1/1 1942

Mammigumman!

Gott nytt! Välsignelserikt år!

Jag började ett brev igår kväll men måste sluta, anledningen var att jag är sjuk riktigt äkta bråta som di säger på landet.

Kastade upp en hel del jag ätit och hade en fruktansvärd huvudvärk. Idag känner jag mig nog också en smula vimsig i bollen, men något bättre ändå. Tack ska du ha för brevet jag fick av den 28/12 igår. Jag måste ge dig det erkännandet att du hedrat dig riktigt, vad det gäller brevskrivningen, på detta sätt skall det se ut att man inte behöver vänta mer än en dag på svar.

Få nu sedan se hur länge fröjden varar, men nämn den fröjd som varar beständigt! I tanken har jag lekt med framtidsplaner, men dem vågar jag inte tala om för någon. Men vet du jag har ju sett dig gå i köket och stöka med dina husliga göromål, ” du veit”, m,m,m,m. Men ibland så vill man tröttas åt hopplösheten i allt detta evinnerliga krigande, som man inte ser någon ände på. Men ändå så får vi ju leva på hoppet att vi en gång ska få mötas, för att inte i en hast skiljas igen. Du mammi, tänk dig in i den dagen, lev dig in i den, jag försöker -stunder då man känner sig nere, tankar på kommande ljuvliga dagar, men jag glömmer inte att de äro i Guds hand och vi beroende av hans vilja.

Ute är det glittrande månsken men kallt så förfärligt, jag har för det mesta hållit mig inomhus för att nu bota snuvan och förkylningen. Då man tänker att ett nytt år gått in så frågar man sig ofrivilligt, vad  månne detta år bära i sitt sköte, var skall man vara nästa år denna tid.

Senaste nyårshelg var jag i Eskilstunatrakten också då var jag förkyld. Men tänk vad man hinner med otroligt mycket under ett år, som då man tänker tillbaka men aldrig ens vågat drömma att uppleva. Vi frågar oss envar, vad skall 1942 ge oss för prövningar, ljusa eller mörka stunder, ja Gud allena vet det. Blott en dag ett ögonblick i sänder----

Nu sitter man ju i en korsu på Näset och den första dagen har gått till ända. Biskopen Häggblom snarkar och Backman sitter i J-stad korsun och groggar. Men undersergeant Englund han sitter och skriver till sin älskade Mammi. Det blev en smula hackigt,men då man är lite ruggig ber jag om överseende

Din egen Matti

Västervik 6/1 1942

Min egen hjärtans kär! Frid!

Det är endast, absolut endast för de röda lapparnas skull för åtgången av desamma jag nu börjar raderna här tror du?

Är hemma i V-vik första gången på det nya året och avnjuter jag som bäst sista resterna av en värmande skön brasa. Det sjunger visst på sista versen på hela helgen, likaså trettondagen med ovanligt hyggligt väder. Igår var det visst en smula yrväder, men idag gjuter solen sitt förödande skimmer över de hopade drivorna. Visst kniper det en aning i nästippen utom dörren, men som sagt härinne är det hemvarmt och skönt och julegranen vår den prunkar ännu här i sin allra - som - finaste skrud, och lär den i år vara den finaste än nånsin, påstår Ragnhild. Alla mina magra försök till trotts att förklara för henne doften av det egna berömmet du veit!

For inte till J-stad i helgen och varför jag inte heller tidigare kommit mig hem i år beror på att Sylvi varit så smått sjuk-roko.  ” Förkylningssviter!”

Har på grund därav  haft äran av att tjänstgöra som vikarie i de nedre köksregionerna därstädes och med tillhjälp av Heik,  eller var det tvärtom (så påstod åtminstone husets herre) presterade vi en bättre sortens julmiddag  söndagen den 4 januari. Det berömmet fick vi av frugan efter det vi avprovat middagen, men skall med tanke på dina snålvattenorgan förskona dig från innehållet. Du hör, man börjar så smått visa upp sina slumrande talanger vetja! Har just avverkat ett brev till Bertel. Det har ju ingenting blivit av varken med permission eller hempermittering och blev han just till julen förflyttad till Aarmas där han jobbar på någon bilverkstad. Hade just brev och skrev han och klagade över att han varken fått paket, ej heller någon som helst julhälsning eller brev på flera veckor. Har gjort mitt bästa med att försöka förklara för honom om åtminstone en möjlighet att slippa hem. Får nu se om han tar exemplet, rådet i akt.

Ja, jag får väl tacka för brevet som kom igår, men tror jag visst av klockslaget och innehållet att döma har du visst pratat i sömnen. Hoppas det var av övergående natur, ty som du vet är det som att locka fram klorna ur tassen på ”Rackarungen”

Brändö 9/1 1942

Älskade ”Pepparrotshjärta”!

(Matti min)

Ovanstående som ett tack för senast ”sockerbiten” du sände. Har legat på schäslongen och mediterat, var så trött och frusen när jag kom hem ikväll så jag som sagt la mig nästan direkt. Men resultatet av den vilan blev inte bättre än som så, att jag nu sitter med ryggen mot brasan och undrar jag om det ska bli något resultat av mitt av värmen och tröttheten förslöade hjärnsystem.

Tills vidare har nog blicken mest hängt vid brasan och blir det tycker jag mest tankar utan ord. Du Matti, det känns så märkvärdigt och griper det så här i halvskymningen så sällsamt ens innersta, de vekaste känslosträngarna och hemfaller man så lätt åt drömmerier så här i ensamheten framför brasan. Vet du älskade, kunde jag drömma, drömma så att drömmen blev verklighet, då vore du nu inte mera där utan här, här hos din egen längtande lilla Lisen,

Har visst också jag fått min del av flunsan och misstänker jag den smittan härleder väl också, såväl som allt annat ont från Näset förstås. Allt annat ja, fick ju ingen ro ikväll heller och är det inte fritt så man inte ser ”rött” här allt understundom---------- lapparna du sände vilka alltid nu och då nästan jämt spökar i ens fantasi. Feberfantasier.

Hoppas du själv repat dig och med tanken på lilla mammi ”sköter” dig efter bästa förmåga. Har du tillräckligt varmt att sätta på dig i kölden. Fick du månne det omtalade halsskyddet hemifrån, om ej skall jag försöka om jag möjligtvis kunde få garn, eller skriv om det är något särskilt du sku behöva?

Vet du, fick överraskande riktigt personliga hälsningar onsdag morgon. Det hördes redan på avstånd att det var något säreget i antågande. Häggblom kom med långa kliv, och med av kölden knarrande skor inklivande leende pigg och nyter. Tack för hälsningen, pengarna, skrev visst redan därom.

Det blev ju ändå några rader, trots mina ordlösa tankar och var det med tanke på att väntan inte skulle bli för lång, som jag började raderna, ty det blir nog knappast någon brevskrivning nu en par dagar framöver. Tänkte ta vår försenade årsinventering i morgon kväll, och söndag em har ju församlingen sitt årsmöte, och du vet vad det vill säga, 3 – 4 tim minst. Vi lär ska sala till kaffet, doppet får var och en bestå sig själv.

Andström vistas som bäst tror jag i Helsingfors, annars hägrar visst Sverige, närmare bestämt Luleå närmaste tiden, hur snart vet jag ej, har endast hört det genom Saga.

På tal om Saga har hon gått och lagt sig till med hjärtfel. Inte det gamla ”felet”,
utan riktigt doktorsutlåtande, så hon får lov att sköta sin hälsa. Hon har för frikostigt offrat sitt blod, eventuella andra bidragande orsaker. Träffade helt apropå hennes senaste rival här en dag och bad hon mig hälsa dig.

Farbror Sand sänder också sin hälsning. Likaså har dom här hälsat dig många gånger, men jag har lika många gånger glömt framföra dem.

Här får du nu i stället hela högen.

De flesta ändå från Mattis egen lilla Lisen

Ps. Hälsa pojkarna

Karjalan Kaunas 12/1 1942

Älskade!!!!! Frid!

Tänkte tidigare ikväll att jag inte skulle skriva något ikväll. Orsaken var den att jag inte tyckte att jag hade någonting av värde som jag kunde skriva till dig, du mitt käraste på jorden. Men då jag legat här och läst under det att pojkarna suttit här och skrivit, har lusten kommit över mig att skriva några rader åt dig, för att du inte skall behöva bli besviken på postiljonfarbrorn.

Kommer nu meddetsamma underfund om att jag inte skrivit något sedan i fredags var det visst. Tack ska du ha för brevet som kom då den 6/1. Vet inte huru jag mera ska våga skriva om mat, men är så illa tvungen .

Jag har idag lekt Elin Forstén. Biskopsnassen anlände ju sent omsider, så vi har idag hållit på och skurit och vägt. Du kan tro att vi igår åto, 1,5 kg på 6 man med den påföljd att jag fick offra en hel del åt kråkorna. På samma sätt var det med Lundkvist, med den skillnad att han hade sjuk mage och jag mådde illa. Men det är nu en gång så att maten är halva födan, i all synnerhet för oss härute som får nöja oss med 3 rätter - gröt- köttsoppa- potatis och sås-, eller 4 rätter om man tillägger potatis och sås. Vi har nu en gång kommit överens om att inte ska vi svälta här och det har vi inte ännu gjort.

Klockan är nu 10 före 1 men ingen av oss sover ännu. Lundqvist sitter och läser Veckorevyn och Julle läster en bok, och Biskop sitter och svarar åt sin gumma på ett brev som han fick idag, tro mig det var på 5 ark såna som detta. De har en överenskommelse att skriva till varann varje dag och det har dom gjort - hon står också på butik.

Nu skall ju några årsklasser slippa hem, men – det är efter vad vi hört de som är födda 1908. Det är några finnar som bor alldeles fast i oss här som redan fått lämna in sina gevär, och väntar dom bara på att få fara när som helst. Infanteriet släpper nog först artilleristerna, de gamla som flyttat till Tigerns får nog stanna ännu nån tid. De stackarna har nog hamnat djupt. Han Tigern är nog en riktig grobian rent ut sagt. Han hade granskning idag i ett av sina batterier och blev arg för någon småsak och sparkade ikull ett paket och spillde ut något mjöl. En av pojkarna sade åt honom att inte härjar han hur som helst, varefter Tigern gav honom 7 dygn bur på stående fot. Här hos oss äro vi nog saligt okunniga om sånt där bråk och det går väldigt bra för oss ändå. Inte känner man till det där gemena trycket som såna där småaktigheter framkallar.

Skall inte skriva mera nu för ikväll, vet inte kanske tycker du att det är magert, men älskade mammi i tanken följer jag dig om dagarna, och längtar jag efter den dagen då jag igen skall få sluta dig i min famn, tills dess förblir jag din egen lilla vän  Matti.

Karjalan Kaunas 16/1 1942

Älskade mammi Frid.

