Förlovade
6 december 1941
Alice Pellas och Matti Englund
 |  |
Brändö 11.12. -41
Min egen älskade Matti min !
Det är torsdag kväll och här kommer jag nu, Matti, till dej med hela mitt hjärtas kärlek och längtan. Det var visst så att jag skulle skriva i går kväll och tänkte nog börja, men vet du, det blev till ingenting. Följde dej i tanken på färden ja, tack för kortet med raderna som kom idag. Nu har du väl nog ändå nått målet, anlänt välbehållen till bestämmelseorten hoppas jag och hunnit värma dej ordentligt efter den kalla, långa och säkert otrevliga färden. Undrar om det är ett likadant hundväder därnere? Om du visste vilka massor av snö det kommit sen du reste, och när jag hör hur snön blåser och snor om knutarna kring mej.
Sitter här vid bordet med ryggen mot brasan och mitt öga möts av idel dyrbara minnen. Ännu tillsvidare får allt stå kvar orört som då när du reste, det minner mej om allt vi haft och äga gemensamt och det är som om jag på så sätt hade dej närmare här hos mej. Ditt fotografi står där mitt bland alla gåvorna och när jag ser på det hör jag inifrån mitt eget hjärta om och om igen en viskning, namnet, som för mej blivit kärare än alla andra namn på jorden. Osökt dras blicken därifrån och ner till vänstra handen, ringen du gav mej, den övertygar mej ytterligare om verkligheten av den korta lyckliga tiden, och när jag sluter ögat känner jag nästan hur skönt ni ha det, där ni kanske som bäst sitta församlade runt en flammande stockvedsbrasa och undrar jag huru månne har min Matti det nu, sitter du nu just också kanhända och skriver, längtar efter din Lisen?
Matti, käraste, har inte förut som nu erfarit och kännt all den mäktiga känsla som så intensivt gripit mitt hjärta, nu först börjar jag förstå hur helt och odelat jag är din. Min kärlek, den känner jag med varje fiber i min varelse där jag nu sitter och tankarna oupphörligt kretsa kring upplevelsen, allt vi äga tillsammans och att allt är verklighet, det får jag väl så lov att tro när jag, alltemellan jag skriver, låter blickarna vila på allt här som av olika orsaker ibland blir mera tunnsått vad brevena beträffar, så hoppas jag ändå du vet och känner att min kärlek följer dej, i tanken, i drömmen – i bönen.
Framtidsdrömmen, du Matti, hur gärna ville vi inte mer än en gång , så att säga glänta på dörren för att se vad som ligger gömt och förborgat i det lilla ordet som rymmer hela vårt liv, kort eller långt, vår framtid. Ha vi en framtid och huru skall den te sej? I tron, i hoppet bygga vi våra drömslott, ljusa, vackra, starka och förblivande. Men vi har ändå en allvis Gud och ligger det inte i vår mänskliga natur att kunna lyfta på slöjan som döljer framtida öden. Ljusa eller mörka vilja vi dock i dagar som ligga framför, lägga våra svaga händer i en allsmäktig fadershand och bedja: ”I din hand och ur din hand, solljus och skugga. Fräls oss, hjälp oss, och led oss på rätta vägar för Ditt namns skull”. Tänk ändå om man inte ägde en Gud i denna tid av ovisshet, när allting vacklar, vilken börda för alla dem som inte kunna gå till Honom i sin nöd utan måste själva bära hela tyngden av sin sorgebörda. Är det än svagt och vacklande understundom, vårt kristendomsliv, av nåd får vi ändå höra honom till, i Guds underbara, outsägligt dyrbara gåva, frälsningen i Jesus Kristus.
Jasså, Lundkvist skall få äran att bli hovbagare till ditt bröllop. Du Matti, jag undrar om man alls har några utsikter att få vara med på ett hörn - - - - för kakornas skull, förstår du väl? Med hopp om ett gynnsamt svar per omgående, snarast möjligt - - -
önsk. ”Kakaspiranten
Bungalowen 11.12.41
Käraste vännen min.
Det är väl bäst att jag börjar med brevet nu så småningom så jag får det färdigt nångång ikväll. Har just satt kaffepannan på glöden och väntar på att det skall bli färdigt.
Vi anlände sent om sider till bestämmelsestationen i morse ½ 10 tiden, jag fick tag i en av Tigerns bilar och så var vi på väg hitåt. Jag var inne hos fältväbeln då Julle, Lundqvist och Biskop kom instigande, du kan tro att det blev ett liv. Julle for genast i telefon och sa åt Häggblom att han skulle sätta upp kaffepannan. Så for vi med hästen hit ut till Bungalowen. Du kan vara säker på att det blev ett frågande och ett diskuterande, och vad vi skrattade sedan. Nu har jag just druckit kaffe och sitter vi bänkade här runtomkring bordet. Nog har vi det här på samma sätt som då jag for, på efterm. har jag legat och sovit och rigtigt tagit igen mej.
