Kriget är slut och Matti kommer äntligen att få åka hem efter alla dessa år ute vid krigsfronten! Här kommer de tre sista breven från deras brevväxling. Ett nytt liv  väntar  och längtan är stor för dem båda att äntligen få leva tillsammans!


Käraste Lisen min

Det är söndagsmorgon. Nyheterna kommer just som bäst. Hela sektionen skall till kyrkan kl 13. Skulle jag ha haft några noter och häften med så skulle jag ha erbjudit mej att sjunga en sång. Annars så sker det ingenting av vikt här. Tiden blir lång då vi ingenting annat har att gör än att vänta.--------- Det ser nog ut som om jag skulle hinna en gång på permis ännu innan det är färdigt. Om allt går efter beräkning så borde jag slippa hem efter en par veckor. Men det kan ju hända att vi gett oss iväg härifrån innan dess.

Igår igen åt vi tuppstek.  Jag var och fick köpa tre stycken stora kycklingar som jag snodde ihop och tillredde.  Så var vi igår spatserande tre km efter mjölk . I en gård var jag in och försökte tala lös några bullalängder, och då jag nu en stund talat som Runeberg, så låssa det två stycken stora längder. Fem liter mjölk fick vi, så som du ser så går det ingen nöd på oss i matväg.  Tidigt går jag och lägger mej om kvällarna och vaknar jag redan sådär fem-tiden. Det är nog ovanligt för mej. Hade brev av pappa igen, vari han bl.a. nämner om att min kusin Helmers fru Tarja skall fara till Sweden med ungarna. De äro inbjudna av någon metodistorganisation. Underligt tycker jag, då Helmer kommer hem snart. Men man vet nu inte vad de har för funderingar. Slutar nu för denna gång mina rader med de käraste hälsningar från

din Egen Matti

V – vik den 17 . 10 -44
                    
Käraste!

tisdag fm.

Skulle fara till stan idag men ser det så hopplöst regnigt ut , så om det inte slutar, tror jag att jag låter det vara. Det är ju lönedag så därför så. Ids inte i onödan fara och laga mej våt, utan får det i så fall bli till nästa utdelning . ”Vi klarar oss nog ändå”.

Tack älskade du för brevet jag väntade och fick igår kväll. Känner och förstår så väl hur du går där och väntar på ”Dagen” och längtar efter hemmet och oss.  Också vi längtar efter att få välkomna dej med ett riktigt jättefamntag.  Du Matti, jag känner alldeles som du hur detta hopplöshetens moln vill hölja en i mörker och svårmod, vid tanken på vårt lands framtid och kommande öde.  Det är som om man skulle känna huru Guds hand vilar tungt över oss. Undrar om du fått eller sett KB senaste nummer, och där läst det budskap Gud genom en 14-årig flicka skriver till Finlands folk. Det har också varit infört i Vasabl. Senare och om det finns i behåll ska jag sända det meddetsamma, så får du läsa det. Men rinner mej just i minnet orden vi läsa : ” Såsom det var på Noas tid osv” ……

Tänk så Noa stod i och predikade bättring i många långa år, men vem aktade därpå.
Antagligen höllo de honom för att vara en halvt fnoskig gubbe vars ord ingen betydelse hade. Tänker vi då på allt som predikas i våra dagar. Och sedan detta budskap som nu kommer att läsas av en stor del av vårt lands befolkning. Och reagerar kanske med en undran och kanske en axelryckning: Vem förstår sej på sånt och vad är detta för tal.
Ty såsom det var på Noas tid så skall det också vara vid människosonens tillkommelse.

Dock ville vi hoppas att kanske ännu någon aktar därpå, ty verkar det ju ändå som om det vore mera öppet och mottagligt för Guds ord på sina ställen, så Gud i sin nåd kunde förbarma sej över oss. 

