Det här veckoslutet kommer Österbottens tidning och Vasabladet
att börja publicera en sommarserie med artiklar och brev från vår brevsamling!
Karjalan Kaunas 14/3 1942
Älskade raring!
Klockan är nu snart 1 på natten, men skall jag trots den sena timmen skriva några rader till dig. Här har det varit ett väldigt snarvel ikväll, beroende på att det varit en bättre fest i J.sp. Doktorn har en bjudning för herrar officerare med översten i spetsen. Han doktorn hade en skinkbit som han ville ha lagad och på em idag har jag stekt den i ugnen och blev den riktigt fin.
Så nu ikväll har jag serverat som en servitris mm. Nog stojas det så inte vill det bli nånting skrivet, de är bara ett litet avstånd mellan korsuna och springer dom här av och an - - -
Jag försökte börja skriva igår kväll, men är det hopplöst att få någon stillhet för att skriva så jag ska fortsätta idag söndag.
Solen skiner därute och sitter jag vid det nya fönstret och skriver. Något blåsigt och kallt är det, så man håller sig helst inne. Nu just har vi till främmande batterifältväblarna. -------- nyheterna kommer nu just i radion.
Tack skall du ha för de båda senaste breven jag fått, till omväxling så ska du få beröm, du har varit riktigt duktig. Paketet har inte kommit ännu, men kommer det väl kanske idag. Julles permis har inte blivit klar ännu och är han som ett åskmoln. Biskop for just idag till Kronoby på skaffning. Min egen permis ligger i ett så avlägset fjärran. Turpermissionerna har ju blivit uppskjutning med. Komm. var just med Spåre och granskade men inte hade de något att anmärka. Det syntes på dem att de hade festat inatt och på den grund något tystlåtnare än vanligt. Jag vet inte vad man ska tänka om alltsammans. Här lever man mitt i alltsammans, och tycker man ibland att man bara flyter en smula med huvudet över vattnet.
Jag slutar nu för denna gång, inte räcker det så länge förrän du får ett till, det är ju en aning magert men är det ju så understundom.
Många kära hälsningar Matti
att börja publicera en sommarserie med artiklar och brev från vår brevsamling!
Karjalan Kaunas 14/3 1942
Älskade raring!
Klockan är nu snart 1 på natten, men skall jag trots den sena timmen skriva några rader till dig. Här har det varit ett väldigt snarvel ikväll, beroende på att det varit en bättre fest i J.sp. Doktorn har en bjudning för herrar officerare med översten i spetsen. Han doktorn hade en skinkbit som han ville ha lagad och på em idag har jag stekt den i ugnen och blev den riktigt fin.
Så nu ikväll har jag serverat som en servitris mm. Nog stojas det så inte vill det bli nånting skrivet, de är bara ett litet avstånd mellan korsuna och springer dom här av och an - - -
Jag försökte börja skriva igår kväll, men är det hopplöst att få någon stillhet för att skriva så jag ska fortsätta idag söndag.
Solen skiner därute och sitter jag vid det nya fönstret och skriver. Något blåsigt och kallt är det, så man håller sig helst inne. Nu just har vi till främmande batterifältväblarna. -------- nyheterna kommer nu just i radion.
Tack skall du ha för de båda senaste breven jag fått, till omväxling så ska du få beröm, du har varit riktigt duktig. Paketet har inte kommit ännu, men kommer det väl kanske idag. Julles permis har inte blivit klar ännu och är han som ett åskmoln. Biskop for just idag till Kronoby på skaffning. Min egen permis ligger i ett så avlägset fjärran. Turpermissionerna har ju blivit uppskjutning med. Komm. var just med Spåre och granskade men inte hade de något att anmärka. Det syntes på dem att de hade festat inatt och på den grund något tystlåtnare än vanligt. Jag vet inte vad man ska tänka om alltsammans. Här lever man mitt i alltsammans, och tycker man ibland att man bara flyter en smula med huvudet över vattnet.
Jag slutar nu för denna gång, inte räcker det så länge förrän du får ett till, det är ju en aning magert men är det ju så understundom.
Många kära hälsningar Matti
Karjalan Kaunas 7/4 1942
Godbiten älskling m. m.m.m.
