År 1944. Nu är vi inne i sluttampen på kriget i Finland. Alice väntar nu deras första barn som ska födas i juni. Matti är fortfarande placerad vid fronten vid Karelska näset och ingen vet hur länge kriget skall pågå! Båda är vid gott mod och är trygga i tron att de lever under Guds beskydd! Men Alice känner det orättvist och tråkigt att just hon inte får ha sin man hemma som hennes systrar och får gå ensam när hon ska gå ut någonstans och som nu på broder Georgs bröllop. Matti väntas hem på permis i början på juni och barnet väntas mot slutet av månaden!
Västervik den 20.1.44
Älskade min Egen!
Det blev visst något uppehåll här nu mellan breven eller hur pappi lilla, men hur som helst sköter vi oss----------- till belåtenhet eller hur? Möttes redan nu vid hemkomsten av brev från dej, tack älskade du för desamma. Hör att du så smått börjat gå och fundera på hemfärden, och kan du ju ”freist fundäär” om det månntros det finns någon som går och väntar hem dej. Har ibland reflekterat och tänkt varifrån denna längtan härleder sej, hur djupt den riktigt är rotad. Var det bara dessa yttre kroppsliga behov och mänskliga böjelser och begär som vore grunden till vår längtan, och som vi kalla kärlek och om vi med detta menar att vi älskar, att kärleken ligger däri, då tror jag inte den kärleken vore djupt rotad.
Dessa tankar har ibland kommit för mej understundom, när jag riktigt känt längtan efter dej svida i mitt inre. Vet inte huru jag skall säga eller förklara huru jag menar, det starkaste och det väsentligaste i den känslan jag har förnummit har inte i huvudsak varit kroppens behov, utan någonting som suttit ännu djupare, jag vet inte var och har jag i denna stunden känt det som om jag ingenting hellre önskat än endast fått sticka min hand i din, sitta där nära dej och i allvars-kärleksmättad tystnad endast känna och förnimma själarnas omutliga samhörighet. En känsla som jag också tror vi båda förnummit, som behärskat oss i stunder och som just tagit sej uttryck i kroppens allra innersta intimaste samhörighet. Det är någonting så oförklarligt förborgat i denna kärlekens innersta väsen, en enda stark ordlös känsla tycker jag. Vet inte om jag alls får fram vad jag menar och var jag ju tvungen att ta mej en paus och läsa desamma.
Tack käraste igen för raderna. BB frågan och inskrivningen, därom tror jag nog vi lämnar åt framtiden och omständigheterna att avgöra. Det är ju inte allo sagt att man bryr sej om, eller har tid med så långa resor då om det blir bråttom, och är det ju inte så säkert att jag helst vill känna det tryggast att vara hemma med mamma. Förlåt om jag skämtar och du kanske tycker att jag retas med dej lite grann, när jag ändå förstår att det är fullaste allvar under din önskan. Men vet du, tror jag oberoende om jag är i Jakobstad eller någon stad får du vara lugn och trygg ändå, ty utgången är i Guds hand. Förstår nog ändå din oro, ty är den ju dikterad av din kärlek och helt mänsklig. Och vore du hemma, vore det ju för din skull bättre att vara där, likaså för min skull, men tror jag vi lämnar den här saken oavgjord tills vidare. Ty är det ju långt dit ännu och vill jag i allt ändå vara och förbli
Din Egen älskade mammi
Västervik den 20.1.44
Älskade min Egen!
Det blev visst något uppehåll här nu mellan breven eller hur pappi lilla, men hur som helst sköter vi oss----------- till belåtenhet eller hur? Möttes redan nu vid hemkomsten av brev från dej, tack älskade du för desamma. Hör att du så smått börjat gå och fundera på hemfärden, och kan du ju ”freist fundäär” om det månntros det finns någon som går och väntar hem dej. Har ibland reflekterat och tänkt varifrån denna längtan härleder sej, hur djupt den riktigt är rotad. Var det bara dessa yttre kroppsliga behov och mänskliga böjelser och begär som vore grunden till vår längtan, och som vi kalla kärlek och om vi med detta menar att vi älskar, att kärleken ligger däri, då tror jag inte den kärleken vore djupt rotad.
