen då jag igen skall få sluta dig i min famn, tills dess förblir jag din egen lilla vän Matti.
Älskade!!!!! Frid!
Tänkte tidigare ikväll att jag inte skulle skriva något ikväll. Orsaken var den att jag inte tyckte att jag hade någonting av värde som jag kunde skriva till dig, du mitt käraste på jorden. Men då jag legat här och läst under det att pojkarna suttit här och skrivit, har lusten kommit över mig att skriva några rader åt dig, för att du inte skall behöva bli besviken på postiljonfarbrorn.
Kommer nu meddetsamma underfund om att jag inte skrivit något sedan i fredags var det visst. Tack ska du ha för brevet som kom då den 6/1. Vet inte huru jag mera ska våga skriva om mat, men är så illa tvungen .
Jag har idag lekt Elin Forstén. Biskopsnassen anlände ju sent omsider, så vi har idag hållit på och skurit och vägt. Du kan tro att vi igår åto, 1,5 kg på 6 man med den påföljd att jag fick offra en hel del åt kråkorna. På samma sätt var det med Lundkvist, med den skillnad att han hade sjuk mage och jag mådde illa. Men det är nu en gång så att maten är halva födan, i all synnerhet för oss härute som får nöja oss med 3 rätter - gröt- köttsoppa- potatis och sås-, eller 4 rätter om man tillägger potatis och sås. Vi har nu en gång kommit överens om att inte ska vi svälta här och det har vi inte ännu gjort.
Klockan är nu 10 före 1 men ingen av oss sover ännu. Lundqvist sitter och läser Veckorevyn och Julle läster en bok, och Biskop sitter och svarar åt sin gumma på ett brev som han fick idag, tro mig det var på 5 ark såna som detta. De har en överenskommelse att skriva till varann varje dag och det har dom gjort - hon står också på butik.
Nu skall ju några årsklasser slippa hem, men – det är efter vad vi hört de som är födda 1908. Det är några finnar som bor alldeles fast i oss här som redan fått lämna in sina gevär, och väntar dom bara på att få fara när som helst. Infanteriet släpper nog först artilleristerna, de gamla som flyttat till Tigerns får nog stanna ännu nån tid. De stackarna har nog hamnat djupt. Han Tigern är nog en riktig grobian rent ut sagt. Han hade granskning idag i ett av sina batterier och blev arg för någon småsak och sparkade ikull ett paket och spillde ut något mjöl. En av pojkarna sade åt honom att inte härjar han hur som helst, varefter Tigern gav honom 7 dygn bur på stående fot. Här hos oss äro vi nog saligt okunniga om sånt där bråk och det går väldigt bra för oss ändå. Inte känner man till det där gemena trycket som såna där småaktigheter framkallar.
Skall inte skriva mera nu för ikväll, vet inte kanske tycker du att det är magert, men älskade mammi i tanken följer jag dig om dagarna, och längtar jag efter den dagen då jag igen skall få sluta dig i min famn, tills dess förblir jag din egen lilla vän Matti.
Karjalan Kaunas 16/1 1942
Älskade mammi Frid.
Tack raring för brevet jag fick ikväll. Jag hade så väntat men behövde jag inte bli besviken. Heder och Tack. Här mår vi som vanligt, äter och sover och sover och äter med behaglig omväxling. Vädret har ju varit en aning mildare nu igen så att det gått åt något mindre ved. Av vissa orsaker äro vi tacksamma härför, anledningen kan du ju förstå. Vi tänker naturligtvis på alla de som måste frysa då de inte har någonting att elda med. I detta laget då du får brevet har väl Bäckman adjutanten varit med brevet och tjocka Berta. Kanhända har du allaredan hört programmet i radion. Jag har nog försökt lyssna, men har dom väl sänt ut det bara genom de svenska staionerna som inte vi kan höra. Julle har flyttat till Tussare 2 nu igen så länge B är på permis. Det känns nog och hörs att han är borta, för det är så tyst och stilla här. Vi var några dagar bara 3 stycken här, men idag kom Häggblom från loman vederbörligt trött och utpumpad efter resan.
