Bungalowen 13.11.1941
                                                            
Käraste, älskade.  Frid          
             
Jag väntade så brev idag men höll nästan på att bli besviken. Var näml. ridande till ”huolto” och höra efter post, men inte fick jag något, började undra så smått om det var något fel någonstans, om du var sjuk på något sätt. Men i kväll var Julle, Lundquist o adjunkten i bastun och då de återkommo hade dom brev med sej. Jag sade åt Lundquist att ”du vågar väl intt vara utan brev åt mej”, och det var han inte heller. Tack skall du ha älskling. Du är så rar som skriver brev åt mej, och jag känner att det är någonting av dej själv i raderna, ”Äkta vara”, inga överdrifter inga stora ord, men känner jag din kärlek i raderna. Men var snäll och skriv litet oftare,  nog förstår jag att du har mycket arbete och inte alltför mycket tid över på kvällarna, men vet att jag längtar så efter dej, du min egen lilla kicka.

På tal om att bygga luftslott så är det nog vanskligt i dessa tider, i synnerhet då så många framtidsplaner slagits i grus. För min del så har jag många gånger byggt luftslott, men har dom endast blivit halvfärdiga. Men vet du, det har också gjort att jag blivit mera försiktig än förut att måla framtiden i allt för ljusa färger. Det var ju ’en dag ett ögonblick…’

Vi har fått den fula ovanan här att sitta uppe till halva natten och resonera, med den påföljd att det drar långt ut på förmiddan  förän man hasar sej upp. Nu sitter vi, Julle, Lundquist och jag och suddar åt våra respektive blivande rivjärn. Gossarna här bredvid mej äro allaredan förlovade fast dom är yngre än jag. Vi satt just här och talade om allvarligheten av det viktiga steget man tar då man förlovar sej, och detta är ju sant.

Du Lise nog har jag ju haft mina små funderingar om ett och varje, men kommer jag just att tänka på en sak, att det är så svårt att få vetemjöl så där t.ex. om man skulle ha förlovningskalas. Alice jag skojar inte nu, utan jag menar allvar. Kanske du kunde ha någon möjlighet---- att skaffa vetemjöl, det andra så får du överlåta åt mej. Nu vet jag vad du tänker ”Han är inte rigtigt klok, han har fått snurren”, men jag sitter och kniper mej i armen och det gör förskräckligt ont, så vaken är jag åtminstone, men kanske lider jag av den mycket allmänna sjukdomen man lider av då man är kär som en klockarkatt.

Läget på frontavsnittet är på samma sätt som förut. I går kväll var det ett storartat skådespel att titta på då ett tjugutal strålkastare spelade på himlavalvet där borta, och kunde man iaktta blixtarna från krevader, samt luftvärnselden krevader. Det var ståtligt i all sin hemskhet om man tänker på dem som lider under allt detta. Kvinnorna och barnen, åldringarna, de orkeslösa. Sedan ännu den bistra kölden, hungern. Man kan inte tänka sej in i den nöd som råder i världen, en värld utan Gud – ett helvete.

Slutar nu mina rader med de käraste hälsningar, och en önskan att snart  få träffa dej.
                                       
Din egen Matti

                                                 

Bungalowen 15.11.1941

Min Egen älskade Alice.

Nu ska du Matti skriv, säjer Julle, tänk på Alice. Vet du lilla kickan nog tänker jag på dej. Kan nästan med sångaren säga: ”Om dagen i mitt arbete är du uti mitt sinn, om natten när jag sover är du uti min dröm, om morgon när jag vaknar, vem saknar jag väl då. Jag saknar lilla vännen som är långt härifrån”.

Låg ikväll och tog mej en liten tupplur, och vaknade aldeles nyss, och fann att kl. är allaredan 11. Julle och jag har varit till andra batteri som ligger c:a 30 km härifrån efter landsvägen. Vi var med Spåres fina bil, och åkte som sånt där bättre sortens sämre folk. På återvägen höll det på att bli ett helt litet äventyr för oss, då chauffören  i mörkret eller skymningen körde in på orätt väg. Vi märkte inte fören det började se så mystiskt ut då ingen hade farit på vägen förut, bara några enstaka spår. En Myntti som var med oss tog fram kompassen och så märkte vi att vi hade kört i fel riktning, mot Ryssland i stället för att fara ifrån. Gissa om det tog länge för oss att få bilen svängd och fara tillbaka samma väg vi kommit, fortare än kvickt.

Det hade bara fattats att vi fått över oss några granater, så hade vi varit tillräckligt djupt, men allting avlöpte lyckligt så vi kommo hem välbehållna, men en smula frusna.

Nu har jag suttit och avnjutit äkta surr med patentgrädde, samt Lundqvists specialbröd. Denna gång sorgligt nog inte utav vete, men det är gott ändå här ute . Vi har suttit här igen och resonerat om våra respektive förhållanden. Julle är ju starkt betänkt på att fara hem och gifta sej, han har ju allting klappat och klart, men tvekar trots det. Aj, aj, skulle jag ha kommit så långt som han, så inte skulle jag tveka en sekund utan då skulle det rustas till bröllop någonstans i Österbotten - - - - var nånstans? Men nu ligger man här och ruttnar  och känner det  trist att måsta vara så långt borta från dej. Men nog är det hälsosamt, för här prövas man nog ända in i hjärtedjupet.

Du Lisen, huru jag än prövat så har jag mer och mer funnit att jag älskar dej, bara dej. Och nu kramar jag dej god natt, min egen. Kommer jag hem så nog skall du bli kramad.                                                    

Käraste hälsningar                                         

Din långa men lilla pojke Matti

                                                                                                                  
Brändö 16.11 -41
                                                             
Du kära efterlängtade! Frid!                                                             

”Allt vad i viljen….”  det var visst så du skrev. Ser du, något fel på viljan har det visserligen inte varit i dag där du hela dagen spökat i mina tankar, värre var det med tiden trotts att man hedrade sej med en tidigare söndagsuppstigning. Får väl erkänna, vad mej själv anbelangar döljer sej visst en rätt så ansenlig procent egoistiska svepskäl bakom det där ”allt vad i viljen”, d.v.s. viljan är mest inriktad på att vilja ha. Dock alla goda föresatser till trotts har nu hela dagen gått utan att man hunnit skriva en rad. 

For hem till V:vik i går kväll på söndagsvisit efter att ha varit borta hela veckan. Har ju, sådär halvt om halvt, flyttat nu sen det blev vinter på allvar med köld och snö och roar mej numera med de trevliga promenaderna över bron, du minns. Inte vet du händelsevis att jag riktigt saknat dej, särskilt de senaste kvällarna. Där har blåst så väldigt däröver, som vanligt, du vet; det är visst därför jag så saknat ett stöd, ett skydd, tror du? Skulle så ha önskat krypa i lä på någons högra sida, men ingen har velat förbarma sej över en ensam vandrare, tyvärr. Har dock tröstat mej med en hemlig förhoppning på julen. Men förhoppningens gnista, den slocknade i och med fredagens brev, och det kändes särskilt ensamt och kusligt inombords när jag den kvällen vandrade hemåt. Under vanliga normala förhållanden löper nog tiden alltför fort, därför undrar jag nu om det inte är något onormalt att den ibland förefaller så lång, särskilt föreföll det så avlägset då, det nya året, med eventuella nya förhoppningar.

Vi hade möte på skolan i V: vik i dag och på grund därav, och ett och annat jag grejat med under dagens lopp, blev det såhär sent med min skrivning, klockan är visst lika mycket som senaste gång jag skrev. Sökte bland annat för att om möjligt få tag i något läsbart, men resultatet är nog mera skralt.  Sänder nu i alla händelser ett bokverk, intressangt och fängslande, huruvida där är något av värde är nog tvivel underkastat. Dålig kan man ändå knappast kalla den, sämre sällskap har du haft, bättre kunde det ha varit, värdefullare, något som för poikarna kunnat bli till evighetsvärde. Hade nog någon fler ännu som jag kunde sända sen längre fram om ni vill ha. Du kan ju sända hem dem sen ni läst dem, vid en äventuell flyttning blir dom ju endast till besvär.

