Breven handlar mest om den efterlängtade permissionen som inte ges förrän om en månad. Väntan och längtan efter varandra blir lång!
Karjalan Kannas 20.9.1942
Älskade efterlängtade
Började redan ett tag tidigare på ett brev men blev det inte något brev varför jag slutade. Jag har varit sjuk i magen och rigtigt duktigt igår, så jag visste inte vart jag skulle taga vägen, frös så tänderna skallrade. I dag är det betydligt bättre . Tack för det långa brevet jag fick igår, roligt att höra att det ser ut att finnas jobb åt dej fast ett tar slut. Men du, försök nu allt du kan så att vi får vara tillsammans då jag nån gång slipper hem härifrån på en åtta dar. Som jag engång tidigare skrev, så skulle jag önska att få vara hemma med dej utan att röra på oss nånting. Svårt blir det nog att låta bli att resa till J: stad tll ännu om du är nånstans på jobb. Jag hoppas nog att du inte är nånstans då jag kommer hem. Jag rigtigt njuter i tanken på att få vara hemma med dej och inte göra nånting annat än ------- ------ - ----
Började brevet igår men var belysningen så dålig och hade jag så ont i huvudet så jag måste avbryta och gå och lägga mej
Alltså, den 21-a ------- måndag kväll kl 10, har just avlöst Julle och sitter jag här på staben med ”Knappen” i ett av rummena. Fören jag går vidare i texten så skall du ha ha tack för paketena och brevet som kom ikväll. Det kom som en balsam på såren, för ser man allt så mörkt för tillfället. Var näml. på ett sammanträde idag hos kapt. Spåre och kunde jag inte hålla mej utan frågade jag när jag möiligen skulle slippa på loma, och tog han fram ett papper och fick jag höra att först den 20.10. Du kan förstå att det var som att solen skulle ha gått ned, men vad kan man. Här får man så lov att tiga och lida. Han lovade att möjligen om jag hade nån orsak han då skulle släppa mej mellan turerna, men var tar man nu en sån orsak som skulle duga. Men nog är jag mera säker i min åsikt att jag helst skulle se att du vore hemma då jag kommer, för då skall vi nog i stället rigtigt njuta av de fattiga dagarna vi får vara tillsammans och rigtigt fira smekmånad, eller rättare sagt vecka. Som sagt, stämningen var nog på noll idag, men lättade det upp då jag idag fick ditt brev samt paketena, och sjunger jag med Kruus(?) ”Tack för de brev som du skrivit, utan de brev skulle tiden lång ha blivit, varenda rad jag läst dem många gånger, de gjort mej glad och därför jag sjunger…”
Var just ut ett tag och har vi tindrande månsken, och då man står här utanför dörren och tittar mot skyn och ser hur månen färgar molnena silvervita, vet du då känns det så besynnerligt tungt och ledsamt inombords, de är nästan som man skulle att ge sej, men nej. ”Ge inte dej, viskar det inom mej”
Vår kantin börjar bli färdig nu och skall den högtidligen invigas lörd. den 3.10. Det har varit ett väldans ståhej om saken. Programmet göras, och skall det vara allt möjligt skräp som skall utföras, revy m.m. , få nu sedan se om det blir till nånting. Vi har fått flytta ut nu igen ett tag, för rökes vår stuga nu för 3-dje och sista gången. Bor nu tillsammans med Vinberg m.fl. Vinberg skulle vara i tur också omkr. den 6.10. och lovade han mej resa i sitt ställe, så om lyckan är god så kanske det ordnar sej. Inte lönar ju det sej att kasta yxan i sjön för ett fati år.
Slutar nu mina rader med innerliga kära hälsningar till dej min kära lilla fru
Din Egen Matti
PS Hälsa och tacka Frida för paketena. Kortet skall få en hedersplats ovanför britsen. D.s.
26.9.1942
Käraste gumman min.
Frid .
För att nu börja med nånting så kan jag skriva att dagen har varit solig och rätt så varm. Posten kom här i vanlig ordning på kvällskvisten och hade den brevet med sej. Tack min kära, du har nog skött dej till belåtenhet den sista tiden, och är du nog idealisk för mej då det gäller denna sak, mera kan jag just inte fordra. Sluta nu inte för all del upp nu fast jag en smula risar dej.
Skulle skriva redan igår men fick jag inget tillfälle då här var så jobbigt och stökigt, men försöker jag i stället ikväll.