Här har vi nu 2 st myskor på besök från Huolto, den ena han som farsan har verkstad, utom nu under kriget och så en annan orginell typ som är hela sektionens rolighetsminister med namnet Socklén. Han frågar allmänt av dem han känner: -” Hödo hor har to ä no?” ( Hur har du det nu) Frågar man samma sak av honom så svarar han _” He bättrar int? Han är en av de få med ett sprudlande humör som gör livet härute en smula roligare. Jag har samtalat med Socklén mycket och har jag funnit att under ytan slumrar någonting djupt, längtan efter en fastare hållpunkt i tiden. Många gånger under anfallstiden kom han till mig och ville samtala i andliga ting. Numera är det som om alla allvarligare frågor härute lagts åsido, och spelas det kort och sups det friskt och levs om. Man glömmer svårigheterna så fort det blir lite lugnare för livhanken.
Jag brukar nog många gånger undra över mig själv, huru man är känslolös till allting man ser och upplever. Man lever tillsammans med pojkarna, ser hur det levs om och syndas. Jag har hört hört ordet, ” sitt ej där bespottare sitta” kännt min maktlöshet, kännt av huru litet salt man i verkligheten är. Det är så att man fruktar ibland och är det mer än en gång jag suckat till Gud i himlen, ”hjälp mig”!
Nu just ligger Socken och bläddrar i Nya Testamentet och han frågar vad det var som du sa att jag skulle läsa, men det är inte många min. sen han satt och klappade med några smutsiga kortlappar. Men underligt är det med ens ställning, det var en dag i veckan som en av pojkarna var härinne, en som jag också kommit att fästa mig vid, han tänker också en smula mer än andra. Vi satt och resonerade, kom in på andliga spörsmål, satt och försökte tala om huru man har det, huru man många gånger kommer till korta med sig själv härute, man ser sin begränsning, sin svaghet. Men ändå att det inte finns något annat liv som är värt att leva än som en kristen – en verklig sådan.
Jag fick ett oväntat brev häromdagen. Det var från Bernhard Sippus. Du kan tro jag blev förvånad. Vi har annars varit goda vänner Bernhard och jag, men länge sedan är det sedan vi haft någon kontakt med varandra. Han ligger på SS 26 i J-stad och har efter vad jag förstår i lungorna. Jag svarade på brevet och skrev han ett allvarligt brev, som är mycket ovanligt för honom.
Det är också en som har stannats i sitt lopp och fått så lov att börja tänka över sitt liv.
Tänk nu min älskade Lisen vad det finns många förstörda människoliv, unga som gamla. Jag ser nöden och vet, men bävar för uppgiften och tänker på mitt eget liv. Nog vet jag ju att jag inte ska se på mig själv, men ändå.
Svårt har man att somna ibland om kvällarna, största orsaken är nog den hägrande permissionen och undrar man om det verkligen är sant att man snart ska få träffa dig mammivännen, och riktigt få klämma dig ordentligt. Det ligger nog en smula sanning i Sylvis omtänksamma varning, så det är väl nog bäst att vi vilar oss en aning före, för att nu inte bli alltför långa i nunan ”du veit.”
Ja, nu börjar det taga slut i fataburen, men äro mina tankar hos lilla ”hustruämnet” dagligen och stundligen. I drömmen ser jag för min syn en liten vrå där vi två - - - - som sagt så måste man väl sluta pratstunden nu, majoren sa i telefon att han kommer och hämtar ett paket som Häggblom haft med sig så man måste opp en aning före 11 i morgon bitti.
Kära hälsningar – puss och kram Din egen Matti poik!
Grabbarna hälsar så mycket!
Karjalan Kaunas
18/1 1942 kl 23.40
Älskade Lisen, Frid!