Tack raring för brevet jag fick ikväll. Jag hade så väntat men behövde jag inte bli besviken. Heder och Tack. Här mår vi som vanligt, äter och sover och sover och äter med behaglig omväxling. Vädret har ju varit en aning mildare nu igen så att det gått åt något mindre ved. Av vissa orsaker äro vi tacksamma härför, anledningen kan du ju förstå. Vi tänker naturligtvis på alla de som måste frysa då de inte har någonting att elda med. I detta laget då du får brevet har väl Bäckman adjutanten varit med brevet och tjocka Berta. Kanhända har du allaredan hört programmet i radion. Jag har nog försökt lyssna, men har dom väl sänt ut det bara genom de svenska staionerna som inte vi kan höra. Julle har flyttat till Tussare 2 nu igen så länge B är på permis. Det känns nog och hörs att han är borta, för det är så tyst och stilla här. Vi var några dagar bara 3 stycken här, men idag kom Häggblom från loman vederbörligt trött och utpumpad efter resan.

Här har vi nu 2 st myskor på besök från Huolto, den ena han som farsan har verkstad, utom nu under kriget och så en annan orginell typ som är hela sektionens rolighetsminister med namnet Socklén. Han frågar allmänt av dem han känner: -” Hödo hor har to ä no?” ( Hur har du det nu) Frågar man samma sak av honom så svarar han _” He bättrar int? Han är en av de få med ett sprudlande humör som gör livet härute en smula roligare. Jag har samtalat med Socklén mycket och har jag funnit att under ytan slumrar någonting djupt, längtan efter en fastare hållpunkt i tiden. Många gånger under anfallstiden kom han till mig och ville samtala i andliga ting. Numera är det som om alla allvarligare frågor härute lagts åsido, och spelas det kort och sups det friskt och levs om. Man glömmer svårigheterna så fort det blir lite lugnare för livhanken.

Jag brukar nog många gånger undra över mig själv, huru man är känslolös till allting man ser och upplever. Man lever tillsammans med pojkarna, ser hur det levs om och syndas. Jag har hört hört ordet, ” sitt ej där bespottare sitta” kännt min maktlöshet, kännt av huru litet salt man i verkligheten är. Det är så att man fruktar ibland och är det mer än en gång jag suckat till Gud i himlen, ”hjälp mig”!

Nu just ligger Socken och bläddrar i Nya Testamentet och han frågar vad det var som du sa att jag skulle läsa, men det är inte många min. sen han satt och klappade med några smutsiga kortlappar. Men underligt är det med ens ställning, det var en dag i veckan som en av pojkarna var härinne, en som jag också kommit att fästa mig vid, han tänker också en smula mer än andra. Vi satt och resonerade, kom in på andliga spörsmål, satt och försökte tala om huru man har det, huru man många gånger kommer till korta med sig själv härute, man ser sin begränsning, sin svaghet. Men ändå att det inte finns något annat liv som är värt att leva än som en kristen – en verklig sådan.

Jag fick ett oväntat brev häromdagen. Det var från Bernhard Sippus. Du kan tro jag blev förvånad. Vi har annars varit goda vänner Bernhard och jag, men länge sedan är det sedan vi haft någon kontakt med varandra. Han ligger på SS 26 i J-stad och har efter vad jag förstår i lungorna. Jag svarade på brevet och skrev han ett allvarligt brev, som är mycket ovanligt för honom.

Det är också en som har stannats i sitt lopp och fått så lov att börja tänka över sitt liv.

Tänk nu min älskade Lisen vad det finns många förstörda människoliv, unga som gamla. Jag ser nöden och vet, men bävar för uppgiften och tänker på mitt eget liv. Nog vet jag ju att jag inte ska se på mig själv, men ändå.

Svårt har man att somna ibland om kvällarna, största orsaken är nog den hägrande permissionen och undrar man om det verkligen är sant att man snart ska få träffa dig mammivännen, och riktigt få klämma dig ordentligt. Det ligger nog en smula sanning i Sylvis omtänksamma varning, så det är väl nog bäst att vi vilar oss en aning före, för att nu inte bli alltför långa i nunan ”du veit.”

Ja, nu börjar det taga slut i fataburen, men äro mina tankar hos lilla ”hustruämnet” dagligen och stundligen. I drömmen ser jag för min syn en liten vrå där vi två - - - - som sagt så måste man väl sluta pratstunden nu, majoren sa i telefon att han kommer och hämtar ett paket som Häggblom haft med sig så man måste opp en aning före 11 i morgon bitti.

Kära hälsningar – puss och kram Din egen Matti poik!

Grabbarna hälsar så mycket!


Karjalan Kaunas

18/1 1942 kl 23.40

Älskade Lisen, Frid!

Tack för paketet som jag fick ikväll, så rart av dig att sända det nu just. Det är nog välkommet alltsammans, kakan var finfin den riktigt smälte i munnen. Jag sov länge idag må du tro, en smula längre än vanligt, huru länge vågar jag inte tala om. Steg upp och tog en promenad till Huolto tillsammans med Lundqvist och Biskop. Stannade där tills posten anlände, varefter jag fick en lastbils-chaufför att komma och köra hem mig mot löfte om en kopp kaffe. Han fick sig också en bit av kakan. Här rullar den ena dagen efter den andra, och finner jag till min förvåning att vi allaredan skriver 18 januari. Tänk vad tiden ändå går fort fast vi ändå ingenting här gör utan bara ligga och lata oss. Det är nästan synd och skam att så här bara ligga och äta och sova och sova och äta.

Igår hade vi majoren på besök här. Häggblom hade med sig några kilo smör. Jag ringde åt majoren och sa att han kan få ett kilo om han vill, och sade han att han kommer och hämtar det. Men jag sade att nog kan vi föra det dit åt honom. Men han sa att det går meddetsamma då han far ut i bilen. Alltnog han kom hit  och var vänlig och trevlig som alltid, tog i hand och frågade huru vi mår.

Då han skulle gå frågade han av mig, ” hur var det, skulle Englund fara på permission?”  ”Ja herr Major sa jag men jag väntar till turpermis i början på februari.” ” Nåja, sa han ni kan ju dubbla tiden då!” Du förstår en gamal var ju tacksam att såhär på ett bräde bli erbjuden 14 dygn. De du är nog alla tiders, eller hur! Men måste jag nog använda tiden och vara i Jakobstad också och hjälpa farsan, han har skrivit och har han mer arbete än han hinner med och ingen annan som arbetar än han.  Så nu kan du börja vänta mig när som helst efter att du får det här brevet, för kanske jag har rest då redan upp mot Vasa. Man vet aldrig. Om allt går som jag menar, så skall jag vara i Vasa på lördagskvällen nån gång.Men man vet ju inte hur det svänger sig här ännu.

Jag ska gå till kapten Spåre och låssas fråga av honom, för fast jag har majorens lov, så kan han känna sig stött för att man förbigått honom som chef, och skulle man ha honom till ovän hela tiden härefter. Man har ju varit inne så länge redan, så man börjar kunna det här så småningom, krigarlivet med sina många krumbukter med sina många fraser.

Jag hade brev ikväll från min kusin Gurli från Sverige, och hade hon skickat en chokladkaka i brevet. Det smakade må du tro alla tiders. Det är inte utan att man blir bortskämd härute med maten, huru skall man reda sig ex. med smöret därhemma då man här inte behövt snåla på det alls, utan har man nästan levt på surro (kaffe) och smörgås ända tills för några dagar sedan då det Biskopska svinet anlände. På matfronten ser det åtminstone ljust ut för vår del, så vi tycker och menar som så, att ”koma no hunger o dygn till, int svälter vi åtminstone”.

Pojkarna sover allaredan utom Lundqvist och jag som sover på dagarna i stället.

Ja mammi lilla, det ska kännas ljuvligt igen att få krama dig igen några ordentliga gånger, några skrev jag, nej många. Vad hinner man inte på 14 dygn, om det blir så många. Tänk att få lägga min kind mot din och viska i ditt öra allt vad hjärtat är fullt av. Vet inte huru jag ska orka vänta de här dagarna tills jag ska resa, men de går de också som alla andra. Skall försöka meddela med vilket tåg jag kommer, så kommer du och möter mig om det passar, visst?

Du behöver ju inte säga något åt Sylvi så kommer jag som en överraskning igen. Ja det blev ju ett brev i alla fall, kanske finner du här något korn värt att gömma på!

Din egen Matti

23.12.1941

                                         

Älskade hustruämnet mitt
                                                                            

Frid på jorden och mänskorna en god vilja
Dagen är slut och över himlens päll,                              
Natten sitt svarta sorgedok har fällt,                              
Men genom dunklet skymta vi däri
Stjärnornas silverbroderi
Säg mig god natt i denna stilla stund
Ännu jag ser din röda rosenmund
Jag till din stämma hänryckt lyssnar än
Säg mig god natt vi ses igen min vän

Säkerligen undrar du vadan denna poetiska ådra sådär mitt i allt sprungit fram, men har jag legat på rygg ikväll och läst dina kära rader om och om igen, och har jag svaret klart i mitt inre, hoppas att jag nu bara fär fram allt det som ligger på hjärtebottnen, för där finns myki, var lugn för det.

Tack raring för allt du skrev, tro inte att jag på något sätt blev pessimistisk, nej tvärtom kärleken bara ökar i oroväckande grad, de blir bara värre med dygnen som går, kan man ju säga med Calle Schewen fast han säjer visst åren han.

Du nämnde om de dåliga iderna som råda och allt det huvudbry som det vållar då du tänker på boet. I rättvisans namn så måste jag ju säja att jag nu inte vet så noga vad som räknas till det allra nödvändigaste, men det vet jag att det är en hel del saker, lakan, täcken, handdukar, örngottsvar, filtar. Ja det här är ju bara sängen, men den är naturligtvis viktigast tycker nu jag åtminstone, (fy skäms säjer du) ja, ja,Lisen, jag undrar nu bara, för jag har läst i en bok att i sängen tillbringar en mänska ena halvan av livstiden, så de så. Vi har ju inte hunnit så långt i vårt planerande då det gäller vårt framtida hem att vi hunnit få någon bild av ungefär huru vi skall ha ’et. Men, du Lisen, jag skall säga dej huru jag har det då det gäller också denna sak,  vårt lilla men kära gemensamma hem i framtiden om Gud ger oss någon, ja, jag har tänkt som så att vi inställer oss på att gifta oss så fort vi kan. Det kan räcka ett halvt år, kanske ett helt, vilket jag nu inte av hela mitt hjärta hoppas på (hela året) men om det är nödvändigt så älskar jag min Lisen, ”raring”, så mycket så jag tror mej kunna uthärda så länge. Men du min älskade vän, i grund och botten så tror jag av hela hjärtat att det inte skall räcka så länge som ett helt år fören  fröken Alice Pellas och herr Matti Englund blir unga herrskapet Englunds, eller kanske sångarevangelisterna broder och syster Englund. Det senare kommer jag att längre fram i brevet komma till.

Men vad tycker du om mitt förslag att lugnt och kallblodigt inställa oss för att gifta oss då tiden är inne. Du skall se att allting ordnar sej för oss, trots kristider, krig och djävulens onda anslag. He-te-kan står nu närmast på programmet, den går ju lös på en 2000 bagare, mycket pengar då man sådär håller dem i handen, men i grund och botten bara 2000 som sagt. Nog förstår jag att tänker man på alltsammans med en gång då det gäller giftas, och ser på, eller tänker på vad det kostar att i dessa tider sätta bo, så förstår jag att det nödvändigaste går lös på en 12-15000 men du Lisen, kommer tid så kommer råd, det är jag övertygad om.