Har nu äntligen återvänt till våran bungalow. Det var ju nog en smula trist att resa från Helsingfors, men allting går och det som inte går – går också. Tåget var efter påsken mer än fullsatt, sömnig och trött var jag, fick först sitta inträngd på en bänk ända till R-mäki. Men så lyckades jag få plats på en bagagehylla under taket, kröp upp och somnade och vaknade på allvar först i Viborg. I Raivola var det sen ett problem huru man skulle slippa hit. Promenerade först en bit, men så kom en lastbil vilken jag slapp med ganska långt och så småningom var man framme här. Under tiden jag varit borta har det skett ett och annat. Lindqvist har hamnat på ett sjukhus och är nog borta härifrån för resten av kriget.
Han var ridande till Huolto och på återvägen red han för hårt naturligtvis. Hästen slintade vid en bro här i närheten och L kastades av och bröt vänster benet ovanför knäet och fick ena armen ur led. Nu är bara Biskop och jag här i korsun och känner man det en aning ensamt. Vi tre L och B och jag har kommit ovanligt bra överens, så det känns nog en smula tråkigt då Lundqvist är borta, för att inte nämna vårt privata bageri som nu blivit utan bagare.
Paketet har anlänt -------------- heder och Tack, också för ett brev av den 3.4, så man fick ju riktigt ordentligt med en gång nu. Hälsa och tacka Ragnhild för memman. Den är riktigt god. Det var välan undert. blivande huskors som tillverkat rulltårtan, den var alla tiders. ” Inte är hon så dum som hon ser ut, hon kan nog ett och annat min lilla gumma. ”Från det ena till det andra”, vet du vad samtalet kostade igår kväll 41,60. Men vad gör de, ”kostar e noo så smakar de noo.” De var så roligt att få tala med dig fast avståndet var så hiskeligt långt. Kan bara inte förlåta mig att jag inte ringde och bad dig komma till H-fors. Kan du tänka dig Lasse slog ett kvitto i näven på mig och bad mig kvittera ut 150:- mark för mitt deltagande i mötena. Det var uppmuntrande också det. För att inte nämna de goda mötena. Jag var med Rosenberg till Salem på lördagskvällen och R predikade rakt åt mig, så man blev nog liten där man satt. Men Gud välsignade mitt fattiga hjärta, så man blev riktigt förnyad till sin andliga människa. Men nog har jag varit frestad av djävulen den senaste tiden och har det varit en hopplös kamp har man tyckt sej- - .Vad jag vill det gör jag inte och vad jag inte vill det gör jag. Vem skall frälsa mig från denna syndens och dödens kropp? Ja, ära vare Gud genom genom Kristus Jesus vår Herre.
Har nyss ringt till Valter Rosenberg och talat med honom i telefon. De ligger långt borta härifrån och har just ett specialuppdrag, då jag talade med honom ligger han 500 m från de främsta linjerna.
Frågade av honom huru de har det så sa han, ”rökigt och kallt”, de lågo i ett tält.
Här sitter jag och skriver i bara underkläderna och har det varmt och skönt på alla sätt nästan så man skäms. Annars är det något livligare här nu också. Det smäller nu och då och maskingevären smattrar ettrigt och ilsket, då man rör sig ute kan man tydligt höra dem, som om de vore alldeles i närheten.
Ja nu börjar det tryta i fataburen för mig, så jag måste välan sluta nu för denna gång. Biskop har vänt sig mot väggen, men han bad om sina hälsningar.
Må väl tills vi möts igen, ”snart” hoppas din egen Matti
Ps. Har just talat med en pojke som har del i en snickerifabrik i Terjärv
om våra köksmöbler, men vi återkommer så småningom till kapitlet. Det brådskar inte!
Godbiten älskling m. m.m.m.
Har nu äntligen återvänt till våran bungalow. Det var ju nog en smula trist att resa från Helsingfors, men allting går och det som inte går – går också. Tåget var efter påsken mer än fullsatt, sömnig och trött var jag, fick först sitta inträngd på en bänk ända till R-mäki. Men så lyckades jag få plats på en bagagehylla under taket, kröp upp och somnade och vaknade på allvar först i Viborg. I Raivola var det sen ett problem huru man skulle slippa hit. Promenerade först en bit, men så kom en lastbil vilken jag slapp med ganska långt och så småningom var man framme här. Under tiden jag varit borta har det skett ett och annat. Lindqvist har hamnat på ett sjukhus och är nog borta härifrån för resten av kriget.
