Västervik den 24.7 -42

Matti, älskade hjärtevän! Frid!

Äkta rötmånadsväder, fruntimrena förnekar sej inte, ty just nu trummar regnet så behagligt mot rutan, riktigt sådär att man känner hur hemtrevligt skönt det är att vara inne. Kanske är det tack vare det som klockan endast är lite före sju när jag nu börjar raderna här till min man, i väntan på - - - - -  min man.

Ja du, man har ju helt plötsligt blivit så radiointresserad i väntan på att få höra vad Stalina m.fl. ha att påstå vid mikrofonen. Lisa reste ju hem i morse, så nu är jag åter vorden allena här i vårt lilla bo. Vi ha annars haft det riktigt livat, och berättade jag ju redan om vår söndags-utflykt, hur trevligt vi hade, och var det bara ett fel med dagen. D.v.s. det var någon som saknades i samlingen, denne någon, som skulle ha gjort det hela fullständigt. Smultronen vi plockade, av dem har fru Englund för vinterns behov prövat på att konservera sina första bär, väl en liter, god början.

Har varit in emellan, druckit surran, och hörde jag meddesamma att där var nylänningar i farten i radioutsändningen. Möjligen blir det först nästa vecka nu då.

Matti, käraste, inte vet du väl om att mina tankar särskilt igår voro hos dej. Min känsla och önskan var nog den att jag skulle fått en stund över, en pratstund med vännen min i går kväll, men tyckte jag nästan det var för sent att börja kl. halv två. Förstår nog att du nu där kanhända tar dej en funderare och undrar att vad i all världen gör hon till kl. två om nätterna, och påminner jag mej ett svagt mummel jag tror jag hört någon gång förut: ” När det alltid räcker så länge, blir du aldrig att (komma) gå och lägga dej?” En sån ovana dom lagt sej till med , dom där Pellas-ungan. Särskilt i lillstugon vill he vara som förgjort, kvällspigg men moro´tröit. Så särdeles pigg är man väl ändå inte alltid, som det låter, men har du väl också din del i att man är vorden så senfärdig. Skrivningen den börjar ju vanligtvis den tiden när vanligt folk lägger sej, och är väl innehållet också därefter.

Jag måste väl kanske för husets herre bekänna hur det riktigt går till här vid Englunds, kanske vore det skäl att komma hem ett tag för att hålla ordning och reda på det hela. Ser du, det var så att din fru fyllde år i går, vilket föranledde några kaffetanter och aspiranter att i spekulations-syfte komma och hemsöka oss. Saga kom ut på en tripp, Frida, Sissi och Heik, Gerda var också här, och försökte jag medelst surrogat tillfreds-ställa deras kaffebegär. Lisa hade dagen till ära bakat en kaka, så jag tycker dom hade bort varit nöjda med förplägnaden, men var det inte utan att man fick sej några gliringar för vissa bönor som jag råkar ha i min ägo, hur än jag försökt göra klart för dem och förklarat att det är tid på att börja tänka på att spara till - - - - kristningen! ! ! !

Sände nog i tanken en hälsning med en inbjudan dit ner till näset, men vet jag inte huruvida ljudvågorna frambefordrade hälsningen, kanske var det något fel på ledningen eftersom det väntade brevet uteblev i dag. D.v.s. bjudningen gällde den 23-dje, inte kristningen, så nu vet du det.

Såg annars nu när jag ögnade genom V-bladet samtidigt som jag drack kaffet, att det varit livligt därnere på näset nu, och tänker man ju genast på sin egen därute och undrar huru han har det. Bra, hoppas jag.

Vikström här på 13 har ju fått vara hemma ända tills nu, och var han in i dag och berättade om sin förestående resa. Frågt nämligen tidigare för att höra om han ville ta ett paket med sej, men hade jag ju ingenting att sända när han inte tidigare förrän i dag fått bestämt besked när han sku­´ resa.

Matti, älskade Lisen din längtar ibland så intensivt efter att åter ha dej hemma, här är så tyst och ensamt, ofta, ofta. Man har ju likasom inte riktigt vågat se fram emot och vänta någon permission nu den närmaste framtiden. Men efter vad du skrev därom så kanske det ändå inte dröjer så förtvivlat länge. Det sku nästan löna sej att komma nu, så vackert som det är hemma i  -viken nu. Rosorna blomma rikligt, och humlorna de ha arbeit, och är det riktigt idylliskt här vid Englundska trappan. Ja, så går man åter och börjar vänta och fantisera och längta efter dagen.