Tack skall du ha älskade lilla Lisen för det andra du skrev. Jag måste säga att den sidan av saken, min kallelse, så har jag tidigare här ute inställt mej på att söka mej ett jobb och lämna platsen i ledet jag haft de senaste åren. Men vet du, nu har jag underligt nog då jag rigtigt tänker efter mera och mera tänkt mej in i förhållandet att vara en liten ringa vingårds-arbetare, och verka så länge dagen varar. Och är det som om jag skulle förstå vad Saga nämnde om i Jakobstad, att Gud har fört oss samman, du och jag, fast jag ännu inte kan se fortsättningen, så är jag övertygad att också det skall ordna sej. Märkväl att jag fastslår ingenting, det kan ju gå huru som helst, framtiden, den vet Gud allena och veta vi ju inte var vi blir ställda, blir det sedan för oss att bosätta oss i J –stad och vi skall dra oss fram genom livet som är det vanligaste, ut på de vitnande fälten. Allt det vet Gud alena. Men har jag sagt många gånger, det minns du, att vill jag att det skall gå mej väl i livet så skall  jag gå den väg Gud vill, och det känner jag i hjärtats innersta djup att jag vill. Men det finns ju mörka stunder då mycket annat vill överskyla de tankar man har i hjärtedjupet ex. synd, orättfärdighet, tidshändelser m.m.

Jag vet nog också det du nämnde om att det kan finnas saker och ting man möter som äkta makar då det nångång dragit ihop sej och blivit molnigt på kärlekshimmeln. Nog vill jag hålla hjärtedörren öppen och försöka räta ut det som är krokigt. Nyckeln har du fått från första stund den blommade för oss, kärleken.

Fråga mej bara om jag någon gång i framtiden av någon händelse tagit den tillbaka så skall du få den igen.

Summa summarum av det jag skrivit kan man väl sammanfatta i ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”, och” för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. Eller hur.
                                                
Klockan är nu över tolv och skall jag nu sluta med att berätta en episod som inträffade här på e.m. Låg på rygg och läste Veckojournalen då jag hörde det prassla under Häggbloms säng (han ligger efter kortväggen) jag titta upp och fick se ett par mössöron som titta fram över alla julpaketen. Sa åt Bäckman att han skulle ge sin parabellum vilken jag fick, riktade dit jag ungefär räknade att mösshuvudet skulle sitta och knäppte av med den påföljd att mösset blev huvudet kortare, kulan fortsatte in i Häggbloms packning och genom en skjorta.                                 

Ja nånting skall man ju roa sej med, hoppas du är barmhärtig och svara på raderna jag skrivit och inte låter mej vänta för länge, till dess så säjer jag väl puss o kram och Gott nytt år,  hälsa vännerna
                         
Din Egen Matti­ ----   poike

                                                                                             

Västervik 25.12 -41

                                        









Älskade min Matti!                                        

Frid i juletid!
                 
Det är juldag, den allra vackraste juldag man kan tänka sej. Termometern står på sådär en 14-15 grader och från en molnfri himmel tittar solen fram över skogstopparna i söder och undrade jag när jag, alla traditioner till trotts, sent omsider vaknade och drog upp rullgardinen och formligen bländades av all den gnistrande vithet som mötte min sömndruckna blick. Måntro ha dom det lika stämningsfullt julprytt nere på näset också i dag, hurudan är deras jul?

 Om du kunde se så vackert allting är, alla buskar, björkarna, alla träd rimfrostklädda, och du vet, sen när solen lyser över alltsammans är det nästan som en sagovärld och minns jag, som barn undrade jag varför man inte kunde plocka alla dessa tusentals diamanter. Och inför all denna renhet, vithet förnyas den inneboende längtan och hör jag sången från mitt eget innersta: ”Vitare, vitare, ja, vitare än snö…

Drogs nog här mellan min längtan ut, och lusten att skriva brev, resultatet ser du. Hade du varit här så hade vi nog tagit en av våra långpromenader eller, tror jag, en skidtur ut i skog och mark, så roligt det varit. Men eftersom det inte ligger inom möjligheternas gräns finner du mej här, väl ombonad, nedsjunken, hopkrupen framför brasan i mammas 70-års stol, varmt och bekvämt men mera primitivt vad min skrivställning beträffar. Som sagt, eftersom jag inte kom mej ut gjorde jag det såhär bekvämt för mej och tänker jag nu ta mej riktigt god tid efter all julbrådska och mina kort-och-gott-besök, och riktigt komma på lång visit, julvisit, och vågar jag hoppas på god behandling och ett vänligt bemötande, kanske det rentav vankas ett och annat gott så här till julen? Om det inte annars gör sej lika hopplöst omöjligt det här besöket som alla andra, jag menar om man alls kommer fram i tid. Har ännu inte fått något meddelande om brevens framkomst men, hoppas jag, postverket också är barmhärtigare såhär i juletid och kanske består dej med  flera på en gång nu att äntligen läsa, för det måtte de väl ändå ha gjort.

Så är det då åter jul igen och har vi här hemma åter en gång  fått fira den i lugn och ro, tack nu försvarskedjan i öster tänkte jag nästan säga, tack vare Guds oändligt stora nåd och barmhärtighet. Ty ”om Herren inte bevakar staden så vore väktarens strävan fåfängt”. Men hur tanklöst leva vi inte vidare, glömmande att tacka Honom  för all den nåd som beskärts oss.

Är hemma och jular, som du ser, och voro vi här alla från Brändö, i går kväll församlade runt det traditionella julbordet och saknades det varken lutfisk eller gröt, tårtan är kanske en aning mindre söt. Du borde komma och se så vacker gran vi ha, och tack vare elektriskan strålar den sin vana trogen, och julbocken (alias Frida) anlände också  och av gåvorna att bedöma ser det nästa ut som om han skulle haft reda på ett och annat. Förhoppningarna som rört sej i optimistens hjärna, eller hjärta, vis-a-vi he-te-kan, vet du, snart är det bara underlaget, stommen som fattas. Fick täcken utav morsan och lakanstyg tack vare Henrik, så kanske det också så småningom ordnar sej för Pinnebergs - - - så småningom.

Fast vet du, nog är det knepigt när det inte ges några licenser utan skall man ha kort till allting och borde man nu vara go-vän med många tanter och gubbar som inte behöva sina. Skriver och berättar det här ty förstår jag att det lika mycket intresserar dej, allt som hör till det gemensamma boet, vår drömda lilla vrå, och förstår jag att det också gläder dej varje liten småsak som hjälper förverkligandet av detsamma. Drömmen, vår lyckodröm, hur ska den kunna förverkligas frågar jag dock mej själv när jag i tanken rör mej där? Den är så verklighetsfrämmande, tycker jag , när man ser ut över världen, en värld full av hat och krig, nöd och fasa.

Allting är så ovaraktigt, det är endast ett som håller, som varar och består alla skiften igenom. Kände man ej att man ägde en fast punkt i tillvaron tycker jag att man knappast vågade taga ett steg ut i det ovissa. Har om och om igen påmints om vad du skrev om tvivlen som plågat din själ. Du, käraste, jag har själv plågats och har jag klagat inför Honom min nöd.. Kan inte riktigt ens för mej själv klargöra ställningen men numera plågar det mej inte mera. Det finns en som känner oss bättre än vi själva, och livets lagar och mysterier. Han känner vår svaghet men också vår längtan, och vi kunna inte med våra tvivel kullkasta fakta, undret som en gång skedde, julens budskap, och det evinnerligen gällande Golgata-undret. Det är det enda hållbara i en vacklande värld, och trotts vår svaghet vill vi också behålla tron på detsamma och släppa taget, hoppet, och har det ofta dessa dagar mitt under dagens jäkt, i kvällens stillhet, i min tanke, ur mitt innersta stigit som en bön:” Gud välsigne älskade Matti, lyft oss, bär oss, och led oss på rätta vägen för ditt namns skull ty till dig står vår längtan och vårt hopp, väck denna längtan så att där föds ett behov, hunger och törst efter din rättfärdighet, och hjälp oss att inte glömma Dig för varandra”!

Ja, du min egen Matti, det blev” ein langan epistel” det här och efter längden att döma borde det räcka för en hel vecka framåt. Men hoppas jag att det är förmildrande omständigheter, och orkar du så långt som till slutet kan jag tala om för dej att här finns en som just nu så intensivt känner längtan smyga sej över en, längtan efter Dej älskade Matti                 

viskar Din egen lilla Lis

Juldagskvällen 1941                                                 

Älskade Lisen lilla Frid
                                                                 

Skrev ingenting igår på julaftonen varför jag ikväll skall berätta en smula huru vi hitintills ha firat julen. Det började med att vi kl. 1800 hade aftonandakt med tal av Past. Näsman, samt körsång ute i det fria vid und.hållsavd. Högtidligt vackert med 3 st eldar vilka vi hade samlats runt i en halvcirkel. Detta räckte ju inte så alltför länge utan foro vi körandes och satte upp kaffepannan och kokade äkta vara. Lundquist har ju funktionerat till full belåtenhet, och doppade vi kan du förstå så att ”örona tollast”. Vi hade inbjudit J.sp. poikarna att deltaga i doppandet. Du undrar kanske vad vi doppade. Äkta fin stor gottagubbe med dina russin i, wienerbrödslängd med sylt emellan, tortor, småbröd. Ännu har vi kvar två st. masarinkakor som tillsvidare äro organiserade, men i morron så, om vi lever . . . Maten har varit bra, med skinka och gröt och frukt- eller russinsoppa. Dessutom var Bäckman och fick utav ”Huolto-Jussi” en stor bit rullsylta, 11/2 kg på 4 man, du veit. Nästan så det vänder sej i magen på mej nu då jag tänker på alltsammans. Nu har vi en sats gele, ganska orörd, så att du ser, inte har vi vad maten beträffar blivit vanlottade, jag glömde visst nämna en c:a 1 kg. sik som vi halstrat i smörpapper. Nu tror jag du känner vattnet i mun, det så kallade snålvattnet . . .

Jag glömde visst att tacka för brevet jag fick av den 21.12. Såg i en förteckning från V.sk distr. mitt namn, det gällde paket, tackar på förhand, det har inte kommit fram ännu, men det kommer. Hoppas att du fått mitt brev som jag skrev i förrgår.

Ja du Lisen kära, nog känns det litet underligt att vara så långt borta  ifrån dej i dessa juletider. Få se huru länge det räcker fören vi, om vi leva, få fira julen tillsammans, månne -42 Gud give det. Vet du det kändes nog en aning besynnerligt då våran adj. mitt i allt blev så underligt tyst och satte sej en smula avsides, och då vi talade med honom så hade han tårar i ögonen, han längtade efter sin Ingrid.

Vi hade det så vackert här med tindrande julgran och annars så tyckte man att det var ljust och trevligt. Nu är det ju som sagt  3dje julen jag är borta hemifrån och jag vet inte, men det är som om man stålsatt sej för alla känslor då det gäller alla ni kära därhemma. Alice jag känner att du kommit till mej med all din kärlek och har längtan gripit mitt hjärta. Vet inte huru det skulle gå om man inte på något sätt, då känslan vill bli en övermäktig, börjar tänka på nånting annat

(Slutet på brevet är borta)

V: vik 27.12 -41
                                                 
Käraste Matti! Frid!