Han var ridande till Huolto och på återvägen red han för hårt naturligtvis. Hästen slintade vid en bro här i närheten och L kastades av och bröt vänster benet ovanför knäet och fick ena armen ur led. Nu är bara Biskop och jag här i korsun och känner man det en aning ensamt. Vi tre L och B och jag har kommit ovanligt bra överens, så det känns nog en smula tråkigt då Lundqvist är borta, för att inte nämna vårt privata bageri som nu blivit utan bagare.
Paketet har anlänt -------------- heder och Tack, också för ett brev av den 3.4, så man fick ju riktigt ordentligt med en gång nu. Hälsa och tacka Ragnhild för memman. Den är riktigt god. Det var välan undert. blivande huskors som tillverkat rulltårtan, den var alla tiders. ” Inte är hon så dum som hon ser ut, hon kan nog ett och annat min lilla gumma. ”Från det ena till det andra”, vet du vad samtalet kostade igår kväll 41,60. Men vad gör de, ”kostar e noo så smakar de noo.” De var så roligt att få tala med dig fast avståndet var så hiskeligt långt. Kan bara inte förlåta mig att jag inte ringde och bad dig komma till H-fors. Kan du tänka dig Lasse slog ett kvitto i näven på mig och bad mig kvittera ut 150:- mark för mitt deltagande i mötena. Det var uppmuntrande också det. För att inte nämna de goda mötena. Jag var med Rosenberg till Salem på lördagskvällen och R predikade rakt åt mig, så man blev nog liten där man satt. Men Gud välsignade mitt fattiga hjärta, så man blev riktigt förnyad till sin andliga människa. Men nog har jag varit frestad av djävulen den senaste tiden och har det varit en hopplös kamp har man tyckt sej- - .Vad jag vill det gör jag inte och vad jag inte vill det gör jag. Vem skall frälsa mig från denna syndens och dödens kropp? Ja, ära vare Gud genom genom Kristus Jesus vår Herre.
Har nyss ringt till Valter Rosenberg och talat med honom i telefon. De ligger långt borta härifrån och har just ett specialuppdrag, då jag talade med honom ligger han 500 m från de främsta linjerna.
Frågade av honom huru de har det så sa han, ”rökigt och kallt”, de lågo i ett tält.
Här sitter jag och skriver i bara underkläderna och har det varmt och skönt på alla sätt nästan så man skäms. Annars är det något livligare här nu också. Det smäller nu och då och maskingevären smattrar ettrigt och ilsket, då man rör sig ute kan man tydligt höra dem, som om de vore alldeles i närheten.
Ja nu börjar det tryta i fataburen för mig, så jag måste välan sluta nu för denna gång. Biskop har vänt sig mot väggen, men han bad om sina hälsningar.
Må väl tills vi möts igen, ”snart” hoppas din egen Matti
Ps. Har just talat med en pojke som har del i en snickerifabrik i Terjärv
om våra köksmöbler, men vi återkommer så småningom till kapitlet. Det brådskar inte!
Brändö 14/4 1942
Matti kära! Frid!
Klockan är nu 11, och har jag nu till sist förrän jag kryper i säng i tystnaden och ensamheten tagit mej en stilla stund, en stund när tankarna likasom kopplar sig fri från dagens jäkt och oro, och har jag just som bäst mera sådär lugnt och sansat än en gång läst genom brevet som kom i morse, ty då hann jag ju knappast ägna dej en tanke och bara som hastigast ögna igenom desamma. Återkommer därför nu och säjer jag väl då till först. Hjärtevarmt tack för raderna. Dom var nog väntade igår redan, efterlängtade idag och eftersom jag just nu inte på annat sätt når dej, ska jag då riktigt såhär på färsk gärning pränta svaret. Vad säjs om en sådan snälltågs-hastighet? Det tycker du väl om, gissar jag, (om mej tänkte jag förstås i misstag skriva), en förflugen tanke en stilla undran som flög genom ens hjärna, hm ------- hjärta.