Till dess, många hälsn. och en hjärtekram  från

Din egen lilla Lisen

Västervik den 26.7 -4                                                                  

Älskade Matti! Frid!

Vad tänker du nu riktigt? Jag undrar? Inte är du väl ändå vorden så hårdhjärtad att du inte har några ömmare känslor till övers för din ägandes lilla fru, eller är det något sorts experiment du utför när du nu låtit mej vänta så lääääänge? Du Matti, inte trodde jag att du kunde vara så stygg och ha hjärta att plåga mej så här många dagar. Hela fyra! Vet du, det är nästan för stort avbrott när du vant mej med ett om dagen, och hoppas jag om strejken uppstått på grund av den där hotelsen jag skrev så önskar jag du vid detta laget måtte ha riktigt illa att vara.

Förästen inte trodde du väl på allvar att jag skulle uthärda så länge och om än, minns du inte hur det står skrivet om att löna ont med gott,och som du själv brukar citera: ”Allt vad I viljen. . . ” En liten påminnelse i all vänlighet du kära, dumma ohängda krabat, fast inte kan jag tro att du medvetet låter mej pinas så länge. Om så är sku’ jag ha riktigt go lust att ruska om dej ett ordentligt tag. Förstår nog att du kanske tänker: Hon kan ju känna på hon om ett tag vad det vill säja att vänta”, men förstår du väl att det är lite skillnad ändå. Jag menar, jag har ju aldrig skämt bort dej med brev varje dag, varför jag på grund därav antar att du inte behövt vänta så onormalt, säger onormalt länge som jag nu, som du själv vant så illa (gott menar jag) med ett brev om dagen. Och då helt plötsligt inget på en, två, tre, fyra, huru många dagar? Nog får jag väl i morgon ändå, eller hur?

Jag har ju aldrig varit någon varje-dags-skrivare, men förstår du väl och måste erkänna, om du riktigt tänker efter, att det ändå är en viss skillnad på att måsta gå och vänta på brev från fronten någon dag längre än vanligt, du förstår, det föder en sådan oro därinne, i synnerhet nu när man åter läst och hört om striderna på Karelska näset. Sådana gånger får du inte låta mej vänta, och höll oron på att gripa och få makt över mej i går kväll, men kröp jag ner på mina knän, och kunde jag åter lämna allt i Hans hand. Trotts det så plågades jag under nattens lopp av mardrömmar nästa i samma stil som en gång förr, du minns jag berättade om. Det är så hemskt att vakna med såna drömmar så levande etsade i sitt medvetande, men andas man ju lättare när man kommer underfund om att det var en dröm endast. Jag är visst en stor egoist som så här snart ger rum för klagan, och sitter jag här och undrar och frågar, och den ena tanken avlöser den andra. Det är redan så mörkt att jag får ha lampan tänd, och kan man knappast klaga över sommarvärmen ty ute blåser det kallt och är det nästan så att man sitter och huttrar i sin ensamhet.

Var på mötet i kväll. Har nämligen inte visat mej sen då, du veit, och for jag för att dom inte sku´ börja tro att jag flyttat medsamma. Nils Björklund var här, och blir det säkert gott med den poiken. Det var ett riktigt gott möte, eller berodde det på att man själv varit så länge borta och var mer än annars hungrig.

Har annars varit hem hela dagen för ovanlighetens skull, kokat söndagsmiddagen, också det ovanligt nog. I går kväll var vi, Ellen o. jag, på en bättre sortens skogspromenad. Skrudade oss efter bästa förmåga, smorde in oss mot myggen och vandrade iväg sådär sextiden med vars en tånka på armen. Det var hjortronen det gällde och du må tro vi gick långa vägar. Underligt att vi klarade oss lyckligt hem, ty gick det nog runt ibland för oss på vår jakt efter den dyrt för-värvade läckerheten. Kom hem sådär tiotiden, var trötta och slut men glada voro vi över våra tre liter var, och blir det väl till en några plättar. Värst dock med sockret som inte ges något extra för det ändamålet, och dom där ”mina extra” tycks också ha torkat in. Ja, såhär börjar man så smått samla för vinterns behov, men vet man ju inget hurudan den blir, om det i fortsättningen blir att leva och bo på var-sin ort, och någon gång bestås på en åtta dagars permis. Håhåjaja!

Slutar nu med de hjärtligaste hälsningar från

Din Egen Alice

  

Västervik den 30.7 -42

Älskade lilla gubben min !

Frid !

Det kanske är bäst jag tar mej för att skriva raderna nu, vilka av en händelse uteblev i går, men fick du väl tidningarna i stället vilka jag sände, rikare på innehåll, och mer värdefullt än något brev, så jag hoppas förlusten inte var så kännbar.

