20. 7. -1944

                         
Älskade Lisen min och lilla pian                                

Guds Frid.

Jag har sökt mej hit in i sjukbussen och skriva för att få vara ifred för flugor och andra flygfän. Så får jag tacka för brevet av den 15 som jag fick idag. Ser att du ännu inte då fått brevena som jag skrivit. Men vid detta laget har de nog säkert anlänt. En hel del efter vad jag kan förstå, då jag skrivit mest varje dag. Här har vi det ännu lugnt och fredligt. De första dagarna jag kom hit var det litet buller. Men det ser ut som om ryssen fått sej ordentligt och får han så lov att slicka sina blodiga naglar.  Om vi haft förluster så har de haft mångdubbelt mera. Flyget har också hållit sej lugnt.  Undantag var det igår då de voro och bombade här i närheten med sex plan. Jag stod och såg på när bomberna föllo, en blev sårad annars föllo de lite hit och dit.  Så hade jag igår brev av Ruth, där hon berättade en hel del om sina bekymmer. Hon är ju inkallad nu som nån slags hjälpsyster, men trodde hon sej slippa fri. Så nämnde hon om Gunnars skrivande. Efter vad jag förstår, så är hon nog en aning intresserad, men vill hon ju inte godkänna det. Jag skrev ett långt brev till henne, och försökte nog så gott jag kunde, klargöra och ge råd huru hon skulle handla. Sade bl.a. att vi inte alls skulle ha något emot att få honom till svåger, och att hon nu skulle vara snäll åt honom och svara med några rader på hans brev. Men att inte skulle hon nu göra någonting för att jag säjer det, utan som hon själv känner det.
Tror inte alls att det skulle skada henne om hon skulle få nån att intressera sej för.
Vad Gunnar beträffar, så ser det nog ut som om han skulle tycka om Ruth och ha allvarligare avsikter.

Jag ligger nu ännu här nu långt bakom och har det fint så länge de nu varar. Jag vet inte annars vad som går åt mej, då jag alltid känner mej så hungrig. Ovanligt bra mat har vi här, för har vi Pistes gamla kock Rosenberg. Men mellanmålen blir lite för ofta. Smöret jag hade med mej har minskat i oroväckande grad och här är det omöjligt att få något nytt. Nog skulle det vara bra om du kunde sända mej ett paket. Det är ju inte så mycket man får sända i gången, men det går att sända flere i stället, om det nu finns att sända. Skorpor står sej nog hur länge som helst. Smör kunde du sända i någon bunke som håller tätt, om du bara kan. Sex sju dagar lär det räcka ungefär med paketena nu. Men gör dem starka och väl adresserade.  Så en sak ännu, prenumerera på Vasabladet åt mej för en månad. Så var det inte mera för denna gång. Sköt om lillan så att hon inte behöver ha sjuk mage. Sköt om dej själv också och oroa dej inte för mej, det är ingen fara på taket mera. Så är det som jag skulle ha det men framtiden visar om jag har fel. De käraste hälsningar från

Din Egen Matti                                 

Ps. Ser vid genomläsningen av brevet att det står, sköt om lillan så att hon inte behöver ha sjuk mage. Nog förstår jag att du gör vad du kan, så missförstå mej inte.

Puss, puss med min finska mun.Ds

V – vik den 21.7 -44

Käraste!

Mina tankar äro återigen därute hos dej som så ofta ofta här mellan sysslorna, och frågar man sej alltid var månne finns du, vad gör du och hur har du det just nu.

Det har väl blivit förstår jag mera omväxlande för dej i och med den nya befattningen, och förstås jag trivs du också bättre med ett sådant jobb----------- bara det nu inte blir så farligt och riskfyllt.

Ja du, givetvis är det ju ens första tanke alltid, ty naturligtvis hoppas ju var och en som har någon älskad därute att just han måtte bli skonad och bevarad, och känns det ju tryggare och förhoppningsfullare att veta dej mera bakom. Men glömmer jag igen att där är du ju ständigt gömd bakom Guds hand, och hur jag under allt ändå tror på och har en förvissning om att han skall beskydda och bevara dej, och på något sätt ändå föra dej igenom det hela. Den tron äger vi visst också gemensamt och tror jag nästan den stärkts och smittat av sej från dej.

Annars går ju dagarna som vanligt härhemma. Höbärgningen är ju i full gång, fast idag hade vi lite åska och något regn, så det åstadkom visst lite avbräck i brådskan. För tillfället håller dom på hos Georgs, och blir det väl att börja här någon gång nästa vecka.
Bertel får ju vara hemma och höbärga, annars hade det blivit ganska skralt med arbetskraften, nu när det går så mycket av pappas tid åt att sköta minkarna. Hilding fick ju så lov att resa här också en dag i veckan. Ja, så vet jag ej om det var någonting mera här för denna gång. Christina har just ätit och trodde jag hon aldrig skulle bli mätt. Satte henne i säng redan med en gång, och menade att det skulle få räcka, men si det var hon inte med om. Nu har hon väl nog fått sitt lystmäte ändå, ty ligger hon nu så nöjd och belåten och somnar nu så småningom.

Puss och kram från oss båda                                                                                

Din Alice

21.7. 1944

Käraste Lisen min                                 

Guds Frid!

Skall igen skriva några rader. Inte för att jag nu vet någonting nytt, men för att du nu skall få höra någonting från mej. Ligger allt fortfarande på samma ställe. Hela veckan har vi fått ligga och ingenting göra. Men det är inte bra det heller för tiden vill bli en aning lång. Idag för exempel sov jag till klockan 11 då vi fick mat. Inte räcker det så allt för länge förrän de hittar på nånting åt oss att göra .----------

Här har några civila återvänt och börjat höbärga, det kanhända att vi får hjälpa till med detta. Därhemma är väl arbetet i full gång kan jag förstå. Undrar om Henrik har sluppit hem ännu? Det skulle nog vara på tiden för annars så slipper han nog aldrig därifrån.