Ja du tror nog att det ändå finns en tillstymmelse till hjärta kvar, trots att du kanhända känner dej ha anledning att betvivla det understundom, dock hoppas jag den är snabb den här snabbexpieringen, åtminstone för den här gången ska övertyga dej om dess existens.
Nej om jag skulle sluta skämta nu, ty i grund och botten är det inte riktigt ett med min sinnesstämning, känner mig inte riktigt upplagd för det ikväll. Matti käraste, när jag riktigt går till botten till den förhärskande känslan, då borde jag kanske inte skrivit Frid” där i början.
Jag vet inte, tänkte att jag kanske inte skulle nämna något om en känsla man inte själv kan förklara, men funderar jag att sinnesstämningen ändå kanhända lyser fram mellan raderna. Och när jag kommer till dej då i glada stunder, uppsluppen och lätt om hjärtat, då får jag väl också komma då när sinnet inte är idel solsken. Helst skulle man ju låta bli att skriva då, men kommer det ju förstås under årens lopp som vi leva mången gång att skifta om i känslovärlden, och i solljus och skugga får jag väl dela och lätta på mitt hjärtas börda med dej, i lust och nöd. Ljust och lätt var det visst, och i samband därmed hör jag en röst, lyssnar för att likasom då när jag senast hörde den, få erfara lugnet och förtröstan i den rösten, och känner jag just nu behovet av att få gömma mig tryggt sluten i din famn. Nu kanhända du får fel uppfattning om orsaken till min oro, och tror kanske det är något med framtiden som stör min hjärtefrid. Nej du, men det värsta är att jag inte kan analysera mina känslor, eller finna någon yttre orsak eller anledning till min oro.
Det kommer understundom över en, en oförklarlig känsla, vet inte varifrån den härleder sig, men har den gjort att jag kännt mig sådär rastlös inombords om dagarna. Likaså så smått oroat min nattsömn, förstår du det Matti, har du erfarit något liknande, liksom jagad av en inre oförklarlig oro. Är det måhända tidsandan som gör en sådär jagad och jäktad, att Gud inte riktigt får det grepp om en som han ville och önskade, och som anden därinne längtar efter, inre vila och jämvikt, hur det än skiftar och växlar runtom en. Ja så har man då igen lite grann lättat på sitt hjärta, ” i lust och nöd”, och känns det redan lättare därinne när man fått tömma och dela på förrådet. Sådär växlar det om också i vår kvinnovärld, huskorsets natur,
Ja sådan är hon, men har du nu fått min varning i tid.
Slutar så igen med många hälsningar till er alla, mest kanske ändå till Matti gissar jag från din Lisen.
Matti kära! Frid!
Klockan är nu 11, och har jag nu till sist förrän jag kryper i säng i tystnaden och ensamheten tagit mej en stilla stund, en stund när tankarna likasom kopplar sig fri från dagens jäkt och oro, och har jag just som bäst mera sådär lugnt och sansat än en gång läst genom brevet som kom i morse, ty då hann jag ju knappast ägna dej en tanke och bara som hastigast ögna igenom desamma. Återkommer därför nu och säjer jag väl då till först. Hjärtevarmt tack för raderna. Dom var nog väntade igår redan, efterlängtade idag och eftersom jag just nu inte på annat sätt når dej, ska jag då riktigt såhär på färsk gärning pränta svaret. Vad säjs om en sådan snälltågs-hastighet? Det tycker du väl om, gissar jag, (om mej tänkte jag förstås i misstag skriva), en förflugen tanke en stilla undran som flög genom ens hjärna, hm ------- hjärta.
Ja du tror nog att det ändå finns en tillstymmelse till hjärta kvar, trots att du kanhända känner dej ha anledning att betvivla det understundom, dock hoppas jag den är snabb den här snabbexpieringen, åtminstone för den här gången ska övertyga dej om dess existens.
Nej om jag skulle sluta skämta nu, ty i grund och botten är det inte riktigt ett med min sinnesstämning, känner mig inte riktigt upplagd för det ikväll. Matti käraste, när jag riktigt går till botten till den förhärskande känslan, då borde jag kanske inte skrivit Frid” där i början.