Här ha vi haft lite grand vackrare och trevligare väder nu sen fruntimrerna sin vana trogen fått gjuta sin skvätt, och hoppas jag det håller så här nu en några dagar så folk finge höbärgningen klar. Annars har det gått rätt så bra undan för dem här hemma, änskönt Englundskan lagt sej till med såna herrskapsfasoner att hon inte varit ut förutom en enda kväll, och tror jag visst det var mera för hennes nöjes skull hon då försökte visa sina talanger. D.v.s. det är så litet vad dom kvällsarbetat här i gården, så man har inte direkt behövt hålla sej undan och ertappas och beskyllas för lättja. Vilken, förstår jag, åtminstone du för mitt vidkommande anser besvärande nog, men vill jag mest i sanningens intresse framhålla att den uppfattningen är absolut fel.

Viljan är god, och gjorde jag nog ansatser och tänkte börja skrivningen i går kväll, men var Else här och bad hon mej skona sej, ty påstod hon sej inte kunna utstå att ligga och lyssna till sånt kärleksrasp. Måste ju för fridens skull ta det i beaktande samt skona henne, men för-sökte jag nog övertyga henne om att det vore tid på att vänja sej av med sådana ” gambä´pigsfasoner”. Nåja, kröp hon snällt i min mans snarke-låda, sovde gott, men i den sängen drömmer man onda drömmar.

Annars, sku´man bedöma av det yttre står sej gräsänkan väl, och talas det åter om hur hon trotts kortsystem, äventuellt andra förekommande system, även så ditt så kallade ”intermezzo”till trotts, så småningom åter börjar te sej riktigt normalt välmående, lägger ut och ökar dagligen i vikt, så så småningom får du väl en riktigt schangtil fru, sådan som du helst säkert önskat se henne vid en äventuellt stundande permis, va?! ! ! Det är visst tack vare det där mitt extra mål, du vet, filbunken, vilken alltid inmundigas så här förän det s.k. nattskiftet, brevskrivningen min begynner.   Inte blev du väl snål nu, men vet du ”no e he go”!

Hälsningar från barndomshemmet per tråd i dag, riktigt färska, som du hör, och bad min mans syster hälsa den brodern ”skitobyx”. Dom ha förgäves väntat på något livstecken från sonen och brodern, och hörde jag på din mamma att hon redan i förra veckan gick och väntade på brev. Upplyste nog dem om att så vitt jag vet har jag nog ingen del i det sakförhållandet, ty  har inte märkt att hit sku´ha kommit något brev för mycket, undantagandes eventuellt brännbara dokument. Försök nu göra en kraft-ansträngning med ett brev extra hem till lilla morsan din, då blir hon glad. Ja förlåt uttrycket, men i mina öron och i vår gård användes den benämningen mera som ett smeknamn, och hör jag inget fel i det.

Talade med Arvid en dag angående möbelaffären vår, men vet jag just inget mer än förr. Han har ju menat sej till H: fors, men blir det knappast före hösten, sen funderade han det är dåligt, om det alls är någon möjlighet att få något önskat. Kanske skall jag någon dag igen försöka gå och titta här, men trevligast vore det nog att få gå i sällskap med min man och avgöra saken.

Du, vet du vad jag tänkt? Nog vore det på ett särskilt sätt trevligt att spara den här lönen, du vet som som vi beslöto enkom för det ändamålet, och sedan först av vad vi själva därigenom hopbringat köpa de nödvändiga pjäserna, men från andra sidan sett tror jag det vore skäl för oss att köpa så länge man kan få någonting alls. Någon avbetalning kan man ju inte tänka sej mera, men har jag ju en några tusen som du minns. De räcker förstås inte så långt, men något få vi väl ändå i alla att börja med. Jag tror vi funderar på saken tills du kommer hem, eller vad säjer min man om förslaget. Förstås kan det ju hända de markorna vore bra att ha någon gång, vid äventuellt uppkomna extra utgifter, men som sagt, om den saken vet man ju inget, ej heller hur länge slanten har något värde. Kunde dom ju gerna göra någon nytta försej, i stället för att ligga där.

Han måtte visst vara en väldans fin kar´den där Spåre, åtminstone av permissionslistan att döma, och tack vare den har jag redan begynt så smått vänta hem min kära. Så hyggligt av Spåre, eller kanske var det endast  av medlidande med eländet du trasslat ihop åt dej som han bevektes till en sådan planering. Hur som helst med den saken, huvudsaken  för mej just nu tycker jag vore att få ha hem sin egen lilla gubbe, och känner jag mej vid tanken därpå så frikostigt rik att jag kanske t.o.m. skulle kunna bestå på en kyss sådär utan ransonering också, börjar det bli så länge sen jag fått någon,jag sku nästan … nästan kunna be om en, två, nej många.