Det är underligt huru man går och småpratar med dej för varje gång mina tankar går dit upp till dej. Men det beror på att hjärtat är fullt av ljuvliga minnen. Jag har nu spikat upp ditt fotografi ovanför huvudet, så jag rigtigt kan ligga och samtala med dej. Var så säker att du blivit granskad och ventilerad, hann knappt innanför dörren fören Julle ville ha fotografiet, han stod länge och såg på dej och så sade en av gubbarna ”Ser du att det är nånting rent över henne”.
Ja, mami lilla, nog har jag så lessamt efter dej, tänk huru lyckliga vi skulle vara om vi finge vara tillsammans varje dag, kanhända kunde vi inte bära all den lycka vi då kände. Om Gud vill så skall det väl randas en dag då jag får lägga kläderna som jag nu burit de senaste 5 åren, och ikläda mej andra civila kläder.
Nu sitter alla här i korsun, så när på en, och skriver hem till sina kärestor och fruar. Julle skall ju hem och gifta sej till julen så han går här i ett sällhetsrus och bara väntar på dagen när han skall få resa.
En massa brev hade jag som väntade på mej. Ingemar hade ju äntligen behagat svara, han berättade att de sålt Bredden och flyttat till en villa utanför stan. Han hade börjat skriva redan nångång i början på nov. men av många orsaker så hade han inte fått det färdigskrivet.
Under tiden jag varit borta har dom fått Lottorna hit till Sektionen, finska är dom, så jag var inne i serveringstältet och tog mej en titt på dem. Men de äro på underhållsavd. och vi har två km dit, så nog får vi koka kaffe eller surr åt oss själva för det mesta.
Nu börjar det ta slut i fataburen så jag måste väl sluta för ikväll.
Julle vill egen händigt skriva sin hälsning, för övrigt så hälsar dom alla till dej, men tusen gånger mera av honom som är så lång men liten!
Din egen Matti
.
Min egen älskade Matti min !
Det är torsdag kväll och här kommer jag nu, Matti, till dej med hela mitt hjärtas kärlek och längtan. Det var visst så att jag skulle skriva i går kväll och tänkte nog börja, men vet du, det blev till ingenting. Följde dej i tanken på färden ja, tack för kortet med raderna som kom idag. Nu har du väl nog ändå nått målet, anlänt välbehållen till bestämmelseorten hoppas jag och hunnit värma dej ordentligt efter den kalla, långa och säkert otrevliga färden. Undrar om det är ett likadant hundväder därnere? Om du visste vilka massor av snö det kommit sen du reste, och när jag hör hur snön blåser och snor om knutarna kring mej.
Sitter här vid bordet med ryggen mot brasan och mitt öga möts av idel dyrbara minnen. Ännu tillsvidare får allt stå kvar orört som då när du reste, det minner mej om allt vi haft och äga gemensamt och det är som om jag på så sätt hade dej närmare här hos mej. Ditt fotografi står där mitt bland alla gåvorna och när jag ser på det hör jag inifrån mitt eget hjärta om och om igen en viskning, namnet, som för mej blivit kärare än alla andra namn på jorden. Osökt dras blicken därifrån och ner till vänstra handen, ringen du gav mej, den övertygar mej ytterligare om verkligheten av den korta lyckliga tiden, och när jag sluter ögat känner jag nästan hur skönt ni ha det, där ni kanske som bäst sitta församlade runt en flammande stockvedsbrasa och undrar jag huru månne har min Matti det nu, sitter du nu just också kanhända och skriver, längtar efter din Lisen?
Matti, käraste, har inte förut som nu erfarit och kännt all den mäktiga känsla som så intensivt gripit mitt hjärta, nu först börjar jag förstå hur helt och odelat jag är din. Min kärlek, den känner jag med varje fiber i min varelse där jag nu sitter och tankarna oupphörligt kretsa kring upplevelsen, allt vi äga tillsammans och att allt är verklighet, det får jag väl så lov att tro när jag, alltemellan jag skriver, låter blickarna vila på allt här som av olika orsaker ibland blir mera tunnsått vad brevena beträffar, så hoppas jag ändå du vet och känner att min kärlek följer dej, i tanken, i drömmen – i bönen.
Framtidsdrömmen, du Matti, hur gärna ville vi inte mer än en gång , så att säga glänta på dörren för att se vad som ligger gömt och förborgat i det lilla ordet som rymmer hela vårt liv, kort eller långt, vår framtid. Ha vi en framtid och huru skall den te sej? I tron, i hoppet bygga vi våra drömslott, ljusa, vackra, starka och förblivande. Men vi har ändå en allvis Gud och ligger det inte i vår mänskliga natur att kunna lyfta på slöjan som döljer framtida öden. Ljusa eller mörka vilja vi dock i dagar som ligga framför, lägga våra svaga händer i en allsmäktig fadershand och bedja: ”I din hand och ur din hand, solljus och skugga. Fräls oss, hjälp oss, och led oss på rätta vägar för Ditt namns skull”. Tänk ändå om man inte ägde en Gud i denna tid av ovisshet, när allting vacklar, vilken börda för alla dem som inte kunna gå till Honom i sin nöd utan måste själva bära hela tyngden av sin sorgebörda. Är det än svagt och vacklande understundom, vårt kristendomsliv, av nåd får vi ändå höra honom till, i Guds underbara, outsägligt dyrbara gåva, frälsningen i Jesus Kristus.