Jag vet inte, tänkte att jag kanske inte skulle nämna något om en känsla man inte själv kan förklara, men funderar jag att sinnesstämningen ändå kanhända lyser fram mellan raderna. Och när jag kommer till dej då i glada stunder, uppsluppen och lätt om hjärtat, då får jag väl också komma då när sinnet inte är idel solsken. Helst skulle man ju låta bli att skriva då, men kommer det ju förstås under årens lopp som vi leva mången gång att skifta om i känslovärlden, och i solljus och skugga får jag väl dela och lätta på mitt hjärtas börda med dej, i lust och nöd. Ljust och lätt var det visst, och i samband därmed hör jag en röst, lyssnar för att likasom då när jag senast hörde den, få erfara lugnet och förtröstan i den rösten, och känner jag just nu behovet av att få gömma mig tryggt sluten i din famn. Nu kanhända du får fel uppfattning om orsaken till min oro, och tror kanske det är något med framtiden som stör min hjärtefrid. Nej du, men det värsta är att jag inte kan analysera mina känslor, eller finna någon yttre orsak eller anledning till min oro.
Det kommer understundom över en, en oförklarlig känsla, vet inte varifrån den härleder sig, men har den gjort att jag kännt mig sådär rastlös inombords om dagarna. Likaså så smått oroat min nattsömn, förstår du det Matti, har du erfarit något liknande, liksom jagad av en inre oförklarlig oro. Är det måhända tidsandan som gör en sådär jagad och jäktad, att Gud inte riktigt får det grepp om en som han ville och önskade, och som anden därinne längtar efter, inre vila och jämvikt, hur det än skiftar och växlar runtom en. Ja så har man då igen lite grann lättat på sitt hjärta, ” i lust och nöd”, och känns det redan lättare därinne när man fått tömma och dela på förrådet. Sådär växlar det om också i vår kvinnovärld, huskorsets natur,
Ja sådan är hon, men har du nu fått min varning i tid.
Slutar så igen med många hälsningar till er alla, mest kanske ändå till Matti gissar jag från din Lisen.
Brändö 17/4 1942
Min kära! Frid!
Det ser nästan ut som om den här ---- ”bättre hälften din”, allvarligt sku tänka börja beflita sig om att göra skäl för namnet, när jag såhär snart återkommer och genast bereder mig på att skriva svar, men kom det över mig en så märkvärdigt obeskrivlig lust. Skrivklådan besvärar för ovanlighetens skull, och gör väl du riktigt stora ögon av förundran över en sån här extra påhälsning.
Ta de nu lugnt och invagga dig för all del inte i några falska förhoppningar vis-a-vi framtiden och brevena, ty misstänker jag nog att postgången fortsättnings-vis förblir lika sölig från Vasa stan.
En några rader alltså som tack för brevet som kom idag. Hörde redan på rösten och förstod jag på tonfallet i postiljons, ” gissa vad jag har”, att det nog inte var så svårgissat, ett brev. Det gissar jag förstås och väntar på, alltid från ena dagen till den andra. Jag började nog med att sjunga som du föreslog, men kom jag av mig mitt-i-alltihopa och förlorade jag melodin där på ”den långa vägen”. Du skrev som sagt, den visan blev inte lång och på tal om sång så här inom parentes, om inte Biskop också hyser den åsikten, att för en tid förskona hans musikaliskt sömniga öra och är han villig att inse, att lite mera rättvisa kunde iakttagas vid fördelningen av den Englundska sömnmedicinen, varför jag föreslår förste skrivarn att snarast möjlig ordna saken till allmänhetens ”belåtenhet”. Den allmänheten ja, den borde nog ha sömnmedicin nu redan när kl hunnit bli 12, och vet du vilken jag nu skulle välja och just längtade att höra. . . ” lyckan kommer lyckan går, den som Du älskar lyckan får.
Tanken löper iväg, allt det här hamnar visst där inom parentesen, och är det visst bäst jag söker få tag på melodin där var jag slutade. Den tog ju också slut, som jag redan nämnde, fortsatte men kan jag inte säga om där var fel på skrivkonsten. Kanske var det läskonsten, i alla händelser har jag nog stavat igenom raderna, och vet du vad jag fann? Kanhända var det den röda tråden tråden jag fick tag på och forsätter jag nu att följa densamma. Fann vad jag också tidigare mången gång lagt märke till, huru tankarna ofta rört sig kring samma sak, och har jag funnit den tråden omedvetet, men samtidigt löpa i samma riktlinje och har det mången gång förvånat mej och gett upphovet till följande meditation: Du där och jag här, medvetet såväl som omedvetet kanhända vi båda bär på samma önskan och längtan. Gemensam för oss båda sträcker den sig över alla avstånd, så lång vägen än är och blir, och blir det på något förunderligt och oförklarligt sätt någon så kallad tankeöverföring, jag undrar?