Det är rätt så längesen man sett till vännerna Andströms, men i kväll var Alfons med i mötet. Det var ett gott möte, ett riktigt väckelsens budskap som, tycker man, borde väckt stenar, på ett sätt öppet nog, men på samma gång hårt och bundet.
bild: Alfons Andström

Det är visst bra stor skillnad på Finland Krigsvintern och Finland av i dag, både hemma och ute vid fronterna, efter vad man kan förstå, det är inte alls så allvarligt som då. Behöver inte alls gå längre än till mej själv för att  märka skillnaden, och vet att jag borde bedja: ”Grip mej på nytt, du min frälsare kär, möt mig med kraft ifrån höjden.

Sänder paket nu då samtidigt med det här, värst dock att veta vad man skall hitta på åt sådana plättstekande, kakätande frontmän, kanske rentav rågbröd, det kanske behövdes som motvikt mot allt gott. Minns en som under nattliga promenader brukar önska : ”Den som sku ha haft en skinksmörgås”. Det vore nog inte mer än rättvist, tycker jag, att du i din tur finge vara lite snål en gång, till gengäld för all den synvilla, allt takdropp, ert evinnerliga kakätande vållat undertecknad.

Men - - -  ”allt vad i viljen” var det visst, därför så - - -  håll till godo            

och hälsa poikarna från
                                                
Din egen Alice



Brändö 19.11 

Min kära, lilla, ” Picku Matti”!

”Ne… ne … Neej”, stammade jag i dag när farbr. Postiljon återigen högtidligt överlämnade två brev, säger två, på en gång. Det räckte allt en god stund innan jag återvann fattningen, och det blott med det enda tankeresultatet:  ”Det där begriper jag inte nu måtte det visst på något sätt ha blivit på något sätt onormalt därute på östfronten , nu har visst den där Lundkvist för stark fyr under värmeelementet igen, nu e han nog inte riktigt riktig”. 

Förrästen, det tänkte jag igår redan när jag fick ditt brev. Förgäves brydde jag min hjärna och undrade: ”Vad menar han egentligen, vad dillar han nu om för vetemjöl?” Nåja det klarade ju begreppen i viss mån när jag i dag fick det brevet som hade bort komma före gårdagens brev, men inte så lite snurriga hålla ni på att bli där, och dom har alla mitt stora deltagande, Elsa och Inga och vad de nog alla heta, vid en eventuell hemförlovning, menar jag.

På tal om förlovning, ja kommer det an på vetemjölet så har jag visst lika små schangser om ett hörn nu, som när det gäller bröllopet, ty att få hamstrat mjöl, det är väl lika omöjligt som ”bröllopet” i Jakobstad. Synd ändå att man inte skall ha några utsikter att avprova Lundkvistens mästerverk.

Efter det jag nu något så när har återvunnit fattningen efter den ofattbara överraskningen får jag väl framföra mitt uppriktiga och, som det brukar heta, djupt kända tack, inte minst till Julle för hälsningarna utan ä-prickar . Undra sen på om Inga inte ids skriva mera än ett kort om han avlevererar sådana till höger och vänster, det var väl inte meningen, du slarver där.

Hoppas dom gjort bättring vardera på sin ort, och han förgäter den där frimärkssamlingen han tänkte donera.

Känner mej på allt sätt omöjlig i kväll, borde inte skriva brev, men, ser du, känner mej bara så omöjligt glad och lätt om hjärtat, det är hela felet och tar det sej så konstiga uttryck. Tack, min egen älskade, stora lilla Matti.

Du har väl fått den där senaste laddningen min med böcker och allt. Tidningarna fick ni tack vare Sylvi, så det blev lite mera och tyngre än jag tänkt från  början, tyngdpunkten förstås på hälsningarna som medföljde, men som jag glömde framföra.. Du får väl desto flera nu då i stället och kanske -----                       

en extra kram från  Din Lisen


                                                                                                                                                  
Bungalowen 22.11.41                                                

Älskling                                                

Därute faller  snön mjukt och bomullsvit, och ganska varmt är det därute ikväll. Jag har suttit i J.sp. och lyssnat på radion hela kvällen och nu till sist kommo nyheterna varefter jag gick in till oss igen och sitter nu vid matbordet och skriver. Lundquist sysslar med kaffekokning och känner jag lukten reta luktorganen. Han  Lundquist har annars idag mixtrat till såna där jultortor, du vet i form av stjärnor med en syltklick i mitten, akta dej vad dom smakar. Julle har flyttat på 7 dagar till majorens korsu, eller rättare sagt stafettofficerens korsu då adj. är på permis. I morron kommer han hit för vi skall ha det en smula trevligt med extra fina kakor som skall bakas i morgongryningen, så välkommen sådär 4 tiden på e.m. så skall vi ta emot med öppna armar.

Då jag nu hunnit så här långt skall jag be att få tacka för brevet som kom idag lörd. Paketet har inte anlänt ännu men de kommer, de kommer, sa barnmorskan. Lundquist säjer här att inte får du något paket av henne nu då du berättar sånt där, ja får nu se. Annars var jag nästan sjuk av att det inte kom något brev, jag väntade en hel vecka, men så kom söndagsbrevet i torsdags. På samma sätt var det för Lundquist, han gick också här och var lessen liksom jag över att det inga brev kom. Men nu hedrade du dej rigtigt gulle vän då jag fick ditt pigga brev idag. Låt mej inte vänta så länge på svar käraste för dina brev äro de enda man längtar efter.

Ingemar har inte ännu behagat skriva vad det nu beror på, den slarvern. Det kan nu som sagt vara det samma, du är ju i alla fall huvudsaken, minns det. Hoppas att mina tankar min längtan efter dej maler i lilla hjärtat så att du inte får nån ro fören du skriver en rad eller två, varannandag helst.

Jag ser med sorg på mina kråkfötter att de blir så vingliga, men inte är jag vinglig i knoppen för det. Men vet du, "man blir så här när man är kär då man är liten hur blir det då när man är kär när man blir stor," sjunger dom i en bit. Hoppas att det inte skall räcka så länge in på det nya året fören jag får permission så man blir i tillfälle att råka sin lilla stumpa och krama henne både en och två gånger.

Jag gjorde ett litet uppehåll i brevet och tog lutan och satte mej och sjöng en stund, ömsom gnolade eller visslade jag på de gamla välkända sångerna. Mina tankar vandrade långa vägar, bort mot tillfällen och upplevelser man varit med om under den tid jag fått vara med och sjunga. I tankarna har jag kommit ihåg de rikt välsignade sångartillfällen vi upplevt i Vasa Sion de senaste åren. Storhetstid för strängbandet var nog tror jag då vi hade Valter R. vid pianot, då vi var i militären. Jag minns många gånger då man stod och sjöng, då man liksom lyftes invärtes av att man kände välsignelsens strömmar genomila en. Har under det jag suttit och spelat tänkt på var månne den kära brodern Alfred befinner sej i detta nu, månne han också är någonstans vid Svir eller östkarelen. Rodney hade jag brev av under veckan så jag vet ungefär var han finns. 

Så har jag också kommit ihåg tillfällen då jag haft förmånen att sjunga tillsammans med en viss syster Pellas. Jag kan tala om för dej en sak som ingen annan än jag vetat om. Huru jag känt en viss glädje av att få stå nära dej på sångarestraden. Du minns ”Låt mig få en stilla stund”, samt flere andra vi sjungit tillsammans. Alltid då vi sjungit tillsammans har jag på något sätt känt det konstigt inombords, men har jag då skakat av mej känslorna såsom varande inbillningar. Men nu har jag fler än en gång påmints om de här tillfällena. Så tro inte att mina små funderingar vis a vi dej äro så färska. Nu senast i Vasa då jag var hemma, gladde det mej att få sjunga tillsammans med dej, min egen lilla vän, och tror jag inte folket kände sej på någotsätt illa berörda av vår sång, tvärtom kände jag på mej att det sjönk in.

Jag har nu skrivit en massa saker, men hoppas jag att du förstår mej fast det kanske är något svårt i vissa fall. Nej nu går klockan över tolv och måste jag väl sluta nu och försöka krypa i säng. Tänk om man finge krypa bakom ryggen på dej. Än kommer dag, än är ej allt förbi.