                                                                                                                                 
. . . . . . . . . .  och julen varar intill påska. Ja, så ljuder ju den ständigt återkommande julvisan, men tror jagvi nu få ändra på den och skriva förlovningen, festandet menar jag, varar allt intill påska.

Det är lördagkväll hemma i V: vik och här ha vi som bäst suttit och inmundigat kaffe med därtill hörande dopp. Man har ju inte fått någon levande ro sen den beramade tilldragelsen för dessa förlovningskaffe-aspiranter eller var det tanter, ty inslaget här består enbart av det feminina. Och tycker jag är det inte mer än rättvist att du också får vara med på ett hörn, får en släng av sleven, ty det måste du väl i alla händelser i sanningens intresse erkänna att det är du som är upphovet, skuld till det hela. Och som tack för den kaffeskvätt dom nu pågrund därav fått såhär alldeles extra tycker jag att dom också kan bestå dej på litet extra, därför fortsätter . . . . . .

Jaha, man blir väl tvungen att bikta sej så smått angående den här s.k. bjudningen, för vet du inte skulle hon alls förstått eller haft så pass mycket vett om man inte indirekt bjudit ut sej själv. För att fatta sej kort nu så kan jag meddela dig att vi alla här trivdes ypperligt, ehuru vi saknat en viss ”länk” i det hela. Nu vet jag faktiskt inte något mer för denna gång varför fortsättning . . . 

Frida: 
I anslutning till ovanstående sammandrag ger jag följande utlåtande:        
En massa malätna gamla ungmör här sitta          
Och ifrån glasbergets hala toppar ren titta   
På Lisens strålande glada uttryck vid tanken   
På alla slantar ni sen ska samla på banken                                  

Skrället alias von Sidensvans

 Bevittnas:   Aili Storm Elin E.
                
Ett Godt nyt år med frid på jorden  önskar Hulda

Helsa Pastor Näsman                                                                                                                                                              



Bungalowen 28.12.41                                                

Älskade  Mami min

Stockljuslampan har slocknat för natten och har det tystnat så småningom härinne. Jag låg och tog mej en tupplur och höll det gå på tok med mitt skrivande för ikväll. Men nu efter det jag haft pannan på glöden och druckit en skvätt känner jag mej pigg och kry. Fick kortet idag av den 23  var det visst dan före dan, tack skall du ha raring. Det syns nog att hjärtat veknat för att brevena dröjt så länge, men nu har jag fått utlåtandena från dina svaga stunder, som Julle brukar säja, hoppas du fått dem jag skrivit från dylika tillfällen.

Ikväll har jag suttit och skrivit Litteror åt dom som skall på loma, nog känns det ju en smula visset att sitta och skriva åt en 60-70 st. lyckliga som får fara hem till sina gummor.

Nu skall det ju bli inskränkningar i fältposten, men har jag i min ägo 8s. röda fina lappar vilka säga mej att 2 st. söta brev i veckan under jan. kan jag vänta utav henne, hon alena som jag väntar brev av. Dessa fyrkantiga eller avlånga påsar med en för mej kär handstil på, som får hjärtat att skutta i ojämnare takt för varje gång jag får ögonen på dem vid den allmänna postutdelningen. Lundquist och jag är överens om att fast ingen i hela världen skulle skriva åt oss bar hon med H. skriver så då så. . .

Alltid har det inte varit på detta sätt, men har det kommit en liten bågbärande liten man och skjutit prick där inne någonstans i hjärtats mest känsliga rum och träffat en dallrande sträng som oavbrutet vibrerar i en jublande ton och skänker lycka åt hela ens varelse. ’När de ä så här när man är kär när man är liten,hur blir det då när man blir kär när man är stor’, Ja säj de.

Minns du käraste då vi de allra första gångerna sutto på Olympia och sakligt resonerade och planerade för att inte göra några misstag. Det var den ringa begynnelsens dag då ännu, och trodde vi inte alltför mucket att det skulle sluta med två st. gyllene bojor, nej, vem av oss skulle ha vågat tro det, inte jag. Jag vågade inte ohppas på att nån mer gång kunna lska hängivet och trofast. Men älskade Lisen, nu känner jag mej älska mera än nånsin förut, och på ett helt annat oförklarligt sätt, också ”Älskad” troget och hängivet odelt. Tack Lisen vännen min för all din kärlek, hoppas att du aldrig i livet skall bli besviken på mej. Måtte Gud i sin stora nåd hjälpa oss därtill.

Nu sitter jag igen och skriver allt detta med blicken mot en trevlig munter brasa i spisen, allt verkar så fridfullt och tyst härinne. Detta är ju de sista timmarna av ett händelserikt år, med för oss många ljusa vackra minnen med kulmination den 6.12.41 eller hur. Man står frågande vad har 1942 i sitt sköte, månne för oss stillestånd i kriget eller  fortsatt oviss kamp. Gud give det föregående alternativet, ”Blott en dag ett ögonblick i sänder, o vad tröst evad som kommer på . . . ”                                      

ditt framtida hopp       Matti                             

P.s. Paketet kommer i morgon bitti. Affe har ju varit i J: stad,

Vet du möjligen hans närmaste framtidsplaner? Han far väl till Hangö så fort han kan. Har Rodney varit hemma, eller Bertil, har han skrivit? Hur mår Saga? Har Söderman sagt nånting ännu? D.s.

                                                                                                               

30.12.1941                                                

Älskade Lisen                                 

Vet du vad klockan är nu just då jag börjar brevet, tio min över 2. Inte tror du att jag är alltför klok och det med rätta. Jag läste en mycket intressant bok och nu just har jag läst ut den. Hade dessutom satt mej i sinnet att skriva några rader till dej eftersom det inte blev av igår, hade näml. så mycket jobb för en gångs skull, skrev näml. en lång dagorder. Julle är ju borta och han brukar annars sköta om de sakerna. Jag hör poikarnas jämna snarkningar, Biskop kom idag från loman, ganska trött och slut, magrat hade han också men det är inte att undra på då han är nygift. Har haft kaffepannan på glöden, vi kokade tidigare i kväll rigtigt ren och starkt kaffe så jag har suttit här och pimplat kaffe  och vet du vad, jo ätit av kakan jag fick av dej. Tack raring för paketet du sände, också för brevet du skrivit, på juldagen var det visst.
Jaså julgubben var så snäll mot oss, var säker om att jag är intresserad av varje bidrag till boet som kommer. Stommen til he-te-kan(= en slags säng!) skall nog också komma i sinom tid, var lugn för det.

Hoppas du fått mina brev som jag sänt dej. Hörde hemifrån att bonden Pellas skulle vara i J: stad över Nyåret, far du dit? Hörde också att vi fått en kopparpanna av Englunds. Du – det är inte så mycket som fattas nu mera, ja en såndär du vet som man brukar servera risgryn i på en plats i svenska Österbotten, vanligen så är dess rätta plats under he-te-kan, ”du veit”.

Älskade mami min vad jag om dagarna längtar efter dej, på nätterna också, kvällarna i synnerhet. Hälsa Ellen att jag skall nog svara på brevet så fort jag hinner, skriver mer nästa gång
                                                  
Din Egen  Matti                                                                                 

Ha överseende med raderna de är ju så sent

Bungalowen 15.12. 1941

                                                              
Älskling

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal
fruktar jag intet ont, ty du är min sköld och skärm

Om du visste min Egen lilla Kicka vad jag just nu har långsamt efter dej. Det hopplösa är att man inte ser någon ände på detta elände. All denna sysslolöshet går en på nerverna, varje dag är den andra lik. Nu närmar sej julen med stormsteg, och här skall man ligga och ruttna bort långt ifrån dej älskade vän. Klockan är nu över elva igen, men det är nu först som man som man rigtigt vaknar. Jag har legat på rygg i britsenoch läst en bok, men alltemellan har mina ögon sett upp mot fotografiet jag har fastsatt i övre britsens botten. Och då har jag viskat några ord till dej, och i tanken har jag vistats däruppe i Wasa hos dej där du nu just håller på och går och lägga dej och så klämmer jag om dej hårt men varsamt, resten känner du ju till redan. Alice, vännen, tänk om vi finge vara tillsammans några korta minuter nu just ikväll när snön piskar igen gångar och vägar och kölden knakar i knutarna.

Julle och Bäckman har farit till en förläggning några km härifrån, de hämtades i bil, de var en som kom från permis och hade litet dryckjom med sej, så levs livet här av dem som inte förstå bättre. Jag satt just en stund framför brasan med gitarren och sjöng ’Lägg din hand uti Jesu hand…’ Du Lisen nog ville jag alltid ha handen där, men du känner ju och vet mina svagheter bättre än någon annan, och inte är det alltid så bra som det borde vara, men jag hoppas att det skall bli bättre.

Idag hade jag ett brev av Einar Ekberg, och det var rigtigt trevligt skrivet, jag kan ju sända det åt dej så får du läsa det. Från hans sida var det nog en prestation att skriva brev, för han är känd för att vara lat då det gäller sånt, det klagade åtminstone Fredriksson.

Nu är klockan precis1så nu måste jag sluta för denna gång mina rader. Ännu har jag inte fått något brev ifrån dej, men hoppas jag på morgondagen. Slutar mina rader för denna gång med många kramar, och du vet k.

        

Må väl  önskar din stora gosse   Matti

                                                                    

Brändö 16.12 -41
                                              
Käraste ”lilla Matti”! Frid!
                                                                
Det har visst gått fler än en dag sen du senast fick en hälsning härifrån men hoppas jag ändå du inte hunnit tänka alltför mörka tankar om lilla fästmön. Tror annars det är ganska längesen man varit en sådan flitig brevskrivare som den senaste tiden. Har suttit här varje kväll och präntat, och ändå har man inte sett skymten därav, klagar du? Stopp där, visst fick du välan ett? De senaste kvällarna har jag offrat åt mina bägge bröder därute vid Svir någonstans, och söndagen tog hela min tid med att greja fram litet julgotta åt dem, ty dom lär knappast få någon jul fast vi smått gått och väntat att Georg, så pass till åren kommen som han är, så småningom skulle slippa hem, permitteras helt och hållet, men det tycks sitta hårt nu igen. Skrev åt Rodney också här en kväll, och vet du vad jag gjorde här igår? Naturligtvis skrev jag brev, så som du hör är man en väldigt upptagen ung dam. Offret för mina utgjutelser, mina tankar var just densamme som i kväll, men tror jag nog det här, på grund av omständigheterna, den långsamma kurirens framfart, anländer tidigare.

Henrik går här och morrar över min brevskrivning. ’Det sitter allt i ett, har varken början eller slut’, påstår han, och tror han det är du som drabbas av dem alla. ”Stackars kar”, mumlar han och Sylvi kommenterar det hela och säjer ”Ack den kärleken, den kärleken”.