Jasså, Lundkvist skall få äran att bli hovbagare till ditt bröllop. Du Matti, jag undrar om man alls har några utsikter att få vara med på ett hörn - - - - för kakornas skull, förstår du väl? Med hopp om ett gynnsamt svar per omgående, snarast möjligt - - -
önsk. ”Kakaspiranten
Bungalowen 11.12.41
Käraste vännen min.
Det är väl bäst att jag börjar med brevet nu så småningom så jag får det färdigt nångång ikväll. Har just satt kaffepannan på glöden och väntar på att det skall bli färdigt.
Vi anlände sent om sider till bestämmelsestationen i morse ½ 10 tiden, jag fick tag i en av Tigerns bilar och så var vi på väg hitåt. Jag var inne hos fältväbeln då Julle, Lundqvist och Biskop kom instigande, du kan tro att det blev ett liv. Julle for genast i telefon och sa åt Häggblom att han skulle sätta upp kaffepannan. Så for vi med hästen hit ut till Bungalowen. Du kan vara säker på att det blev ett frågande och ett diskuterande, och vad vi skrattade sedan. Nu har jag just druckit kaffe och sitter vi bänkade här runtomkring bordet. Nog har vi det här på samma sätt som då jag for, på efterm. har jag legat och sovit och rigtigt tagit igen mej.
Det är underligt huru man går och småpratar med dej för varje gång mina tankar går dit upp till dej. Men det beror på att hjärtat är fullt av ljuvliga minnen. Jag har nu spikat upp ditt fotografi ovanför huvudet, så jag rigtigt kan ligga och samtala med dej. Var så säker att du blivit granskad och ventilerad, hann knappt innanför dörren fören Julle ville ha fotografiet, han stod länge och såg på dej och så sade en av gubbarna ”Ser du att det är nånting rent över henne”.
Ja, mami lilla, nog har jag så lessamt efter dej, tänk huru lyckliga vi skulle vara om vi finge vara tillsammans varje dag, kanhända kunde vi inte bära all den lycka vi då kände. Om Gud vill så skall det väl randas en dag då jag får lägga kläderna som jag nu burit de senaste 5 åren, och ikläda mej andra civila kläder.
Nu sitter alla här i korsun, så när på en, och skriver hem till sina kärestor och fruar. Julle skall ju hem och gifta sej till julen så han går här i ett sällhetsrus och bara väntar på dagen när han skall få resa.
En massa brev hade jag som väntade på mej. Ingemar hade ju äntligen behagat svara, han berättade att de sålt Bredden och flyttat till en villa utanför stan. Han hade börjat skriva redan nångång i början på nov. men av många orsaker så hade han inte fått det färdigskrivet.
Under tiden jag varit borta har dom fått Lottorna hit till Sektionen, finska är dom, så jag var inne i serveringstältet och tog mej en titt på dem. Men de äro på underhållsavd. och vi har två km dit, så nog får vi koka kaffe eller surr åt oss själva för det mesta.
Nu börjar det ta slut i fataburen så jag måste väl sluta för ikväll.
Julle vill egen händigt skriva sin hälsning, för övrigt så hälsar dom alla till dej, men tusen gånger mera av honom som är så lång men liten!
Din egen Matti
.
... Alice får brev av sin äldste bror.
11.12.41.
I den staden Svir!
Lilla syster Lise!
Såg igår kväll i Vasabladet med ”lindrig” förvåning att du förlovat dej med din Matti. Uppriktigt sagt hade jag inte trott att saken hade avancerat så långt ännu, som till förlovning, men vad sker inte i krigstider. Och vad vet store bror på hemmafronten. Det är ju roligt att du funnit en livsledsagare, som du känner så för, att du vill älska honom i nöd och lust, och därför må du få mina allrasomhjärtligaste gratulationer.
Hoppas att jag snart slipper hem och får göra bekantskap med karn i fråga. Du frågade en gång för flere år sedan hur det var att vara riktigt kär. Vet du det nu? Inte för det att kärleken mellan en man och en kvinna skulle vara borgen för ett lyckligt samliv, det skall nog andra faktorer till också, men nog är det bland det bästa som kan hända en här i världen, att bli älskad och älska någon, ungefär som sig själv. I regel vill man, sorgligt nog, älska sig själv mest, och älska för att bli älskad. Summan av mina funderingar skulle väl bli denna: Ett hjärtligt lycka till, och måtte Guds välsignelse följa er.
Detta sitter jag och skriver helt mänskligt och anständigt vid ett bord, ett riktigt bord! Det är en så ovanlig lyx efter att i snart fem månader levat fält – och tält – och korsuliv, då man alltid fått sitta nedhukad nånstans med skrivpappret mot knät. Vi flyttade nämligen igår från fronten hit till denna barack – och kåkstad. Meningen skulle vara den att vi som äro äldre skulle sorteras bort från de yngre (åldersstrecket före 1912 födda) i och för en eventuell hemförlovning. När detta skall ske är ännu förborgat.