Sov sött käraste, i tankarna ger jag dej en kram och en lång puss.
                                                
Din Egen Matti

Bungalowen 11.11.41

                                                         
Min Käraste lilla vän              

Igår kväll blev det inget brev skrivet men skall jag nu i stället dra till med några rader. Annars ”Ingenting nytt från östfronten”. Håller på med samma sak som förut, ligger halva dan, varefter man reser sej och dricker en skvätt the eller surro, beroende på vad dijouren har kokat. Så väntar man på att gröten skall anlända från huolto, fast det brukar vi nu sällan äta numera, utan ger den till Nulle och den andra hästkraken som vi har här. Den förstnämda är annars en alla tiders ridhäst som jag haft mycket roligt med, den är så klok och snäll, och lyfter framfoten till hälsning då man kommer in i spiltan.

Jag var en kväll och hämta posten till Kivennapa, men inte hade jag nån vidare tur, för inte fick jag något brev, men bättre lycka nästa gång, som sagt så har man ju inget annat att göra. Visserligen är jag ju skrivare, men mitt skrivande å tjänstens vägnar består i att skriva permissionssedlar och papper åt de som får permission. Då det far sådär en 60 st. i gången, så får man ju sitta och skriva c:a 3 tim. men det  är ju bara var 11e dag. Man läser ju en massa men det sorgliga är att man ingenting har att läsa, det vill bli såna där ”Vi-de-grenare”.

Nu ska vi ju få lottor till Sektionen, de har hållit på och grävt korsu åt dem vid Huolto. Av allt att döma så ser det nog ut att vi skall få vara här över julen, om nu inga större förändringar inträffa i det allmänna läget.

Var finns Alfons nu, är han på samma ställe som då jag var hemma. Jag undrar om Elin har något fläsk nu förtiden, försök höra efter ,så kan du ju skriva så får jag höra om det möjligen går för sej att få hamstrat hit ut åt oss. Nu måste man ju ha vissa röda lappar som skall fästas på paketen, som sändes hit ut. Jag sänder dej några, så får du ju efter råd och lägenhet försöka hamstra, om du får smör så är det välkommet, men vill jag betala för det. Sänder pengar för gitarren i en postanv. Så fort jag får en blankett från batteri.

Ja de här blev ju mer eller mindre blandat, men kan jag sluta med att du alla tider är i mina tankar, och längtar jag efter dej på kvällarna, i synnerhet då tiden vill bli lång. Käraste hälsningar från din egen
                      
Korsukyttare Matti                  

 P.S. Märkena fastsätts ett st. per paket och får man sända i dem matvaror                                   

och vad som helst. D.S                                               

Brändö 13.11.41                                                                                       

Min egen kära Matti! Frid!                                                                   

Om du visste vad klockan nu är skulle du säkert säga att det antagligen var ett tryckfel angående den där överenskommelsen du skrivit om i brevet av i dag angående varannandagsskrivningen. Den är elva nu redan, klockan.  Har nog gäspat fler än en gång när vi suttit här och smågrälat på skoj. Hon låss’ ha så förskräckligt brått med stickningen, Sylvi, bara därför att jag påstår att hon måste gå upp och lägga sej. Här har hon suttit och dikterat för mej och det tycks inte bli nån ro förrän hon försvinner.

Har varit på mötet för ovanlighetens skull en torsdagkväll, därför blev det så sent, men vill nog ändå komma och tacka dej för ditt besök per foto. I går fick jag ju också brev skrivet den 9-de, och idag kom det här, skrivet den 7-de, hjärtevarmt tack.

 Det var roligt att se dej, livslevande tänkte jag nästan säga, och här har jag dej nu på bordet framför mej där jag sitter och skriver, och vet du vad jag undrar, vad jag tänker? Det är inför blicken jag möter från kortet som denna frågan vaknat. Det är någonting ljust och soligt där i krigarens blick, och jag har undrat, halvviskande frågat dej : ”Vad är det som döljer sej där bakom, är det en aning av lycka månne, ett stänk av solljus i din själ, säg Matti, jag undrar?”  Matti käraste, hör jag som ekot av en viskning där inifrån hjärtevärlden, och känner just nu huru innerligt jag önskar dej lycka, men frågar jag mej på samma gång med bävan, tvekande: ”Skall jag kunna skänka dej vad vi i vår mänsklighet kalla lycka, skall jag kunna fylla den platsen i ditt liv, tomrummet i din själ ?” Känner så min begränsning, och önskar jag jag vore allt det jag vet med mej att jag inte är, för Din skull, vår kärleks skull. Man vill så gerna tro på och hoppas vad man innerst inne önskar dej och mej, vår gemensamma lycka.

Lycka, ja vad innebär det, frågar vi oss? Inför det tror jag vi knäppa våra händer och bedja som förr: Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får.” Amen.

                           
Många hälsn. Från Din Egen Alice.

       

Västervik 26.10.41                                                

Käraste!                                      

Frid!                                

Träffade Valter Lindroos senaste söndag med hälsningar från mötet. Tror rakt att jag alldeles glömt bort att tacka för den tidigare. Nu är det åter söndag och har jag just hållit på och grejat ihop ett paket åt dej som han lovade vidarebefordra när han i kväll reser tillbaka. Gissa att du på så sätt får det snabbare än per fältpost! Om ni inte annars händelsevis lyftat på vingarna, flyttat era bopålar, tältpluggar till annan ort.

Smör tycks det vara värre att få hamstrat nu likasåväl som allting annat för den delen, strängare kontroll med höga böter. I alla händelser har jag nu fått ett halvt kilo. D.v.s. tack vare mamma som tjärnat detsamma, men när hon frågade varifrån jag tagit materialet sa jag endast ”det är min lilla hemlighet”! Det går ju an att vara uppfinningsrik och lite grand fuska bakom kulisserna. Inte så att jag för den skull tror att det är något orätt, dock blir det nog det billigaste smör jag någonsin hamstrat så, ja, inte behöver du betala detsamma nu eller på något sätt känna dej skyldig. En annan gång kanske när det blir fråga om hamstringspris skall jag väl kräva dej, var lugn för det ni ”korsukyttare” där. Det övriga har du väl åtgång för och hoppas det klarar sej välbehållet.

Din harpa, ja den lär nog vara färdig, och Saga har visst avhämtat och avlämnat den på Sion. Jag har inte sett den än, men man kanske får äran harpunera den i kväll. Den kostade jämt Fmk 100: - och jag antar det är billigt då med fodral och allt. Får se vem som vinner på bytet.

Nej får nog lov sluta nu för att hinna bli klar och komma mej till stan. Vore det inte för paketets skull, sutte man nog helst inne nu. Regn och slask om vartannat, skall väl passa på och fara mellan skurarna.
                 
Med många hälsn. härifrån oss alla Alice

                                          

            

--- viken 29.10.41

                                
Matti, älskade vän! Frid                                                

                            
Nu fattar jag tvärt pennan för att nu genast, omedelbart strax, fort, smart och kvickt forma ihop ett brev åt dej, d.v.s. nu först två dagar senare varför jag  på samma gång får tacka för brevet som anlände i går. Ja, du Matti, det brukar nog inte vara bra med bortskämda ungar, känner allaredan, att det har menliga följder, sådana följder att jag redan nu längtar och väntar på nästa brev. Det har nästan kännts som ”glödande kol” dessa väntade fronthälsningar, om inte presist på huvudet så, vet du, därinne i hjärtevärlden har det kännts så underbart ljuvligt.

Kära du, inte behöver du tro att dom för mej blir enformiga, dina brev. Kärleken är visst sådan, ett ständigt återkommande upprepande, men ständigt lika nytt och alltid lika efterlängtat, man tröttnar visst aldrig att höra detta evigt malande om och om igen. Jag skrev visst senast nånting om vad jag saknat i dina brev, du Matti, jag har funnit vad jag saknat, vad jag med ett ord ville uttrycka --- Din själ---  Dock  är det nästan med en hemlig bävan jag gjort den upptäkten jag läst i de små efterlängtade  orden, obetydliga men dock så betydelsefulla, detta lilla  ---- min --- din ---- och som du kanske märkt har jag själv varit litet reserverad, inte riktigt vågat mej på detsamma trotts att man innerst inne längtar därefter.

I tanken, i drömmen är det nog så, men i verkligheten frågar jag mej själv sakligt och nyktert: “är det månne det äkta, sanna och förblivande, eller är det något som skall förflyktigas och förgås?” Jag har frågat mej själv: ”Tror jag det, vågar jag skriva --- Min --- ”.  Menar jag det ärligt och uppriktigt, känner det som gällde det ett löfte för livet, detta lilla ”Din egen”. Har en känsla av att kasta mej ut på ett bottenlöst djup. Säj Matti, tror du att det håller allt det här?