Annars har livet så småningom återgått till det normala, självaste postiljon har återgått till gamla vanor och börjat titta in med ett och annat frontbrev. Väntade så säkert brev i dag, tack för att jag inte behövde bli besviken i min längtan, tack för raderna, hälsningarna från er alla. Tack vare skissen du gjorde av korsun och detaljer ur livet i densamma tyckte jag mej så levande se er alla där, när jag läste ditt brev. Med anledning av förevisningen av lilla fästmön hoppas jag du, din vana trogen, kom ihåg att i och för undvikande av några felföreställningar angående hennes värda person, för poikarna påpekade sanningen angående detsamma ”he’ va’ tå’ en så ung”

Annars har vi fått tillökning bland våra gåvor. Var ute och luffade med Frida igår på julbestyr och rätt  som det var hamnade där ett paket i min väska, kakfat av nysilver, riktigt nätta, om vi få någon användning  för våra spadar och fat blir en senare fråga.

Det var rätt så påkostande att luffa på tomma magar så till slut fann herrskapet för gott att kila in i närmaste köttbutik och köpte vi en halv meter buskorv. Om du visste så gott det smakade, och vilken syn att se när vi sutto och stekte den sedan. Receptet ja; trädde upp halvmetern med bägge ändorna på brandstakan* och glödstekte den i kakelugnen. Enkelt, primitivt och praktiskt, rekommenderas såsom varande mycket gott.                                     (*eldgaffeln)

Det börjar visst bli den tiden när ni först riktigt hunnit vakna och håller edra kommentarer och föredrag och piggar upp er med äkta kaffe, nej surro, menar jag.

Har nog litet otalt med Julle där, men tror jag vi återkommer och säjer ett ”på återseende”. Får väl snällt krypa i säng för att någorlunda vara i form i morgon, och tror jag jag säjer God – Natt, trotts att jag med avseende på den här ovannämnde nog lider av skrivklåda, men ”än kommer dag, än är ej allt förbi”; för vidare befordran.

Det blev nog nästan kilometerlångt det här, och med beaktande av detsamma tror jag nog som Henrik ”stackars kar”! Slutar därför mitt andragande och innesluter mina varmaste hälsningar från

                                                

Din egen lilla Lis.       

Bungalowen 18.12.1941

                                                                 
Käraste Lisen min,
                           
Lag dej upp nu och skriv åt Alice nu sa Lundquist nyss då jag låg och läste på britsen. Klockan är någon min. över tolv och de andra poikarna sussa redan med jämna andetag. Julle reser i morgon bitti hem till sitt bröllop och Biskop far hem till sin lilla gumma, samtidigt som han skall försöka få hamstrat åt oss ett av varje.

Julen närmar sej med stormsteg och har dom redan börjat med några små förberedelser här. Vi skall till und.hålls.avd. på middag där det bl.a. skall brännas stora lägereldar, samt något program bjuds det väl också på.
        
Ja vet du Lisen lilla vännen, inte vet jag vad jag skall börja slå på då det inte kommer något brev. I dag kväll var jag övertygad över att jag skulle få höra nånting från dej, men förgäves, så nog blev jag en aning lång i nunan. Nog måste det vara fel i postgången för inte skulle jag tro att du med flit låtit mej vänta så här länge. Ärligt sagt var jag nog en smula på dåligt humör igår, och poikarna retades ännu till, att nog har hon glömt dej redan m.m. Men jag får väl vänta på bättre lycka i morgon kväll, får jag inte då brev så vet jag inte vad jag skall göra av mej. Jag hoppas att du försöker skriva så mycket du kan, nog vet jag att det är svårt ibland, och man tycker att man ingenting har att skriva, men det finns ingenting som uppväger det att få brev av dej. Jag längtar så efter dej och vågar inte släppa tanken lös rigtigt, för  då kunde man inte leva här. Man får ju leva på hoppet om nästa permis som man får nångång efter en 7-8 veckor, hu då så lång tid.

Nu vaknar Julle, han har föresten inte sovit heller, och nu dansar han här i bara kalsongerna och nu vaknar Biskop och beslöt vi att koka en kastrull te. Klockan går mot ett, men vi får sova i morron.

Slutar nu med många

kära varma hälsningar                                

Din egen Matti

Ps Julle ber om sina hälsningar????

                                                                                                   

Brändö 21.12 -41

                                                                
Du käre efterlängtade! Frid!

Sådant umgänge, såna seder! Det kunde jag nästan säga vad min brevskrivning beträffar i kväll ty när jag ser på klockan så är den redan halv tolv, alltså riktigt er tid och efter det förstår du ”umgänget fördärvar goda seder”

Vet inte riktigt vad det är fatt med din Lisen i kväll, vad det är som gör att hon trotts den sena timmen inte riktigt vill komma i säng fast jag egentligen kanske inte riktigt borde skriva brev i kväll. Detta på grund av att stämningen därinne nu just harmonierar mera i moll än i dur, varför? Skall jag nu berätta allt, alltsom plågar mej, Matti, kära du, vet du månne varifrån den härleder sej denn oro, denna molande värk av längtan som just i kväll så fängslat och gripit mej, och känner jag mej som en enda stor längtan. Matti du, vet du att tösen din har lessamt och känns det ungefär som när du reste, en enda stor tung klump där ungefär där jag antar att hjärtat borde befinna sej. Här sitter jag nu och tömmer ut, vänder ut och in på hela innehållet ja, såhär är det understundom och undrar jag varifrån det härleder sej. Kanhända är det tanken på julen som gör en såhär lite melankolisk till sinnes och skulle man så gerna vilja ta i och rubba litet på förhållandena, eller kanske beror det på att där nere på näset finns också en vars längtan strcker sej milsvitt långt, hem till 

Din egen väntande och längtande Lisen.

P.S. Tack för alla brevena jag fått och hoppas jag du äntligen fått
något livstecken härifrån.

Brändö 22.12 -41

P.S Du har väl fått mitt hopp-lösa brev av igår,
dubbelt så hopplöst ifall du inte fått det.
Tycker det är så hopplöst länge sen
du for så du kunde                
snart komma hem           
till din väntande                     Min egen stora lilla Patti !
längtande                                                                Frid!
Mami                                

”Ett förvåningens finger i häpnadens mun”, så ungefär kunde  jag nästan säga om mej själv vid mottagandet av brevet, kortet med de fem ordena jag fick idag. Sannerligen jag begriper mej på det här och förgäves har jag brytt min hjärna och funderat utan resultat. Om du kunde höra Henriks jeremiader och Sylvis kommentarer så förstode du nog att orsaken till den här förstoppningen lär du nog få söka på annat håll ty, som sagt, ’hon gör nog ingenting annat än skriver brev’, men vart, det övergår min horisont eftersom du inte sett skymten av dem. Det är visst dåliga förbindelser du gjort, stackars min Matti, som så ofrivilligt hamnat på sträckbänken.

Du, jag förstår dej så väl när jag tänker på hur det varit om jag på hela denna tid sen du reste inte fått en enda rad, inte ett livstecken från dej. Misstänker att det nog inte varit mycket bevänt med Lisen din nu och är jag glad att det inte varit något avbrott på förbindelsen hit uppåt, tack skall du ha för dem alla och hoppas jag dom gör bättring på vägen neråt också, fast så många som du skrivit orkar jag nog inte med, och hade det inte varit för de fem ordenas skull hade du nog blivit utan i kväll.

Har varit i bastun, fin och nyskurad, röd och grann som en nyutslagen tulipan och sömnig som bara va, men undra på det när man sitter och skriver brev till tolv och mera om kvällarna. Innehållet får du bedöma efter klockslaget. Sanningen att säga var det nog de fem ordenas ”framsida” som bevekte mitt hjärta. Jag föll till föga, men som sagt, innehållet efter klockslaget.

God Natt, och dröm om ---------- Din Lisen

Brändö 11.12. -41                                      
                   
Min egen älskade Matti min !

Det är torsdag kväll och här kommer jag nu, Matti, till dej med hela mitt hjärtas kärlek och längtan. Det var visst så att jag skulle skriva i går kväll och tänkte nog börja, men vet du, det blev till ingenting. Följde dej i tanken på färden ja, tack för kortet med raderna som kom idag. Nu har du väl nog ändå nått målet, anlänt välbehållen till bestämmelseorten hoppas jag och hunnit värma dej ordentligt efter den kalla, långa och säkert otrevliga färden. Undrar om det är ett likadant hundväder därnere? Om du visste vilka massor av snö det kommit sen du reste, och när jag hör hur snön blåser och snor om knutarna kring mej.

Sitter här vid bordet med ryggen mot brasan och mitt öga möts av idel dyrbara minnen. Ännu tillsvidare får allt stå kvar orört som då när du reste, det minner mej om allt vi haft och äga gemensamt och det är som om jag på så sätt hade dej närmare här hos mej. Ditt fotografi står där mitt bland alla gåvorna  och när jag ser på det hör jag inifrån mitt eget hjärta om och om igen en viskning, namnet, som för mej blivit kärare än alla andra namn på jorden. Osökt dras blicken därifrån och ner till vänstra handen, ringen du gav mej, den övertygar mej ytterligare om verkligheten av den korta lyckliga tiden, och när jag sluter ögat känner jag nästan hur skönt ni ha det, där ni kanske som bäst sitta församlade runt en flammande stockvedsbrasa och undrar jag huru månne har min Matti det nu, sitter du nu just också kanhända och skriver, längtar efter din Lisen?

Matti, käraste, har inte förut som nu erfarit och kännt all den mäktiga känsla som så intensivt gripit mitt hjärta, nu först börjar jag förstå hur helt och odelat jag är din. Min kärlek, den känner jag med varje fiber i min varelse där jag nu sitter och tankarna oupphörligt kretsa kring upplevelsen, allt vi äga tillsammans och att allt är verklighet, det får jag väl så lov att tro när jag, alltemellan jag skriver, låter blickarna vila på allt här som av olika orsaker ibland blir mera tunnsått vad brevena beträffar, så hoppas jag ändå du vet och känner att min kärlek följer dej, i tanken, i drömmen  –  i bönen.

Framtidsdrömmen, du Matti, hur gärna ville vi inte mer än en gång , så att säga glänta på dörren för att se vad som ligger gömt och förborgat i det lilla ordet som rymmer hela vårt liv, kort eller långt, vår framtid. Ha vi en framtid och huru skall den te sej? I tron, i hoppet bygga vi våra drömslott, ljusa, vackra, starka och förblivande.  Men vi har ändå en allvis Gud och ligger det inte i vår mänskliga natur att kunna lyfta på slöjan som döljer framtida öden. Ljusa eller mörka vilja vi dock i dagar som ligga framför, lägga våra svaga händer i en allsmäktig fadershand och bedja:   ”I din hand och ur din hand, solljus och skugga. Fräls oss, hjälp oss, och led oss på rätta vägar för Ditt namns skull”.  Tänk ändå om man inte ägde en Gud i denna tid av ovisshet, när allting vacklar, vilken börda för alla dem som inte kunna gå till Honom i sin nöd utan måste själva bära hela tyngden av sin sorgebörda. Är det än svagt och vacklande understundom, vårt kristendomsliv, av nåd får vi ändå höra honom till, i Guds underbara, outsägligt dyrbara gåva, frälsningen i Jesus Kristus.