Jag hamnar visst på på sidan om ämnet nu, varför jag kanske slutar. Förästen tror jag, du … ursäkta, ska vi inte, klockan är så mycket, jag menar, vore det ändå inte klokast om vi kanske försökte … sova? ! ! !

God – natt önskar din dumma, nej förståndiga, rara, lilla Gumma

Västervik den 2.8. -42

Käraste gubben min! Frid!

Söndagsreportaget som du din vana trogen förstås väntat få, det går i press nu först måndag kväll. Man blir ju allt mer så väldigt upptagen. Övergav dej helt och hållet lördags kväll och finner jag att jag halvt om halvt förgätit dej hela söndagen också. Tror du? Men kom ju postiljonen i dag morse med en vänlig på minnelse, tack ska du ha för den, brevet menar jag. Skall så här i  största förtroende säga att säkrast nog är att du titt och ofta alltid däremellan sänder din fru sådana påminnelser, annars händer det att händelsen upprepar sej, men är det kanske bäst jag berättar så du inte behöver höra den skvallervägen, ty gräsänkorna i Vasastan äro ju annars vida beryktade.

Träffade helt apropå en kar´ i lördags, och gjorde vi på stående fot upp program för kvällen, gjorde upp om en bättre sortens skogspromenad. Hyste nog vissa betänkligheter, men kom jag att tänka på, ja du vet själv så vackert månsken det är om kvällarna, ensam är man och det ena med det andra, hur vi pratade så sa jag slutligen: ” Jag tror jag kommer”. Så är det med fruarna, och tänk du, höjden på det hela, jag ångrar nog inte alls, så givande och genomtrevlig var hela kvällen. Nej nu frållar hon igen tänker du, men vet du, det är riktigt sant alltihopa. Allvarligt talat var det nog redan uppgjort ända sen i söndags när han var här, men var det inget bestämt och hade knappast blivit av om jag då inte  plötsligt hade träffat honom.

Nu till saken utan allt skoj. Det var till hjortronen vår håg stod, och var det Nils Björklund jag träffade, och berättade han hur han under veckans lopp plockat plockat en närmare 50- 60 liter. Undra på om det frestade på en ann´, men som sagt hyste man vissa betänkligheter, vägens längd i första hand, att börja köra fram och tillbaka på en kväll, och sedan kunde det ju hända att man inte hade så mycket i korgen för besväret. Ringde och talade med Frida och var hon genast men på galoppen. Nisse lovade ju vara vår ciceron och på den förhoppningen startade vi glada i hågen, och sågo vi oss själva i andanom på hemväg med fyllda korgar, naturligtvis. Mödan värt tänkte vi, så dyra som dom nu äro, 30-35 mk / lit, vi far! 

Ja, så slutade vi halv fem-tiden. Varken Frida eller jag hade tidigare varit dit, och undrar jag om vi faktiskt vetat huru långt det verkligen var, då hade vi nog tagit oss ännu en funderare på saken och kanske stanna hemma. Vi for, och som sagt, roligt hade vi ända från början och satt det i hela kvällen. Hade god fart hela ditvägen och anlände vi lite över sex, fikade ett tag och åt smörgås förrän vi vandrade iväg i lånta stövlar, och behövdes de minsann. Du skulle sett vilken väldigt stor mosse, och tungt var det att gå när man sjönk ner för varje steg man tog.  Mödan för födan, och knegade vi på från sju till tio, men förhoppningarna vi närde dom smälte nog ihop allt eftersom tiden led och flickorna blevo trötta. Litrarna vi räknat med, vet inte vad det berodde på, kanske hade vi två liter var, Frida och jag, under det att både Nisse och Ellen Granlund vardera hade närmare fyra. Du tror förstås att vi åt, men ser du, det nändes vi ej. Åto vi så var det ur Nisses hink, ty hade han de flesta och bästa. Nåja, vi fick vara nöjda ändå och gå hem med vad vi lyckats komma över, inte alls missräknade, ty trevligt hade vi trotts trötthet och det ena och det andra.

Var på en sådan där s.k. fransysk visit hos Granlunds förän vi begav oss på hemväg, åto jordgubbar, mat och allt möjligt gott, och trivdes vi ännu bättre. Klockan blev halv ett innan vi blev startklara med fyllda magar, och fyllda korgar tänkte jag nästan säga. Ja försök du om du kan, som vi, plocka två liter så det blir till fem, sex, om du kan?