Dessa tankar har ibland kommit för mej understundom, när jag riktigt känt längtan efter dej svida i mitt inre. Vet inte huru jag skall säga eller förklara huru jag menar, det starkaste och det väsentligaste i den känslan jag har förnummit har inte i huvudsak varit kroppens behov, utan någonting som suttit ännu djupare, jag vet inte var och har jag i denna stunden känt det som om jag ingenting hellre önskat än endast fått sticka min hand i din, sitta där nära dej och i allvars-kärleksmättad tystnad endast känna och förnimma själarnas omutliga samhörighet. En känsla som jag också tror vi båda förnummit, som behärskat oss i stunder och som just tagit sej uttryck i kroppens allra innersta intimaste samhörighet. Det är någonting så oförklarligt förborgat i denna kärlekens innersta väsen, en enda stark ordlös känsla tycker jag. Vet inte om jag alls får fram vad jag menar och var jag ju tvungen att ta mej en paus och läsa desamma.
Tack käraste igen för raderna. BB frågan och inskrivningen, därom tror jag nog vi lämnar åt framtiden och omständigheterna att avgöra. Det är ju inte allo sagt att man bryr sej om, eller har tid med så långa resor då om det blir bråttom, och är det ju inte så säkert att jag helst vill känna det tryggast att vara hemma med mamma. Förlåt om jag skämtar och du kanske tycker att jag retas med dej lite grann, när jag ändå förstår att det är fullaste allvar under din önskan. Men vet du, tror jag oberoende om jag är i Jakobstad eller någon stad får du vara lugn och trygg ändå, ty utgången är i Guds hand. Förstår nog ändå din oro, ty är den ju dikterad av din kärlek och helt mänsklig. Och vore du hemma, vore det ju för din skull bättre att vara där, likaså för min skull, men tror jag vi lämnar den här saken oavgjord tills vidare. Ty är det ju långt dit ännu och vill jag i allt ändå vara och förbli
Din Egen älskade mammi
20.4. 1944
Älskade efterlängtade Lisen min . Frid.
Jag sitter igen i en knut i Forsells halvfärdiga korsubygge och solar mej. Det är en underbart härlig vardag med stekande sol. En dag då man riktigt känner vårkänslorna
krångla i kroppen. Under dessa omständigheter går naturligtvis tanken i första hand till dej älskade raring. Mest av allt önskade man en sådan här dag få vara hos dej. Att få sitta i solen och planera och resonera om saker och ting som rör vårt eget lilla kungarike------Så långt hann jag med brevet i Forsells korsubygge, där jag satt och solade mej idag på e.m. Nu är det redan kväll och klockan är över tio, posten anlände med ditt tresidiga
förlåt, ackiga?? brev. Inte för att det nu blir något tebacks brev för mej nu, för var jag i sista natt vaktchef till kl 1.00, så jag sov en aning mindre då. Inte för att jag nu anstränger mej i onödan på dagarna. Mest går man och väntar på loma(permis)?
Bara Spåre kommer hit skall jag fråga honom hur det blir. Jag har nämligen min egen lilla femårsplan, få nu sedan se om den går att realisera. Det är näml. om permission det gäller, men mera om detta senare.
Nu kommer Spåre att flytta på sej och lämna oss. Jag har varit i valet och kvalet om jag skulle be att få följa med, men har jag ingen visshet Tänkte också begära att få flytta till de som kommit hit. Jag känner nämligen majoren här, han talade med mej en dag och sa, att jag skulle tala med S och flytta till honom. Men nu är det ju en gång så, att ogärna vill man ta några initiativ i dessa saker, får man under sådana omständigheter, får man ta konsekvenserna. Låter man däremot Gud sköta om saken och förtrösta på honom, så vet man att allting verkar till det bästa.------------- Inte för att jag är så viss om denna sak ännu men också i detta, en dag i sänder och ” wait and see”.
Sänder dej nu samtidigt ett brev av mamma som kanske intresserar dej i någon mån.
Kära hälsningar
din Egen Matti
Älskade efterlängtade Lisen min . Frid.