Jasså, Lundkvist skall få äran att bli hovbagare till ditt bröllop. Du Matti, jag undrar om man alls har några utsikter att få vara med på ett hörn - - - - för kakornas skull, förstår du väl? Med hopp om ett gynnsamt svar per omgående, snarast möjligt - - -
                                                    
önsk. ”Kakaspiranten



Bungalowen 11.12.41                                 

                           
Käraste vännen min.                   

Det är väl bäst att jag börjar med brevet nu så småningom så jag får det färdigt nångång ikväll. Har just satt kaffepannan på glöden och väntar på att det skall bli färdigt.

Vi anlände sent om sider till bestämmelsestationen i morse ½ 10 tiden, jag fick tag i en av Tigerns bilar och så var vi på väg hitåt. Jag var inne hos fältväbeln då Julle, Lundqvist och Biskop kom instigande, du kan tro att det blev ett liv. Julle for genast i telefon och sa åt Häggblom att han skulle sätta upp kaffepannan. Så for vi med hästen hit ut till Bungalowen. Du kan vara säker på att det blev ett frågande och ett diskuterande, och vad vi skrattade sedan. Nu har jag just druckit kaffe och sitter vi bänkade här runtomkring bordet. Nog har vi det här på samma sätt som då jag for, på efterm. har jag legat och sovit och rigtigt tagit igen mej.

Det är underligt huru man går och småpratar med dej för varje gång mina tankar går dit upp till dej. Men det beror på att hjärtat är fullt av ljuvliga minnen. Jag har nu spikat upp ditt fotografi ovanför huvudet, så jag rigtigt kan ligga och samtala med dej. Var så säker att du blivit granskad och ventilerad, hann knappt innanför dörren fören Julle ville ha fotografiet, han stod länge och såg på dej och så sade en av gubbarna ”Ser du att det är nånting rent över henne”.

Ja, mami lilla, nog har jag så lessamt efter dej, tänk huru lyckliga vi skulle vara om vi finge vara tillsammans varje dag, kanhända kunde vi inte bära all den lycka vi då kände. Om Gud vill så skall det väl randas en dag då jag får lägga kläderna som jag nu burit de senaste 5 åren, och ikläda mej andra civila kläder.

Nu sitter alla här i korsun, så när på en, och skriver hem till sina kärestor och fruar. Julle skall ju hem och gifta sej till julen så han går här i ett sällhetsrus och bara väntar på dagen när han skall få resa.

En massa brev hade jag som väntade på mej. Ingemar hade ju äntligen behagat svara, han berättade att de sålt Bredden och flyttat till en villa utanför stan. Han hade börjat skriva redan nångång i början på nov. men av många orsaker så hade han inte fått det färdigskrivet.

Under tiden jag varit borta har dom fått Lottorna hit till Sektionen, finska är dom, så jag var inne i serveringstältet och tog mej en titt på dem. Men de äro på underhållsavd.  och vi har två km dit, så nog får vi koka kaffe eller surr åt oss själva för det mesta.

Nu börjar det ta slut i fataburen så jag måste väl sluta för ikväll.

Julle vill egen händigt skriva sin hälsning, för övrigt så hälsar dom alla till dej, men tusen gånger mera av honom som  är så lång men liten!

Din egen Matti

.     

... Alice får brev av sin äldste bror.

11.12.41.

                                              
I den staden Svir!
                                             
Lilla syster Lise!
               
Såg igår kväll i Vasabladet med ”lindrig” förvåning att du förlovat dej med din Matti. Uppriktigt sagt hade jag inte trott att saken hade avancerat så långt ännu, som till förlovning, men vad sker inte i krigstider. Och vad vet store bror på hemmafronten. Det är ju roligt att du funnit en livsledsagare, som du känner så för, att du vill älska honom i nöd och lust, och därför må du få mina allrasomhjärtligaste gratulationer.

Hoppas att jag snart slipper hem och får göra bekantskap med karn i fråga. Du frågade en gång för flere år sedan hur det var att vara riktigt kär. Vet du det nu? Inte för det att kärleken mellan en man och en kvinna skulle vara borgen för ett lyckligt samliv, det skall nog andra faktorer till också, men nog är det bland det bästa som kan hända en här i världen, att bli älskad och älska någon, ungefär som sig själv. I regel vill man, sorgligt nog, älska sig själv mest, och älska för att bli älskad. Summan av mina funderingar skulle väl bli denna: Ett hjärtligt lycka till, och måtte Guds välsignelse följa er.

Detta sitter jag och skriver helt mänskligt och anständigt vid ett bord, ett riktigt bord! Det är en så ovanlig lyx efter att i snart fem månader levat fält – och tält – och korsuliv, då man alltid fått sitta nedhukad nånstans med skrivpappret mot knät. Vi flyttade nämligen igår från fronten hit till denna barack – och kåkstad. Meningen skulle vara den att vi som äro äldre skulle sorteras bort från de yngre (åldersstrecket före 1912 födda) i och för en eventuell hemförlovning. När detta skall ske är ännu förborgat.

Ryktet säger: till jul. Men faktum är att ingen vet någonting. Vi räknar på knapparna: slipper, slipper ej, slipper, slipper int, ungefär som vi gjorde som barn. De som kommer att lämna hit pärra emot och vi återigen försöka att vara så optimistiska som möjligt. Slipper, slipper int, slipper –––  

Eljest är ju världen en enda rykande, lågande brand nu, och vi i krig med halva, fast just nu inverkar detta knappast på oss, men framtiden – hur ska den bli? Finns det någon framtid? Utan krig och hat? Arma mänsklighet, för vilken vi i snart tvåtusen år predikats frid och frälsning, och så detta –––   Det är på något sätt så hopplöst.

Emellertid, en möjligast trevliga god jul med klappar och julbock.

Bertel borde få hinna hem, han har så kiva julbockshelskägg

(a la farfar) Må så gott
                           
din broder Georg.

Bungalowen 12.12.41
                           
Käraste Kissemissen. Frid
                                                                                                 
Nu har en dag gått sedan jag återkom från permission och börjar jag redan fundera på huru länge det skall räcka till nästa. Aj, aj, du Lisen, vad skall detta bliva till om det börjar kännas på detta sätt, nog blir det olidligt att ligga här och vänta. Poikarna bereda ju sej på julpermissionen och det är nästan så man känner sej avundsjuk, men det står ju att du skall inte hava lust, och det kan man väl säga i detta fall. En av våra poikar som berett sej på att slippa hem fick back idag ... Biskop heter han och är nygift, stackars grabb, han var nog en smula på dåligt humör, men det börjar nog gå om så småningom.

Sysslolösheten vill ju göra att det blir så lång tid, så man håller på att så småningom falla in i gamla gängor nu igen, att äta, sova, och läsa, men vad skall man göra. Det råder annars ett gott kamratskap ibland oss här, och det är roligt, inte behöver vi gräla och äntra nånting, utan komma vi väl överens, och det är en god sak. Julle har varit dejour idag och har han varit halvt förargad över den myckna disken, men vi har tröstat honom med att nog behöver han lära sej nu, då han skall hem och gifta sej. Då han frågade majoren om han inte möjligen kund få permission till julen, sa majoren bara att han får så många dygn han vill, så han far nu på 16 dar.

Det harmar mej att inte också jag var till majoren, nog hade jag nu fått åtminstone 10 d. men nu är det försent att stiga tidigt upp. Annars har dom nog samma seder här som då jag reste, näml. att stiga sent upp och sent i säng, den var visst 3 tiden senaste natt då vi lade oss.

Jag skrev brev åt Ingemar sedan jag skrivit åt dej, och mycket skrev jag, fyra såna här blad, bli nu bara inte avundsjuk. Han hade skrivit ett så långt och trevligt brev åt mej, bl. a. nämnde han att jag har 20 kr innestående hos honom från nån affär vi hade tillsammans i somrast. Skrev till honom att han skulle prenumerera på Stockholmstidningen åt mej för ett halvår. Så sände jag en hälsning genom Härolden också på samma gång. Hade också brev från Sara Lindqvists hem i Eskilstuna, jag skrev dit en gång, och blev de så glada över att få höra nånting från mej.

Hade också ett brev från Älvängen nära Göteborg, det var en av ungdomarna där som i somrast lovade i Mullsjö, att skicka äpplen åt mej till julen. Nu går det ju inte för sej då det är exportförbud. Men hade dom vänt sej till den välbekante hovpredikanten Been, du vet, som samlat in så mycket till Finland, han lovade att ordna saken, så få nu de huru det ordnar sej med paketet. Rodney hade jag också brev utav, men visste han då ännu ingenting om förlovningen. Tänker mej nog att det blir liv i gossen då han får se Vasabladet.

Det håller på och smäller i knutarna nu, så det blir nog kallt i natt, jag ser på dörrhandtaget att det är nästan vitt av rimfrost, men brasan sprakar så muntert i spisen, och känner jag doften av nysskokat kaffe. Poikarna håller på och leker med kort och Julle och jag skriver vi till våra respektive flammor, vi har det så trevligt och gemytligt tillsammans, men nog sakna vi allesammans våra kära. Tänk du Lisen vad vi vore lyckliga om vi finge vara tillsammans. Har försökt tänka mej huru dom har det som alltid fått vara tillsammans under förlovningstiden, nog måste det vara rena himmelriket. Här skall vi andra stackare måsta vara borta ifrån varandra och leva på minnena av de alltför korta stunder vi fick vara tillsammans. Men vi får glada så länge vi får leva på hoppet att en gång få mötas för att vara tillsammans till dess att döden skiljer oss åt. Tänk vad oändligt mycket det ligger i de orden, ett helt långt liv fyllt utav möda och arbete. Nu drömma vi om kommande lyckliga dagar, men tiden vi leva i är så ond. Det enda som lönar sej är att ha lampan brinnande. Jag vågar inte tänka på huru det skall bli sedan nån gång då det blir slut på detta. Får säga som Julle att det finns två möjligheter.

Men vet du Lisen, jag känner mej så trygg att veta att det nog skall ordna sej på bästa sätt för oss, blott vi äro lydiga att gå den väg som Gud vill. Nu för tillfället vet jag inte vad som är hans vilja då det gäller mitt liv, vårt liv, men tids nog kommer väl den dag då vi skall stå vid skiljevägen, väljer vi då rätt, så har vi ingenting att frukta. Du vet ju att jag är mycket optimistisk av mej, och ännu minns jag inte att jag skulle ha kommit på skam, om jag handlat efter min övertygelse.

Nu skall jag sluta för denna gång igen, det blir väl snart dags att vänta på brev från Vasa.

Käraste hälsningar och många kramningar

sänder din Egen Matti



Bungalowen 13.12. 1941                                                     

Dulle vännen min,

Eftersom det är tid för brevskrivning skall jag också skriva några rader till dej min egen lilla kicka. Klockan går nog över tolv, men det är som om vi nu först började vakna rigtigt på alvar. Kvällen har gått hastigt, vi har nämligen haft främmande här. Pojkar från Tigerns som förut hört till kommandogruppen har varit här, dessutom kom löjtn. Lillkåll och majorens chaufför hit. Nästan som om dom anat att Lundquist hade bakat, för det har han i eftermiddags, rigtigt fin bulla. I brist på socker lade han honung i, som vi får i ransonen, gissa om det smakade. Efter det pojkarna gått lade vi upp en ordentlig kaffepanna till, med rigtiga bönor i, så nu har jag suttit och stormdoppat och oj vad jag är mätt nu just. Men det är bara Lusia engång i året, så vi kan kosta på oss en smula extra vid högtidligare tillfällen. Annars så mår vi nog så bra här allesammans, till ännu då vi är så här på sidan av dom andra, så vi får vara ifred, för oss själva, och ingen kan kontrollera oss huru vi lever och sover.