På ett sätt känns det tryggare för oss nu när vi äro innanför landets gränser. Vi voro ju förut så hopplöst långt ifrån hemtrakterna. Det skall bli intressangt att se om fronten stelnar här nu till en linje, eller om det blir för oss att ännu röra på oss bakåt, framtiden utvisar ju detta. Flyget har idag varit något livligare än annars. Men glädjande nog så är det för det mesta våra maskiner som äro i rörelse. Det skulle nog smaka med någonting läsbart, Gerda lovade mej Veckojournalen för länge sedan. Men då det blev så osäkert så har hon inte brytt sej om att sända. Jag har skrivit till mamma och bett henne stöta på, så att jag får en laddning hitsänd. Så var det inte mera denna gång, annat än den längtan som du vet jag varje dag känner efter er därhemma.

Käraste hälsningar från     

Din Egen Matti

22.7. 1944

Käraste Lisen min                 

Guds Frid!

Skall igen så här på kvällskvisten komma med några rader. Fick idag annars tre brev.
Det ena var av dej, hjärtligt tack för detsamma. Nu hade jag brev av kusin Helmer också från Näset, samt av pappa. Det är alltid uppiggande att få brev, nu i all synnerhet. Så fick jag också julinumret av ”Den kristne”. Har just suttit och läst densamma. Jag är så utan någonting läsbart, så jag vet inte vad jag skall ta mej före. Det finns inte en svensk bok här, så det är nog en aning torrt. Jag skulle läsa vad som helst nu höll jag på att skriva. Ja faktiskt. Hoppas att jag nu i sinom tid får ”Veckjournalen” av Gerda. Jag skrev till Alfons, att han skulle försöka prenumerera på ”Svenska morgonbladet” åt mej, om det nu går för sej, få nu se. Det glunkas om att vi ska komma ut och höbärga häromkring. Det sku nog inte vara så illa, för det är synd att såhär fint hö ska stå här och växa till ingen nytta. För övrigt är allting här som förut. Litet mera har det bullrat här nog, men så avlägset så man nu just kan urskilja det.  Annars så har jag gjort samma arbete som tidigare här om dagarna, nämligen sovit. Så du förstår, inte går det någon nöd på en precis inte tills vidare. Slutar så idag med de käraste hälsningar. Glöm inte sedan att sända ett paket om dan med plättar i, hi hi hi. Puss puss på dej, nu har jag frisk mun. Din Egen

                                                                                           
Matti och pyrets pappa

22.7. 1944




Käraste Lisen min och Christina
Guds nåd och Frid

Sitter igen i samma sjukbuss ensam och skriver. Tack skall du ha för raderna den 19
Det hade ju gått fort denna gång , såg också med glädje att du samtidigt avsänt paketet.
Hoppas att det nu inte dröjer så länge förrän det kommer fram. Det har ju varit söndag och vilodag hela dagen idag. Det har det nu varit hela veckan, så det har nu varit ett vilande hela tiden. Men inatt skall vi ut och jobba lite på ett korsutak åt majoren. Vi far en hel billass så inte räcker de så länge. Arbetet måste göras på natten för att inte flyget skall se oss. Annars är de lugnt allt fortfarande här. Man hör inte ett skall. Det kan nu endast vara lugnet före stormen, men vem vet.-------

Karl-Erik har farit norrut nu med sitt gäng. Så nu finns inte det gamla gänget här mera. Inte är det nu så lång bit de har farit.  Spåres staffett Andersson uppenbarade sej här idag. Han kom för att hämta Spåres hund, Spåre lär inte ligga så allt för långt härifrån han heller. Får nu se huru länge vi kommer att ligga här på detta ställe. Det börjar bli en aning enformigt igen med detta stillestånd. Jag vet inte huru man är funtad, men man vill antingen framåt eller bakåt. Inget stillestånd mera, det tar på nerverna, detta att ligga och vänta år ut och år in utan avgörande. Visst vore de ju bra om vi finge stanna här nu,och inte behöva gå längre bakåt. Nåja, framtiden utvisar huru det blir med den saken.----

För övrigt molnas de nu, så det ser ut som om vi skulle få regn till natten. Inte vidare trevligt att vara ute i så fall. Jag instämmer till fullo det du skrev i brevet. Min plats är nu här så länge tills annorlunda bestämmes. Det har nu gått över tre år sedan vi började, knappast kan det nu räcka tre år till. Slutar så med de käraste hälsningar

Din Egen

Matti

Hemmet den 15 . 7. -44

Älskade lilla pappsen!

Frid!

Har nästan gått och väntat få höra något utav dej ikväll, men har du väl inte hunnit ännu sända något framkomstmeddelande. Hoppas annars resan gick lyckligt och mottagandet för övrigt inte blev allt för hett, jag menar vad striderna beträffar. Sköt väl om dej älskade, och låt mej ofta få höra hur du har det och hurudant jobb du riktigt har nu sist och slutligen. Dock på vilka platser och vilken situation du än befinner dej, så låt ditt hjärta ständigt påminna dej och ständigt vila i löftena, ty ” han vid sida går, han vid din sida går”.------------

Härhemma går livet och dagarna annars som vanligt och mesta tiden går ju i omsorgen om lilla Christina. Hon mår bra, är ute hela dagarna som vanligt, och sover och äter och växer så det syns och skriker så det hörs, får jag väl också tillägga, sin vana trogen den här tiden av dygnet. Inte så farligt, men har hon någo´ knip i magen igen av allt att döma.