Jag sitter igen i en knut i Forsells halvfärdiga korsubygge och solar mej. Det är en underbart härlig vardag med stekande sol. En dag då man riktigt känner vårkänslorna
krångla i kroppen. Under dessa omständigheter går naturligtvis tanken i första hand till dej älskade raring. Mest av allt önskade man en sådan här dag få vara hos dej. Att få sitta i solen och planera och resonera om saker och ting som rör vårt eget lilla kungarike------Så långt hann jag med brevet i Forsells korsubygge, där jag satt och solade mej idag på e.m. Nu är det redan kväll och klockan är över tio, posten anlände med ditt tresidiga
förlåt, ackiga?? brev. Inte för att det nu blir något tebacks brev för mej nu, för var jag i sista natt vaktchef till kl 1.00, så jag sov en aning mindre då. Inte för att jag nu anstränger mej i onödan på dagarna. Mest går man och väntar på loma(permis)?
Bara Spåre kommer hit skall jag fråga honom hur det blir. Jag har nämligen min egen lilla femårsplan, få nu sedan se om den går att realisera. Det är näml. om permission det gäller, men mera om detta senare.
Nu kommer Spåre att flytta på sej och lämna oss. Jag har varit i valet och kvalet om jag skulle be att få följa med, men har jag ingen visshet Tänkte också begära att få flytta till de som kommit hit. Jag känner nämligen majoren här, han talade med mej en dag och sa, att jag skulle tala med S och flytta till honom. Men nu är det ju en gång så, att ogärna vill man ta några initiativ i dessa saker, får man under sådana omständigheter, får man ta konsekvenserna. Låter man däremot Gud sköta om saken och förtrösta på honom, så vet man att allting verkar till det bästa.------------- Inte för att jag är så viss om denna sak ännu men också i detta, en dag i sänder och ” wait and see”.
Sänder dej nu samtidigt ett brev av mamma som kanske intresserar dej i någon mån.
Kära hälsningar
din Egen Matti
V-vik 23. 4. -44
Min älskade Matti!
Frid!
Så skall jag återigen såhär på söndagmorgon – förmiddag komma till dej. Ute är det äntligen vår, varmt och vackert och strålande solskensväder. Första dagen igår som man egentligen kände att det var vår i luften, och måste vi ut och flanera på espen för att lapa sol och vår igår på vår middagstimme. Även din fru kan du tänka . Förrästen så promenerade vi sen hela vägen hem, så det blev nästan för mycket av det goda innan man var hemma. Satt och vilade första gången där vid Dragnäsbäcksbron i väntan på att Bertel möjligen skulle fått sin övertidskörning färdig. Men nej fick nog fortsätta vår färd.
Och med alla pauser tog det två timmar innan jag var hemma. Det här låter nästan förskräckligt, som om man skulle vara vorden så gammal och skröplig. Ja du, nog kändes det ju i fötterna när man äntligen kom hem, men ser du gjorde vi oss ingen brådska så där på lördagskvällen, i synnerhet som det var så ljuvligt vackert väder. Vägen börjar nog också bli ganska bra ända till Gerby, men därifrån och hit är det nästan vinter. Dock dröjer det väl inte så länge med denna sol och värme, förrän det också här blir vår och sommar.
Ni tycks ju också där njuta av den ankommande våren, som säkert kommer snabbare där än här efter vad du skrev i brevet jag fick i fredags. Hjärtevarmt tack för detsamma. Undrar annars om du kände så jag längtade efter dig här igår kväll, och satt jag här med pennan i hand för att skriva, men blev det till ingenting. Och sen tog tröttheten överhand som vanligt, så jag var tvungen att kryp tillkojs, och drömde jag om dig vilket jag nu gjort flera nätter i rad. Det är förstås det att jag väntar och längtar efter dig som göret.
Annars har jag suttit här och skrivit ett brev redan förrän jag började skriva åt dig. Fick nämligen brev från Danmark igår, vilket även du fått efter vad han skrev. Tyckte det var klokast att skriva svar mesamma, för att det inte sen skulle lämna för länge, ty vet jag själv hur lat jag är om kvällarna. Vad tror du är han månne? Säkert någon större affärsman av allt att döma. Men en härligt frälst sådan, som söker att göra vad han kan, med vad Gud anförtrott honom. Man kände genast vid läsningen av hans brev en sån underbar andlig gemenskap, en verklig vän med ett stort och rikt hjärta som skrivit raderna icke sant? Han skulle ju försöka sända paket, om det nu låter sej göra.