Tack för paketet som jag fick ikväll, så rart av dig att sända det nu just. Det är nog välkommet alltsammans, kakan var finfin den riktigt smälte i munnen. Jag sov länge idag må du tro, en smula längre än vanligt, huru länge vågar jag inte tala om. Steg upp och tog en promenad till Huolto tillsammans med Lundqvist och Biskop. Stannade där tills posten anlände, varefter jag fick en lastbils-chaufför att komma och köra hem mig mot löfte om en kopp kaffe. Han fick sig också en bit av kakan. Här rullar den ena dagen efter den andra, och finner jag till min förvåning att vi allaredan skriver 18 januari. Tänk vad tiden ändå går fort fast vi ändå ingenting här gör utan bara ligga och lata oss. Det är nästan synd och skam att så här bara ligga och äta och sova och sova och äta.
Igår hade vi majoren på besök här. Häggblom hade med sig några kilo smör. Jag ringde åt majoren och sa att han kan få ett kilo om han vill, och sade han att han kommer och hämtar det. Men jag sade att nog kan vi föra det dit åt honom. Men han sa att det går meddetsamma då han far ut i bilen. Alltnog han kom hit och var vänlig och trevlig som alltid, tog i hand och frågade huru vi mår.
Då han skulle gå frågade han av mig, ” hur var det, skulle Englund fara på permission?” ”Ja herr Major sa jag men jag väntar till turpermis i början på februari.” ” Nåja, sa han ni kan ju dubbla tiden då!” Du förstår en gamal var ju tacksam att såhär på ett bräde bli erbjuden 14 dygn. De du är nog alla tiders, eller hur! Men måste jag nog använda tiden och vara i Jakobstad också och hjälpa farsan, han har skrivit och har han mer arbete än han hinner med och ingen annan som arbetar än han. Så nu kan du börja vänta mig när som helst efter att du får det här brevet, för kanske jag har rest då redan upp mot Vasa. Man vet aldrig. Om allt går som jag menar, så skall jag vara i Vasa på lördagskvällen nån gång.Men man vet ju inte hur det svänger sig här ännu.
Jag ska gå till kapten Spåre och låssas fråga av honom, för fast jag har majorens lov, så kan han känna sig stött för att man förbigått honom som chef, och skulle man ha honom till ovän hela tiden härefter. Man har ju varit inne så länge redan, så man börjar kunna det här så småningom, krigarlivet med sina många krumbukter med sina många fraser.
Jag hade brev ikväll från min kusin Gurli från Sverige, och hade hon skickat en chokladkaka i brevet. Det smakade må du tro alla tiders. Det är inte utan att man blir bortskämd härute med maten, huru skall man reda sig ex. med smöret därhemma då man här inte behövt snåla på det alls, utan har man nästan levt på surro (kaffe) och smörgås ända tills för några dagar sedan då det Biskopska svinet anlände. På matfronten ser det åtminstone ljust ut för vår del, så vi tycker och menar som så, att ”koma no hunger o dygn till, int svälter vi åtminstone”.
Pojkarna sover allaredan utom Lundqvist och jag som sover på dagarna i stället.
Ja mammi lilla, det ska kännas ljuvligt igen att få krama dig igen några ordentliga gånger, några skrev jag, nej många. Vad hinner man inte på 14 dygn, om det blir så många. Tänk att få lägga min kind mot din och viska i ditt öra allt vad hjärtat är fullt av. Vet inte huru jag ska orka vänta de här dagarna tills jag ska resa, men de går de också som alla andra. Skall försöka meddela med vilket tåg jag kommer, så kommer du och möter mig om det passar, visst?
Du behöver ju inte säga något åt Sylvi så kommer jag som en överraskning igen. Ja det blev ju ett brev i alla fall, kanske finner du här något korn värt att gömma på!
Din egen Matti
Älskade mammi Frid.