Tack vare att både Nisse och Ellen tömde åt oss allt vad dom också plockat, så du må tro att vi kände oss rika när vi foro hem, men räckte den resan ända till kl. tre. En sådan prestation hade du väl inte trott oss mäktiga. Därtill ännu stiga upp söndag morgon för att fara till Vallgrund.Kände inte så mycket av lördagen då i går, men i dag har man varit rätt så dåsig tack vare havsluften kanhända.

Ja du, hälsningar då i mängd från alla hållen, Helenelund och utifrån skären, och tack för hälsn. från den Levi vilken också var där. Träffade också en J: stadsbo där, fru Nyman som gästade sin mamma där hos ofärdiga lilla Stolpe, du vet. Hon bad mej hälsa när jag skriver.

Minns inte om jag skrivit och nämnt något om att det inget blev med Gustavssons Svergesresa. Såsom varande rikssvensk hade han förstås sluppit dit utan vidare, men hade det varit mycket troligt att hans återresa blivit stoppad, varför han föredrog att stanna. Få se hur det går i höst, om dom blir tvungna att packa och fara, eller hur det ordnar sej för dem.

Sände en par E.H. och kommer det fler efter hand. Dom har legat hela kladden på Sion varför pappa ännu inte hunnit läsa dem, och får du vara nöjd med det här så länge.

Förästen tycker jag att den här episteln borde förslå för hela veckan, ”laang som nödåre” och innehållet i stil med de´.

Har just bibeln uppslagen på bordet bredvid mig, och möttes jag av den 141-sta psalmen. Den sänder jag dej, den är fin, och får du på så sätt ändå något av värde.

Må så gott älskade, Gud välsigne dej och er alla, alla ute vid linjerna, och hälsa poikarna, men mest till min egen Matti

Från Din egen lilla Lis

Vasa den 15.7 -42

Min egen älskade make. Frid!

Får till först tacka för pengar vilka jag bekommit, och det var så påhittat att de anlände på självaste Alice dagen. Fick mej verkligt en present dej själv ovetande, tack ska du ha. Jag skall väl riktigt få börja samla på hög nu, men är det ju nog riktigt roligt, när man har ett mål i sikte, att se att det kanske så småningom skall nå sin fullbordan. Nu skall du inte för den skull försaka ett och annat ,om du alls kan och har någon möjlighet att få hamstrat och skaffat något extra såhär sommartid. Jag har väl vissa rättigheter att få ha ett ord med i laget jag nu också, och det ordet lyder : Tänk på din hustrus mans hälsa, sköt om dej och så vitt möjligt se till att inte revbena skallrar alltför mycket, när du någon gång skall till att bege dej hem till din fru. Sände ju som jag redan skrev paket, men är det lite svårt såhär i sommarvärmen, och undrar jag när och i vilket tillstånd du får dem. Skriv så snart du fått dem så jag får höra.

Tiondegivandet! Angående den saken är vi nog ense. Har ju en far som ständigt i tid och otid framhåller vikten och välsignelsen därav, och har jag nog försökt, förutom den här sista tiden har jag nog inte varit så noggrann som jag bort, beroende på de större utgifterna. Förstår nog att det varit fel, men har jag nu i samband med vår överenskommelse därmed bett Gud hjälpa oss att vara trogna, trogen när vi har det smått och trogen om vi hade mera, rätt förvalta vad han anförtrott oss. Och är det då som vi skola få pröva och erfara hurudan vår Gud är. Jag vet det är det lyckligaste för oss, Guds löften den säkraste borgen och den bästa grunden att bygga på.

Allt detta vet man så väl, man har läst och hört det om och om igen och kanske själv framhållit det för andra, men när det gäller en själv, har man i praktiken kanske inte reflekterat över saken. Jag menar det där förlitandet på Gud, beroende på att kanske man är så van att alltid ha vad man behövt och mera till. Man har tagit det så naturligt, inte räknat med att det är Guds välsignelse och omsorg bakom det hela.

Du Matti, du har redan sett bevis för hur svag min tro är och hur man ängslats utan någon som helst anledning. Men är det min uppriktiga önskan att få hjälpas åt också i denna sak.

Var igår ute i Vasa gränder och försökte björna in för några gamla obetalda räkningar. Såg något av en annan miljö än man själv är uppvuxen i, något av livets skuggsida. Man vet att den finns, men har man så lite sett av den, och tänkte jag, vilket paradis vi ändå ha i vårt eget ofullständiga hem, så glatt, så ljust och trevligt det med ens blev, och medan jag cyklade hemåt började jag ofrivilligt gnola på sången: ”Jag har så mycket att tacka för.”