Du, Matti, vet nog inte vad det skall bli eller huru det skall sluta, vet blott att jag känner längtan som en molande värk därinne, och i all min skröplighet stiger ändå tanken i bön uppåt ”Kära gode Gud välsigna älskade Matti”, jag har kämpat med bönen ”förlåt oss våra skulder”, jag har fått svar nu och jag tror --- förlåtelsen --.

Kan visst medsamma hälsa från J: stad, närmare och varmare från din mamma. Talade nämligen med henne i går per telefon, (affärn) om smått och gott som du kan förstå. För övrigt mådde dom nog alla bra, tror jag.  Här ha vi fått full vinter nu med slädföre och kallt, men fint och vackert. Det är nästan som julstämning ute med månsken över gnistrande vit och nyfallen snö sådär bländande vit som endast den första snön kan vara. Termometern visar redan -10 grader, nästan väl tidigt tycker man, denna köld, och tanken vandrar iväg ut till fronterna, linjerna, huru skall poikarna klara sej, skola de ännu en vinter måsta härda ut i köld och mörker, stå på post, frysa, strida och lida? ”Ack Herre huru länge” undrar man, skall det inte snart ta en ände på allt detta elände.        

Till först och sist, ”Matti älskade vän,”                                  

viskar Din Lisen                                                                  

                                                                                                                

2.11.1941   24.00

Käraste vännen min, som visst i ett brev var en smula tvivlande,         
men i brevet som kom idag överflödade av kärlek.
                                          
Älskade Alice kickan                                      

Frid.
           

Har i kväll i brist på annan sysselsättning legat på rygg och läste en bok av Videgren, ”Under falsk flagg” och känner mej rätt så sömnig, men skall i alla fall så här på nattkröken  skriva till dej, så länge jag nu orkar utan att somna. Lundkvist och jag äro de enda som äro vakna ännu, klockan går över 24. Vi måste elda i spisen ännu för det började kännas kyligt, ute är det åtskilliga grader.  L. skriver åt sin Elsa och dom andra sover.

Det har annars varit en dag då vi bakat och kokat mat mera än vanligt för vi hade majoren hit på middag idag. Jag var kock och L. bakade, vi hade potatismos och fläsk, så kaffe med torta, märkväl rigtig fredstida torta eller kaka. Lundkvist är en rigtig konditor, du skulle sett vilka kakor han rustade till här som på det finaste konditori. Han hade med sej några pikerings-trattar, som han pikerade kakorna med, med en väldans fin smet gjord av smör socker och ägg m.m. Såna här saker roa vi oss med härute, och skriv upp att det är intressant. Inte vet man mycket om att man är i fält, de varar nog så länge som det varar, men roligt är det  så länge de varar.

Tack skall du ha för brevet jag fick i dag, det gjorde mej verkligen gott, för upprigtigt sagt så var jag en smula sårad över det förra. Du hade nog rätt i vad du skrev, nämligen att du saknade nånting i mina brev. Det har jag vetat av mer än väl, men har inte velat skriva nånting förrän jag känt att det fanns genklang för vad jag skrev, innerst inne i hjärtat. Var förvissad att jag varje gång då jag avslutat mina brev till dej, frågat mej själv, vågar jag, kan jag skriva ” din Egen”. Jag har velat vara sann, upprigtig mot dej, och det kom en dag då jag behövde ha någon att anförtro mej åt, och ”någon” det var du, den enda, min Egen lilla ”Lis”. Då kom det av sej själv, men jag förstår dej lilla vän. Saken jag då skrev om har varit ytterst brännbar, ömtålig, delvis förstod du mej, delvis inte.                

Men först som sist lilla kissen, Jag är ingen gentleman utan en strykpoike som många gånger borde ha dask. Vad är Gentlemannaförpliktelser? Jag känner på mej att jag måste sluta att retas, för det här fick jag kanske en örfil.

O att det evinnerliga krigandet tog en ände så man en gång för alla fick komma hem till ”Lilla vännen som jag har så kär” och inte behöva ligga här och ruttna bort och förslösa dyrbar tid. Jag tror jag gör som Rodney. Julle sätter sej upp i sängen och säger att han kan inte sova då det är för varmt, han ligger på övre britsen, men Lundkvist han öser mera ved på spisen han bara.

Nu börjar det taga slut i fataburen, så jag får väl sluta nu för denna gång, för att återkomma fort igen.

Kära hälsningar till alla bekanta, men mest till min kära lilla (stora)

God natt, din Egen Matti                                      

                                                                                                                        

V-vik 5.11.41
                                   
Älskade ”Dumbom ”
                              

Har just suttit och inmundigat äkta hembränt. Det låter kanske lite farligt men, sådant händer i de bästa familjer, nämligen, det ”hembrända” det betyder så mycket som ”äkta” hemlagat rågkaffe  och det gå också an i brist på annat d.v.s.  den extra utländska som annars brukar begagnas.

Satt annars här i början och tuggade på pennskaftet. Kanhända tror du att det var i brist på den saknade bullan till kaffet, nästan så man kunde börja se i syner, fredstida tårta. Vilken förmåga att kunna måla och kunna göra en annan snål. Enbart för det borde du nästan få vänta en dag extra på brev, din retsticka där.

De va de jag tänkte när jag tuggade pennskaftet här i början. Tyvärr så veknade mitt hjärta för en viss, hm---- ”korsuhjältes” trista, enformiga  tillvaro, varför jag beslöt mej för att skriva en rad eller en par.

 I all välmening undrar jag, månntro du hamnat i tvivelaktigt sällskap?  Det borde visst heta ”äkta” och inte ”falsk flagg” och den där Vide? –vad-de-nu-var-för-en-gren … , det sällskapet har visst menliga följder för höga vederbörandes välbefinnande? Tur som väl är, att du befinner dej så långt bort, ty skulle faktiskt ha bra lust att rufsa om dej riktigt ordentligt

Skall väl hålla dej i vänlig åtanke, till äventyrs man en vacker dag får tag i dej, och räkna då med ränta förstås. Annars ett gott råd för vidare befordran till den där Lundkvist, som visst har monopol på eldning: Måtta med allt! ty det lär visst ha kommit en ny med 15 grader som högsta tillåtna värme. Så håll upp spjället och släpp ut all extra värme som gör att det börjar gå för varmt där på den övre, eller kanske var det den undre britsen i bungalowen. Men ni tycks ha lagt alla dessa lagar bakom ryggen, och det där Gentlemannakapitlet, ursäkta, jag gick visst fel, det hör visst inte dit, eftersom  där inte finns några gentlemän ? Så vi kanhända kan anse det kapitlet avslutat. Förutom stryk, det kunde jag nog leverera, också det med ränta då, ifall det drar alltför länge ut på tiden.

Annars var det väl just ingenting annat särskilt jag hade på hjärtat. Harpan din har jag avprovat och den är bra, fyllig i tonen och lätt att spela. Den har jag klarerat så den skulden får du avbörda hos mej.
           
Tror nästan jag har tömt förrådet nu igen för denna gång och får väl börja skrida till avslutning. Raden, ja, den blev nog längre än meningen var, men, hoppas jag du överlever densamma.     

Sen skulle jag visst sända hälsningar till dej,         

så innerligen, obetydligt ---- mååånga.                                               

Från Din andra Harpa

                                                                                                                                                                                                                                                                         

Bungalowen 6.11.41.
                                                                                     
Till Min Egen älskade vän, Alice,

Kände mej manad att ikväll skriva några rader till dej, min egen. Väntade brev idag, fick också två stycken, men inte från den jag väntat, men bättre lycka nästa dag. Man har ju ingenting annat än vänta på brev och skriva dem. Jag har nog varit lat att skriva nu sedan jag kom från permission. Till dej har jag ju skrivit, men inte till nån annan just. Dom murrade nog ett tag så jag har gjort en smula bättring.

För det mesta sover man ju, sedan så brukar jag vara ut och motionera adjutantens häst för att nu inte alldeles ruttna bort. I kväll har vi varit till Sekt. Tigern och hälsat på, dom hade ordnat med en sångafton i en stor korsu, och det var rätt så trevligt, och högtidligt också för den delen. Ett dragspel hade dom också och en finfin spelman Jakobsson från Jakobstad, en släkting till Liljan, lika musikalisk som hon.