Ryktet säger: till jul. Men faktum är att ingen vet någonting. Vi räknar på knapparna: slipper, slipper ej, slipper, slipper int, ungefär som vi gjorde som barn. De som kommer att lämna hit pärra emot och vi återigen försöka att vara så optimistiska som möjligt. Slipper, slipper int, slipper –––
Eljest är ju världen en enda rykande, lågande brand nu, och vi i krig med halva, fast just nu inverkar detta knappast på oss, men framtiden – hur ska den bli? Finns det någon framtid? Utan krig och hat? Arma mänsklighet, för vilken vi i snart tvåtusen år predikats frid och frälsning, och så detta ––– Det är på något sätt så hopplöst.
Emellertid, en möjligast trevliga god jul med klappar och julbock.
Bertel borde få hinna hem, han har så kiva julbockshelskägg
(a la farfar) Må så gott
din broder Georg.
11.12.41.
I den staden Svir!
Lilla syster Lise!
Såg igår kväll i Vasabladet med ”lindrig” förvåning att du förlovat dej med din Matti. Uppriktigt sagt hade jag inte trott att saken hade avancerat så långt ännu, som till förlovning, men vad sker inte i krigstider. Och vad vet store bror på hemmafronten. Det är ju roligt att du funnit en livsledsagare, som du känner så för, att du vill älska honom i nöd och lust, och därför må du få mina allrasomhjärtligaste gratulationer.
Hoppas att jag snart slipper hem och får göra bekantskap med karn i fråga. Du frågade en gång för flere år sedan hur det var att vara riktigt kär. Vet du det nu? Inte för det att kärleken mellan en man och en kvinna skulle vara borgen för ett lyckligt samliv, det skall nog andra faktorer till också, men nog är det bland det bästa som kan hända en här i världen, att bli älskad och älska någon, ungefär som sig själv. I regel vill man, sorgligt nog, älska sig själv mest, och älska för att bli älskad. Summan av mina funderingar skulle väl bli denna: Ett hjärtligt lycka till, och måtte Guds välsignelse följa er.
Detta sitter jag och skriver helt mänskligt och anständigt vid ett bord, ett riktigt bord! Det är en så ovanlig lyx efter att i snart fem månader levat fält – och tält – och korsuliv, då man alltid fått sitta nedhukad nånstans med skrivpappret mot knät. Vi flyttade nämligen igår från fronten hit till denna barack – och kåkstad. Meningen skulle vara den att vi som äro äldre skulle sorteras bort från de yngre (åldersstrecket före 1912 födda) i och för en eventuell hemförlovning. När detta skall ske är ännu förborgat.
Ryktet säger: till jul. Men faktum är att ingen vet någonting. Vi räknar på knapparna: slipper, slipper ej, slipper, slipper int, ungefär som vi gjorde som barn. De som kommer att lämna hit pärra emot och vi återigen försöka att vara så optimistiska som möjligt. Slipper, slipper int, slipper –––
Eljest är ju världen en enda rykande, lågande brand nu, och vi i krig med halva, fast just nu inverkar detta knappast på oss, men framtiden – hur ska den bli? Finns det någon framtid? Utan krig och hat? Arma mänsklighet, för vilken vi i snart tvåtusen år predikats frid och frälsning, och så detta ––– Det är på något sätt så hopplöst.
Emellertid, en möjligast trevliga god jul med klappar och julbock.
Bertel borde få hinna hem, han har så kiva julbockshelskägg
(a la farfar) Må så gott
din broder Georg.
Bungalowen 12.12.41
Käraste Kissemissen. Frid
Nu har en dag gått sedan jag återkom från permission och börjar jag redan fundera på huru länge det skall räcka till nästa. Aj, aj, du Lisen, vad skall detta bliva till om det börjar kännas på detta sätt, nog blir det olidligt att ligga här och vänta. Poikarna bereda ju sej på julpermissionen och det är nästan så man känner sej avundsjuk, men det står ju att du skall inte hava lust, och det kan man väl säga i detta fall. En av våra poikar som berett sej på att slippa hem fick back idag ... Biskop heter han och är nygift, stackars grabb, han var nog en smula på dåligt humör, men det börjar nog gå om så småningom.
Sysslolösheten vill ju göra att det blir så lång tid, så man håller på att så småningom falla in i gamla gängor nu igen, att äta, sova, och läsa, men vad skall man göra. Det råder annars ett gott kamratskap ibland oss här, och det är roligt, inte behöver vi gräla och äntra nånting, utan komma vi väl överens, och det är en god sak. Julle har varit dejour idag och har han varit halvt förargad över den myckna disken, men vi har tröstat honom med att nog behöver han lära sej nu, då han skall hem och gifta sej. Då han frågade majoren om han inte möjligen kund få permission till julen, sa majoren bara att han får så många dygn han vill, så han far nu på 16 dar.