Vet du min käraste, nog längtar jag så efter dej, så inte vet jag huru det skall börja gå att vara här. Tänk om jag skulle komma hem igen ett tag, men tyvärr går det nu inte för sej, utan får jag i tanken krypa bredvid dej i sängen och linda armarna om dej.

Julle, han frågade om jag måste ha händerna ovanpå täcket då jag var hemma. Var lugn för att jag fått vara med, frågorna har haglat i ett, vad skulle man svara, det har bara varit att tiga och höra på. Jag skrattade då Julle berättade att Inga skrev att hon till bröllopsnatten låtit sy en genomskinlig nattskjorta som hon skall ha på sej. Minns du hurudan den var som jag föredrog, (siden)

Nej nu frållar jag och talar i nattmössan så jag måste väl sluta för ikväll.
                                               
din Egen  Patti

                                                                                
Bungalowen 14.12.41
                                                
Älskade vännen min
                                                                                 
Nåd och Frid.
                                                 
Tror att senaste brevet rörde sej mest om Ingas genomskinliga nattpaito, förlåt nu, skall försöka hitta på något annat ämne tills ikväll. Smällande kallt är det utomhus, men härinne har vi det varmt och skönt, men nog måste vi ha det att brinna hela dagen i spisen för att inte kallna bort.

Julle har åkt tillsammans med adjutanten i majorens bil för att få några papper undertecknade, så nu är det lugnt och stilla. Det var Gudstjänst idag på und.hålls.avd. så vi var dit gåendes. Näsman höll en kort betraktelse över Guds kärlek oss mänskor, inte vet jag, men nog har vår kära pastor fallit i tyngd från den första tiden, det säger pojkarna också. ”Var jag går i skogar berg och dalar” sjöng underserg. Englund, för min egen del kände jag mej nog lyftad.

Vet inte men nog har det känts annorlunda för mej nu sedan jag kom från permis, då det gäller min Gudsfruktan. Men det är nog ibland som om jag inte vågade tro på blodets renande kraft. Mycket är det nog som jag ej förstår, men var så säker att man känner av sin usselhet och ringhet, och oförmåga att stå emot djävulens listiga anfall. Man vill stirra sej blind på alla tillkortakommanden man varit med om. Tänker man då  ännu till på alla vackra beslut man gjort, och nu efteråt ser tillkorta-kommandet så förstår man sej inte rigtigt på det hela. Jag kommer nu just ihåg Pauli ord: ’Vem skall frälsa mej från denna syndens och dödens kropp, ja Jesus Kristus, vår Herre’.

Nu skall Biskop fara på kommendering och skaffa ett och annat smått och gott till nyår, så inte borde vi nu åtminstone svälta ihjäl här.

Nu fortsätter jag mina rader efter en liten paus då vi suttit och sjungit, Lundquist och jag. Vi sjöng just den där sången ’Jag länge väntat på bud om våren’ och många, många andra. Klockan är nu snart elva igen. Senaste natt sov inte Julle o Lundquist en blund. Jag vaknade halv fyra, då satt L. och skrev ännu, men då han gick och lade sej låg han och sparkades med Julle på övre britsen. Ett möss hade förirrat sej från mellan pappret och väggen, och det hade dom väldigt liv åt.  Den var visst halv sex då de steg upp och satte eld i spisen och kokade kaffe. Försök att sova sen den som kan, men man drack kaffe och så sov man igen till elva-tiden. Julle stiger upp nu och går ock tontar i bara kalsongerna och säger att han inte är mera sömnig.

Ja du, mami lilla, vad vill du jag ska säga då mera nu ikväll än att i min  (bortklippt/censurerat en bit av sidan av någon! ) forts. var vi skall slå ned våra bopålar och så vidare ditåt, allt detta är så ovisst. Men käraste Lisen, inte för ett ögonblick skulle jag tvivla på att det skall ordna sej på bästa sätt för oss. Som jag många gånger sagt och skrivit så är jag stor optimist, och det känner du till. Det var jag redan då det gällde vårt lilla förlovningskalas, nog såg det så mörkt ut först då vi planerade allting men int ens då skulle jag ha tvivlat en sekund. Och vet du, nu efteråt så har jag rigtigt fått vind i seglen.

Du Lise vännen nog skall vi inställa oss på att vi får gifta oss så fort som möjligt. Du var ju av den åsikten att vi inte skulle ha något krigsbröllop, och det förstår jag nog att det är det klokaste resonemanget. Men nu då dom far hem och krigsgifter sej så vill nog en annan få lust med både det ena och det andra. Pastor Näsman frågade idag om jag nästa permis far hem och gifter mej, men sade jag bara att det beror på omständigheterna, hm. Nu minns jag en liten kicka som vid vissa tillfällen darrade och sade att hon var rädd och inte litade på att hennes  skulle (en till bit som är censurerad)

Brevet slutar med: men i tanken kysser din kind till ett ömt god natt

Din stora långa lilla gosse Matti

                                

 

Bungalowen 23.11.41.

Älskade Gulle vännen min, ”Gumman”                

Frid.

Trotts att jag känner mej trött så skall jag i alla fall ännu svara på brevet jag fick idag av den 13.1. Det har säkerligen legat någonstans eftersom jag fått två andra brev, som du skrivit senare, före dagens brev. Brevet som jag fick i dag hade bort komma någon av de dagarna då jag gick här som en äggsjuk trånande höna och väntade på brev, men i dessa tider får man ju vänja sej med både det ena och det andra. Paketet har ej anlänt ännu men kommer det väl, och skriver jag då igen då jag får det.

Ser just på klockan att den är en minut över tolv, de andra grabbarna ha slocknat allaredan, till och med Lundqvist som annars brukar vara längst uppe.

Idag på e.m. var jag till underhållsavd. Som ligger ett par km härifrån. Pastorn ringde och bad mej komma och sjunga, så vi hade ett rätt så givande möte. Helge Kronholm och Levi och jag bildade ett rätt så stabilt strängband och sjöng vi ur Segertoner ”Nu är försoningsdagen…” och ”Det finns en underbar källa…” . Vi har en baptistpojke med oss som Näsman bad att han skulle säga något, och vittnade han också. En gudfruktig snäll poike, jag lade märke till att han har precis samma predikosätt som Samuel, men äro de ju stöpta i samma predikant form. Detta inte sagt som någon elakhet utan i största allmänhet.

Käraste gulle vännen min, jaså du tyckte att jag såg lycklig ut på kortet. Vet du nog är jag så lycklig att äga dej, att verkligen känna att du och jag har allting gemensamt. Inte är jag rädd eller fruktar jag för att säga att jag älskar dej av hela mitt hjärta. Nu känner jag att det ger gensvar från de innersta känsliga hjärtesträngarna, och finner jag inte ord för att uttrycka mej på något annat sätt än att jag älskar dej, bara dej.

Huru det sedan skall bli det har jag inte den ringaste aning om. Nu är jag ju bunden av de band som samhället fordrar av oss män som ligger härute. Men om Gud vill kommer det en dag då du och jag … Vet du, det hoppas jag på och längtar efter, och det lever jag för. Inte på så sätt att jag skulle glömma att det finns någonting som är viktigast att hava akt på. Men tycker jag att det varit så skralt med mitt Gudsliv härute, så jag skäms och fruktar. Jag märker med mej själv huru jag sjunkit och gått bakåt, och knappast vågar jag tänka på då jag varit fullkomligt lyckligt, sorgligt men faktiskt så är jag det inte nu, det kunde vara bättre. Man försöker ju se på saker och ting till sitt försvar t.ex. de förhållanden som man tvingas leva i men det behöver ju inte vara något hinder. Ger Gud mej nåd och tid så nog skall det bli bättre. Man ligger ju här i overksamhet bland kamraterna, och skall vara tvungen att lyssna till en massa slippriga vitsar, härute där de erotiska problemen ventileras och där samtalen röra sej om sexuella ting i vardagligt tal. Här känner man nog huru djävulen sitter och grinar åt ens tillkortakommanden. Tiden vi leva i är ond, det ser man påtagligt härute, och märker man genom allt att tiden härefter är kort. Vet inte varför jag en dag blev påmind om ordet ”Verka medan dagen varar, natten kommer då ingen kan verka …”, men ser man på världen idag och tänker man på hur livet gestaltar sej för världens barn, huru de älska vällust mera än Gud, huru man mindre och mindre bryr sej om himmelens Gud, då förstår man att natten är nära.

Jag har också tänkt på huru det är vanskligt att bilda familj, skaffa barn till världen, barn som man sedan kanske inte får undervisa om livets väg, utan blir det någon annan som kommer att ha deras uppfostran om hand. Så är det på många platser i Europa i dag, det kanske också blir vårt kära fosterlands framtid, att staten, folket blir allt, och Gud en bisak.

Nu har jag suttit och svartmålat, hoppas att du förstår mej och min tankegång trots att det så svårt att så här på papperet få ned vad man menar. Men den som lever får se, sluppe man bara på permis ett tag nu mellan verserna så kunde man leva igen nån månad. Var så säker på att om jag slipper iväg på ”loma”, så nog svänger jag i S-joki mot Brändö. Morsan har varit en smula vissen över att hon fått vänta på brev men de förstår väl du eller hur.
                                
Nu håller lampan på att ge upp så nu skall jag sluta för ikväll.                     

God natt älskling, sov sött önskar din Egen Matti
                                                                                                           
P.S. Obs. skrev ett igår också ifall att detta kommer före.                         

Lundquist ber om sina hälsningar D.S.
                                                                                                                                                                                                                                                                                 

Brändö 25/11 -41

Älskade Matti ! Frid!
                                                          
Det är tisdag kväll och tror jag, snart en vecka sen jag senast skrivit. Kan nästan se huru du åter går och väntar på brevet som aldrig kom. Undrar om det är någon tröst för dej att veta att det gjorde jag också i dag, men med samma magra resultat, tyvärr, och den enda trösten jag fått här vid min klagan lyder så här: ”Det är rätt åt dej, du är bortskämd”. Är inte det ganska hårdhjärtat, man får väl leva på hoppet om bättre lycka nästa dag. Krönes det inte med framgång, det hoppet för morgondagen, då, Matti, börjar jag nog snart undra, alldeles som du gör i väntan på dessa rader. Hoppas du inte går och bär på alltför mörka tankar där, molnet på din panna och den där rynkan mellan ögonbrynen, den hoppas jag ändå nu har förbytt sej till aningen av ett glädjeskimmer vid mottagandet av alla hälsningar som medföljer raderna här. I skydd av dem vågar jag kanske framföra min ursäkt över den ofrivilliga långa väntan och hoppas jag du åter, ljusare och gladare till sinnet, ånyo sänder en liten tanke hitåt, Nej, tror inte jag mera är nöjd med mindre än hela, ditt hjärtas stora, rika, kärleksfulla omtanke. Du har en gång skänkt den åt mej, jag har känt den strömma emot mej från raderna du skrivit, alla de många små orden, dikterade av kärlek, du Matti, tror inte jag mera kan skiljas ifrån dem. Har du månne känt min längtan efter dej dessa dagar, trotts bristen av brev, mera kanske därför att allt i min omgivning så levande påmint om dej och liksom väckt den där längtan mäktigare.