För tillfället sover hon nog nu igen. Annars vägdes hon ju ikväll igen och är hon nu 3,5 kg. Duktigt va, men syns de nog på henne från dag till dag, och påstod mommo ikväll att snart blir hon lika fet som farfar.  Man har ju redan en riktigt välutbildad dubbelhaka och är så rund i kinderna så, men klär det ju bara tills vidare. Och gläder det mamma, att hon växer, pappa likaså förstås.

Nu håller jag också på att börja nicka, så jag får väl sätta punkt för idag och säja Gonatt.

Skall sända brevet med farsan när han far till mötet i morgon, så får du det fortare.
Gustafsson reser ju måndag till Sweden. Får se hur det blir med hans kommande åter.
Margareta hon lär ha lessamt till Finland igen.

Många kära hälsningar från mammi och en hjärtekram från Christina

13.7. 1944

Älskade Lisen och lilla pian min

Guds nåd och frid

Vi anlände äntligen hit i natt efter en lång resa. Annars gick det rätt bra, Kock träffade jag ju som jag skrev på Seinäjoki. Första delen av resan var det rätt så fullt på tåget, men senare fick vi bättre rum, så vi kunde t.o.m sträcka ut oss och sova. Då vi kommo till Matkaselkä var där en känd chaufför som  fick följa med hit. Här på vägen sågo vi en skylt med 6120, varför vi stannade kröpo in i ett tält och sovo till frukost. Den nya sektionen var också här i närheten, varför vi promenerade dit och anmälde oss. Adjutanten såg rätt bister ut och frågade hur vi kommo så sent. Jag sade åt honom, att de  tar så länge att resa nu, nå inte sade han nånting åt det. Lagerros har jag inte träffat ännu, men lär han komma hit ikväll. Inte tror jag nu att det blir nåt vidare av saken, och skulle det nu bli, så kan det inte uppväga de underbara dagar jag fick vara hemma med dej och lillan.----------

Nu är den stora frågan för mej, hur och vart jag kommer bli placerad. Det är ju alltid så när man kommer till något nytt ställe i början, då man inte känner dem man kommer ha att göra med, så känns det lite visset. Jag kommer nu att bo i Jsp tältet tills nu Lagerros kommer, så får jag nu höra mitt öde. Jag har bedit till Gud om saken och hoppas att han som alltid skall ordna saken, detta tror och hoppas jag. Just då jag sitter och skriver detta far en bombplansformation häröver, nu just säjer en av pojkarna, att ett plan kom ner av dem. Jag är ännu rätt långt från linjen, men litet buller hörs det. Karl-Erik har jag inte råkat ännu men lever han och mår efter förhållandena.

Nio st brev hade jag som väntade på mej  Bl. a av John Fredrickson från Sverige.

Här verkar det nu annars vara det stora lugnet före stormen. Här har de nog försökt komma igenom, men ännu tills vidare med blodiga pannor blivit tillbakaslagna. Av 5 plan sköts 3 st. ner igår. Försök att sända ett paket med skrivpapper, samt den lilla träasken med piller, som jag glömde hemma. Det skulle vara bra om du sände detta p. omg. Slå in det väl samt tydlig adr. 5 kpk. 3376.

Käraste hälsningar från Din Egen Matti
Gud med oss

17.7. 1944

Käraste Lisen min

Guds Frid.

Fick just ditt brev av den 12.7. Tack skall du ha för raderna, det är så kärt att höra ifrån dej, huru ni mår pian och du därhemma. Jag fick också brev från Pethrus, som svar på ett brev jag skrev från fronten senaste mån. Han ber om sina hälsningar. Jag kan ju sända dej det, så får du läsa hela sammanhanget. Gjorde ett uppehåll här, sitter nu i tältet och skriver. En av de bästa uppfinningar armen har är dessa tält som vi bo i. Här ryms i mästa fall 20 man. Inte är det ju skottsäkra, men det går att gräva ner så har man skydd mot splitter. Dit framme bor de i korsu.  På tre fyra dar smällde ihop säkra korsur med fönster och dörrar och fyra stockvarv på taket. Alltid ger det ett visst moraliskt stöd, säkra för fullträffar äro de ju inte.

Idag har vi fått vara lediga hela dagen. Jag passade på och var och hälsade på i en grannenhet här, där det finns flere Jakobstadspojkar. De har haft rätt stora förluster där, med många stupade och sårade. Här är det annars rätt lugnt nu igen. Inatt bullra det nästan hela natten, men var det de våra som gav ryssen lite att tänka på. Nog har dom försökt här igen, men hitintills har dom inte lyckats. Inte har dom så lätt att komma fram här numera, om än i det långa loppet vi måste släppa efter en bit. Slutar så mina rader för denna gång med de käraste hälsningar till er båda.

 Din Egen Matti

Matti lärde känna Levi Pethrus när han var i Sverige 1941 innan kriget bröt ut igen!
Han fick bo i Pethrus hem på Bredden utanför Stockholm där han fick lära känna familjen Pethrus! Han medverkade i gudstjänster med sång och berättade även om krigets fasor! ( Se artikeln i Hemmets Härold under rubr. artiklar!) Tillsammans med Levis son,Ingemar Pethrus cyklade han till Pingströrelsens konferens i Nyhem där han också medverkade ! 
Fotot är från ett tillfälle när Levi Pethrus besökte Sionförsamlingen i Vasa!

V – vik  18.7 -44

Älskade hjärtevännen!

Frid!