Den ena dagen avlöser den andra och ser det ut som om man skulle ha permissionen i sikte så småningom. På måndan for ett gäng, och då de återvänder efter 8 – 10 dar så borde jag småningom vara i tur. Jag har nu fått byta med Vinberg så jag får resa i hans ställe, har ännu inte talat med kapt. Spåre, men tror jag nog att det skall lyckas. I annat fall slipper jag inte som sagt inte före den 18. ungefär. Ibland då man börjar tänka, vilket man inte borde göra (enl. Spåre) så tycker man att det är så trist , detta evinnerliga väntande på dessa fattiga 8 d. man får vara hemma, och blir man så på dåligt humör ibland. Man lever ju inte för nånting annat för hoppas man ju bara på den dagen då man skall slippa härifrån, men ser det så hopplöst ut. Vintern står för dörren och vet man ju ingenting vad den bär i sitt sköte. Jag fruktar nog för att vi kommer att få det kallt i vår stuga, då väggarna äro rätt så dåligt drevade. Vi kommer nog att mura den nu inkommande veckan så att vi nu åtminstone får hällan i skick.
I vår nya invigda Lotta-kantin håller poikarna som bäst på och övar, eller sjunger. Strängbandet näml. men sitter jag här på stolen och vaktar telef. Offarna håller på och pratar här i rummet bredvid, och börjar jag bli så surro snål så jag måste ta och smita och få mej en…. Åter kommer nu efter att ha inmundigat några muggar, och känner man sej mättare och belåtnare.
Kom just att tänka på att om allt går efter beräkning så är jag hemma samtidigt som Rodney. Han borde vara i Vasa omkr.den 10.10 och d borde jag också vara hemma. Det skulle vara roligt att få träffa honom också efter så lång tid, vi skulle nog ha mycket att resonera om.
Möblerna har jag inte hört nånting om ännu. Ravall har visst fått förlängning på sin permission, och torde han vara i Vasa vid det här laget. Ringde just och försökte få tag på hans adr. i Vasa, men var det upptaget, skall försöka igen efter en stund så kan du ju om du vill, söka upp honom där. Han håller på med något snickras där åt en löjtnant.
Jasså, du tyckte att jag haft en vidlyftig korrespondens, det ser nog nästan så utav brevena att döma. Men nog har det minskat betydligt nu, efter det jag gifte mej. Vet inte sedan om det beror på giftermålet, eller vad, men inte får jag just någo brev annanstans ifrån nu än ifrån Vasa. Inte är jag så intresserad av att skriva nån annanstans just heller, Rodney, han är den enda som sköter sej, skriver man till honom får man nog svar. Nu räknar jag inte dej, du är ju min ordinarie ”brevvän”, skyhögt över alla andra. David har jag inte skrivit åt sedan jag kom hit, för de lönar sej inte, man får inget svar. Ingemar har jag inte heller hört nånting ifrån på länge.
Nu ringde jag just till Tigerns 0ch frågade efter Ravalls adr. i Vasa. Han skall jobba på Vasa Wood i Vasklot, nära Vikströms motorfabrik. Om du har lust och tid kan du ju försöka söka upp honom, men tycker du att de är för svårt att hitta honom så gör du som du vill. Han är annars trevlig och språksam, så bara det vore ju orsak att träffa honom.
Nej skämt åsido, det vore ju bra att få reda på vad dom har, priser m.m. Jag borde ju hinna resa härifrån innan han kommer tillbaka, varför jag inte hinner få del av det jag gjort förfrågan om. Men som sagt, om du tycker det är mödan värt så sförsöker du få tag i honom, i annat fall låter du det vara. Han är sergeant och heter Åke Ravall, från Terjärv, och arbetar åt en Löjtn. Strandberg i snickeriet på Vasa Wood. Kanske du kunde få tag på honom per telefon, omkring den 2.10 borde han vara i Vasa.
Slutar nu för denna gång. Hoppas du får något sammanhang ur allt detta, i värsta fall kan du ju sjunga raderna.
Puss, puss och kram. Din Egen Matti
Käraste gumman min.
Frid .
För att nu börja med nånting så kan jag skriva att dagen har varit solig och rätt så varm. Posten kom här i vanlig ordning på kvällskvisten och hade den brevet med sej. Tack min kära, du har nog skött dej till belåtenhet den sista tiden, och är du nog idealisk för mej då det gäller denna sak, mera kan jag just inte fordra. Sluta nu inte för all del upp nu fast jag en smula risar dej.
Skulle skriva redan igår men fick jag inget tillfälle då här var så jobbigt och stökigt, men försöker jag i stället ikväll.