Brevena från Sverige vet jag nog inte när och hur jag skall få ihop något svar på, och har jag tills vidare inte känt mej något särskilt inspirerad. Ser du brevena till min man är nog nästan allt vad jag hinner och orkar med om kvällarna. Ja, så tror jag inte det var något mera igen för denna gång. Jo, karlfolket här undrar om du möjligen har någon tobak när du kommer.
Slutar så med dom käraste hälsningar
från din Egen väntande Lisen
Min älskade Matti!
Frid!
Så skall jag återigen såhär på söndagmorgon – förmiddag komma till dej. Ute är det äntligen vår, varmt och vackert och strålande solskensväder. Första dagen igår som man egentligen kände att det var vår i luften, och måste vi ut och flanera på espen för att lapa sol och vår igår på vår middagstimme. Även din fru kan du tänka . Förrästen så promenerade vi sen hela vägen hem, så det blev nästan för mycket av det goda innan man var hemma. Satt och vilade första gången där vid Dragnäsbäcksbron i väntan på att Bertel möjligen skulle fått sin övertidskörning färdig. Men nej fick nog fortsätta vår färd.
Och med alla pauser tog det två timmar innan jag var hemma. Det här låter nästan förskräckligt, som om man skulle vara vorden så gammal och skröplig. Ja du, nog kändes det ju i fötterna när man äntligen kom hem, men ser du gjorde vi oss ingen brådska så där på lördagskvällen, i synnerhet som det var så ljuvligt vackert väder. Vägen börjar nog också bli ganska bra ända till Gerby, men därifrån och hit är det nästan vinter. Dock dröjer det väl inte så länge med denna sol och värme, förrän det också här blir vår och sommar.
Ni tycks ju också där njuta av den ankommande våren, som säkert kommer snabbare där än här efter vad du skrev i brevet jag fick i fredags. Hjärtevarmt tack för detsamma. Undrar annars om du kände så jag längtade efter dig här igår kväll, och satt jag här med pennan i hand för att skriva, men blev det till ingenting. Och sen tog tröttheten överhand som vanligt, så jag var tvungen att kryp tillkojs, och drömde jag om dig vilket jag nu gjort flera nätter i rad. Det är förstås det att jag väntar och längtar efter dig som göret.
Annars har jag suttit här och skrivit ett brev redan förrän jag började skriva åt dig. Fick nämligen brev från Danmark igår, vilket även du fått efter vad han skrev. Tyckte det var klokast att skriva svar mesamma, för att det inte sen skulle lämna för länge, ty vet jag själv hur lat jag är om kvällarna. Vad tror du är han månne? Säkert någon större affärsman av allt att döma. Men en härligt frälst sådan, som söker att göra vad han kan, med vad Gud anförtrott honom. Man kände genast vid läsningen av hans brev en sån underbar andlig gemenskap, en verklig vän med ett stort och rikt hjärta som skrivit raderna icke sant? Han skulle ju försöka sända paket, om det nu låter sej göra.
Brevena från Sverige vet jag nog inte när och hur jag skall få ihop något svar på, och har jag tills vidare inte känt mej något särskilt inspirerad. Ser du brevena till min man är nog nästan allt vad jag hinner och orkar med om kvällarna. Ja, så tror jag inte det var något mera igen för denna gång. Jo, karlfolket här undrar om du möjligen har någon tobak när du kommer.
Slutar så med dom käraste hälsningar
från din Egen väntande Lisen
25.5. 1944
Käraste Lisen min
Frid!
Hoppas att pappa ringt eller på något sätt meddelat dej om att jag inte kunnat skriva till dej, på grund av att inte brevena gått fram av orsaker jag inte får nämna i brevena.
Nu torde förbudet vara upplöst, varför jag härmed skriver några rader till dej.