Du Matti, mitt inre är i strid över vad jag i fortsättningen kommer att skriva. Tänkte när jag började, att jag skulle skriva om huru vi tillsammans nu skall glömma allt mörkt och skrämmande och riktigt glädjas över livet och den tid som beskäres oss att få vara tillsammans, när äntligen den efterlängtade dagen randas, efter en som vi tycker lång väntan. Och glädjas det skall vi också göra, men fann jag var den så egoistisk denna min tanke. Tanken var ungefär den, att man efter denna tid av ständiga avsked och skils-mässor önska få leva ett s. k eget liv, med andra ord, att vi finge inrätta oss efter vårt eget tycke, vilket i mitt tycke är att få behålla dej hemma. Det är där striden står och stått dessa dagar vid tanken på ”Pinnebergs ” blivande i det civila, och är det kanske därför jag kanske inte heller alls rört därvid i mina brev. Förstår att jag på nytt i detta avseende måste komma därhän att säga, ske din vilja! Du vet det och har jag sagt det förut, och önskar jag fortsättningsvis, att jag inte må bli något hinder för dej, när det gäller den kallelse du tror dej äga. Är det så att du känner elden, glöden och kärleken för själars frälsning i ditt innersta. Då gäller det att ta upp manteln i Jesu namn,  och vill jag och önskar jag också då stå vid din sida, om det kanske inte alltid blir så lätt och min hjälp blir ringa. Vad allt detta innebär, det vet jag nu inte, önskan har jag, men kraften saknar jag. Detta är kanske också problem du borde brottas med nu för att få klarhet över hur det skall bli. I synnerhet nu som hemmet mer än annars hägrar för dej. Och är det inte så lätt att säga ett villigt ja, Gud hjälpe oss.

Skall sluta nu. Tänkte ju sända det här med det andra du redan fått när det ingen stadsresa blev av, men fick jag det skickat. I stället får du nu brev två dar å rad, vilket inte hänt sej på länge, och blev du väl riktigt häpen kan jag förstå.

Det är kväll nu. Christina har legat här och tittat på brasan en stund.  Nu sover hon i väntan på kvällsmålet och badvattnet.  Hon tycker så om att få ligga där på schäslongs-
ändan och se när det brinner i kakelugnen. Nytt och intressangt.

Kärleksfulla, varma tankar följer dej

Din egen Alice

19. 10. 1944

Älskade efterlängtade.

Tack skall du ha för brevet jag fick igår med fotona i. Jag har inte just gjort annat än titt som tätt tittat på dej på kortena. De äro riktigt lyckade herr och fru Englund på dem. Jag har varit borta härifrån ett par dagar nu. Vi voro nämligen och hälsade på Pedersöre-pojkarna, som ligger 60 km härifrån. Det var riktigt uppiggande att vara dit. Jag kände ju så gott som alla pojkar där. En kusin som jag inte visste att skulle vara där var en av de första som jag råkade. Det skall nog bli roligt att nån gång få komma till J-stad då alla äro hemma, alla som nu har legat ute i ödemarken under dessa långa år. Nu kommer ju pojkarna att samlas från alla olika frontavsnitt och olika front förhållanden, samt med en massa historier och minnen och kan man säkert med gamle Hurtig säja då, ”Ej träta ord vid bivacken”.

Vi kommo hem inatt och fick höra att vi kommer att i nästa vecka ge oss av till den plats varifrån pojkarna äro hemma. Sluta nu inte upp att skriva brev förrän jag meddelar mamma hur det blir med saken. Paket skall du inte skicka mera. Väntar idag det paket du nämnde om att du sänt, ber att få tacka på förhand för detsamma.

Måste vi nu stanna nån vecka i B, så skulle det inte vara så illa att få stövelbyxorna och stövlarna dit. Men detta är nu en senare fråga som jag skriver om då jag får se huru det börjar ordna sej med alltsammans. Sluta nu för denna gång mina rader, med de käraste hälsningar från din Egen
                                                                  
Matti 

Epilog
                                 
Hur livet blev för dem båda när Matti kom hem finns det inget skrivet och inte heller så många berättelser om! Men det blir inte alltid som man tänkt sig!  Mattis far Vilhelm dog hastigt i november 1944 av en stroke utanför församlingskyrkan Elim. Han blev bara 56 år! Det var en stor chock för familjen och vännerna i församlingen! 
Osäkert om Matti hann hem innan dess! 
Mor Hilma blev ensam med sina 3 vuxna döttrar och yngsta dottern Rode som bara var 11 år.
Matti fick ta över verksamheten i skomakeriet och den lilla familjen flyttade till Jakobstad och bosatte sig i ett litet hus på Fårholmen strax utanför staden. 
Där föddes  Håkan i mars 1946 och Monica i juni 1947
Men drömmen om Sverige och ett liv som predikant var stark för Matti. 
Våren 1949 får han möjlighet att följa med sin svärfar Otto på en predikoresa till Sverige!  Under resan skapar han kontakter och får sedan möjlighet under året att förverkliga sin dröm! 