Det harmar mej att inte också jag var till majoren, nog hade jag nu fått åtminstone 10 d. men nu är det försent att stiga tidigt upp. Annars har dom nog samma seder här som då jag reste, näml. att stiga sent upp och sent i säng, den var visst 3 tiden senaste natt då vi lade oss.
Jag skrev brev åt Ingemar sedan jag skrivit åt dej, och mycket skrev jag, fyra såna här blad, bli nu bara inte avundsjuk. Han hade skrivit ett så långt och trevligt brev åt mej, bl. a. nämnde han att jag har 20 kr innestående hos honom från nån affär vi hade tillsammans i somrast. Skrev till honom att han skulle prenumerera på Stockholmstidningen åt mej för ett halvår. Så sände jag en hälsning genom Härolden också på samma gång. Hade också brev från Sara Lindqvists hem i Eskilstuna, jag skrev dit en gång, och blev de så glada över att få höra nånting från mej.
Hade också ett brev från Älvängen nära Göteborg, det var en av ungdomarna där som i somrast lovade i Mullsjö, att skicka äpplen åt mej till julen. Nu går det ju inte för sej då det är exportförbud. Men hade dom vänt sej till den välbekante hovpredikanten Been, du vet, som samlat in så mycket till Finland, han lovade att ordna saken, så få nu de huru det ordnar sej med paketet. Rodney hade jag också brev utav, men visste han då ännu ingenting om förlovningen. Tänker mej nog att det blir liv i gossen då han får se Vasabladet.
Det håller på och smäller i knutarna nu, så det blir nog kallt i natt, jag ser på dörrhandtaget att det är nästan vitt av rimfrost, men brasan sprakar så muntert i spisen, och känner jag doften av nysskokat kaffe. Poikarna håller på och leker med kort och Julle och jag skriver vi till våra respektive flammor, vi har det så trevligt och gemytligt tillsammans, men nog sakna vi allesammans våra kära. Tänk du Lisen vad vi vore lyckliga om vi finge vara tillsammans. Har försökt tänka mej huru dom har det som alltid fått vara tillsammans under förlovningstiden, nog måste det vara rena himmelriket. Här skall vi andra stackare måsta vara borta ifrån varandra och leva på minnena av de alltför korta stunder vi fick vara tillsammans. Men vi får glada så länge vi får leva på hoppet att en gång få mötas för att vara tillsammans till dess att döden skiljer oss åt. Tänk vad oändligt mycket det ligger i de orden, ett helt långt liv fyllt utav möda och arbete. Nu drömma vi om kommande lyckliga dagar, men tiden vi leva i är så ond. Det enda som lönar sej är att ha lampan brinnande. Jag vågar inte tänka på huru det skall bli sedan nån gång då det blir slut på detta. Får säga som Julle att det finns två möjligheter.
Men vet du Lisen, jag känner mej så trygg att veta att det nog skall ordna sej på bästa sätt för oss, blott vi äro lydiga att gå den väg som Gud vill. Nu för tillfället vet jag inte vad som är hans vilja då det gäller mitt liv, vårt liv, men tids nog kommer väl den dag då vi skall stå vid skiljevägen, väljer vi då rätt, så har vi ingenting att frukta. Du vet ju att jag är mycket optimistisk av mej, och ännu minns jag inte att jag skulle ha kommit på skam, om jag handlat efter min övertygelse.
Nu skall jag sluta för denna gång igen, det blir väl snart dags att vänta på brev från Vasa.
Käraste hälsningar och många kramningar
sänder din Egen Matti
Bungalowen 13.12. 1941
Dulle vännen min,
Eftersom det är tid för brevskrivning skall jag också skriva några rader till dej min egen lilla kicka. Klockan går nog över tolv, men det är som om vi nu först började vakna rigtigt på alvar. Kvällen har gått hastigt, vi har nämligen haft främmande här. Pojkar från Tigerns som förut hört till kommandogruppen har varit här, dessutom kom löjtn. Lillkåll och majorens chaufför hit. Nästan som om dom anat att Lundquist hade bakat, för det har han i eftermiddags, rigtigt fin bulla. I brist på socker lade han honung i, som vi får i ransonen, gissa om det smakade. Efter det pojkarna gått lade vi upp en ordentlig kaffepanna till, med rigtiga bönor i, så nu har jag suttit och stormdoppat och oj vad jag är mätt nu just. Men det är bara Lusia engång i året, så vi kan kosta på oss en smula extra vid högtidligare tillfällen. Annars så mår vi nog så bra här allesammans, till ännu då vi är så här på sidan av dom andra, så vi får vara ifred, för oss själva, och ingen kan kontrollera oss huru vi lever och sover.
Vet du min käraste, nog längtar jag så efter dej, så inte vet jag huru det skall börja gå att vara här. Tänk om jag skulle komma hem igen ett tag, men tyvärr går det nu inte för sej, utan får jag i tanken krypa bredvid dej i sängen och linda armarna om dej.