Vet du så det gladde mig, det som du i fortsättningen berättade om ett möte därute. Overksamhet det är nog döden i grytan, såväl andligen som lekamligen, och ska det säkert hjälpa er att bevara livet och lågan brinnande, när ni äro flera som gemensamt försöker blåsa liv i dess svaga flämtande. Liv för att tända nya liv, Gud välsigne er alla med ny verksamhetslust och ny iver för Guds rikes sak, och frälsningen ska säkert bli er mer dyrbar, det att också därute få vara endast en syndare frälst av nåd.
Minns inte riktigt vad jag senast skrev, en massa tankar och meditationer i en sinnesstämning som jag själv knappt kan göra reda för, det gamla är förgånget, det skiftar i vår sinnesvärld och som du kanske känner och märker är man åter -löst och fågelfri, men ----- sömnig, tror rakt jag somnar utan den omtalade medicinen den här gången.
En hjärtekram från din Lisen
Min kära! Frid!
Det ser nästan ut som om den här ---- ”bättre hälften din”, allvarligt sku tänka börja beflita sig om att göra skäl för namnet, när jag såhär snart återkommer och genast bereder mig på att skriva svar, men kom det över mig en så märkvärdigt obeskrivlig lust. Skrivklådan besvärar för ovanlighetens skull, och gör väl du riktigt stora ögon av förundran över en sån här extra påhälsning.
Ta de nu lugnt och invagga dig för all del inte i några falska förhoppningar vis-a-vi framtiden och brevena, ty misstänker jag nog att postgången fortsättnings-vis förblir lika sölig från Vasa stan.
En några rader alltså som tack för brevet som kom idag. Hörde redan på rösten och förstod jag på tonfallet i postiljons, ” gissa vad jag har”, att det nog inte var så svårgissat, ett brev. Det gissar jag förstås och väntar på, alltid från ena dagen till den andra. Jag började nog med att sjunga som du föreslog, men kom jag av mig mitt-i-alltihopa och förlorade jag melodin där på ”den långa vägen”. Du skrev som sagt, den visan blev inte lång och på tal om sång så här inom parentes, om inte Biskop också hyser den åsikten, att för en tid förskona hans musikaliskt sömniga öra och är han villig att inse, att lite mera rättvisa kunde iakttagas vid fördelningen av den Englundska sömnmedicinen, varför jag föreslår förste skrivarn att snarast möjlig ordna saken till allmänhetens ”belåtenhet”. Den allmänheten ja, den borde nog ha sömnmedicin nu redan när kl hunnit bli 12, och vet du vilken jag nu skulle välja och just längtade att höra. . . ” lyckan kommer lyckan går, den som Du älskar lyckan får.
Tanken löper iväg, allt det här hamnar visst där inom parentesen, och är det visst bäst jag söker få tag på melodin där var jag slutade. Den tog ju också slut, som jag redan nämnde, fortsatte men kan jag inte säga om där var fel på skrivkonsten. Kanske var det läskonsten, i alla händelser har jag nog stavat igenom raderna, och vet du vad jag fann? Kanhända var det den röda tråden tråden jag fick tag på och forsätter jag nu att följa densamma. Fann vad jag också tidigare mången gång lagt märke till, huru tankarna ofta rört sig kring samma sak, och har jag funnit den tråden omedvetet, men samtidigt löpa i samma riktlinje och har det mången gång förvånat mej och gett upphovet till följande meditation: Du där och jag här, medvetet såväl som omedvetet kanhända vi båda bär på samma önskan och längtan. Gemensam för oss båda sträcker den sig över alla avstånd, så lång vägen än är och blir, och blir det på något förunderligt och oförklarligt sätt någon så kallad tankeöverföring, jag undrar?