Kan du tänka dej ”Sommar” kom ikväll . Jag var naturligtvis väldigt nyfiken på hur det skulle se ut. Öppnade hastigt paketet och finner jag, att det är min käre Östs referat från ett samtalsmöte vi hade på Näset. Du minns att jag nämnde om saken och läste för dej. Det sorgliga i historien är, att mitt namn och inte hans namn är under. Jag är det som står för författarskapet, då det är i verkligheten är en annan som varit pappa till historien. Ett beklagligt misstag har skett, som jag på intet sett velat. Jag undrar bara vart det har tagit vägen, du minns jag skrev, en förväxling har skett------
Nu har jag ikväll skrivit till brodern ifråga och berättat om saken. Jag skall nu vänta på vad han skriver om saken, förrän jag skriver till Sverige.
Så kan det gå också. Det skulle inte harma mej, men det att mitt namn skall hamna under en sak som jag inte är pappa till, men detta har ju skett oförskyllt från min sida.
Kanske jag kommer hem ett tag häremellan vad det lider. Ett, tu, tre har du mej hemma på några dygn. Slutar nu för denna gång med de käraste hälsningar från din Egen.
Matti
Käraste Lisen min
Frid!
Hoppas att pappa ringt eller på något sätt meddelat dej om att jag inte kunnat skriva till dej, på grund av att inte brevena gått fram av orsaker jag inte får nämna i brevena.
Nu torde förbudet vara upplöst, varför jag härmed skriver några rader till dej.
Kan du tänka dej ”Sommar” kom ikväll . Jag var naturligtvis väldigt nyfiken på hur det skulle se ut. Öppnade hastigt paketet och finner jag, att det är min käre Östs referat från ett samtalsmöte vi hade på Näset. Du minns att jag nämnde om saken och läste för dej. Det sorgliga i historien är, att mitt namn och inte hans namn är under. Jag är det som står för författarskapet, då det är i verkligheten är en annan som varit pappa till historien. Ett beklagligt misstag har skett, som jag på intet sett velat. Jag undrar bara vart det har tagit vägen, du minns jag skrev, en förväxling har skett------
Nu har jag ikväll skrivit till brodern ifråga och berättat om saken. Jag skall nu vänta på vad han skriver om saken, förrän jag skriver till Sverige.
Så kan det gå också. Det skulle inte harma mej, men det att mitt namn skall hamna under en sak som jag inte är pappa till, men detta har ju skett oförskyllt från min sida.
Kanske jag kommer hem ett tag häremellan vad det lider. Ett, tu, tre har du mej hemma på några dygn. Slutar nu för denna gång med de käraste hälsningar från din Egen.
Matti
V – vik 29.5. – 44
Matti Käraste
Pingstandradagens kväll, klockan är halv sju och har jag just i sakta mak kommit hemvandrande från bussen och eftermiddagsmötet. Roligt hade det varit att stannat kvällsmötet över också, ty kändes det verkligen att det var pingst i atmosfären.
Mycket folk och varmt och gott var det i sanning. Men fann jag det ändå rådigast, att knalla sej hemåt i något så-när skaplig tid. Och för det andra har du så varit i mina tankar hela helgen, och tänkte jag och kan liksom inte ge mej till ro längre, utan försöker jag sända iväg brev åt dej på gamla adressen, kanske du ändå får det så småningom, och kommer vi kanske fortfarande att behålla er gamla adress. Jag undrar?
I alla händelser blir du väl orolig, om så vore och du inte får några underrättelser från gumman, men mår hon nog alltfort bara bra, såsom hon nu såsom varande gräsänka överhuvudtaget nu kan må. Det är ju nästan som om man mera skulle känna av ensamhetens och gräsänkans roll vid sådana tillfällen, såsom igår t.ex och har jag särskilt saknat dej vid bröllopshögtidligheter sen vi själv hade vårt bröllop. Du minns och vet ju, att det var igår Georg gifte sej och hade du nog bort få vara med, om inte för annat så åtminstone för kakornas skull. De voro extra och enkom beställda och gjorda av bagare i stan och no´va he´go´. Riktiga äggkakor garnerade med smörkräm i olika variationer, så vackra så det var nästan synd att äta upp dom. Men kan du tro där åts, dina ärade svågrar i synnerhet hade just ingen måtta, men hade dom ju redan på förhand gett sin varning. Annars var det ett riktigt stiligt par och så väldigt högtidligt med den där kyrkvigseln, så jag riktigt satt och önskade att du hade fått vara med. Fast var det nog mest egoistiska skäl bakom den önskan, ty som jag redan skrev saknade jag dej så just i den stunden, när man likasom på nytt påminns och upplever stunden, när man själv förenades och blev ett.