På tal om Liljan så har ju hennes man stupat, Verner Hendricksson, en god vän till mej från många år. Jag var ju på deras bröllop och sjöng, och jag minns ännu hur trevligt det var. Våran Rut skrev och berättade att dom varit gifta i två år, och de två åren har han varit 11 mån. i krig, och under förlovningen var han i militären. Han var en gudfruktig man, stilla och fåordig, gjorde  inte mycket väsen av sej.

Bror och han var ju de bästa kamrater, och skulle dom förlova sej på samma gång, men så gick ju Bror bort. Nu har Verner också gått samma väg och Liljan och Alma äro bägge allena. Sådant är livet, till synes hårt och obevekligt tycker vi mänskor, men det finns en rättvis Gud som styr och ställer.

Ja du vännen min, huru skall det bli för oss, skall vi få någon framtid tillsammans. Vet du, jag längtar så efter dej, men vågar inte rigtigt släppa tankarna lös, för man ser ingen ända på detta alltsammans. Jag känner, du

Lisen, att vi kommit närmare varandra mer än förut, och jag vet att jag älskar dej nu som aldrig förut.

Inte går det nån nöd på oss härute, vi har det bra med mat, fint bor vi,bakat har Lundkvist. Jag har redan beställt honom som bagare till mitt bröllop.

                                                        
Käraste hälsningar                                                            

din Egen Matti

                                                                                                                                                      

Bungalowen 7.11.1941
                                               
Min Egen Kära Alice.

Frid.

För att nu få kvällen att gå och då tankarna kretsa kring dej hela tiden skall jag skriva några rader. Men du vännen min, låt oss komma överens om en sak, att skriva mera åt varandra, om inte varje dag så åtminstone varannan. Jag väntade så att få ett brev av dej idag, men inte kom det något, kommer det inte i morron så vet jag inte vart jag skall ta vägen.

Inte har det hänt nånting mera sedan igår annat än det har hörts ett väldans buller där borta ifrån. Rigtiga grova detonationer. Flygarna är rätt så aktiva nu också om dagarna och flyger ryssarna rätt flitigt, i all synnerhet nu då det är mulet. Luftvärnet skjuter på dem och några enstaka salvor kommer hitåt mot oss ylande. Annars har vi det relativt lugnt utan några större omväxlingar. Bra är det också så länge vi får vara här och inte behöver flytta, för det kan lätt hända att vi få fara norrut och mot Öster, hu då.

Undrar huru Rodney har det nu, och Bertil. Jag tänker mej att de har det inte så alltför trevligt där borta i ödemarken, med massor av snö och kylan sedan. Vi har inte fått någon vidare vinterutrustning här hos oss så man har det nog ganska kallt om knoppen då man skall röra sej utomhus. Men jag förstår att de som höra till Karelska armén går i första hand då det gäller vintergrejor.

Sänder nu samtidigt ett av fotona som jag tog då jag var hemma.

Alice, skriv snart jag längtar varje dag efter dej
                                              
din Egen Matti

                                                                                                                                            

Bungalowen 8.11.1941                                                   

Min Kära Alice                                                                                   

Frid.

Äntligen kom brevet jag väntat på halva veckan. Jag sade fören posten kom att får jag inte brev idag så går jag av på mitten. Tack skall du ha för de sprudlande raderna. Du lovade stryk åt mej och faktiskt, de borde jag nog ha ibland. Men vet du vad du skall få av mej, jo en lång puss och sedan en sugande omkramning som man håller på att mista andan i. Det vill nog bli så enformigt och tomt att först ligga halva dagen och sedan gå och vänta på posten med en ständig fruktan att bli utan. Blir man utan så molar det och värker inombords, men då man får brev av vännen så känner man sej betydligt bättre till sinnet.

Det morras nog en hel del om detta evinnerliga krigande som man inte ser någon ände på utan verkar allt så hopplöst. Julle är så på dåligt humör och går och småsvär, han går i giftastankar och har allting klappat och klart, bara att bränna till. Vi får skratta åt honom ibland, eller nästan jämt. Då han är på bättre humör, så pratar han en massa saker som man nästan viker sej dubbelt då han står och pratar med Ingas fotografi och säjer ”lita på mej mami”. Saken hänger näml. så ihop att hon fått reda på om supandet här ute, men skrev hon att hon litar på sin Julle.

Nu har det gjorts upp en ny lista för permissionerna, men de gifta med barn har företräde, så en annan stackare som bara är så där halvgift har inga stora schangser. Nångång efter Nyår, hua då. Men ´Blott en dag ett ögonblick i sänder ´. Kvällarna vill bli något långa och enformiga, man borde ha nånting att läsa. Har du några böcker som man kunde läsa, de får nog vara profana eller religiösa, huvudsaken att man får nånting att studera.

Jasså gitarren är bra, hoppas att du tar hand om den så att den inte ligger på Sion så att vem som helst fingrar på den, men slit med hälsan.

Ja, nu har jag inte mera för idag, men du har ju fått nu nästan varje dag. Farsan skrev åt mej i förrgår att allt vad i viljen göra… Alice, jag längtar efter dej varje dag
                                
Käraste hälsningar                                   

din Egen  Matti

                                                                             
                                                                                                             
Vasa  10.11.41                                               

Min egen älskade! Frid!                                                                                                 

Tack, Matti, för brevet som kom idag. Klockan är nu 5 e.m. och tänkte jag om jag kanske hunne få ihop ett brev åt dej den här sista timmen före stängningsdags. Har nog här en massa som jag borde räkna och började nog, men det ville just inte bli till något, och det rår du för. Det hjälper nog inte huru mycket du än fritar dej, inte kan jag åtminstone rå för att tankarna inte alls har lust att koncentrera sej på räkning, så den skulden får du nog bära. Har undrat, dock utan resultat, över  huru det blivit så, det är, höll jag nästan på att  säga, som om det hörde till ”vårt dagliga bröd” denna känsla, längtan som fångat och trollbundit en, och det är varje morgon som vaknade man med en ny förhoppning. Trotts det att man vet med sej att man inte har något att vänta, undrar man ”ska de månne komma något brev idag?” Dröjsmålena dem rår man ju själv mången gång för, och nu senast fick du visst vänta fler än en dag efter vad jag kan förstå, kanske fick du det också i dag, ty om jag inte minns orätt, ha vi suttit och skrivit samtidigt. Jag har ju alls ingen orsak att klaga över dröjsmål, tvärtom har man visst blivit bortskämd en hel del. Tack du käraste, tack för dem alla, alla dem du skrivit utan att du fått något i gengäld. Dock om det understundom, på grund av olika orsaker, ibland blir mer tunnsått vad breven beträffar, så hoppas jag ändå att du vet och känner att min kärlek följer dej i tanken, i drömmen, i ---- bönen.

Framtidsdrömmen, du Matti, hur gerna ville vi inte, mer än en gång så att säga, glänta på dörren för att se vad som ligger gömt och förborgat i det lilla ordet som rymmer hela vårt liv, kort eller långt, vår framtid. Ha vi en framtid, och huru skall den te sej? I tron, i hoppet bygga vi våra drömslott, ljusa vackra, starka och förblivande. Har väl ändå av en allvis Gud, att det inte ligger i vår mänskliga förmåga att kunna lyfta på slöjan som döljer framtida öden. Ljusa eller mörka, vilja vi dock i dagar som ligger framför, lägga våra svaga händer i en allsmäktig fadershand och bedja: I din hand och ur din hand, solljus och skugga. Fräls oss, hjälp oss och led oss på rätta vägen för Ditt namns skull”. Tänk ändå om man inte ägde en Gud i denna tid av ovisshet, när allting vacklar, vilken börda för alla dessa som inte kunna gå till Honom i sin nöd, utan måste bära på hela tyngden av sin sorgebörda. Är det än svagt och vacklande understundom vårt kristendomsliv, av nåd få vi ändå höra honom till, Guds underbara, outsägligt dyrbara gåva, frälsningen i Jesus Kristus.

Jasså, Lundkvist skall få äran att bli  hovbagare till ditt bröllop. Du Matti, jag undrar nu om man alls har några utsikter att få vara med på ett hörn  ---- för kakornas skull, förstår du väl? Med hopp om ett gynnsamt svar per omgående, snarast möjligt – märkt ”Kakaspiranten”

 P.S. Får visst lov att erkänna och bekänna, var visst en riktig häxa i mitt föregående liv om jag inte minns fel, men sådan är hon visst  understundom. Jag beklagar!!!