Här  är så stilla i våran lafka såhär på e.m. och sitter jag här och skriver. Har lekt ”fröken” riktigt på allvar här nu en några dar, d.v.s jag får ju för det mesta vara det ändå, varför jag tyckte det var lika så gott att vara ringarna förutan. D.v.s  dom har legat hos guldsmeden och har jag just varit ut på en tripp och hämtat dem. Undrar storligen om du kan gissa vad den blev att kosta. Nej, du går nog bet på den uppgiften. Trodde nog inte mina egna öron jag heller, men gjorde det väl mycket att gubben själv var borta. 1 200 finska mk. Så dit for det kapitalet igår och få vi sjunga ”kovan kommer och kovan går!” Har att betala åt Henrik ännu för mjölet 19,50 kg och då tror jag vi så småningom börjar ha klarerat kalaset, och stiger väl summan på dessa våra direkta utgifter till något över 2000.

Det dröjer väl nog något innan du får kortena du beställde, ty får man vänta minst två veckor nu innan man får dem. Annars ringde dom från J:stad just och kommer Lisa ikväll hit på sin ledighet, hit och höberga och ha vi ju börjat så smått.

Det räcker väl nu för denna gång med en kram och en puss på köpet,

Från Englundskan

Västervik den 17.7 – 42              

Min egen älskade, stora lilla poike ! Frid!

Har såsom avslutning på dagen suttit och läst genom brevet som kom i dag, och för att det nu inte ska bli alltför prövande för dej skall jag skriva en några rader såsom fortsättning. Du, skulle du ha varit här nu hade du säkert fått en riktig hjärtekram som tack för desamma raderna. Din kärlek jag skönjde där väckte min egen längtan och kändes det med ens så varmt och fullt därinne. Du skrev om huru ni gå där och drömma och fantisera, undra och resonera över frågan när, ja när skall allt detta sluta? Det fråga vi oss nog lite var, och tycker man den dagen det så vore, skulle man knappast fatta att det verkligen vore sant. Och förstår jag nog så väl huru ni där på er hårda brits, er trista, enformiga tillvaro, bygger upp era drömmar kring den dagen när ni får resa hem, utan att tänka på att behöva återvända. Det problemet bryr mången sin hjärna med att lösa, och lär det ju ska bli fred nu den 23-dje påstås det igen, så det så. Människan spår, men Gud rår heter det, och förvissningen därom ger en ändå något av lugn och trygghet mitt i allt spörjande, förvissningen om att det ändå finns en Gud vars allmaktsord nu såsom förr kan på ett ögonblick betvinga allt med ett ”Tyst, var stilla”!

Annars har ju höbärgningen begynt riktigt på allvar. Lisa har också anlänt, som jag redan nämnde, och fick hon nog vara med i går första dagen. Det såg ju lite hotfullt ut med regnet, och knalla dom på hela dagen och satte upp störar, du vet. Fru Englund var också hon med en stund sen hon kom hem, och var det riktigt livat, men trötta voro vi nog när vi kommo in och var klockan just tio, då när vi slutade , så nog smakade den egna sängen efter slutat dagsverke, må du tro. Skönt, sa jag när jag lade mej, skönt att riktigt få sträcka på sej och riktigt njuta av vilan. Men medsamma for tanken ut till den älskade och den hårda brits han logerade, i stället för He-te-kan! Det ordnade sej ändå för Pinnebergs, också med den saken. Alltid lite bättre än pinnsoffan, du minns.

I dag kväll hade dom dagsverket färdigt när jag kom, varför jag i stället passat på att sy dom där schortsena du beställde, och har vi turats om här, Lisa och jag, och provat, och tittat på modellen och måttena, klippt, och blev det ju nog byxor av, sist och slutligen, undrar hur dom passar föremålet i fråga. Dom äro ju nog så inpassade, som sagt, och är det så att dom inte gillas, jag menar om dom inte passar så, ja, då får du skicka hem dem åt din fru, eller kanske du säljer dem till högstbjudande. Tänkte våga mej på att besvära Bäckman igen, vad tror du han tycker om den saken?

Lisa snarkar allaredan, men sa hon dessförinnan ” Häls nu från me´ å”. Desamma från oss alla, mest ändå tror jag från  Mattis egen lilla Lis

Västervik den 19.7- 42

”Dumbom”!