Och steg det upp nästan en känsla av avundsjuka mot mina systrar, som alltid fått och får ha sina män hemma och en annan skall alltid vara ensam och allena, när man skall ut någonstans. Detta var nu en känsla bland andra känslor som ju vill stiga upp under-stundom, men vill jag inte därmed klaga över min lott. Nej du min älskade Matti, när jag rätt tänker över, måste nog den känslan vika för en tacksamhet jag ändå känner mot levande Gud, för varje gång du får komma hem frisk och välbehållen och jag trots avstånd ändå får äga dej, älskade, älskade pappa. Tack gode Gud därför, och för att du även i fortsättningen skall låta Din beskyddande och bevarande hand vaka över oss, tills vi återigen möts och allt framgent. Med en förhoppning om att du ändå får det här brevet, sänder jag här det i morgon och hoppas jag, att jag själv inte heller behöver vänta så länge, ty förstår du att jag längtar efter dej och dina rader oerhört.
Med de ömmaste kärleksfullaste tankar från
Din egen Alice
Matti Käraste
Pingstandradagens kväll, klockan är halv sju och har jag just i sakta mak kommit hemvandrande från bussen och eftermiddagsmötet. Roligt hade det varit att stannat kvällsmötet över också, ty kändes det verkligen att det var pingst i atmosfären.
Mycket folk och varmt och gott var det i sanning. Men fann jag det ändå rådigast, att knalla sej hemåt i något så-när skaplig tid. Och för det andra har du så varit i mina tankar hela helgen, och tänkte jag och kan liksom inte ge mej till ro längre, utan försöker jag sända iväg brev åt dej på gamla adressen, kanske du ändå får det så småningom, och kommer vi kanske fortfarande att behålla er gamla adress. Jag undrar?
I alla händelser blir du väl orolig, om så vore och du inte får några underrättelser från gumman, men mår hon nog alltfort bara bra, såsom hon nu såsom varande gräsänka överhuvudtaget nu kan må. Det är ju nästan som om man mera skulle känna av ensamhetens och gräsänkans roll vid sådana tillfällen, såsom igår t.ex och har jag särskilt saknat dej vid bröllopshögtidligheter sen vi själv hade vårt bröllop. Du minns och vet ju, att det var igår Georg gifte sej och hade du nog bort få vara med, om inte för annat så åtminstone för kakornas skull. De voro extra och enkom beställda och gjorda av bagare i stan och no´va he´go´. Riktiga äggkakor garnerade med smörkräm i olika variationer, så vackra så det var nästan synd att äta upp dom. Men kan du tro där åts, dina ärade svågrar i synnerhet hade just ingen måtta, men hade dom ju redan på förhand gett sin varning. Annars var det ett riktigt stiligt par och så väldigt högtidligt med den där kyrkvigseln, så jag riktigt satt och önskade att du hade fått vara med. Fast var det nog mest egoistiska skäl bakom den önskan, ty som jag redan skrev saknade jag dej så just i den stunden, när man likasom på nytt påminns och upplever stunden, när man själv förenades och blev ett.
Och steg det upp nästan en känsla av avundsjuka mot mina systrar, som alltid fått och får ha sina män hemma och en annan skall alltid vara ensam och allena, när man skall ut någonstans. Detta var nu en känsla bland andra känslor som ju vill stiga upp under-stundom, men vill jag inte därmed klaga över min lott. Nej du min älskade Matti, när jag rätt tänker över, måste nog den känslan vika för en tacksamhet jag ändå känner mot levande Gud, för varje gång du får komma hem frisk och välbehållen och jag trots avstånd ändå får äga dej, älskade, älskade pappa. Tack gode Gud därför, och för att du även i fortsättningen skall låta Din beskyddande och bevarande hand vaka över oss, tills vi återigen möts och allt framgent. Med en förhoppning om att du ändå får det här brevet, sänder jag här det i morgon och hoppas jag, att jag själv inte heller behöver vänta så länge, ty förstår du att jag längtar efter dej och dina rader oerhört.
Med de ömmaste kärleksfullaste tankar från
Din egen Alice
RSS Feed