8. 10. -44

Käraste min egen älskade.

Frid

Fastän jag nu inte fick något brev ikväll, så skall jag i alla fall skriva några rader till dej.

Det har ju varit söndag idag, var till kyrkan på fm. tillsammans med några andra härifrån. Rama gammal prost hade de som predikade om den rike ynglingen.

Så har det regnat mest hela dagen. Nu kommer vi alla att flytta in i en skola här i kyrkbyn, så det blir på ett sätt trevligare då man får flytta in under tak. Trångt kommer det att bli, men sängen ger rum får man hoppas.------------- Jag blev mycket förvånad idag,  när en som kommit och sökt mej befanns vara en gammal bekant till mej från 10 år tillbaka. Nils Forsberg, och är han en f. d eller rättare en gammal f.d frälsningsofficer.

Jag var mycket god vän med honom den tiden jag var i stabsmusikkåren. Avfälling är han, har varit det under många år. En mycket klok pojke annars. Vi hade ett mycket intressant samtal under en längre promenad, som vi gjorde på em. Tror mej ha en uppgift visavi honom, ty gav det mej en hel del att tänka på efter vårt samtal under promenaden.--------. ” Du är den enda antagligen här som har religiösa intressen!” sade han. Efter det han på sin fråga om jag ännu har samma intressen som i forna tider fick ett jakande svar. En typisk avfälling,  som förnekar alla slags tankar på ett bättre liv i tro på Gud. Men som dock i grund och botten brottas med evighetsproblem i ensamhetens tankevärld. Ytligt är man nog glad och uppspelt, men i hjärtat gråter man.

Själv har jag den senaste tiden varit ansatt av satan. Bäst jag tyckt mej stå och haft kontakt med levande Gud, så har jag fallit och förlorat i kampen. Känner mej så usel understundom och vågar jag knappt sända en blick mot det höga och fruktan för Gud allsmäktig.

Det skall bli intressant att se om jag i fallet Forsberg tar allt för mycket fel. Och om jag kan vara honom till någon hjälp. Tillknäppt är han nog, åtminstone under vårt första samtal och får jag nog så lov att vara försiktig. Om han nu inte är så högsta grad förhärdad, så tror jag nog att han skall komma på andra tankar. Skadskjuten verkar han vara. Kanske verkar är för mycket sagt, men är det som om jag skulle känna på mej det, om jag nu inte i detta fall misstar mej, så får du nog höra fortsättning, i så fall att vi kommer att vara tillsammans en längre tid. De evakuerade kommer man ju dagligen i beröring med. Deras sorgliga belägenhet är inte avundsvärd. Sorgligt nog så möts de av så liten förståelse av sådana som sitta i orubbat bo. De stackarna rå ju inte för att de måste lämna gård och grund. Hörde att till V - vik också kommit evakuerade. Sådana skulle spottas på som far ut med otidigheter mot dem, som det hänt sej här på flere ställen. Fick mammas paket här ikväll med skorpor och smör i, det var en liten uppmuntran efter långa tider sedan man senast fått paket. Så får jag ju i dagarna ditt paket, så nog lever man nu igen en liten tid. En sak som jag undrat på är. Har månne Saga kommit hem från Sverige, och hur är det med Gustafsson, skall han alls återvända hit numera.-------- Skall bli intressant att se hur det ordnar sej på den andliga fronten i församlingarna efter hemförlovningarna, och huru det blir med ”Pinnebergs”. Slutar nu för denna gång mina rader. Hoppas att det inte skall räcka så länge innan vi får träffas och jag får vara hemma. De käraste hälsningar från din Egen
                                                                                                 
Matti            

V – vik 12. 10 -44

Käraste!

Till först ett tack för brevet som kom igår. Trodde jag hade skrivit om paketet som kommit mej tillhanda med hela dess innehåll orört. Men är det nog inte orört mera så tack skall du ha för desamma. Tror nog knappast någon studerat innehållet, ty såg det nog så oöppnat ut. Om jag inte minns fel var där nog en tio- elva st, hela botten full med silverglänsande paket.