De senaste raderna av den 14/7 var mest skrivna med tanke på att få lilla hon uppretad att skriva ett glödande svar genast på stund, men vill jag nu bara upplysa honom om att ska du alls ha några som helst utsikter med de syftemålet, nämligen att få brev, då ska du nog göra bättring du också på din ort. Tack vare de ”onämbara”, så kallade, och allt annat med, åkte det i spisen och beslöt jag inte skriva på en hel vecka minst. Ja, d.v.s., det var brevet jag menar, som åkte. Du tänker förstås när du nu får raderna att den veckan var åtminstone inte så lång, och tänker du, hon har nog ändå inte hjärta därtill, eftersom hon redan veknat. Akta sej, så särskilt bevekt känner jag mej nog inte, utan är det enbart tack vare paketet här, och i och för upplysningssyfte med tanke på fortsättning, i bättringens tecken, hoppas jag.

Så där normalt skulle jag annars ha kunnat sända dej hela stora vida famnen full med sol och salta friska havsvindar. Hälsningar utifrån Sundom-skären, ”Svält-bodan” närmare bestämt, men tyckte jag i stället det kunnat heta landet Gosen. I dag åtminstone så som vi mått, och har det nog varit utan all måtta i dag. Har varit med Sissi och Henrik, och startade vi redan 9-tiden i morse och var den väl elva ungefär när vi voro framme. Det första vi mötte och gjorde det blev smultronplockning, men var vi ungefär en vecka för tidigt. Har aldrig i mitt 28-åriga liv sett ett sådant smultronland, och hade vi kanske 2 lit. tillsammans och var det ju en bråkdel av vad som komma skulle. Sen dess har vi mått, och gonat oss hela dagen, ätit och simmat och vilat och tvärtom. Stegas Agust bestod oss på fiskkok, och lånade vi grytan av Svält-boda Jonas. Potatis hade vi med oss så inte ska du tro att vi magrat i dag, och syns det och känns det lite här och där att man varit ute en hel dag. Fint ha vi haft det, ännu finare, tänkte jag, hade det kunnat vara, kanske får du komma med någon gång, d.v.s. om du gör bättring. .

Hoppas en annan dumbom.

Västervik den 21.7 -42

Du efterlängtade kära, dumma poike!

Du har ju förstås redan fått paketet jag sände med Bäckman, och också fått del av innehållet, raderna, beslutet jag skrev. Allvarsamt var jag nog lite frestad då över undertonen, det retliga i brevet. Därav det kortfattade i raderna, och tonen, och får du väl nog erkänna att det inte varit mer än rätt om du i gengäld fått vänta en vecka som jag lovade. Jag hade ju bort fasthålla beslutet, men vacklade det redan i går tyvärr, när jag fick dina båda brev. Försökte nog ärligt, men kan jag inte längre förhärda mitt hjärta. Har just inget annat val än att ta dej till nåder, ty i tanken smyger jag ändå armarna om din hals och viskar: ”Jag förlåter dej, älskade dumbom”, bara du fortsätter att älska mej och skriver lika rara brev som det jag fick i dag.

Vi ha ju den 21-sta i dag och kände jag nog i går redan, ju längre dagen led och jag i minnet påminde mej hur det var då, en månad tillbaka, så kände jag nog hur beslutet vacklade mer och mer,och med brevet som kom i dag ramlade det fullständigt.    Vicktoria! ! ! Det tycks inte hjälpa ens hur många fingrar jag än lyfter därvid. Påminner mej också huru du retfullt brukar uppmuntrande säga: ”Ge int´de´”, men på grund av dagens brev, som jag redan nämnde, kanske är det också datumet som gör sitt till att beveka mitt annars hårda hjärta, så ja, ­­ - - -  jag ger mej.

Ja du, käraste, hjärtevarmt tack för brevet jag fick i dag, och förlåt att jag också kan vara stygg ibland, men tänker jag vi lida av samma sjukdom, den vilken gör att det understundom är så roligt att retas. Kanske ska jag bekänna att jag med brevet kände mej helt och hållet besegrad och avväpnad. Kände hur längtan vid läsningen därav med förnyad kraft kom smygande över en, och blev det med ens så kvävande tjockt i halsen. Jag sku önska vara stark, modig, och försöker man till det yttre visa sej behärskad, men i det ögonblicket, och i stunder av ensam längtan så är man i grund och botten så ynkligt liten och i behov av kärlek, att det riktigt kvider inom en. Matti, älskade Matti, viskar det i sådana stunder om och om därinne, och på den undran jag läste i ditt brev, den att jag understundom kanske tycker att det blivit lite för mycket av det goda; på den frågan svarar jag själv med en undran? Allt som på något sätt tolkar den inneboende känslan, alla små bevis för att du, vi, älska varandra,            jag undrar om det någonsin blir för mycket. Knappast om kärleken är ömsesidig. Man kan ju tycka att en kyss, en smekning inte skulle betyda så mycket, och är det ju inte det väsentligaste, men eftersom du skämt bort mej hoppas jag du inte upphör därmed, och när jag riktigt blottar mej har jag nog mången gång riktigt längtat efter en kyss, en smekning, en riktig hjärtekram sänder också

Din Egen Alice

22.7.1942

Kära lilla gumman.