Tack käraste för dina båda brev jag fick för en stund sen, och vilka jag väntat flera dagar redan, men så har det ju också räckt ganska länge, eftersom de äro skrivna den 13-de, och kommer nu först den 18-de. Själv borde jag också ha skrivit igår kväll, ty förstår jag du väntat. Men ville det liksom inte bita på och fick jag inte tag på den löpande röda tråden, då när jag inte hört varken ett eller annat från dej. Och kan du en aning förstå vad tankarna kretsar omkring, när man läser tidningarna och brevena låter vänta på sej. Det låter ju inte så allt för uppmuntrande därifrån nu, och tror jag, hade jag inte fått brev idag hade nog oron ansatt mej. Han var ju hygglig L:roos med anledning av förseningen, men har dom väl annat att tänka på nu än att fästa sej vid bagateller och struntsaker. Annat hade det väl varit om det varit lugnt som förr. Lugnare är det ju nog för mej att veta, att du ändå är mera bakom. Så resonerar förnuftet, när jag för en stund glömmer, att Gud är lika mäktig att bevara i främsta linjerna som bakom, i synnerhet som vi äro överlämnade i hans hand, och är det som om jag innerst inne ändå skulle bära på en förvissning om, att Gud ändå i sin kärlek skall spara och bevara dej åt oss. Kanske därför att man så innerligt önskar det, har man så lätt att tro detsamma, fast drömde jag så märkvärdigt här en natt så jag höll nästan på att börja tvivla.

Vi mår annars bra båda två. Christina har badat och sover nu så gott utan att skrika och utan napp, vilken hon inte alls behövt sen dess, vilket jag också sa åt mamma din, att hon kommer nog inte att ha den sen. Visserligen har hon nog skrikit någon gång sen dess också, men lite måste de väl ge luft åt sina känslor, och är det bara en odygd den där nappsugningen, och måste man väl ändå orka höra dem lite skrika.

Fast såsom hon skrek då har hon inte gjort sedan, men nu var det kanske lite för oroligt omkring henne, då när hon varit van att ha det så lugnt. Nu har hon igen en några kvällar somnat redan nio-tiden, och sover hon då till halv två tiden ungefär i ett kör, och sen igen till fem halv sex, så hon artar sej. Idag höll hon nästan på att sova bort ett mål, och vet du börjar hon så titta och lyssna när man pratar med henne nu, och t.o.m  drog  hon lite på mun när jag pratade med henne.

Börjar bli så sömnig så jag blir nog tvungen att sluta nu. Ja, Henrik har ju äntligen sluppit hem, så var det inget mer förutom massor av hälsningar och puss och kram från oss båda

 Christina och Alice

                      

V-vik den 25.6. 44

Min egen älskade!

Frid!

Det påstås att det inte lönar sej att skriva brev nu, att dom aldrig når adressaten, men skall jag i all fall göra ett försök. Tycker bara att det blir så tröstlöst att inte få en rad eller ett brev som uppmuntran. Själv har jag inte fått eller väntat få något brev nu, ty förstår jag, har ni allt  annat att tänka på nu än brevskrivning.  Skriv i alla händelser sen när du hinner och det blir möjligt, om inte mer än några rader så jag ser att du lever och finns till.

Ja, det förstår jag att du gör utan uppmaning, men skriv i så fall också om du fått detta brev och det gått fram.  Älskade, hur har du det och var finns du nu frågar jag mej oupphörligt. Det är en ständig bön i mitt inre för dej käraste, att Gud ville stå dej bi med kraft, både till kropp och själ och vara en skyddsmur omkring dej.

Förstår att det kroppsligen också säkert känns ganska påfrestande nu, ansträngande när det givetvis nu blir dåligt med någon vila och sömn. Men Gud skall styrka och uppehålla dej och bevara dej, tills du snart en dag, ska vi hoppas får komma hem till oss som här går och väntar och längtar därefter. Såg just att vår postiljon kom efter mjölken, och måste jag kila in och titta ifall det kommit brev. Och fick jag två stycken + ett kort skrivna 17-de, 18-de och 19-de. Hjärtevarmt tack för dem alla, och kan du förstå dom gjorde mej glad. Men kan jag inte begripa, att du inget fått , fast kanske vill jag hoppas att du nu senare också fått, om dom inte kommit bort på vägen.

Kanske gör adressombytet också sitt till. Grejorna du sände hem har jag fått, och var det roligt att höra, att ni ännu har det jämförelsevis lugnt, då när du skrev. Men är det nu allaredan flera dagar sedan och förändras det ju mycket på en dag. Men Gud är densamma och mäktig att bevara, tack och lov! Stundvis har oron förstås velat ta överhanden, men har jag funnit ro och tröst i bönen och har jag sluppit gå och ängslas, trotts att jag ju inte haft brev av dej på flera dagar.

Du skulle höra en sån röst flickungen har, när hon riktigt sätter den sidan till. Det började ju bli hennes mattid, och var jag tvungen att ge henne här emellan. Det är väl sångrösten som skall övas, fast så allt för ofta låter hon ändå inte höra av sej tillsvidare, och nätterna sover hon riktigt bra mellan det hon får mat. Växer gör hon och tycker jag inte mera hon är så förskräckligt liten. Tycker nästan det är som om hon redan skulle börja höra och se lite grand, ty tittar hon så förståndigt ibland när man jollrar med henne. Fast jag kanske inbillar mej bara, ty påstås det ju att dom varken ser eller hör förrän vid sex veckor.

Ögonen är så stora och klara redan när hon är riktigt vaken och riktigt mörkblåa tills vidare, om dom inte ändras senare. Annars går livet som vanligt här på hemgården.

Du kanske fått brevet jag skrev att Bertel tills vidare får stanna hemma. Rodney måste resa i morgon.

Skall sluta så för denna gång med de käraste hälsningar från oss alla, men mest dina två

Christina och Alice

27.6 -44

Käraste Lisen min och Lilla Christina.

Guds Frid!

Äntligen i natt efter två veckors lång väntan fick jag äntligen ett livstecken från dej.