                                                                                                
Din Lisen

20.9.1941
                                                
Kära Alice. Frid

Jag fick ditt brev idag av den 16.9 så tack skall du ha. Tunnsått med brev har det varit den senaste tiden så jag har nog väntat. Nu blir du nog bortskämd då du får brev tre gånger från en och samma vecka, men jag vet huru roligt det är att få brev så man får ju tänka som så, ” Allt vad I viljen att mänskorna skola göra eder det gören I och dem”.

Idag har det återigen varit sånt där stug-väder med regn och klott nästan hela dan. I morse väcktes jag av ett ihållande bullrande, efter vad vi fick höra sen på dagen idag, så gjorde ryssarna ett anfall, ja, två var det föresten , men de blevo blodigt slagna tillbaka. Annars hör man samma mullrande från den stora staden, sådär ½ 8-tiden hördes en par kraftiga explosioner som kom oss att tro att det var krevader. Intet är som väntans tider, men var så säker på att vi vänta på att staden skall falla.

Som sagt, det har varit stugväder och inget har vi gjort idag annat än sovit. Ja visst, vi har stekt plättar och druckit surro på, så jag känner mej på allt sätt mätt och belåten. Men poikarna har just kokat en sats till, så jag måste väl hålla mej framme.

Nog börjar jag längta efter en ordentlig finnbastu och rena kläder. Skulle du se min undre skjorta skulle du falla och sitta. Men det gör det samma, man faller nog mer eller mindre med långskägg och mustascher,  ja, jag då. 

Vad du skall tycka att det blir enformiga brev, men faktiskt så sker det ingenting av vikt här. Henry Timgren finns några 100 m härifrån. Jag tror nog ang. Saga Forstén som du att hon lider av inbillningssjuka, hoppas blott att det är övergående.

Poikarna här i korsun ber om sina hälsningar till dej, men mest är du hälsad och ihågkommen  av mej.                                                                                  

Matti

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                      

8.10.1941
                                               
Min kära Alice. Frid                                                                 
                                                                  
Tack skall du ha för brevet, om du visste vad jag väntade på det. Jag har gått här precis som du skrev, i min ensamhet och väntat och tänkt både ett och annat, men mest ändå har jag längtat efter dej. Men brevet kom som en balsam på all längtan jag haft efter dej. Nog gissade jag att det skulle höras både ett och annat efter det jag var hemma, men det bryr vi oss inte om du och jag. Andra må säga och gissa vad dom vill, vi själva har inte haft några hemligheter för varandra, du allra minst, det har jag känt då jag varit tillsammans med dej och det är jag tacksam för. Att man inte ska behöva gå och gissa sej till den andras tankar och känslor utan verkligen känna av hela hjärtat att man älskar. Vad Saga beträffar så tar vi det lugnt, men så är det just som du skrev. Jag hade trott att det så småningom skulle bli slut med visan om Paul, men se nej. Faktiskt jag tycker mer synd om Paul, hans synd blir nog ihågkommen åtminstone i den gården.

Om du visste huru fint vi har det nu ikväll. Vi har nämligen flyttat in i vårt nya slott. Lundkvist håller på att baka och säger att ugnen jag hamstrat är finfin. Allaredan har vi avprovat den första kakan, men han ändrade om smeten till en ordentlig deg och nu kommer det bullakransar i stekpannan. Annars har vi inga plåtar så vi måste anlita stekpannan men bara tills vidare. Jag sade just att nu är det ingen nöd huru länge vi komma att stanna här, för man trivs faktiskt, nu är det bara du som fattas för att trivseln skulle vara fullständig. Veden sprakar i spisen och Petromaxen spinner i taket och allt andas frid och fred, men man behöver bara gå utanför dörren för att nu och då höra knattret av m.g. och pjäser. Utan det skulle man inte det minsta märka att man ligger vid den finska östfronten.               

Aj, aj lilla Kissen om jag hade dej här nu, sitter nämligen på sängkanten och skriver detta på ett riktigt bord med blickarna mot brasan i spisen. Lundkvist går och tontar och ser efter bullan som han har i ugnen, adjutanten sitter och skriver åt sin gumma, och Rosvall och Nordling ligger i varsin säng och resonerar. Jag skriver säng, som du märker, men faktiskt vi har gjort sängar åt oss, högsängar i varje säng. Alla äro ju så på gott humör och lukten vibrerar i näsborrarna av färsk bulla precis som hemma i det civila före kriget.

Du Alice gitarren som är hos Alanko den borde snart börja bli färdig, den skall jag betala och du får ha den som din så länge jag har din här ute. Nog är det roligt att knäppa på den många gånger då man vill bli melankolisk.

Nu har vi druckit en panna ordentligt kaffe och skall vi snart koka surro på sumpen som är kvar.

Ingemar (Pethrus) har jag haft brev av igen, men han har varit hemma en tid, men skall resa på en 14 dars kampanj till Bollnäs med Bramvall. Våra f.d. pastor har svartmålat förhållandena för honom, så han var inte vidare pigg på att komma över fast han dras hitåt. Det står nog lilla svarta Elsa för i Jakobstad. Det draget menar jag. Skrev igår åt honom ett långt långt brev och försökte berätta för honom om faktiska förhållandet här. Inte har vi nu det alltför benigt ännu, värre kan det bli. För min del tycker jag att så länge man har mat och inte lider nöd så måste man vara tacksam. Men vår vän J.F. har inte nångång varit rigtigt tacksam, utan alltid haft något att kritisera.                

Ja du Alice nu skall jag inte skriva mera denna gång.

Hoppas att du skriver rigtigt fort.                    

Käraste hälsningar till dej min egen Kära vän 
din Egen Matti                             

                                                                                                                                                                                                                         

Västervik 20.10.41
                                            
Käraste Matti! Frid

                                
Har just i all väta och slask anlänt hem, ty ute råder ett riktigt slaskväder, ett snöblandat blask som gör allting träckit, grått och dystert och hela dagen har det rått en sådan där dyster halvskymning som vill tränga in och tynga en ända in i själen.

Dock finns det en och annan ljusglimt i tillvaron.  Som till ex. våran postiljon, höll jag nästan på att säga, eller var det viss fältpost han brukar leverera. Kan du tänka dej du, att  dom har en viss förmåga att skänka en känsla av, på, huru skall jag nu säga? Det känns nästan som om man ägde en strimma av sol inom sej hela dagen trotts dysterheten ute, runtom en, tack, du kära, tack för brevet hälsningen jag återigen fått. Har just suttit och läst det igen samtidigt som jag njuter värmen från kakelugnen, som gör sitt till för att förljuva ens tillvaro och nog är det skönt med en brasa, dubbelt skönt när man hör och vet hurudant det är ute en sådan här kväll. Ni tycks ju ha det riktigt idealiskt, ombonat och fint nästan så en annan avundas er - färskbullan – den borde man nästan komma och avprova er färdighet i den konsten. Den Lundkvist han måste visst vara bagare i det civila?

Här har annars gått rykten om någon förflyttning från näset, något ombyte, men kanske få ni vara där, och hoppas jag trevnaden och värmen där inne tar sej och förbliver. Annars kanske kunde jag avstå litet av värmen härifrån just nu, från brasan förstås, vad skulle jag annars mena?

Du skriver så intressangt om ert vildmarksliv, vore det inte så många ”om” i vägen hade man nästan lust att komma och hälsa på. Tyvärr blir de endast fantasifärder, med den fördelen dock att dem kan man göra så ofta man vill och ofta i ensamheten ilar nog tanken iväg, vart, och på vilka vingar, ja gissa det om du kan!

Det märks nästan att man steg upp halv sex i morse, gäspar och är sömnig så, God Natt då.                         

Hälsn. många, sänder vännen din Alice
                                                                                      

22.10.41

Käraste Matti Frid!

Har just i all väta och slask anlänt hem, ty ute råder ett riktigt slaskväder. Ett snöblandat slask som gör allting grått och dystert och hela dagen har det varit en sådan där dyster halvskymning som vill tränga in och tynga en ända in i själen. Dock finns det ju en och annan ljusglimt i tillvaron.

Som till exempel vår postiljon, höll jag nästan på att säga, eller var det kanske vissa fältpost” han brukar leverera. Kan du tänka dig du att dom har en viss förmåga att skänka en känsla av, ja huru skall jag nu säja? Det känns nästan som om man ägde en strimma inom sej hela dagen trotts dysterheten ute, runtom en. Tack du käre, tack för brevet hälsningen jag återigen fått.