Tack raring för brevet jag fick ikväll. Jag hade så väntat men behövde jag inte bli besviken. Heder och Tack. Här mår vi som vanligt, äter och sover och sover och äter med behaglig omväxling. Vädret har ju varit en aning mildare nu igen så att det gått åt något mindre ved. Av vissa orsaker äro vi tacksamma härför, anledningen kan du ju förstå. Vi tänker naturligtvis på alla de som måste frysa då de inte har någonting att elda med. I detta laget då du får brevet har väl Bäckman adjutanten varit med brevet och tjocka Berta. Kanhända har du allaredan hört programmet i radion. Jag har nog försökt lyssna, men har dom väl sänt ut det bara genom de svenska staionerna som inte vi kan höra. Julle har flyttat till Tussare 2 nu igen så länge B är på permis. Det känns nog och hörs att han är borta, för det är så tyst och stilla här. Vi var några dagar bara 3 stycken här, men idag kom Häggblom från loman vederbörligt trött och utpumpad efter resan.
Här har vi nu 2 st myskor på besök från Huolto, den ena han som farsan har verkstad, utom nu under kriget och så en annan orginell typ som är hela sektionens rolighetsminister med namnet Socklén. Han frågar allmänt av dem han känner: -” Hödo hor har to ä no?” ( Hur har du det nu) Frågar man samma sak av honom så svarar han _” He bättrar int? Han är en av de få med ett sprudlande humör som gör livet härute en smula roligare. Jag har samtalat med Socklén mycket och har jag funnit att under ytan slumrar någonting djupt, längtan efter en fastare hållpunkt i tiden. Många gånger under anfallstiden kom han till mig och ville samtala i andliga ting. Numera är det som om alla allvarligare frågor härute lagts åsido, och spelas det kort och sups det friskt och levs om. Man glömmer svårigheterna så fort det blir lite lugnare för livhanken.
Jag brukar nog många gånger undra över mig själv, huru man är känslolös till allting man ser och upplever. Man lever tillsammans med pojkarna, ser hur det levs om och syndas. Jag har hört hört ordet, ” sitt ej där bespottare sitta” kännt min maktlöshet, kännt av huru litet salt man i verkligheten är. Det är så att man fruktar ibland och är det mer än en gång jag suckat till Gud i himlen, ”hjälp mig”!
Nu just ligger Socken och bläddrar i Nya Testamentet och han frågar vad det var som du sa att jag skulle läsa, men det är inte många min. sen han satt och klappade med några smutsiga kortlappar. Men underligt är det med ens ställning, det var en dag i veckan som en av pojkarna var härinne, en som jag också kommit att fästa mig vid, han tänker också en smula mer än andra. Vi satt och resonerade, kom in på andliga spörsmål, satt och försökte tala om huru man har det, huru man många gånger kommer till korta med sig själv härute, man ser sin begränsning, sin svaghet. Men ändå att det inte finns något annat liv som är värt att leva än som en kristen – en verklig sådan.
Jag fick ett oväntat brev häromdagen. Det var från Bernhard Sippus. Du kan tro jag blev förvånad. Vi har annars varit goda vänner Bernhard och jag, men länge sedan är det sedan vi haft någon kontakt med varandra. Han ligger på SS 26 i J-stad och har efter vad jag förstår i lungorna. Jag svarade på brevet och skrev han ett allvarligt brev, som är mycket ovanligt för honom.
Det är också en som har stannats i sitt lopp och fått så lov att börja tänka över sitt liv.
Tänk nu min älskade Lisen vad det finns många förstörda människoliv, unga som gamla. Jag ser nöden och vet, men bävar för uppgiften och tänker på mitt eget liv. Nog vet jag ju att jag inte ska se på mig själv, men ändå.
Svårt har man att somna ibland om kvällarna, största orsaken är nog den hägrande permissionen och undrar man om det verkligen är sant att man snart ska få träffa dig mammivännen, och riktigt få klämma dig ordentligt. Det ligger nog en smula sanning i Sylvis omtänksamma varning, så det är väl nog bäst att vi vilar oss en aning före, för att nu inte bli alltför långa i nunan ”du veit.”
Ja, nu börjar det taga slut i fataburen, men äro mina tankar hos lilla ”hustruämnet” dagligen och stundligen. I drömmen ser jag för min syn en liten vrå där vi två - - - - som sagt så måste man väl sluta pratstunden nu, majoren sa i telefon att han kommer och hämtar ett paket som Häggblom haft med sig så man måste opp en aning före 11 i morgon bitti.