Julle, han frågade om jag måste ha händerna ovanpå täcket då jag var hemma. Var lugn för att jag fått vara med, frågorna har haglat i ett, vad skulle man svara, det har bara varit att tiga och höra på. Jag skrattade då Julle berättade att Inga skrev att hon till bröllopsnatten låtit sy en genomskinlig nattskjorta som hon skall ha på sej. Minns du hurudan den var som jag föredrog, (siden)
Nej nu frållar jag och talar i nattmössan så jag måste väl sluta för ikväll.
din Egen Patti
Bungalowen 14.12.41
Älskade vännen min
Nåd och Frid.
Tror att senaste brevet rörde sej mest om Ingas genomskinliga nattpaito, förlåt nu, skall försöka hitta på något annat ämne tills ikväll. Smällande kallt är det utomhus, men härinne har vi det varmt och skönt, men nog måste vi ha det att brinna hela dagen i spisen för att inte kallna bort.
Julle har åkt tillsammans med adjutanten i majorens bil för att få några papper undertecknade, så nu är det lugnt och stilla. Det var Gudstjänst idag på und.hålls.avd. så vi var dit gåendes. Näsman höll en kort betraktelse över Guds kärlek oss mänskor, inte vet jag, men nog har vår kära pastor fallit i tyngd från den första tiden, det säger pojkarna också. ”Var jag går i skogar berg och dalar” sjöng underserg. Englund, för min egen del kände jag mej nog lyftad.
Vet inte men nog har det känts annorlunda för mej nu sedan jag kom från permis, då det gäller min Gudsfruktan. Men det är nog ibland som om jag inte vågade tro på blodets renande kraft. Mycket är det nog som jag ej förstår, men var så säker att man känner av sin usselhet och ringhet, och oförmåga att stå emot djävulens listiga anfall. Man vill stirra sej blind på alla tillkortakommanden man varit med om. Tänker man då ännu till på alla vackra beslut man gjort, och nu efteråt ser tillkorta-kommandet så förstår man sej inte rigtigt på det hela. Jag kommer nu just ihåg Pauli ord: ’Vem skall frälsa mej från denna syndens och dödens kropp, ja Jesus Kristus, vår Herre’.
Nu skall Biskop fara på kommendering och skaffa ett och annat smått och gott till nyår, så inte borde vi nu åtminstone svälta ihjäl här.
Nu fortsätter jag mina rader efter en liten paus då vi suttit och sjungit, Lundquist och jag. Vi sjöng just den där sången ’Jag länge väntat på bud om våren’ och många, många andra. Klockan är nu snart elva igen. Senaste natt sov inte Julle o Lundquist en blund. Jag vaknade halv fyra, då satt L. och skrev ännu, men då han gick och lade sej låg han och sparkades med Julle på övre britsen. Ett möss hade förirrat sej från mellan pappret och väggen, och det hade dom väldigt liv åt. Den var visst halv sex då de steg upp och satte eld i spisen och kokade kaffe. Försök att sova sen den som kan, men man drack kaffe och så sov man igen till elva-tiden. Julle stiger upp nu och går ock tontar i bara kalsongerna och säger att han inte är mera sömnig.
Ja du, mami lilla, vad vill du jag ska säga då mera nu ikväll än att i min (bortklippt/censurerat en bit av sidan av någon! ) forts. var vi skall slå ned våra bopålar och så vidare ditåt, allt detta är så ovisst. Men käraste Lisen, inte för ett ögonblick skulle jag tvivla på att det skall ordna sej på bästa sätt för oss. Som jag många gånger sagt och skrivit så är jag stor optimist, och det känner du till. Det var jag redan då det gällde vårt lilla förlovningskalas, nog såg det så mörkt ut först då vi planerade allting men int ens då skulle jag ha tvivlat en sekund. Och vet du, nu efteråt så har jag rigtigt fått vind i seglen.
Du Lise vännen nog skall vi inställa oss på att vi får gifta oss så fort som möjligt. Du var ju av den åsikten att vi inte skulle ha något krigsbröllop, och det förstår jag nog att det är det klokaste resonemanget. Men nu då dom far hem och krigsgifter sej så vill nog en annan få lust med både det ena och det andra. Pastor Näsman frågade idag om jag nästa permis far hem och gifter mej, men sade jag bara att det beror på omständigheterna, hm. Nu minns jag en liten kicka som vid vissa tillfällen darrade och sade att hon var rädd och inte litade på att hennes skulle (en till bit som är censurerad)
Brevet slutar med: men i tanken kysser din kind till ett ömt god natt
Din stora långa lilla gosse Matti
Käraste Kissemissen. Frid
Nu har en dag gått sedan jag återkom från permission och börjar jag redan fundera på huru länge det skall räcka till nästa. Aj, aj, du Lisen, vad skall detta bliva till om det börjar kännas på detta sätt, nog blir det olidligt att ligga här och vänta. Poikarna bereda ju sej på julpermissionen och det är nästan så man känner sej avundsjuk, men det står ju att du skall inte hava lust, och det kan man väl säga i detta fall. En av våra poikar som berett sej på att slippa hem fick back idag ... Biskop heter han och är nygift, stackars grabb, han var nog en smula på dåligt humör, men det börjar nog gå om så småningom.