Vet du så det gladde mig, det som du i fortsättningen berättade om ett möte därute. Overksamhet det är nog döden i grytan, såväl andligen som lekamligen, och ska det säkert hjälpa er att bevara livet och lågan brinnande, när ni äro flera som gemensamt försöker blåsa liv i dess svaga flämtande. Liv för att tända nya liv, Gud välsigne er alla med ny verksamhetslust och ny iver för Guds rikes sak, och frälsningen ska säkert bli er mer dyrbar, det att också därute få vara endast en syndare frälst av nåd.
Minns inte riktigt vad jag senast skrev, en massa tankar och meditationer i en sinnesstämning som jag själv knappt kan göra reda för, det gamla är förgånget, det skiftar i vår sinnesvärld och som du kanske känner och märker är man åter -löst och fågelfri, men ----- sömnig, tror rakt jag somnar utan den omtalade medicinen den här gången.
En hjärtekram från din Lisen
Västervik den 3/5 1942
Min egen älskade Matti!
Vilka trevliga nyheter du serverar en så här på morgonkröken. Hade inte stigit upp ännu när mamma sådär 10-tiden kom och väckte mig, och du kan förstå att det inte räckte många sekunder innan man var klarvaken vid det meddelandet;
Hela din packning stulen, det var nog allt annat än vackra tankar som fyllde mig och vilka jag sände förövaren ifråga, och jag delade din harm när jag tänkte på allt vad du med möda förvärvat, och har du ingenting kvar, fattigare än när du kom hem, ingen mat, inga kläder, alla strumporna, hur i allvärlden kunde dom stjäla hela stora ryggsäcken mitt för ögonen på dej. Kanske hade du t.o.m stoppat i det extra ”tobaksbytet” du fick av Heik. Stackars min Matti, jag förstår såväl hur bitter den upptäckten var för dej, förstår hur vreden omväxlande med harm sku brinna inom dej, och densamma mördande känslan drog också för ett ögonblick genom mitt inre då i hastigheten, och jag tänkte; att det faktiskt finns sådana som täcks stjäla packningen av en frontman på väg ut, sådana borde nog komma fast och buras in. Nåja, den första vredens hämndkänsla efterföljdes av en något vackrare och försonligare tanke; kanhända var det någon utsvulten stackare som nöden drev, varför det kanhända att broder Englund tänker och beder som så, att innehållet i ryggsäcken börjar bränna och hjälpa till att väcka samvetets röst, och kanske skapa en andlig hunger. Gud kan ju genom småa detaljer vinna sina avsikter, och om vi tar det på lång sikt, så barnsligt det än låter kan bli till välsignelse. Ty synden, orättfärdigheten de är ju den som dömer en och driver en att söka Gud.
Alltnog så har jag varit incyklande till stan fram och åter, ringt och pratat med Saga för att närmare få reda på saken, och har jag varit hem till Bäckman och hört efter när han reser. Få se nu vad jag är mäktig åstadkomma i paketväg. Kanske måste jag ta och baka den omtalade rulltårtan, som du som väl var inte fick med dig. Dock hoppas jag dom lät dej behålla brödväskan, så du åtminstone inte blev utan vägkost och paketet med kakan likaså, och fick du väl inte några otrevligheter därigenom att du reste först med det senare tåget? Undrar bara därför att jag hörde på Bäckman, att han nog trodde sig måsta resa med morgontåget.
Du Matti vännen min, så är det då åter ett minne blott att du var hemma, och tycker jag knappt jag kan fatta att det var igår du reste. Sådan tur det var så varmt och vackert väder vi hade så länge du var hemma. Men nu är det kallt, så kallt att det t.o.m snöat inatt och här sitter jag med fötterna instuckna i de stora varma tofflorna, du brukar begagna för att något sånär hålla mig varm. Ty jag vet inte om det är tack vare vinterkylan ute, som det härinne förefaller särskilt tomt och kallt, eller kanske är det endast Lisen din som plågas av denna känsla tomheten, oro och längtan. Saknaden nu när du är borta gjorde att jag sen igår kväll när jag kom hem gick här håglös, driven av en inre oro. Satt här och mediterade och kom jag till det resultatet och fann, att sedan du kom in i mitt liv och jag åter upplevde att älska, då försvann lugnet jag trodde mej förvärvat i mitt inre, och den inbillade ron förbyttes i en glödande pulserande hjärteoro.