De där kortena, ja?  Sorgligt nog så har inte heller jag sett dem ännu. Men äro de nog äntligen färdiga efter mycket om och men,. Sen har jag nog i tid och otid påmint Sylvi därom. Sist och slutligen glömde hon dem i Brändö igår, när hon kom hit. Men så fort jag bara får dem skall jag väl sända dem åt dej. Dom lär nog vara bra påstod Sissi alle-sammans.

Tobaken åt Henrik är ju ingen skuld egentligen, ty har jag betalt tyget, men tänkte jag bara som ett tack för allt besvär han har och haft med att nu och då skaffat ett och annat åt oss. Overallen lät jag sy genast som det blev tal om att ni så småningom skulle börja slippa hem. Så de äro för länge sedan färdiga och bara väntar på dej.

Du Matti, brukar det inte heta att allt vad man hittar får man ta. Och idag när jag städade ur det lilla kontoret här i farstun gjorde jag ett riktigt fynd. Det är nog värt sina femhundra, kanske mer, så jag fick bra betalt för besväret. Det är någonting som tillhört dej, som du gett förlorat i tron att du förlorat på tåget en gång på hemväg. Men nu vet du väl vad det är, densamma som jag nu som bäst sitter och skriver med, fast har jag ena fingret lindat, så det blir kanske lite fuskartat.

Bråttom har jag också, för att jag ska hinna förrän pippsan vaknar och skall ha mat. Och tänkte jag också att det är bäst att skriva såhär på dagen nu så det inte går som senast. Hur pennan kan ha kommit dit. Det är mer än jag kan begripa. Inte vill du väl måhända göra några anspråk på den mer, ty misstänker jag den blir så dyr i hittelön.

Annars så må vi nog båda två och allesammans bra. Städningen börjar också så småningom bli färdig. Nu bara lite smått här och där. Det mesta och värsta är undan.

Så nu vänta vi bara på pappsens hemkomst.
                                            
Med de käraste hälsningar, puss och kram
                                                               
Christina och Alice

12. 10 . 1944

Käraste Lisen min

Så har igen en dag gått till ända. Det är inte utan att det börjar bli en aning enformigt md detta väntande. Ser ut som om all hemförlovning skulle vara stoppad för tillfället.
Vad det nu sedan beror på. Allmänt talas det om att vi skall hemförlovas enhetsvis.

För oss här skulle det i så fall bli att kuska iväg till Borgå för att överlämna allt vårat
”koma”. Men det verkar att  vara så många krokar i långdansen. Man får vara glad så länge man inte hamnar uppe i norr. Det skulle vara ett sorgligt slut på ett annars rätt så ärofullt krig.  Jag skulle inte ha någon vidare lust att fara och hjälpa till. Inte för att man är någon tyskvän, men inte heller någon tyskhatare.  Låt så vara att de fått så lov att göra en del saker däruppe, som inte är så vidare trevligt för oss.---------

Nåja, det har nu så liten betydelse vad man tycker och tänker. Men hoppas får man i alla fall att inte behöva vara med.---------

Så är det så mycket annat som sysselsätter ens tankar då det gäller vårt lands komm-ande öde. Jag ser ingen ljusning, hur jag än försöker tänka mej saken. Det värsta är att hopplöshetens moln vill undanskymma honom som håller tyglarna i sina händer. Men då man ser huru livet levs i detta nu.  Huru sedeslösheten griper omkring sej, huru man liksom tycker luften man inandas är fylld av otukt och synd i yttersta grad, så bävar man.

Det behövs ingenting annat än att man lyssnar till samtalsämnena bland pojkarna, för att man skall förstå huru det är fatt.----------

Trotts allt detta är man fylld av en ända genomgående tanke, O om man skulle slippa hem fort, för att åtminstone en liten tid få vara hemma hos dej och pian . Tanken härpå gör att alla problem man ställs inför, allt detta som framtiden än kan ha i sitt sköte blir en bagatell, ty hem, hem det är allas vår paroll, sedan skall det väl nog ordna sej på något sätt.

Så fick jag paketet igår med posten. Tusen tack ska du ha för detsamma. Äpplena voro en glad överraskning, men höll jag på att äta sjuk mage åt mej på kuppen. Tre tuppar tillredde jag igår och åto vi så man nästan mådde illa. Idag var jag ut ett tag i byn också, med resultat att jag hade med mej tre tuppar till, så var så säker på att det smakar tupp.