Sysslolösheten vill ju göra att det blir så lång tid, så man håller på att så småningom falla in i gamla gängor nu igen, att äta, sova, och läsa, men vad skall man göra. Det råder annars ett gott kamratskap ibland oss här, och det är roligt, inte behöver vi gräla och äntra nånting, utan komma vi väl överens, och det är en god sak. Julle har varit dejour idag och har han varit halvt förargad över den myckna disken, men vi har tröstat honom med att nog behöver han lära sej nu, då han skall hem och gifta sej. Då han frågade majoren om han inte möjligen kund få permission till julen, sa majoren bara att han får så många dygn han vill, så han far nu på 16 dar.
Det harmar mej att inte också jag var till majoren, nog hade jag nu fått åtminstone 10 d. men nu är det försent att stiga tidigt upp. Annars har dom nog samma seder här som då jag reste, näml. att stiga sent upp och sent i säng, den var visst 3 tiden senaste natt då vi lade oss.
Jag skrev brev åt Ingemar sedan jag skrivit åt dej, och mycket skrev jag, fyra såna här blad, bli nu bara inte avundsjuk. Han hade skrivit ett så långt och trevligt brev åt mej, bl. a. nämnde han att jag har 20 kr innestående hos honom från nån affär vi hade tillsammans i somrast. Skrev till honom att han skulle prenumerera på Stockholmstidningen åt mej för ett halvår. Så sände jag en hälsning genom Härolden också på samma gång. Hade också brev från Sara Lindqvists hem i Eskilstuna, jag skrev dit en gång, och blev de så glada över att få höra nånting från mej.
Hade också ett brev från Älvängen nära Göteborg, det var en av ungdomarna där som i somrast lovade i Mullsjö, att skicka äpplen åt mej till julen. Nu går det ju inte för sej då det är exportförbud. Men hade dom vänt sej till den välbekante hovpredikanten Been, du vet, som samlat in så mycket till Finland, han lovade att ordna saken, så få nu de huru det ordnar sej med paketet. Rodney hade jag också brev utav, men visste han då ännu ingenting om förlovningen. Tänker mej nog att det blir liv i gossen då han får se Vasabladet.
Det håller på och smäller i knutarna nu, så det blir nog kallt i natt, jag ser på dörrhandtaget att det är nästan vitt av rimfrost, men brasan sprakar så muntert i spisen, och känner jag doften av nysskokat kaffe. Poikarna håller på och leker med kort och Julle och jag skriver vi till våra respektive flammor, vi har det så trevligt och gemytligt tillsammans, men nog sakna vi allesammans våra kära. Tänk du Lisen vad vi vore lyckliga om vi finge vara tillsammans. Har försökt tänka mej huru dom har det som alltid fått vara tillsammans under förlovningstiden, nog måste det vara rena himmelriket. Här skall vi andra stackare måsta vara borta ifrån varandra och leva på minnena av de alltför korta stunder vi fick vara tillsammans. Men vi får glada så länge vi får leva på hoppet att en gång få mötas för att vara tillsammans till dess att döden skiljer oss åt. Tänk vad oändligt mycket det ligger i de orden, ett helt långt liv fyllt utav möda och arbete. Nu drömma vi om kommande lyckliga dagar, men tiden vi leva i är så ond. Det enda som lönar sej är att ha lampan brinnande. Jag vågar inte tänka på huru det skall bli sedan nån gång då det blir slut på detta. Får säga som Julle att det finns två möjligheter.
Men vet du Lisen, jag känner mej så trygg att veta att det nog skall ordna sej på bästa sätt för oss, blott vi äro lydiga att gå den väg som Gud vill. Nu för tillfället vet jag inte vad som är hans vilja då det gäller mitt liv, vårt liv, men tids nog kommer väl den dag då vi skall stå vid skiljevägen, väljer vi då rätt, så har vi ingenting att frukta. Du vet ju att jag är mycket optimistisk av mej, och ännu minns jag inte att jag skulle ha kommit på skam, om jag handlat efter min övertygelse.
Nu skall jag sluta för denna gång igen, det blir väl snart dags att vänta på brev från Vasa.
Käraste hälsningar och många kramningar
sänder din Egen Matti
Bungalowen 13.12. 1941
Dulle vännen min,
Eftersom det är tid för brevskrivning skall jag också skriva några rader till dej min egen lilla kicka. Klockan går nog över tolv, men det är som om vi nu först började vakna rigtigt på alvar. Kvällen har gått hastigt, vi har nämligen haft främmande här. Pojkar från Tigerns som förut hört till kommandogruppen har varit här, dessutom kom löjtn. Lillkåll och majorens chaufför hit. Nästan som om dom anat att Lundquist hade bakat, för det har han i eftermiddags, rigtigt fin bulla. I brist på socker lade han honung i, som vi får i ransonen, gissa om det smakade. Efter det pojkarna gått lade vi upp en ordentlig kaffepanna till, med rigtiga bönor i, så nu har jag suttit och stormdoppat och oj vad jag är mätt nu just. Men det är bara Lusia engång i året, så vi kan kosta på oss en smula extra vid högtidligare tillfällen. Annars så mår vi nog så bra här allesammans, till ännu då vi är så här på sidan av dom andra, så vi får vara ifred, för oss själva, och ingen kan kontrollera oss huru vi lever och sover.