Har just suttit och läst det igen samtidigt som jag njuter av värmen från kakelugnen, som gör sitt till för att förljuva ens tillvaro och nog är det skönt med en brasa, dubbelt så skönt när man hör och ser hurdant det är ute en sådan här kväll. Ni tycks ju ha det riktigt idealiskt, ombonat och fint. Nästan så en annan avundsjukas er ------- färskbullan den borde man nästan komma och avprova, er färdighet i den konsten. Den Lundqvist han måtte visst vara bagare i det civila?

Här har annars gått rykten om någon förflyttning från näset något ombyte. Men kanske ni får vara där och hoppas jag trevnaden och värmen där inne tar sig och förbliver. Annars kanske jag kunde avstå lite av värmen härifrån, just nu från brasan förstås, vad skulle jag annars mena? Du skrev så intressant om ert vildmarksliv, vore det ej så många ”om” i vägen hade man nästan lust att komma och hälsa på. Tyvärr blir det endast fantasifärder, med den fördelen dock, att dem kan man göra så ofta man vill och ofta alltid i ensamheten ilar nog tanken iväg vart, och på vilka vingar ja, gissa det du om du kan? Det märks nästan att man steg upp halv sex i morse, gäspar och är sömnig så, God natt då!

Hälsningar många sänder vännen din.

                                                               

Bungalowen  25.10.1941                                                        

Käraste Alice.

Jag har gått här och väntat på brev men idag då jag hörde att posten kommit men inga brev, kom bara Huvudstadsbladet. Annars tyckte jag att dagen var så tråkigt lång och ointressant, men så med maten som hämtas hit kom några brev, och så fick jag ditt brev. Tack skall du ha vännen min. Nog för att du blir bortskämd då du nu får brev så här varje dag, men gåva fordrar gengåva. Men vet du, nog fattas mej nånting nu, en besynnerlig sjukdom. Jag misstänker att det finns en annan som också lider av en liknande sjukdom. Huru har det blivit på detta sätt, jag vet inte. Men vet du, nog vill dagarna bli så långa för jag längtar så efter dej. Vad i all världen skall detta bli, Lisen lilla.

I kväll har Helmer och Vinberg varit hit till främmands, så de har suttit här och druckit kaffe och färsk bröd som vi bakat idag utav grahamsmjöl. Det blev rigtigt bra fast Lundkvist är på loma. Nu sitter poikarna och pokulerar, de är bara Rosvall och jag som är klara i knoppen. Man kan ingenting annat än skratta åt dem fast man borde rätteligen gråta. Men världen är uppochned och hela jorden är i den ondes våld. Det svärs och bannas och domderas och pratas en massa smörja. Ändå måste man flyta ovanpå och hållas vid liv i denna lejongrop.  Vet du vännen min, man funderar nog en hel del, men man känner sej urusel invärtes själv, och inte kan man skylla andra än sej själv. Men det blir nog bättre efter hand.

Adjutanten Bäckman från Wasa har varit rigtigt trevlig den senaste tiden, bra har vi alla kommit överens. Det beror nog på att vi fått vara så länge i fred och ro.

I morron skall de äldre lämna oss, nämligen de som är födda 1911 och före, de skall flytta till Tigerns sektion tillsvidare, vi yngre stanna ju kvar ännu. Man vet ju ingenting vad vårt framtida öde blir, om vi skall stanna här eller transp. nån annanstans. Men den tiden den sorgen.       

Du skrev att det vore roligt att få komma och hälsa på. Ja vet du, inte skulle det vara så dumt att få litet besök av några andra mänskor än dem man är van att se varje dag omkring sig. Det vore den omväxling man behövde här i detta trista liv. Men synd av oss att klandra, det finns ju många som har det sjufalt värre i detta nu, men vad skall man göra då längtan blir en övermäktig, och man vill ha lilla vännen sin här för att krama om rigtigt ordentligt.     

Ja nu skall jag sluta igen, bara det nu inte blir enformiga brev så du tröttnar. Men då man känner längtan gripa en så finns det ett bra medel då man vistas på 800 km avstånd och det är brevskrivning.      

Men i alla händelser, nu slutar jag med de varmaste hälsningar

Din egen Matti

                                                

                                                                                        

29.8.41.
                                                      
Kära Alice Frid
                                                
Jag skrev ju ett brev med Lygdman men det blev skrivet i all hast, så nu skall jag skriva några rader igen. Vi har flyttat oss igen ett tag framåt, så nu är det inte så långt kvar till …  med andra ord gränsen.

Jag kommer just från en färd från ett annat truppförband, som vi hört skulle vara här nånstans i närheten. Hade redan gett upp hoppet att hitta dem då jag svängde av in på en biväg. Döm om min förvåning då jag i halvskymningen mötte en ensam karl på vägen, Lindros från Sion i Wasa, förnamnet minns jag inte men han är med Kronbyborna. Frid broder, sade jag artigt. Han blev inte så litet förvånad, likaså jag över sammanträffandet.

Om du visste hur de regnat de senaste dagarna, igår flyttade vi, och sura och våta reste vi våra tält. Det var inte det lättaste att få den råa veden att brinna, men då vi fått eld i kaminen och tältet rest, så togs naturligtvis kaffepannan fram, och gissa sedan, ja, vi klämde till med en plätt-smet, och det blev ett stekande som räckte till över tolv, akta dej vad det smakade. Maten är, skam att säga, det största bekymret här, vi försöker förljuva upp tiden här med att krysta till med ett och annat smått och gott för att få lite omväxling i dieten.

Nu surrar primus som bäst och vi kokar the till natten, varmt och trivsamt. Några av poikarna ligga och spela kort, adj. skriver brev och de andra sover.

Jag märker, Alice, med mej själv att mina tankar går dit upp till dej i Wasa, och varje dag undra jag huru det ska vara då vi igen får träffas om Gud vill. Jag längtar efter den dagen, nu mera än någonsin förut, men ibland tycker man att det är så lönlöst, då man tycker att tiden vill bli så lång. Men det är bara att låta skägget växa och vänta på bättre tider. På tal om skägg så undrar jag vad du skulle säga om du såg mej nu. Var säker om att det skulle pikka.
                                 
Nej nu slutar jag och hoppas att snart få brev igen.
                                 
Käraste hälsningar, Matti
                                                                                                                                                                                                                                                                            

Näset 31.8.1941

Käraste Alice! Frid!                    

Psaltaren  9

Nu har vi inte fått någon post på flere dagar genom att vi flyttat rätt flitigt den gångna veckan. Jag kommer just underfund om att det blir söndag idag, annars så skiljer sej inte dagarna så mycket från varandra, och datumen har man all möda att komma ihåg. Vi har ju hört den glada nyheten om Viborgs fall, själva ligga vi endast nån km från den gamla gränsen, och den stora frågan är: Finland Quo Vadis”, vart går du. Det får vi nog snart i de närmaste dagarna reda på.

Här har ryssen gjort väldigt segt motstånd, man har fått slå sina pannor blodiga mot den Finska armen. Regnet har hållit i den senaste veckan, vilket inte varit alltför trevligt  för oss, men ej heller för ryssen som blötts upp av det ideliga regnandet, det kommer en nu och en annan då, och anmäler sej frivilligt, glada och på gott humör, andra igen gråtande och hungriga. Av oss artillerister bli de nog välbehandlade, men infanteristerna har sett för många konster av dem för att vara alltför blödiga. Massor med material lämnar de efter sej, vi ha hamstrat flere bilar åt oss, som kommit oss väl till pass. Det är underligt att fara genom de här trakterna, man ser till potatisland och enstaka åkerfält, men inga stugor. Allt är bränt från senaste vinterkrig, men vi äro inte beroende av stugor nu genom att vi bo i våra fina tält.

Jag vet inte vad som går åt mej, men nu börjar man få nog av de här småningom, och man börjar längta efter någonting annat. Fredliga tider, månskenspromenader och vad mera därtill hör. Men det ser ut att bli lika dragigt över Brändö bro tills nästa gång vi möts om om.

Då man gått här den senaste tiden och undrat huru det skall bli den närmaste framtiden, har mitt inre lungnats med ”Som din dag, så skall din kraft och vara…”Lundkvist sitter och steker plättar igen, det som jag gjorde senaste gång jag skrev, men de äro goda kan jag försäkra dej

Jag undra vad Affe skall säga då jag inte skrivit, och Doris sedan, men det har inte blivit av.
                                