En av chaufförerna har nämligen fått tag i vår post, och hade jag hela tre brev, två av dej skrivet 14 och 17 samt ett av mamma. Det blev genast lite lättare att leva då jag fick brev. Så roligt att höra att ni mår bra därhemma och att lillan växer och tar sej.

Själv mår jag också efter förhållandena bra på allt sätt. Lider ingen brist på någonting,  och vilar jag i skuggan av hans namn. Det har nog varit en tid av oro dessa senaste dagar. Alla frågar sej, vad skall det bli av oss. Underligt nog äro vi nästan alla samlade igen. Ovanligt små förluster har vi haft. Pojkarna förundrar sig över huru de klarat sej och tala om att de haft god tur. Men erkänner de nog att det är en högre makt som hjälpt dem. Karl-Erik har länge varit borta härifrån, men kom han i natt välbehållen men trött.

Detta kan du hälsa Maja, för är han visst dålig att skriva hem. Han har bett mej hälsa i varje brev jag skriver. En krigare är han i stora mått orädd och modig.

Vad mej själv beträffar, så har jag de senaste dagarna mycket tänkt på hur underbart jag sluppit undan. Dagen innan det stora anfallet började på vårt avsnitt, for jag med några lådor av de viktigaste pappren ca 40 km bakom fronten. Sedan då det blev att fortsätta, kom jag som en av de sista att följa med de första bilarna. Vi höllo på att komma mitt i ryssarnas brohuvud vid Tuulos, men hunno vi förbi nån timme innan vägen blev avstängd. Vi hade slagit läger endast några hundra meter ifrån där ryssen steg iland.

Jag vaknade av granaternas ylande och bombarnas bombfällning i närheten av den plats där vi voro. Någon ropade att ryssen är iland och du kan tro att vi stack litet hastigt.

Nu äro vi som sagt alla samlade igen. Lugnt och fridfullt har vi det här, men det är väl bara lugnet före stormen, ja Gud vet det.

Det har regnat de senaste dagarna och varit kallt. Idag är det däremot solsken och varmare. Här har vi haft rätt bra med maten. Mjölk har vi också fått då det funnits massor med kor efter vägarna. Nog är det synd med Karelarna som igen måste lämna allt de äger. Men man vet ju inte om det också denna gång kommer att behöva andra befolkningsgrupper i vårt land. Vi får nu hoppas att så nu inte är. Nu måste jag sluta för denna gång för posten går om en liten stund.De käraste hälsningar till dej och lillan för övrigt släkt och vänner

Din Egen Matti

V – vik den 27, 6 -44

Älskade Matti! Frid!

Har en lång stund suttit och tittat på vår lilla Christina, ty kan du knappast ana dej till hur söt hon blivit sen du sist såg henne och önskade jag bara att jag hade haft en kamera och kunnat knäppa henne där hon ligger. Skall nog med det snaraste få det gjort, så att lilla pappa som inte får se och på nära håll följa utvecklingen åtminstone få ett kort att titta på. Vi har just badat igen och sover hon nu så gott, len och fin och välmående ligger hon med armarna sträckta över huvudet. Hon är nog inte mera det där rödhyllta lilla knytet du minns, utan lovar hon bli en riktig liten skönhet tills pappa kommer hem.

Hon har redan fått så ljus och vacker hy, om hon annars inte börjar få en äkta solbränna så småningom. Ty har hon varit ute hela eftermiddagen idag.

Första dagen egentligen som vi haft ordentlig sommarvärme och man riktigt kunnat njuta därav. Tyckte jag hade riktigt svårt att tänka mej in i att det skall råda krig och förödelse runt om i världen, när det annars vore så ljuvligt nu i vår sommarfagra tid.

Men detta sätter liksom sordin på all ens glädje nu. Också glädjen och lyckan över lillan dämpas därav, när jag tänker på att hon kanske kommer att möta endast nöd och lidande i denna vår hopplöst mörka tid. Men är det bäst att också lämna hennes framtid i vår frälsares händer, och är min bön den att vi ska kunna fostra henne för himlen.

Fick just ditt kort skrivet i P-ranta den 23.6. och ser jag därav att det inte lönar sej att skicka det här brevet. Stackars min Matti som inte på så länge fått en rad eller brev.

Skall du alls månne få dem någonsin, ty har jag nog skrivit min vana trogen mest varannan dag.  Och brevet jag sänder idag på adressen 6124 ska du inte heller få det ens.

Och jag som skrivit mest om lilla Christina, så du åtminstone på avstånd lite sku få det och följa med utvecklingen.

Matti älskade, mitt hjärta läser där mellan raderna där du skriver,  trött och smutsig förstår jag därav att ni måst ha det ganska ansträngande. Älskade, älskade Matti min, må Gud styrka och uppehålla dej både till kropp och själ och vara en skyddsmur omkring dej. Är ständigt hos dej i tanken och bönen.

30.6

Åter och åter på nytt är tankarna hos dej älskade, och är jag riktigt bedrövad över att du inte skall komma få något brev. Matti käraste, igen frågar jag mej, hur månne har du det nu? Så trötta ni skall bli och modfällda tycker jag, men i allt mörker är det gott att få rikta blicken uppåt, och har jag ändå kännt mej så förunderligt trygg för dej käraste, när jag på kvällarna här krypit på knä. Och har det ofta kommit för mej när jag tänkt på hur slö man många gånger varit, hur det visst står någonstans, att hur skulle man kunna lära sej bedja om inte genom nöd. Givetvis kommer ju oron över en understundom, men har jag då gått med den i bön till Gud.  Dock lider man i sitt innersta med eder, som skall kämpa därute, och förstår jag att också ni haft edra duster. Förstår det av raderna jag fick igår kväll skrivet 25-te.  Tack för de efterlängtade livstecknen och är mitt inre en ständig

bön . ”Gud beskydda och bevara älskade Matti i fortsättningen som du hittills gjort!”