Mjölk får vi en liter om dagen från ett ställe här i närheten, så inte lider jag någon nöd då det gäller maten nu igen. Så fatalt detta med Forsténs  mommo, som jag ingen aning haft om innan du skrev. Skall skriva nu ett brev åt dem, så att Elin får höra varför jag ingen-ting skrivit.

Nu får jag ingen Härold hit mera, varför jag vore tacksam om du sände åt mej de senaste numrena då du sänder paket. Likaså har jag förgäves väntat på fotona som vi tog i somras. Om du fått dem framkallade så sänd dem så fort du hinner.  Så fortsätter vi bara att vänta på dagen med stort D. Till dess, puss och kram till er båda två.
                                                                 

De käraste hälsningar från din Egen  Matti

Äntligen börjar kriget nalkas sitt slut, en fred som Matti kallar tvångsfreden! Det blir hårda bud för Finland! Finland får avstå från stora landområden på Karelska näset och i södra och östra Finland, samt betala en stor summa pengar i krigsskadestånd till Ryssland. Framtiden är oviss. Kommer man att få leva i frihet eller går man  samma öde till mötes som de Baltiska med flera länder som hamnar bakom järnridån i Ryssland. Kommer freden att vara beständig eller blir Matti skickad till norra Finland för att strida mot sina tidigare vänner tyskarna som nu har blivit deras fiender! 
Framtiden är oviss trots fredsfördraget!

16.9. -1944

Käraste Lisen min
                      
Frid!

Jag är nu på ett ställe bakom tvångsfredens gräns, där största delen av gänget är förlagd.
Är här tillfälligt på en kommendering för att hämta post mm. Tack för alla brevena samt de båda paketena med mjöl och skorpor. Kan i detta sammanhang skriva om du möjligen kunde sända smör, så sänd åt mej ett halvt kg. Det ser ut att dra ut på tiden med underhandlingarna och vet man ingenting huru det svänger sej för oss, när de tänker släppa hem oss o. s. v. Det finns ju somliga som helst ser att vi stannar kvar i lumpen så länge som möjligt. Men man får ju hoppas att deras förhoppningar slår fel i detta fall, om det bara går att ordna på något sätt så vi sedan får vara i fred därhemma.--------

Nu har det igen krånglat till sej genom statsministerns sjukdom, samt tyskarnas landstignings-försök på Hagland. En sorglustig historia detta------- ”igår våra vänner”, idag våra angripare. Världen är sannerligen upp och nedvänd. Det är nog nervspännade och påfrestande dagar detta väntande på avgörande i endera riktningen.

Jag har vid hågkomsten av våra underhandlare, för övrigt hela vår ställning, suckat till Gud om hjälp för oss och vårt arma land. Om och om igen har jag påmints Runebergs vers i ”Vårt land” och färdas vi att bo i glans bland guldmoln i det blå---------------.

Det är med svidande hjärta man reste per lastbil genom trakterna vi kommer att få avstå. Underbart natursköna naturscenerier rullas upp för ens syn. Bördiga slätter och skogrika områden. Man har bara fått så lov att bita ihop tänderna och låta det svida. Om det nu sedan skulle vara nog med allt detta? ------ Men man frågar sej, vad månne mera, och är det inte utan att man bävar vid tanken. Detta gör hela nationen i detta nu, detta är allas vår nåd. Gud hjälpe oss, ej av förtjänst, men av Hans outgrundliga nåd.

Slutar så för denna gång. Puss och kram  från Din egen
                                                                                       
Matti

19. 9. 1944
                      
Käraste min Egen lilla hustru!
                                           
Guds Frid!

Du har naturligtvis som jag med bävan suttit och lyssnat till statsministerns tal.
Kunde man så skulle man gråta en skvätt till råga på allt. Men inte blir det bättre för det inte.  Ännu är man så uppfylld av frågor i sitt inre, av undran för hur den närmaste tiden skall gestalta sig. Freden är hård det veta vi alla och frågar man sig, går vi iland med den. Varifrån skall de komma alla dessa miljoner dollars, det är frågan om, för att inte nämna alla andra uppoffringar. Dessutom frågar man sig, är freden härmed garanterad, får vi nu sedan i lugn och ro hoppas på framtiden. Von Born sade ju att vi måste se framåt och  inte låta oss nedtyngas av hopplöshet. Men fruktar man för att inte ens detta är nog, utan kommer det att fordras ännu mera av oss. Jag vill inte vara pessimist, men kan jag ingenting åt att jag är det. Jag har ingen tro på världens framtid, allt tyder på att vi går mot tider som bibeln talar om. Och synes det mig som om vi har hunnit mer än halvvägs.