Den ena dagen avlöser den andra och ser det ut som om man skulle ha permissionen i sikte så småningom. På måndan for ett gäng, och då de återvänder efter 8 – 10 dar så borde jag småningom vara i tur. Jag har nu fått byta med Vinberg så jag får resa i hans ställe, har ännu inte talat med kapt. Spåre, men tror jag nog att det skall lyckas. I annat fall slipper jag inte som sagt inte före den 18. ungefär. Ibland då man börjar tänka, vilket man inte borde göra (enl. Spåre) så tycker man att det är så trist , detta evinnerliga väntande på dessa fattiga 8 d. man får vara hemma, och blir man så på dåligt humör ibland. Man lever ju inte för nånting annat för hoppas man ju bara på den dagen då man skall slippa härifrån, men ser det så hopplöst ut. Vintern står för dörren och vet man ju ingenting vad den bär i sitt sköte. Jag fruktar nog för att vi kommer att få det kallt i vår stuga, då väggarna äro rätt så dåligt drevade. Vi kommer nog att mura den nu inkommande veckan så att vi nu åtminstone får hällan i skick.
I vår nya invigda Lotta-kantin håller poikarna som bäst på och övar, eller sjunger. Strängbandet näml. men sitter jag här på stolen och vaktar telef. Offarna håller på och pratar här i rummet bredvid, och börjar jag bli så surro snål så jag måste ta och smita och få mej en…. Åter kommer nu efter att ha inmundigat några muggar, och känner man sej mättare och belåtnare.
Kom just att tänka på att om allt går efter beräkning så är jag hemma samtidigt som Rodney. Han borde vara i Vasa omkr.den 10.10 och d borde jag också vara hemma. Det skulle vara roligt att få träffa honom också efter så lång tid, vi skulle nog ha mycket att resonera om.
Möblerna har jag inte hört nånting om ännu. Ravall har visst fått förlängning på sin permission, och torde han vara i Vasa vid det här laget. Ringde just och försökte få tag på hans adr. i Vasa, men var det upptaget, skall försöka igen efter en stund så kan du ju om du vill, söka upp honom där. Han håller på med något snickras där åt en löjtnant.
Jasså, du tyckte att jag haft en vidlyftig korrespondens, det ser nog nästan så utav brevena att döma. Men nog har det minskat betydligt nu, efter det jag gifte mej. Vet inte sedan om det beror på giftermålet, eller vad, men inte får jag just någo brev annanstans ifrån nu än ifrån Vasa. Inte är jag så intresserad av att skriva nån annanstans just heller, Rodney, han är den enda som sköter sej, skriver man till honom får man nog svar. Nu räknar jag inte dej, du är ju min ordinarie ”brevvän”, skyhögt över alla andra. David har jag inte skrivit åt sedan jag kom hit, för de lönar sej inte, man får inget svar. Ingemar har jag inte heller hört nånting ifrån på länge.
Nu ringde jag just till Tigerns 0ch frågade efter Ravalls adr. i Vasa. Han skall jobba på Vasa Wood i Vasklot, nära Vikströms motorfabrik. Om du har lust och tid kan du ju försöka söka upp honom, men tycker du att de är för svårt att hitta honom så gör du som du vill. Han är annars trevlig och språksam, så bara det vore ju orsak att träffa honom.
Nej skämt åsido, det vore ju bra att få reda på vad dom har, priser m.m. Jag borde ju hinna resa härifrån innan han kommer tillbaka, varför jag inte hinner få del av det jag gjort förfrågan om. Men som sagt, om du tycker det är mödan värt så sförsöker du få tag i honom, i annat fall låter du det vara. Han är sergeant och heter Åke Ravall, från Terjärv, och arbetar åt en Löjtn. Strandberg i snickeriet på Vasa Wood. Kanske du kunde få tag på honom per telefon, omkring den 2.10 borde han vara i Vasa.
Slutar nu för denna gång. Hoppas du får något sammanhang ur allt detta, i värsta fall kan du ju sjunga raderna.
Puss, puss och kram. Din Egen Matti
30.9. 1942
Käraste Lisen min
Frid.