Du var bekymrad om lilla Christina. Vet du hon växer och mår så bra så det är en riktig fröjd. Var så nyfiken att se huru mycket hon möjligen kunde väga, nu när hon om söndag blir en hel månad gammal, så jag måste ta och väga henne nu ikväll fast det är fredag. Och vet du blev jag riktigt häpen och hade svårt att tro mina ögon. Sen dom börjar öka skall dom ju normalt gå upp 150 – 200 gr i veckan och vägde hon nu 3050 gr. Alltså har hon på två veckor ökat 450 gr, så du må tro jag blev glad, när jag i allmänhet tycker att det velat vara så sakta med ätande hennes. Men har hon ju ändå fått så ofta så hon har väl inte orkat så mycket i gången.

Käraste just nu fick jag två brev, ena skrivet midsommarafton, andra 27-de och steg det ofrivilligt ur mitt innersta ett ” tack gode Gud”.

Nu skall jag försöka sända iväg det här igen, hoppas bara du får det nån gång och det sen inte dröjer så förfärligt länge innan du får komma hem till dina två längtande

Christina och Alice

Ps. Hälsa Karl-Erik att han nog är ihågkommen!

27. 6.1944

Käraste Lisen min

Guds Frid!

Jag fick ditt brev idag av den 19.6.44 så nog börjar det gå nu igen. Så roligt att läsa dina brev nu om er båda. Tänk så roligt det vore att vara hemma och följa med utvecklingen då lillan växer till sej. Det gläder mej och så att du vilar i Gud då det gäller mej. Det har du alla skäl att göra, då Gud hjälpt mej så underbart hittills. Nu för tillfället så har jag det så bra så jag knappast haft det förut så bra i detta krig. Jag bor nu nämligen för tillfället i en civil byggning i ett eget rum  med pastor Hedman. Detta har jag inte till fullo fattat, men tar jag också detta som en Guds ledning. Något krig har vi inte nu, men vi äro nog beredda på batalj, fast det kan väl nog räcka ännu innan vi får beröring med ryssen igen.

Inte för att vi nu äro så trakterade därav heller. För tillfället ligger jag nog så långt ifrån händelsernas brännpunkt, för att nu i nämvärd mån störas av kriget.

Men här ser vi lugnet från en annan sorglig sida. De som måste evakuera. Nog måste man beundra dessa karelare, som de flesta åtminstone lämnar allt vad de äger och ger sej iväg till okända trakter. ---------

Värdinnan här i vars hus vi för tillfället bo är så gästvänlig och snäll och trevlig.----

Slutade här igår för måste jag ut på vakt. Idag har jag just kokat och ätit potatis och fläsk, så jag är för tillfället så stockmätt.  Mjölk har vi också haft god tillgång till så inte går det någon nöd på oss här, i all synnerhet då vi har förrådena med oss. Något mera blir det inte nu denna gång då posten nu ska avgå.

Puss puss på er båda

Din Egen Matti

V – vik  3.7 -44

Min egen älskade

Guds nåd och frid, Mitt i striden

Käraste, skall igen försöka igen med några rader, hoppas du så småningom nås av dem. Det är en solig och varm måndagseftermiddag, så varmt och skönt och sover lilla Christina så gott ute på gården. Fast för er förstår jag är det mindre skönt att hålla på i denna värme, så tröttsamt det måste bli älskade min Matti, hoppas och tror du ännu efter förhållandena mår jämförelsevis skapligt och är frisk och välbevarad, ty är mitt innersta en ständig bön för dej att Gud skall bevara och uppehålla dej, så du om möjligt snart får komma åter till oss.

Längtar därefter och förstår jag att för dej hägrar hemmet nu mer än någonsin, när ni trötta och utschasade säkert många gånger har det mera primitivt än någonsin , dåligt som det förstås blir, om det alls blir någon vila. Vi två härhemma mår nog bra, det är bara oron och saknaden efter pappa som gör sej gällande, och de här mörka krigsmolnen som förmörkar vår himmel. Just nu verkar det nog lite hopplöst att sjunga om ”den ljusnande framtid  är vår.” Men ändå ville man så gärna tro att Gud på något sätt skall bereda en utväg för oss och skona oss ifrån hopande molnen som vill förta allt ens livsmod.

Måste ta in Christina och vill det bli så dåligt med skrivningen min ty äter hon nu samtidigt. Vi lekte ju annars lite födelsedag igår när hon var hela 1 månad och kläddes hon dagen till ära i byxor och kolt. En riktig liten dam må du tro, och tycker mamma inte alls hon är så liten mera. Du må tro hon är vorden söt, men har jag visst skrivit  därom i varje brev.

Med de käraste hälsn.

Från oss båda Christina och Alice

15.6 .1944

Älskade Lisen min

Nåd och Frid  Ps 91

Skall nu försöka skriva ett ordentligt brev igen. Vet ju inte om det kommer fram ,men hoppas nu det i alla fall. Jag fick ditt brev igår kväll, och kändes det genast lättare, då jag fick höra ifrån dej huru det börjar arta sej för dej och lillan.

Jag förnimmer i läsningen av brevet, att Pinnebergs börjat ett nytt skede i tillvaron. Jag läser emellan raderna, den uppslagna eller rättare sagt den utslagna moderslyckan över det lilla pyret, som vi fått att ha hand om. ---- Hon kom ju att födas i en för vårt land orosfylld tid. Men får vi ju hoppas och tro, att hon skall få växa upp till en Herrens trotjänarinna. En verklig ”kristinna.”