Vet du min käraste, nog längtar jag så efter dej, så inte vet jag huru det skall börja gå att vara här. Tänk om jag skulle komma hem igen ett tag, men tyvärr går det nu inte för sej, utan får jag i tanken krypa bredvid dej i sängen och linda armarna om dej.
Julle, han frågade om jag måste ha händerna ovanpå täcket då jag var hemma. Var lugn för att jag fått vara med, frågorna har haglat i ett, vad skulle man svara, det har bara varit att tiga och höra på. Jag skrattade då Julle berättade att Inga skrev att hon till bröllopsnatten låtit sy en genomskinlig nattskjorta som hon skall ha på sej. Minns du hurudan den var som jag föredrog, (siden)
Nej nu frållar jag och talar i nattmössan så jag måste väl sluta för ikväll.
din Egen Patti
Bungalowen 14.12.41
Älskade vännen min
Nåd och Frid.
Tror att senaste brevet rörde sej mest om Ingas genomskinliga nattpaito, förlåt nu, skall försöka hitta på något annat ämne tills ikväll. Smällande kallt är det utomhus, men härinne har vi det varmt och skönt, men nog måste vi ha det att brinna hela dagen i spisen för att inte kallna bort.
Julle har åkt tillsammans med adjutanten i majorens bil för att få några papper undertecknade, så nu är det lugnt och stilla. Det var Gudstjänst idag på und.hålls.avd. så vi var dit gåendes. Näsman höll en kort betraktelse över Guds kärlek oss mänskor, inte vet jag, men nog har vår kära pastor fallit i tyngd från den första tiden, det säger pojkarna också. ”Var jag går i skogar berg och dalar” sjöng underserg. Englund, för min egen del kände jag mej nog lyftad.
Vet inte men nog har det känts annorlunda för mej nu sedan jag kom från permis, då det gäller min Gudsfruktan. Men det är nog ibland som om jag inte vågade tro på blodets renande kraft. Mycket är det nog som jag ej förstår, men var så säker att man känner av sin usselhet och ringhet, och oförmåga att stå emot djävulens listiga anfall. Man vill stirra sej blind på alla tillkortakommanden man varit med om. Tänker man då ännu till på alla vackra beslut man gjort, och nu efteråt ser tillkorta-kommandet så förstår man sej inte rigtigt på det hela. Jag kommer nu just ihåg Pauli ord: ’Vem skall frälsa mej från denna syndens och dödens kropp, ja Jesus Kristus, vår Herre’.
Nu skall Biskop fara på kommendering och skaffa ett och annat smått och gott till nyår, så inte borde vi nu åtminstone svälta ihjäl här.
Nu fortsätter jag mina rader efter en liten paus då vi suttit och sjungit, Lundquist och jag. Vi sjöng just den där sången ’Jag länge väntat på bud om våren’ och många, många andra. Klockan är nu snart elva igen. Senaste natt sov inte Julle o Lundquist en blund. Jag vaknade halv fyra, då satt L. och skrev ännu, men då han gick och lade sej låg han och sparkades med Julle på övre britsen. Ett möss hade förirrat sej från mellan pappret och väggen, och det hade dom väldigt liv åt. Den var visst halv sex då de steg upp och satte eld i spisen och kokade kaffe. Försök att sova sen den som kan, men man drack kaffe och så sov man igen till elva-tiden. Julle stiger upp nu och går ock tontar i bara kalsongerna och säger att han inte är mera sömnig.
Ja du, mami lilla, vad vill du jag ska säga då mera nu ikväll än att i min (bortklippt/censurerat en bit av sidan av någon! ) forts. var vi skall slå ned våra bopålar och så vidare ditåt, allt detta är så ovisst. Men käraste Lisen, inte för ett ögonblick skulle jag tvivla på att det skall ordna sej på bästa sätt för oss. Som jag många gånger sagt och skrivit så är jag stor optimist, och det känner du till. Det var jag redan då det gällde vårt lilla förlovningskalas, nog såg det så mörkt ut först då vi planerade allting men int ens då skulle jag ha tvivlat en sekund. Och vet du, nu efteråt så har jag rigtigt fått vind i seglen.
Du Lise vännen nog skall vi inställa oss på att vi får gifta oss så fort som möjligt. Du var ju av den åsikten att vi inte skulle ha något krigsbröllop, och det förstår jag nog att det är det klokaste resonemanget. Men nu då dom far hem och krigsgifter sej så vill nog en annan få lust med både det ena och det andra. Pastor Näsman frågade idag om jag nästa permis far hem och gifter mej, men sade jag bara att det beror på omständigheterna, hm. Nu minns jag en liten kicka som vid vissa tillfällen darrade och sade att hon var rädd och inte litade på att hennes skulle (en till bit som är censurerad)
Brevet slutar med: men i tanken kysser din kind till ett ömt god natt
Din stora långa lilla gosse Matti
RSS Feed