Tänk vad tiden går, nu ha vi sista dagen denna månad just slut. Vädret har annars varit rigtigt strålande och rätt varmt. Vi hade annars en tråkig början i morse i det att Knappen kom och granskade om vi voro uppstigna, vilket vi lyckligtvis voro, men hölls vi på och drucko kaffe. Jag anmälde kom. gr. bostad, och ropade ”huomi” värrigare. ”Ni är sent uppstigna här. – Jaa, herr kapten. – Tjänsten börjar kl.½ 8, Eriksson, de finns nog putsningsområden förän stabsarbetet börjar”, sade och gick han i en annan stuga och skällde, for sedan till t.f. batterichefen och skällde på honom, och hotade med permissionsförbud m.m. om inte arbetet skulle börja löpa bättre.
Nå ja, man börjar vänja sej nu så småningom, på mej verkar skällor av detta slag som då man skopar vatten på en gås. Julle, stackarn, däremot tog illa upp. Han fick sej en skopa till då han kom på staben, och sade Knappen att de ä han som har ansvaret över kom. gr. Julle sade att han inte vetat de förut utan trott att de var jag som gruppchef som skulle ha ansvaret, men Knappen sade att J. hade den högre graden, och därför hör det till honom att hålla ordning, så de så.
Nog är det löjligt, man vet inte om man skall skratta eller gråta. Nu är det tredje året man är i kriget och tycker man att man skulle bli humanare behandlade och inte bli enerverad med alla möjliga småaktigheter. Man får bara minnas forna lyckliga dagar då vi hade Kraemer, aldrig skulle det fallit honom in att vara småaktig, men det har stundat andra tider. Vintern vågar man inte tänka på engång, då det blir kallt och ruskigt, men blott en dag var det.
Nu går jag och väntar på att de skall ordna sej med permissionen, ifall att de knycker, så borde jag få resa nästa torsdag kväll, och vara i Vasa fredagen den 7/10 på kvällen, men vågar man ju inte göra sej alltför stora förhoppningar.
Nu höll jag på att glömma att tacka för brevet och paketet som kom igår, de var så välkommet så. Jag fick så långsamt efter dej då jag läste om huru du väntar på att jag skall komma hem, men ge dej inte Lisen min, snart kommer jag och då skall du få krypa ihop i mina armar, då skall vi glömma alla förtretligheter, glömma de korta dagarna, men rigtigt njuta i fulla drag av att få vara tillsammans.
Biskop sitter här mitt emot och skriver till sin Margit, han ber om sina hälsningar. Kl. är nu tio och kommer kvällsnyheterna som bäst. En timme har man kvar, så får man krypa i snarkelådan igen, och drömma om dej, käraste.
Kära hälsningar din egen Matti
Käraste Lisen min
Frid.
Tänk vad tiden går, nu ha vi sista dagen denna månad just slut. Vädret har annars varit rigtigt strålande och rätt varmt. Vi hade annars en tråkig början i morse i det att Knappen kom och granskade om vi voro uppstigna, vilket vi lyckligtvis voro, men hölls vi på och drucko kaffe. Jag anmälde kom. gr. bostad, och ropade ”huomi” värrigare. ”Ni är sent uppstigna här. – Jaa, herr kapten. – Tjänsten börjar kl.½ 8, Eriksson, de finns nog putsningsområden förän stabsarbetet börjar”, sade och gick han i en annan stuga och skällde, for sedan till t.f. batterichefen och skällde på honom, och hotade med permissionsförbud m.m. om inte arbetet skulle börja löpa bättre.
Nå ja, man börjar vänja sej nu så småningom, på mej verkar skällor av detta slag som då man skopar vatten på en gås. Julle, stackarn, däremot tog illa upp. Han fick sej en skopa till då han kom på staben, och sade Knappen att de ä han som har ansvaret över kom. gr. Julle sade att han inte vetat de förut utan trott att de var jag som gruppchef som skulle ha ansvaret, men Knappen sade att J. hade den högre graden, och därför hör det till honom att hålla ordning, så de så.
Nog är det löjligt, man vet inte om man skall skratta eller gråta. Nu är det tredje året man är i kriget och tycker man att man skulle bli humanare behandlade och inte bli enerverad med alla möjliga småaktigheter. Man får bara minnas forna lyckliga dagar då vi hade Kraemer, aldrig skulle det fallit honom in att vara småaktig, men det har stundat andra tider. Vintern vågar man inte tänka på engång, då det blir kallt och ruskigt, men blott en dag var det.
Nu går jag och väntar på att de skall ordna sej med permissionen, ifall att de knycker, så borde jag få resa nästa torsdag kväll, och vara i Vasa fredagen den 7/10 på kvällen, men vågar man ju inte göra sej alltför stora förhoppningar.