Nu skiner solen så vackert igen efter flere dagars regn. Detta gör att man har svårt att tänka sej, att man lever mitt i krigets larm och elände. Det är så meningslöst och ofattbart, att världen lever endast för att döda och förinta spirande liv.----

Här har vi haft det lugnt ännu hitintills, men går vi i väntans tidevarv också här. Dock känner jag mej trygg vid tanken på, att det är en som styr och ställer i mitt liv och minner jag mej, att inte ens ett huvudhår skall krökas hans vilja förutan.

Nätterna äro något oroligare, så det vill nu inte bli mycket med sovandet. Ännu har det inte varit nånting att tala om.----- Nu hoppas jag att du inte skall oroa dej i onödan. Jag vet inte om jag inbillar mej, men i mitt inre har jag en känsla av att hur det är går så kommer jag att klara mej. Minns vad jag sagt, att nog återvänder jag till dej och lillan, vart du än kommer att ta vägen.  Men ännu är det onödigt att oroa sej. Vi får taga en dag ett ögonblick i sänder. Känner du dej rolös över mej. Bed Gud om den frid som övergår allt förstånd, det hjälper.

Det är nog som du skrev, att jag numera mer än förut känner dragning dit hem till dej och lillan. Men måste jag också nu, mera än annars lägga band på min längtan efter er därhemma. Nu just i skrivande stund ser det inte så vidare ljust ut.  Men också den mörkaste natt en morgon har.

Idag fick vi höra några färskare nyheter från Näset av pojken som kommit från permission. Inte är det vidare goda nyheter. Flere bekanta pojkar har stupa, en del försvunnit mm. Jag undrar hur det skall vara med Helmer, Nisse och de andra.

Inte har de haft det så allt för lätt det är säkert.------

Det är underligt att jag som varit där senaste krig, och i början av detta, nu sitter här på sidan av allting. Inte för att det nu inte också här så småningom kan bli nånting.

Jag bor tillsammans med Kapten Forsell i en liten korsu. Jag sade till honom här igår att nog har vi bott neråt, då vi kommer ihåg huru fint vi hade det på Piste. Jag var dit i förrgår, och var det inte utan att jag hade lessamt dit tillbaka. Där bor ingen nu för tillfället. Ja, så slutar jag för denna gång mina rader. Hoppas att ni också i fortsättningen mår bra, Kristina och du,
                                          
De käraste hälsningar från Din lyckligaMatti

V-vik  den 17.6. – 44

Älskade efterlängtade

Frid, trotts oro och strid.

Lördag kväll, klockan är halv nio när jag nu äntligen är färdig att sätta mig ned och ägna en stund åt dej, älskade lilla papps. Skulle först inte kunna tänka, att en sådan här liten unge skulle ta så mycken tid i anspråk och hinner jag inte göra stort annat. Det är ett ständigt matande, tycker jag, Ty skall hon ju ha mat var tredje timme, och däremellan är det ju att tvätta och stryka och hålla henne torr och i ordning. Just har jag badat henne, och tror jag vi båda två tycker att det är nånting av det roligaste, och kan man riktigt se hur hon njuter, inte skriker och grinar hon alls, så liten är hon så jag ledigt kan hålla henne på ena handen, men ändå märker man att det är stadga i benen och musklerna. I morgon blir hon ju två veckor och försökte jag kontrollera hennes vikt ikväll. Två veckor gamla lär dom ju ska väga sin födelsevikt, ty går dom alla ner första veckan. Har varit lite orolig för henne, att hon inte skulle äta tillräckligt. I synnerhet det här senaste dygnet. Och är det nog lite vad jag sov senaste natt. Magen hennes har varit lite i oskick, så jag var tvungen mata henne enbart med vatten nu och då under nattens lopp. Så nu förefaller hon nog att må bra igen. Och kom du åter och åter i mina tankar här, när jag då inte kunde sova och voro ni båda kära föremål för min hjärtebön, och bad jag så Gud att han ville låta mej få behålla er. Inte för att jag skulle vara förtjänt därav, som du skrev i brevet som jag fick igår, samma uttryck menar jag, utan på grund av Hans outgrundliga nåd och stora barmhärtighet.

Kan inte tänka mej in i att förlora någon av er, på samma gång som man bävar inför den framtid man inte sett, när det gäller dessa hjälplösa små. Just nu mesamma jag skrev detta, hörde jag likasom ur mitt innersta strofen: Gud tager vård om dej, och får vi alla åter och åter på nytt omigen, överlämna oss och varandra i hans allsmäktiga händer. Där är vila och trygghet.

Kom alldeles ifrån lillans vikt jag skulle tala om. Hon var precis 2, 6 kg och jag som trodde hon skulle vara för lätt. Annars växer hon om sej dag för dag, men vem hon riktigt är lik är nog svårt att säja. Söt är hon i varje fall och kan hon både skratta och knäppa händerna när hon ätit och känner sej mätt och belåten. Fast Bertel han påstår nog att han inte vet hur någon kan tycka att sådana småkryp äro nätta.

Han fick ju inkallelseorder igår och skulle måsta resa söndag kväll, men höll firman på att bli utan karlfolk, så dom fick löst honom. Henrik måste i evakueringsändamål resa idag i sin lilla bil på 10 dagar.

Tack älskade för kortet och raderna jag fick ikväll. I mitt hjärta är jag ständigt hos dej i tanken och bönen. Gud hjälper oss och vårt land.

De varmaste hälsningar och en hjärtekram från oss båda.

Din Egen Alice

17. 6 1944

Älskade Lisen och lilla pian min!

Guds nåd och frid!

Jag skall nu försöka få ihop några rader åt dej igen. Lugnt och fridfullt har vi det här ännu.  Solen skiner från en nästan molnfri himmel, och väldigt varmt har vi det här.