Med käraste hälsningar

Hälsa Sylvi o gubben hennes    Matti                

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                              
7.9.41 kl 0.10

                                                                              
Kära Alice! Frid.

Nu har jag inte fått något brev av dej på rysligt länge, men det beror på att vi flyttat så långt att vi får vår post från en annan Kpk. Jag skrev ett kort från V-strand som jag hoppas att du fått

Det var en väldigt intressant resa, nästan som man hade varit på permis (nästan) märk-väl, men i alla fall en omväxling i tristessen. För tillfället ligger vid den  - joki som förut skilt oss från Ryssland, är endast 5 meter in på ryskt område, så vi använder  vattnet till att dricka, och så diska vi i bäcken.

Här blev vi igår påminda om vår dödlighet, ganska omilt då det kom granater hit. En blev sårad i ryggen och en röd fick vi avliva. I morse vaknade jag av att de knattra av m.g. eld och skott alldeles i närheten. Det slogs allmänt alarm så hela lägret var i en handvändning på benen. Våra batterier fick sej en påhälsning av ca 70-tal ryssar, bland dem några civila och en qvinna, 17 vårar men såg ut att vara tjugo ”fleir”.  Nog var det en massa typer representerade, inte för att jag har den fula ovanan att kritisera folk, men nog konstaterade jag att det nog var en samling av vår förut så mäktiga grannes sekunda vara, faktiskt dom voro fula gubbar. Visst fanns det några enstaka som såg intelligenta ut, men de voro fort räknade.

Nu är jag så sömnig, men har en halvtimme kvar av vakten, så du får ursäkta mej om brevet inte är så intressant som det kunde vara. Vet du vad, det glunkas om permission, så en annan har utsikt att slippa hem till julen om det inte kommer några hinder i vägen. Så nu får du börja vänta, bäst att städa pigkammare i V-viken så man har nånstans att vara tillsammans i, då jag nångång kommer så där runt 15 dec. hi hi hi.  Hoppas eländet slutar snart men de ser ut att ta länge än. Man vågar inte tänka framåt men man har sina aningar vilka göra en undrande. Vad skall de närmaste veckorna, nej dagarna bära i sitt sköte? Gud hjälpe oss, amen.

                                 

Käraste hälsningar       

God natt.  Matti

                                                                  

                                                                                                                                                     

Ryssland 11.9.1941

Ty stark är han och mäktig att bevara . . . .
                          
Kära Alice Nåd och Frid

Jag skall nu skriva några rader åt dej fastän vi för en gångs skull har bråttom. Klockan är ni halv 12 och solen skiner från en så gott som molnfri himmel. En smula omväxling efter allt regnandet. Nu har vi på stället marsch, och efter vad det hörs skall det förbliva så tillsvidare. Så som bäst ser vi tiden an, och vänta nästan otåligt på Leningrads fall så att det för en gångs skull blir slut på detta evinnerliga osäkerhetstillstånd som rått tiderna igenom. I förrgår kommo vi hit till den här platsen mitt i mörka skogen. Det är alltid så nervöst och otrevligt i början då man kommer till en ny plats, den stora frågan är alltid densamma, skall vi få vara ifred för ryssgranaterna, vilket vi alltid hoppas på det varmaste.

Nu just surrar några stora flygplan över oss här, om dom ä egna eller grannens vet vi ju inte. Kronstadts batterier skjuta om kvällarna sina salvor, men ännu har inte någon kommit alltför nära, men väldigt smäller det.

Själv har jag varit rätt skraltig den senaste veckan, sjuk mage och feber, en släng av magtyfus, så man har inte varit så glad på dagarna, för att inte nämna nätterna sedan.

Kanhända har du inte fått så ofta brev nu som vanligt beroende på att vi inte heller hit har fått någon post. Först igår kom det en hel brass med brev, 2 paket av dej samt två brev av dej också. Ingemar hade jag också brev av. Han väntar att jag skall komma till Bibelskolan i höst också, vad skall man säga om det.

Innehållena i paketen voro inte på något sätt förstörda. Jag förstår bara inte huru du kunnat skramla ihop alla sakerna i dessa tider. Vi hade en rigtig klang och jubelfest i tältet igår kväll. Andra fick också paket. De fattigas jul var det en av poikarna som sade.  Nu måste jag väl sluta igen för att ta i spaden. Men tack skall du ha, lilla vän, för all din omtanke och alla paketerna.
                                         
Kära hälsningar Matti

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                             
18.9.1941                 

Kära Alice Frid
                                                 
Efter mitt något kollriga brev från igår skall jag försöka få ihop ett litet mera sansat brev i kväll. Jag sitter nu på samma uppochnedvända  sjuklåda och mediterar efter surrogatkoppen som jag just druckit tillsammans med de sista resterna av skorpförrådet. Magen krånglar allt ännu, så inte vet jag vart jag skall börja ta vägen, det måste nog vara något fel på matsmältningen.

Jag vet inte rigtigt vad jag i detta nu skall skriva om för ingenting har ju hänt sedan igår. Jag har mest sovit hela dagen här inne i korsun, så man vill bli en sån där kallad korsukyttare till slut. Här har vi det varmt och skönt och ljust sedan vi har en 200 ljus Petromax som lyser sitt ljusa sken.

Annars råder här i sektionen permissionsfeber, sådär en 40 graders. Det har florerat alla möjliga intyg och orsaker, t.ex. hustrun sjuk i barnsäng. En poike skulle nödvändigt måsta hem för att gifta sej för de har gått på tok för honom, men inte fick han nån permission.

En annan som inte kan prestera nån giltig orsak trots att man försöker gnugga geniknölarna till det yttersta måste snällt vänta, och intet är som väntans tider.

Jag nämnde om mitt besök senaste söndag till Summa. Det var en väldig upplevelse. Vi voro ju också ut till miljonkorsuna vid eldledningen, samma korsu som Mörne skriver om i ”Ärans vinter”. Om jag inte räknar fel så var det samma korsu som Mara blev innestängd i. Korsu var väl en orätt benämning, det var ju en ”bunkers” av starkaste slag. Det gav ett oförglömligt intryck att stå där på höiden och se framåt över slätten. På vänstra sidan såg man ännu lämningarna av taggtråden och skyttegravarna.

        

En av poikarna visade mej en udde som de kallade för fingret och varifrån de kommit släpande med många sårade finnar. Jag fäste mej vid att det fanns grop vid grop, och man kunde inte stiga foten utan att trampa på en granatskärva. Jag kröp också in i miljonkorsun i det som fanns kvar av den. Sprängladdningarna hade nog haft en oerhörd verkan på densamma. På återvägen kom vi att gå tvärs igenom de främsta linjerna, man kan inte beskriva huru ödsligt där såg ut. Söndersplittrade trän i oändlighet och all slags bråte. De sönderskjutna stridsvagnarna såg man inte till, för dem har nog ryssen skaffat undan, inte heller några kadaver. Det såg ut i terrängen som om där hade blivit bränt. En av poikarna sade att här verkar det som om det kunde spöka mitt på ljusa dagen.

                                

Huvudmålet för vårt besök var ju våra ställningar från vinterkriget. Du kanske minns att jag nångång berättat om de våra poikar som blevo innestängda, och vikas öde man svävat i okunnighet om. Alla möjliga rykten har ju surrat om dem, men då vi kommo fram och de började gräva i resterna av korsun. För vår del är nog problemet löst. Vi hittade en dödsbricka på en dödskalle, och i ena delen av korsun ansågs det allmänt att dom andra skulle finnas, men vi hade så kort om tid så vi måste lämna den fortsatta grävningen till nångång på framtiden.
                                 
Det jag skrivit vet jag ej om det alls intresserar dej, men nånting skall jag ju skriva. Men nu skall jag sluta för denna gång mina slängiga rader. Ta nu och försök tala med Saga, men använd list, var listig som en orm och menlös som en duva.
Jag har inte fått något brev idag och inte heller igår, men i morron hoppas jag på bättre tider.

Hälsa alla bekanta som känner mej, främst då Sylvi och Henrik m.fl. 
Gubben Pellas inte att förglömma.

Farväl så länge hoppas att vi snart skall få träffas
                                
Käraste hälsningar önskar Matti