Nu höll jag på att glömma att tacka för brevet och paketet som kom igår, de var så välkommet så. Jag fick så långsamt efter dej då jag läste om huru du väntar på att jag skall komma hem, men ge dej inte Lisen min, snart kommer jag och då skall du få krypa ihop i mina armar, då skall vi glömma alla förtretligheter, glömma de korta dagarna, men rigtigt njuta i fulla drag av att få vara tillsammans.
Biskop sitter här mitt emot och skriver till sin Margit, han ber om sina hälsningar. Kl. är nu tio och kommer kvällsnyheterna som bäst. En timme har man kvar, så får man krypa i snarkelådan igen, och drömma om dej, käraste.
Kära hälsningar din egen Matti
6.10.1942
Älskade Mami
Så har en tung dag gått tillända igen och är man färdig att gå och lägga sej. Du kanske förstår varför dagen varit tung, om du allaredan fått mitt telegram som jag sände. Inte för jag hade stort hopp om att slippa hem denna gång, men något hoppades jag ändå, men fick höra att inte Spåre gått med på att vi skulle byta, småaktigt nog av honom, jag har trott bättre om honom än detta, , men ser det ut som om man kunde skära alla våra fiskaler över en kam. Här finns det ingen rättvisa, men kan man ingenting göra åt saken utan får man bara tiga och lida och låta svida.
Nog var det så ledsamt då jag fick höra domen, och tänkte jag genast på dej som väntar och väntar och blir besviken. Det har nu så många gånger uppskjutits, så börjar man få en viss vana så småningom. Allt detta gör att man ser mörkt på förhållandena här. Men inte hjälper det nånting annat än att ha tålamod och inte ge sej, på något sätt måste ju dessa 14 dar gå också.
Jag var och provianterade ikväll, fick smör och fläsk, så nog reder jag mej vad den saken anbelangar. I går nackade vi två tuppar och hade vi en rigtig festmiddag igår. Lygdman han är en rigtig mästerkock, och lagade han en rigtig läcker sås som jag inte förut ätit, med grädde, lite citronsaft, nog var det läckert.
Detta senaste hör ju till dom ljusare sidorna härute, men äro de så få. Jag väntade nog att få brev av dej ikväll för att höra huru det gått med tjänsten, men kommer det kanske i morgon i stället. Jag har ingenting mera att skriva nu, så jag slutar nu för denna gång. Det var ju inte vidare uppmuntrande det här, men älskade vännen min, den som väntar på nånting gott väntar aldrig förgäves.
Med hälsningar puss och kram
Din Egen Matti
Älskade Mami
Så har en tung dag gått tillända igen och är man färdig att gå och lägga sej. Du kanske förstår varför dagen varit tung, om du allaredan fått mitt telegram som jag sände. Inte för jag hade stort hopp om att slippa hem denna gång, men något hoppades jag ändå, men fick höra att inte Spåre gått med på att vi skulle byta, småaktigt nog av honom, jag har trott bättre om honom än detta, , men ser det ut som om man kunde skära alla våra fiskaler över en kam. Här finns det ingen rättvisa, men kan man ingenting göra åt saken utan får man bara tiga och lida och låta svida.
Nog var det så ledsamt då jag fick höra domen, och tänkte jag genast på dej som väntar och väntar och blir besviken. Det har nu så många gånger uppskjutits, så börjar man få en viss vana så småningom. Allt detta gör att man ser mörkt på förhållandena här. Men inte hjälper det nånting annat än att ha tålamod och inte ge sej, på något sätt måste ju dessa 14 dar gå också.
Jag var och provianterade ikväll, fick smör och fläsk, så nog reder jag mej vad den saken anbelangar. I går nackade vi två tuppar och hade vi en rigtig festmiddag igår. Lygdman han är en rigtig mästerkock, och lagade han en rigtig läcker sås som jag inte förut ätit, med grädde, lite citronsaft, nog var det läckert.
Detta senaste hör ju till dom ljusare sidorna härute, men äro de så få. Jag väntade nog att få brev av dej ikväll för att höra huru det gått med tjänsten, men kommer det kanske i morgon i stället. Jag har ingenting mera att skriva nu, så jag slutar nu för denna gång. Det var ju inte vidare uppmuntrande det här, men älskade vännen min, den som väntar på nånting gott väntar aldrig förgäves.