Inte är det någon som helst buller eller krig, men tycker man att det liksom hänger i luften nånting oförklarligt. Vi går i väntans tider och detta är nu ingenting vidare trevligt.

Ingenting har jag att göra, varför tiden vill bli något lång och enformig. Nyheterna lyssnar vi på med spänning. Inga vidare glada nyheter tillsvidare, men ” hoppet är vår vän”. Det skall bli intressant att se Guds mening med allt detta. Stämningen har något utav vinterkrigets allvarsfyllda atmosfär. Men hitintills har Herren hulpit, och vill han säkert göra det ännu i fortsättningen. Så hör vi ju nyheter från dem som komma från permis och de äro inte så allt för uppmuntrande. Jag undrar om Bertel är hemma ännu, det kan väl i så fall inte räcka så alltför länge, innan han kommer in. Jag skall nu fara till posten, så går det igen den här dagen. Hoppas att jag får brev av dej ikväll, det är väldigt uppmuntrande, nu i all synnerhet att få brev utav dej. Mina tankar äro ideligen hos dej och lillan, och längtar jag så efter er båda. Vi får hoppas att Gud leder det så, att det inte dröjer allt  för länge förrän vi får träffas. Jag har idag sänt hem kappsäcken, för är det onödigt att ha den här mera att släpa på. Likaså sände jag hem ackumulatorn, som jag hade med mej. Så slutar jag för denna gång igen, skall försöka om möjligt få iväg några  rader varje dag. Men oroa dej inte om det nu av en eller annan orsak uteblir nån dag. Sköt om dej och lillan. 

Käraste hälsningar från Din Egen Matti

18.6. 1944

Kära älskade Lisen min.

Guds nåd och Frid!

Det är söndag idag och skall jag återigen försöka få ihop några rader åt dej. Jag har så lessamt efter dej älskade vännen min, för att nu inte nämna lilla pian. Jag kom hem 2-tiden inatt, då jag måste vänta på posten. Sov sedan till klockan tio tiden idag. Som väl är så har vi det lugnt och fridfullt här ännu. Dagarna vilja bli så långa då man bara går och väntar på någon ändring i förhållandet, men vi har bara att vänta. Radionyheterna äro ju inte så vidare uppmuntrande, vi får bara vänta på en ändring till det bättre. Men nu för tillfället ser det inte så vidare ljust ut.--------------

Därhemma förstår jag går det en massa rykten. Bäst att inte låna sitt öra så mycket åt dessa.  Allt detta går ju som Gud vill, ” om inte han bevakar staden så vaktar väktaren fåfängt som vaktar den.”

Jag väntade så brev igår, men kom det inget. Hemifrån har jag inte fått en rad sen jag kom hit. Numera än annars är det roligt att få brev, då man inte vet när det nästa gång blir att få komma hem. Det kan hända att jag får väntat dagar nu på posten, då det säkert är trafiksvårigheter. Karl-Erik är ju här också, så jag träffar honom dagligen. Han bad mej hälsa i varje brev som jag skrev. Det har inte blivit av förut, men gör jag det nu istället i detta sammanhang. Jag skrev här ett brev till Pethrus, för någon dag sedan, men nämnde jag inte om nånting. Men kan ni ju hålla det i åtanke vid behov. Från dansken har jag inte hört någonting sedan jag återkom hit. Saga hade jag brev av, kanske nämnde jag om det redan.

Nu måsta jag sluta också denna gång, posten far efter en liten stund. Sköt om dej och lillan, oroa dej inte Gud hjälper.

Med de käraste hälsningar från din Egen längtande

  Matti

V- vik den 22.6. 44

Älskade Matti

”Underbar frid, underbar frid, frid som ej världen kan ge ”……………

Lyssnade till den här sången före morgonandakten i morse, och var den som balsam för mitt oroliga hjärta. Fick nåd att överlämna bekymrena och oron åter för denna dag i vår himmelske faders händer, och har jag känt mej riktigt trygg och lugn för min käre idag, trotts att hjärtat nog oupphörligt spörjer. Var och hur har du det månne nu?

Hörde ju sent igår kväll på nyhetsutsändningen från Sverige, och hörde jag då att anfallen börjats där, och ni nu också förstås stå mitt uppe i stridernas hetta. Hoppas ledningen sköter sej, så att ni kommer därifrån i tid, så ni inte blir avskurna och instängda där. Gud hjälpe er och vårt kära lilla land, och frågar man sej inför händel-serna, hur ska det riktigt gå för oss, har Gud övergivit oss såsom land och riktigt gett oss till spillror? Dock stiger det oupphörligt en suck till himmelens Gud om nåd och förbarmande och om möjligt skona oss från total förödelse. Huru mörkt och tungt vore det ej, om man inte i detta nu hade förmågan att få hoppas på Herren och sätta sin förtröstan till honom. O att Gud ville gripa in och ännu en gång låta oss få fred.

Lilltösen blev plötsligt hungrig, så nu ligger hon som bäst i mammas famn och äter.
Hon har nog redan blivit mycket duktigare att ta för sej, och är hon någonting av det sötaste som finns tycker mamma, där hon nu ligger och suger och drar. Förresten menar hon sej vara mätt nu, sträcker på sej och ser ut att må så bra, sover med händerna över huvudet. Bäst kanske vi stoppar dej i korgen, hur söt du än är där du ligger i mammas famn. Men Christina lilla nu pratar vi på, så pappa får riktigt lessamt efter dej och mammi. Ja, give Gud att du snart finge komma hem.

Som du kanske minns så har ju Rodneys 6 månader gått till ända nu, och måste också han resa nu instundande tisdag. Michaelsen reste ikväll åt motsatt håll som du vet.

Slutar så med de käraste hälsningar från oss två, Christina och Alice.
Gud med oss!