Jag undrar om du förstår min tankegång, men du är både min ro såväl som min oro, och ville jag inte byta ut den känslan som gör att jag känner att jag lever och älskar, och alltjämt varje gång du varit hem, mer än förr längtar efter den dagen när du åter ska komma, men den tanken är det visst klokast att bannlysa nu för en lång tid framåt.
Käraste hälsningar från oss alla i ---viken
Men mest från Din egen stora, lilla Lisen
Min egen älskade Matti!
Vilka trevliga nyheter du serverar en så här på morgonkröken. Hade inte stigit upp ännu när mamma sådär 10-tiden kom och väckte mig, och du kan förstå att det inte räckte många sekunder innan man var klarvaken vid det meddelandet;
Hela din packning stulen, det var nog allt annat än vackra tankar som fyllde mig och vilka jag sände förövaren ifråga, och jag delade din harm när jag tänkte på allt vad du med möda förvärvat, och har du ingenting kvar, fattigare än när du kom hem, ingen mat, inga kläder, alla strumporna, hur i allvärlden kunde dom stjäla hela stora ryggsäcken mitt för ögonen på dej. Kanske hade du t.o.m stoppat i det extra ”tobaksbytet” du fick av Heik. Stackars min Matti, jag förstår såväl hur bitter den upptäckten var för dej, förstår hur vreden omväxlande med harm sku brinna inom dej, och densamma mördande känslan drog också för ett ögonblick genom mitt inre då i hastigheten, och jag tänkte; att det faktiskt finns sådana som täcks stjäla packningen av en frontman på väg ut, sådana borde nog komma fast och buras in. Nåja, den första vredens hämndkänsla efterföljdes av en något vackrare och försonligare tanke; kanhända var det någon utsvulten stackare som nöden drev, varför det kanhända att broder Englund tänker och beder som så, att innehållet i ryggsäcken börjar bränna och hjälpa till att väcka samvetets röst, och kanske skapa en andlig hunger. Gud kan ju genom småa detaljer vinna sina avsikter, och om vi tar det på lång sikt, så barnsligt det än låter kan bli till välsignelse. Ty synden, orättfärdigheten de är ju den som dömer en och driver en att söka Gud.
Alltnog så har jag varit incyklande till stan fram och åter, ringt och pratat med Saga för att närmare få reda på saken, och har jag varit hem till Bäckman och hört efter när han reser. Få se nu vad jag är mäktig åstadkomma i paketväg. Kanske måste jag ta och baka den omtalade rulltårtan, som du som väl var inte fick med dig. Dock hoppas jag dom lät dej behålla brödväskan, så du åtminstone inte blev utan vägkost och paketet med kakan likaså, och fick du väl inte några otrevligheter därigenom att du reste först med det senare tåget? Undrar bara därför att jag hörde på Bäckman, att han nog trodde sig måsta resa med morgontåget.
Du Matti vännen min, så är det då åter ett minne blott att du var hemma, och tycker jag knappt jag kan fatta att det var igår du reste. Sådan tur det var så varmt och vackert väder vi hade så länge du var hemma. Men nu är det kallt, så kallt att det t.o.m snöat inatt och här sitter jag med fötterna instuckna i de stora varma tofflorna, du brukar begagna för att något sånär hålla mig varm. Ty jag vet inte om det är tack vare vinterkylan ute, som det härinne förefaller särskilt tomt och kallt, eller kanske är det endast Lisen din som plågas av denna känsla tomheten, oro och längtan. Saknaden nu när du är borta gjorde att jag sen igår kväll när jag kom hem gick här håglös, driven av en inre oro. Satt här och mediterade och kom jag till det resultatet och fann, att sedan du kom in i mitt liv och jag åter upplevde att älska, då försvann lugnet jag trodde mej förvärvat i mitt inre, och den inbillade ron förbyttes i en glödande pulserande hjärteoro.
Jag undrar om du förstår min tankegång, men du är både min ro såväl som min oro, och ville jag inte byta ut den känslan som gör att jag känner att jag lever och älskar, och alltjämt varje gång du varit hem, mer än förr längtar efter den dagen när du åter ska komma, men den tanken är det visst klokast att bannlysa nu för en lång tid framåt.
Käraste hälsningar från oss alla i ---viken
Men mest från Din egen stora, lilla Lisen
RSS Feed