Med hälsningar puss och kram
Din Egen Matti
Karjalan kannas 14.10.1942
Älskade efterlängtade
Tänkte nog inte skriva mera brev nu förän jag kommer hem, men räknade jag ut att du med god tur kanske hinner få ännu ett, kanske två innan jag kommer så skall jag nu i alla fall rita ned några rader. Lygdman ville ha mej och sitta på staben under tiden som han är till Spåre på middag. Klockan är nog äver 22 nu, men sköt de 3 st. harar idag och är det dem som de festar på i kväll, så jag har ju lämpligt att fördriva tiden med att skriva till dej.
Tack skall du ha för brevet som kom idag av den 9.10, de var ju det jag väntade igår, men var det något försenat. Med god tur kanske man får söndagsbrevet i morgon kväll. Var nyfiken att få höra om du börjat på jobbet, men inte stod det en rad om det varför jag antar att du då ännu inte hunnit inställa dej till tjänstgöring. Helst såge jag ju att du inte alls började förän jag hunnit vara hemma först, men den förhoppningen är väl nog alltför ljusblå. Nå, huru som helst så skall det vara så innerligen roligt att få komma hem så jag kan inte ens skriva om det. Hela ens varelse längtar efter dagen och stunden, och måste jag mer än en gång slå bort tankarna ur hågen och försöka tänka på nånting annat. Svårt är det nog, och huru jag än försöker så förirrar de sej jämt och ständigt upp till den lilla röda stugan däruppe, långt, långt borta. Långt borta i km räknat, men i tankarna är du mej så oändligt nära. Jag får sjunga med sångaren, Om dagen i mitt arbete är du i mitt sinn, om natten när jag sover är du uti min dröm, om morgonen när jag vaknar, vem saknar jag väl då, jag saknar lilla gumman som är så långt härifrån…
Ja, ja, no ä he ödit, men int ska man klaga, nog har man loman på bästa ändan nu i alla fall då den är framför, värre är det nog sedan då man har den förbi och sitter och skumpar tillbaka hitut. Men före det skall vi nog ha det underbart och ta ut vad man kan få ut av 8 dar tillsammans. Vet inte bara hur vi skall hinna med att fara till J: stad tillännu om du är i arbete, men det blir ju en senare fråga.
Nu tog det slut, varför jag skrider till avslutning med käraste hälsningar
Puss och kram från din Egen Matti
Älskade efterlängtade
Tänkte nog inte skriva mera brev nu förän jag kommer hem, men räknade jag ut att du med god tur kanske hinner få ännu ett, kanske två innan jag kommer så skall jag nu i alla fall rita ned några rader. Lygdman ville ha mej och sitta på staben under tiden som han är till Spåre på middag. Klockan är nog äver 22 nu, men sköt de 3 st. harar idag och är det dem som de festar på i kväll, så jag har ju lämpligt att fördriva tiden med att skriva till dej.
Tack skall du ha för brevet som kom idag av den 9.10, de var ju det jag väntade igår, men var det något försenat. Med god tur kanske man får söndagsbrevet i morgon kväll. Var nyfiken att få höra om du börjat på jobbet, men inte stod det en rad om det varför jag antar att du då ännu inte hunnit inställa dej till tjänstgöring. Helst såge jag ju att du inte alls började förän jag hunnit vara hemma först, men den förhoppningen är väl nog alltför ljusblå. Nå, huru som helst så skall det vara så innerligen roligt att få komma hem så jag kan inte ens skriva om det. Hela ens varelse längtar efter dagen och stunden, och måste jag mer än en gång slå bort tankarna ur hågen och försöka tänka på nånting annat. Svårt är det nog, och huru jag än försöker så förirrar de sej jämt och ständigt upp till den lilla röda stugan däruppe, långt, långt borta. Långt borta i km räknat, men i tankarna är du mej så oändligt nära. Jag får sjunga med sångaren, Om dagen i mitt arbete är du i mitt sinn, om natten när jag sover är du uti min dröm, om morgonen när jag vaknar, vem saknar jag väl då, jag saknar lilla gumman som är så långt härifrån…
Ja, ja, no ä he ödit, men int ska man klaga, nog har man loman på bästa ändan nu i alla fall då den är framför, värre är det nog sedan då man har den förbi och sitter och skumpar tillbaka hitut. Men före det skall vi nog ha det underbart och ta ut vad man kan få ut av 8 dar tillsammans. Vet inte bara hur vi skall hinna med att fara till J: stad tillännu om du är i arbete, men det blir ju en senare fråga.
Nu tog det slut, varför jag skrider till avslutning med käraste hälsningar
Puss och kram från din Egen Matti
RSS Feed