Skall jag berätta för dej, kan du gissa vart jag varit? Det är visst alltför svårt så jag får väl förbarma mej över dej och ta dej ur spänningen samt avbörda mej de omtalade hälsningarna. Fick här en extra ledig dag och den använde jag till en tripp ”norr om landsvägen”, närmare bestämt Jeppastan. Frida var ju också med och döm om vår förvåning, när vi kom dit var pappa också där.

For ut och tittade på stan och bland annat kvistade vi även in till Englunds, förstås. Tror nog att dom alla mådde bra där, den enda klagan jag hörde var visst den långa väntan på brev från fronten. Vilket gjorde att en annan kände sej smått skyldig, ty där var visst en mamma som väntade på brev från pojken sin, och hon sänder visst de mesta hälsningarna sina, tror jag. Annars kröntes ju allas väntan med framgång då på söndagen när Rode fick brevet från storebror. Jag fick ju också dela fröjden och läsa brevet och, som sagt, hälsningar i långa banor. Farsan predikade ju där på kvällsmötet för en ganska talrik publik och sångarna klarade sej fint trotts att David på grund av en tumskada lyste med sin frånvaro. Det du, annars är det riktigt skralt med oss och vårt sjungande här i residensstaden. Självaste Söderman gav upp hoppet senaste torsdagsmöte och påstod att han ger upp. Det är dåligt med ledarskapet när Isak numera sällan är med, disharmoni och slappnat intresse, hopplöst om det inte snart inträder någon förändring i läget, fred äventuellt, med åtföljande hemförlovningar.Det börjar så småningom ta slut i förrådet för denna gång, sömnig, och nästan restrött ännu dagen efter. Jag fick ju den där postanvisningen du sände så tack ska du ha.                              

Må så gott, önsk.  Din egen Alice                                           

Brändö 26/11 -41                                                                

Matti, älskade vän! Frid!
                                                                                              
Som du redan vet var det med viss spänning man väntade på dagens post och med en stilla bön som jag såg postiljon snedda över gatan här i morse. Han fick ju grälor så smått i går redan och lovade göra bättring så han vågade ju inte annat än avlämna det utlovade i dag. Har tänkt och reflekterat här sen gårdagen att kommer det inte något brev nu i dag så var det nog antagligen dumt med den senaste laddningen min och lovade redan i andanom att inte blir det i så fall någon sorg. Dock, det kom ju, och knappast var det böckernas fel eftersom du inte fått dem då, och som väl var, var det ju inget annat fel heller, om det inte kanhända denna gång var i ett bortskämt, otåligt väntande flickhjärta. Det är nog hälsosamt med väntan understundom, det får jag väl i sanningens intresse erkänna, trotts att det inte känns så riktigt gott när längtan svider därinne, men dessa uppehåll ställer en liksom inför självrannsakan, det prövar äktheten i känslan.

Allt det här och glädjen av brevets ankomst och innehåll resulterade i dessa rader, som du nu får alldeles oväntat, ty det hör nog inte till vanligheten att varje dag få brev, eller hur? I alla händelser kan du ta det lungt, sådana ovanor brukar jag nog inte ha till någon vana, som du vet, endast i misstag understundom. Det påstås annars allmänt här att fältposten häremellan lär nog inte funktionera alltför ofta, men jag som känner till förhållandet säjer: ”Inte därifrån åtminstone så vitt jag vet”.

Annars tycker jag nog, som jag redan sagt, att du kunde ha lite förbarmande när du skriver och inte alltjämt fresta en stackare på de svagaste punkterna. Här vankas det minsann inga stjärnor av det ena eller andra slaget. Undrar faktiskt, läste jag rätt, men tyckte alldeles där stod någonting om tårtor? Hoppas söndagskalaset avlöpte lyckligt utan alla menliga efterräkningar. Jag var också på kalas i söndags och fick riktigt kaffe kokat på äkta bönor, och kakan den var visst bakad till Hilmas ära om du känner någon sådan.

Vet du, här råder annars en sådan underlig förväntan ungefär som när man var barn och gick i spänd förväntan på julafton. Sådan är stämningen, man väntar utan att riktigt veta vad man väntar på och undrar vad som är sant eller ej. Ännu har man inte sett något av de omtalade hemförlovningarna ens, så det kanske är bäst med lite sordin på känslorna och allt som pratas, och inte tro mera än man ser. Här funktionerar också ”buskradion”. En sådan önskan om fred övergår väl ändå alla möjligheter, men nog vore det den bästa julklappen för vårt land.

Ifall du inte begriper det här oväntade tillståndet så, de inre symptomen känner du väl, och diagnosen lyder: ”Kronisk längtan! Obotligt!”
                                 
Tänk så hopplöst..                                        

Din egen lilla Lisen                                    
                                                                           

Bungalowen 28.11.41

Efterlängtade älskade Alice. Frid!                 
               
Höll på att skriva tjugosjunde men fann att det allaredan är den tjugoåttonde. Men man har så mycket annat att tänka på så inte håller man så noga reda på dagarna, hmm. Jag har just legat på rygg och läst ditt brev av den 25. Att du t.ex. skriver om att det gått en hel vecka sedan du sist skrev. Sånt skulle jag inte våga mej på , men ser att du också fått vänta, ja, ja allt vad i viljen. . . . var det. Du har visst inte fått mina brev som jag skrev, två st. efter varandra, men nu har dom säkert kommit. Kanske vore det skäl att göra en smula bättring.

Du frågade om jag tänkt på dej då du så längtat efter mej. Ja vet du käraste lilla kissen, det har rigtigt värkt inom mej, en oförklarlig längtan efter dej. Men jag känner mej så gränslöst lycklig över att känna denna längtan efter dej, jag behöver inte tvivla på vad det är som gör att jag känner det så här.

Alice, jag älskar dej helt och odelat. Detta är mycket sagt, men jag är inte rädd att säga det om och om igen. Vore man åtminstone gift nu så hade man schangs att slippa hem till julen på permission men de är man ju inte. Vet du lilla vän nog har jag så funderat på den saken, alltså giftermål rent ut sagt. Skall jag säga min mening klart och tydligt. Ja vet du, berodde det på mej så inte skulle jag alltför mycket tänka mej för, utan nog hade jag stor lust att bränna till.  Huru jag ventilerat och vänt på saken så har jag kommit till slutsatsen att ju förr desto hellre. För mej blir det knappast mera lagom när det än sker, så varför inte nu.

Nu har jag kastat stridshandsken och vill höra din mening. Jag skall berätta huru det skall gå till. Jo ser du först måste jag ju få permis, men de borde gå att  kirra. Så helt plötsligt en dag skulle det komma instigandes en lång inte alltför skäggig, numera, krigare,  och fråga efter fröken Pellas. Så bleve det det ju ömsesidiga handskakningar, eventuellt en puss sådär i smyg om ingen ser det, i varje fall ingen annan än de man nu säkert känner. Så skulle fröken Pellas begära ledigt resten av dagen, varefter hon tillsammans med den mindre skäggiga men långa krigaren begiva sej ut till staden. Därefter sökte dom sej mot Espen och så skulle krigaren fråga om damen är redo för vad som helst. Om hon då svarade ja så skulle dom trippa iväg med korta snabba steg neråt Espen, och tror jag nog att dom skulle gå förbi J-st G – affär, för herrskapet är ganska känt i den butiken. Nå ja o.s.v. jag tror att efter den betan hade dom nog nånting att tissla och tassla om både i J: stad och Vasa en lång tid efteråt . . . . Nej, absolut nej, inte går jag varm inte, de är bara annars - - - medfött tror jag. Råder dej att noggrant titta efter någon mindre skäggig, men ganska lång krigare i butiken på dagarna.

Jaså Söderman börjar ge upp nu, de är absolut inte en dag för tidigt, det hade han bort göra för många år sedan, efter det han fyllt 35, åtminstone i strängbandet, tro mej, kanske det funnits fler som skulle haft intresse för sångarna, men då han är med så är det som det är, i många fall åtminstone. Vad tycker du om Herbert, går det folk på Sion nu som förut eller har det ändrat mycket. Affe har jag inte skrivit åt sedan jag var hemma, men hälsa honom så hjärtligt, inte heller till Saga, vet inte om jag skall våga, drömde näml. om henne och Paul en natt, och mormor med, dom tre äro ju ett, skulle åtminstone önska att vara det, åtminstone för Sagas och mormors del.

Nej nu skall jag sluta mina rader, men ett gott råd så här i slutet. Pröva allt och behåll det goda. Jag har ju sagt min åsikt, men då jag inte räknar mej vara allena ville jag höra din. Hoppas att den inte är så tokig som min.

Var nu snäll och skriv per omg. så får jag det på onsd. eller torsd.
                                 
Kära varmaste hälsningar Din Matti


                                   

Bungalowen 29.11.4                                          

Min älskade Efterlängtad Alice, Frid!                                                                                

För att du nu var en snäll liten kicka och skrev för ovanlighetens skull ett extra brev så kan jag inte ikväll gå och lägga mej fören jag besvarat dina rader. Nu skall jag också  passa på så här i början och tacka för paketet som jag fick för någon dag sedan. I brevet som jag skrev igår så glömde jag att ens nämna om det fastän jag menade det, men bättre sent än aldrig. Tack för böckerna, har bara tittat i dem tillsv. håller näml. på och läser en finsk bok som heter ”Kapina laivassa” = På myteri- skeppet. En historisk bok från 1700-talet. Det är annars svårt och tungt att läsa på finska, och har jag inte förut vågat mej på saken, men nu går det fint märker jag.

Jag var en stund i grannkorsun där bl.a. doktorn bor och lyssnade på radion. Ett mycket fint program från Sverige. kanh. lyssnade du själv på det, kommer nog inte ihåg vad det hette men det var en massa hjältetenorer som sjöng per grammofon.

Annars har vi haft främmande här ikväll! Fältväbel Rosengård samt en annan från underh.avd. var här. Lundquist hade bakat litet bulla ock tortor med honung imellan du vet, så vi hade det en smula festligt, och doppade till surron så magen blev proppfull. – - -  Räcker det.

Jasså ni har buskradio igång ditåt också, här har det varit blidväder så det har börjat regna in så man borde nästan ha paraply, men det slutar väl, som väl är, i detta blidväder fungerar inte buskradion nu då buskarna äro våta. Vad hemförlovningarna beträffar så beröra dessa endast de gamla, födda före -12, vi yngre får nog säkert vara inne tills våren. Huvudsaken är att vi inte behöva flytta härifrån, vi har nästan kommit överens om att skicka ett flygblad över till våra vänner på andra sidan om att dom skall hålla ut ännu en tid.

Angående diagnosen du ställde så finns ett bra medel. Ett brev varje kväll fören du lägger dej.  – - - Den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves


Din Egen Matti