”Men sen då till att icke förlora besinningen, ty sådant måste ju komma.”

Längtar efter dej och lillan, samt en gryende förhoppning om att snart bli i tillfälle att träffa er, gör att det trotts allt syns en liten ljusglimt igenom allt detta mörka hotfulla.
Gud give att det inte räckte så länge innan den dagen skall randas då jag får sluta dej i min famn, som en trotts allt fri finsk man utan krigarkläder efter alla dessa år av skilsmässa och avskedstagande.

Sitter och skriver detta i en liten finsk stuga på finska sidan om tvångsgränsen. Kom hit i natt från det ställe där vi senast krigade. Kallt var det på bilen och sömnig och hungrig blev man------------.  Här i gården bor ett par med en liten 8 månaders pojke. Jag har försökt tänka mej för då jag tittat på grabben här, huru stor månne vår lilla pia skall vara månne. Gläder mej vid tanken på att snart eventuellt få komma hem och se henne.

En annan sak är, att man undrar så smått hur det skall bli med den den närmaste framtiden.  Saken är nämligen den att staben har upplösts idag här. En del av gänget har skickats till en manskapspåfyllnadscentral. Kvar är endast några få som har att katalogisera och överlåta materielen. Jag blev kommenderad som skrivare hit för några dagar, varefter då jobbet är färdigt också jag tillsammans med de andra kvarvarande hamnar till ett ställe nära S – linna.-------

Nu är den stora frågan den. Hamnar vi till något annat truppförband ännu? Eller skall det bli något nytt krigande för oss mot våra forna vapenbröder uppe i norr, eller blir vi hemförlovade. Det senaste minst troliga. Men kan man vara beredd på de två första alternativen. Gud vet det och den närmaste framtiden utvisar det. Vi, jag har nog varit
med om så många besvikelser, så huden har blivit så tjock ,varför man inte reagerar så mycket mera vart det än svänger sej. Vi får dock hoppas att det blir hemförlovning, så att man hinner vara hemma en tid innan det händer någonting nytt. En sak är klar för mig. Blir det hemförlovning, så bör jag ge min tid till att samla in gyllene kärvar för Guds rike.

Detta är åtminstone vårt folks säkra räddning, sett med evigheten för ögonen.--------

”Herren prövar blott han ej förskjuter”, han kunde inte ha valt lämpligare ord att avsluta sitt tal med, vår finlandssvenska hövding von Born. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”.

Slutar så för denna gång mina rader med de käraste hälsningar. Skriv brev, men sänd inga paket. Tusen tack för alla brev jag fått, idag senast av den 14.9
                                                                                       
Puss och kram, din Egen
                                                                                                            
Matti

21. 9. 1944

Käraste Lisen min!
       
Guds Frid.

Så är min tid i Järeä 3:an slut. Vi upplöstets hastigt och lustigt igår och nu befinner jag mig i en påfyllnadscentral, 20 km från S-linna. Väl anlända hit så befanns det att här inte fanns någon möjlighet att få natthärbärge, för hade personalen tillhörande centralen anlänt någon timme före oss. Det betydde nu inte så mycket, för gick vi två andra tillsammans och hörde oss för här i en gård om nattkvarter, vilket vi också fick.

Så jag sov t.o.m i en heteka säng, och sov fint hela natten. En löjtnant hörande till centralen här var något uppnosig, och befallde oss att söka till lägerområdet. Jag var nu där och åt, men sitter jag och skriver detta hos värdfolket. Själva äro de och tar upp potatis. Det sorgliga i hela historien är att man t. v. blir utan post, för det lönar sej nog knappast för dej att skriva någonting hit nu, förrän jag närmare får veta vart vi sist och slutligen hamnar. Ingen vet någonting om vårt blivande öde, vi har bara att vänta på närmare order. Hem lär det nog räcka innan vi slipper. En annars tråkig och nervös ställning detta, att inte veta någonting om ens blivande öde, bara vänta och se. Nu vet man inte heller närmare om vi kommer att få fortsätta till dess att tyskarna är ur landet. Det skulle nu vara för bedrövligt, men måste man nästan taga det med i beräkningen. Dock måste man nog nu taga, en dag ett ögonblick i sänder.