Kära hälsningar – puss och kram Din egen Matti poik!
Grabbarna hälsar så mycket!
Karjalan Kaunas
18/1 1942 kl 23.40
Älskade Lisen, Frid!
Tack för paketet som jag fick ikväll, så rart av dig att sända det nu just. Det är nog välkommet alltsammans, kakan var finfin den riktigt smälte i munnen. Jag sov länge idag må du tro, en smula längre än vanligt, huru länge vågar jag inte tala om. Steg upp och tog en promenad till Huolto tillsammans med Lundqvist och Biskop. Stannade där tills posten anlände, varefter jag fick en lastbils-chaufför att komma och köra hem mig mot löfte om en kopp kaffe. Han fick sig också en bit av kakan. Här rullar den ena dagen efter den andra, och finner jag till min förvåning att vi allaredan skriver 18 januari. Tänk vad tiden ändå går fort fast vi ändå ingenting här gör utan bara ligga och lata oss. Det är nästan synd och skam att så här bara ligga och äta och sova och sova och äta.
Igår hade vi majoren på besök här. Häggblom hade med sig några kilo smör. Jag ringde åt majoren och sa att han kan få ett kilo om han vill, och sade han att han kommer och hämtar det. Men jag sade att nog kan vi föra det dit åt honom. Men han sa att det går meddetsamma då han far ut i bilen. Alltnog han kom hit och var vänlig och trevlig som alltid, tog i hand och frågade huru vi mår.
Då han skulle gå frågade han av mig, ” hur var det, skulle Englund fara på permission?” ”Ja herr Major sa jag men jag väntar till turpermis i början på februari.” ” Nåja, sa han ni kan ju dubbla tiden då!” Du förstår en gamal var ju tacksam att såhär på ett bräde bli erbjuden 14 dygn. De du är nog alla tiders, eller hur! Men måste jag nog använda tiden och vara i Jakobstad också och hjälpa farsan, han har skrivit och har han mer arbete än han hinner med och ingen annan som arbetar än han. Så nu kan du börja vänta mig när som helst efter att du får det här brevet, för kanske jag har rest då redan upp mot Vasa. Man vet aldrig. Om allt går som jag menar, så skall jag vara i Vasa på lördagskvällen nån gång.Men man vet ju inte hur det svänger sig här ännu.
Jag ska gå till kapten Spåre och låssas fråga av honom, för fast jag har majorens lov, så kan han känna sig stött för att man förbigått honom som chef, och skulle man ha honom till ovän hela tiden härefter. Man har ju varit inne så länge redan, så man börjar kunna det här så småningom, krigarlivet med sina många krumbukter med sina många fraser.
Jag hade brev ikväll från min kusin Gurli från Sverige, och hade hon skickat en chokladkaka i brevet. Det smakade må du tro alla tiders. Det är inte utan att man blir bortskämd härute med maten, huru skall man reda sig ex. med smöret därhemma då man här inte behövt snåla på det alls, utan har man nästan levt på surro (kaffe) och smörgås ända tills för några dagar sedan då det Biskopska svinet anlände. På matfronten ser det åtminstone ljust ut för vår del, så vi tycker och menar som så, att ”koma no hunger o dygn till, int svälter vi åtminstone”.
Pojkarna sover allaredan utom Lundqvist och jag som sover på dagarna i stället.
Ja mammi lilla, det ska kännas ljuvligt igen att få krama dig igen några ordentliga gånger, några skrev jag, nej många. Vad hinner man inte på 14 dygn, om det blir så många. Tänk att få lägga min kind mot din och viska i ditt öra allt vad hjärtat är fullt av. Vet inte huru jag ska orka vänta de här dagarna tills jag ska resa, men de går de också som alla andra. Skall försöka meddela med vilket tåg jag kommer, så kommer du och möter mig om det passar, visst?
Du behöver ju inte säga något åt Sylvi så kommer jag som en överraskning igen. Ja det blev ju ett brev i alla fall, kanske finner du här något korn värt att gömma på!
Din egen Matti
RSS Feed