Nu efter det att jag läst fredsfördragets alla punkter så kan jag förstå din dröm.
Inte gör den en precis glad, tvärtom. Så jag kan nog tänka mej att jag inte var så glad vid
hemkomsten. Trotts allt, alla besvikelser såhär vid slutet, så nog skulle man ändå känna sej lycklig över att få komma hem till dej älskade mammi. För nog längtar jag nog så efter er båda och hoppas att det trotts allt inte skall räcka så länge förrän vi får återse varandra. Hur det sedan blir med vårt varande här i vårt kära land återstår att se. Om det alls går att existera som fria människor härefter. Allt detta ligger i Guds den allsmäktiges hand.  Men undgår man inte att tänka, detta är början till slutet på vår självständighet. Gud skall hjälpa oss igenom alla svårigheter, detta är vår tro och vårt hopp, sist och slutligen, trotts att man nu vill låta sej nedtyngas av misströstan och hopplöshet. Så till sist. Skulle det nu den närmste tiden inträffa något sjukdoms eller olycksfall som skulle göra det nödvändigt att telegrafera, så är adressen hit

Täydennys Besluus 5/ kpk 2471.

Men som sagt så är det mycket obestämt och kan bytas när som helst. Så fort jag får reda på något om vårt öde så skriver jag. Skall försöka göra det varje dag om möjligt.

De käraste hälsningar från din Egen
                                                                
 Matti

V – vik 2.10. -44
                      
Min älskade Matti!
                                 
Frid!

Fick just ikväll tre st. brev Äntligen en adress att skriva till. Så jag var tvungen att skriva meddetsamma. Tack kära du för brevena jag fått denna tid, när du själv blivit utan, och förstår jag, kan det väl nog kännas en aning hopplöst.  Så tyckte jag för min del att det var och kändes när dom började komma tillbaka, såväl brev som paket. Det senare i synnerhet som du så väl hade behövt.  Och kände jag mej riktigt frestad på det där smöret som sändes hem i paketet, när han så väl hade kunnat sända det åt dej, efter vad du skrev, ty borde det ha kommit strax efter det du farit därifrån förstår jag.

Älskade du, du magrar väl riktigt ordentligt nu när du väl knappast har möjlighet att laga någonting privat åt dej. Och sen inte ens fick smöret jag sände, så du åtminstone skulle haft någonting att äta på ”kanku”. Fick nog allt så väl bibehållet i paketet som kom tillbaka, kakan t.o.m.  kan man nästan säja var god, trotts åldern. Men laga jag den också riktigt ”extra” tänkte jag då, för att du skulle få någonting gott till vägkost och så blev du utan. Skulle med det senaste försöka koka ihop ett paket nu då i hopp om att det lyckas bättre och du får det.

Har följt och nästan ständig varit hos dej i tankarna, nu när man undrat och funderat över var månne du riktigt finns och hur skall det gå. Skall du ännu till kanske få börja traska norrut har jag frågat mej, nu när vi redan börjat vänta hem dej. Men gissar jag att så inte är meningen ändå, när jag läser brevet jag fick där du nämner att möjligen efter en månad är du hemma. Ja, käraste hur det än är och ter sej för oss som folk och som enskilda, så kommer det nog att bli en glädjens dag. Inte behöva tänk på det där gamla spöket som hängt över en ------------ återresan skilsmässan.

Vet du har haft så oerhört lessamt och längtat efter dej dessa dagar när man gått i sin ovisshet och bara undrat och funderat och inte vetat var du funnits.

Och Christina hon växer hon för varje dag och hinner bli sötaste damen och ha vi frågat oss för varje dag, att när månne kommer pappa hem till sin lilla pia. Tänk du, hon är ju strax 4 månader, så nog har hon väl förändrats något, särskilt i pappas ögon som inte sett henne sen hon var 1 månad gammal.

Här är annars väldigt brått i ”pärolandet” om dagarna och har vi bl.a Maja Kjellberg här och hjälper för sitt nöjes skull, tror jag. Hon bor här hos oss och har hon lagt sej och sover visst redan, ty kostar det visst på stadsbon. Annars tror jag hon riktigt stortrivs med jobbet. För övrigt mår vi alla bra. Slutar så med de allra käraste varmaste tankar och hälsningar.
                                           
Din Egen mammi