Till att börja med ett varmt tack för paketet Bäckman hade med sej då han kom idag på e.m. Hyggligt av honom att ta det med, och snällt av dej att tänka på mej trotts att du ibland får brännbara brev. Jag i min tur får så några, så inte räcker dom till att bränna upp.

Det har nu gått några dagar sedan jag senast skrev, beroende på att man haft fullt upp med både det ena och det andra, och har man varit trött och slut då kvällen kommit. Fullt krig har det varit här och har man inte kunnat sova för artillerieldens skull. ”Tigerns” har brassat på i ett natten mot igår, och var det omöjligt att sova. Ryssen har också svarat, och har det kommit granater inte så långt härifrån. En häst fick sej i 3. Btri, som ligger en bit härifrån. En granat slog ned mellan två tält utan att någon skadades, det var också i 3. Btri. Det har varit så länge lugnt och fridfullt nu, så man har vant sej av med granatvisslingarna, men nu igen har man fått erfara att nog har de samma oljud ännu.

Här i kommandogruppen har också skett stora förändringar, och var man nog en aning fundersam vilken vändning det hela skulle ta. Men nu då allting är över igen så glömmer man att man var nervös över att man kanske skulle hamna någon annanstans. Men det var så att kommendören, som nu skall ändra på allting som ändras kan i sektionen, kom underfund om att det behövs flere skrivare på staben och kommenderade hit en skrivar und.off. och en stafett, och jag blev på detta sätt gruppchef och dessutom skrivare. Nu har jag det ännu bättre, friare än förut, men förrän man visste om planerna var man rädd för att hamna i något annat batteri.

Det är nog en aning ovant nu med dessa nya gossar. En känner jag från förut, en J: stads poike, Friberg heter han, och var det hans morsa som hjälpte till när jag föddes, hon är nämligen accuchörska i J: stad. Så nu har kaparns chaufför flyttat in, så nu är vi sex man här. Biskop är ännu borta, occh ser det som om han inte skulle komma mera hit i vår grupp. Ja så är Lygdman här i tältet, han du minns som vi träffade första maj utanför stadshuset.

Ja så är det slut för dagen från M.E. till lilla gumman, så kanske får hon ett brev i morron också som är en aning fetare än dessa magra rader

Kära hälsningar från din Egen  Matti.

24.7.1942.

Min Kära Alice,

Klockan är nu ½ 1 på natten och sitter jag just nu som vaktchef med en maskinpistol fulladdad som kamrat, och sömnen kittlande i ögonvrån. Radion som varit sönder nu rätt länge har vi fått reparerad och hörs nu smäktande musik som gör att man längtar mera än vanligt efter sin Egen lilla hustru, som ligger därhemma i ”bungaloven” och sover i detta laget sin allra sötaste sömn, och kanhända drömmer drömmar om gubben sin här någonstans. Jag måste ha ena stöveln av mej, beroende på att efter 15 km march idag med packning jag fått några skavsår på fötterna. Ett onödigt djurplågeri i krigstider. Det var inte utan att man kände sej en aning retad över detta onödiga marchande.

Nu har det varit lugnt ända sen det osade bränt här för en par dagar sedan. Om du hörde rapporterna om striderna, om stödjepunkten som ryssarna lyckades tränga sej in i, men med blodiga pannor blevo tillbakaslagna. Detta har utspelats inte så långt härifrån, men ser det ut som det vore över nu igen för ett tag, som väl är.

Regnigt har det varit nu en ganska lång tid, så man börjar så småningom tröttna på rusket. Sömnig är jag nu och inte får man sova, för då riskerar man att brinna*, så de är bara att försöka hålla korpgluggarna öppna. Fick brev av Einar Ekberg, och sänder jag dem nu samtidigt, både Ingemars och hans, så är det lite mera att läsa.

Käraste hälsningar, din Egen Matti                                     * brinna= åka dit

Karelska näset 6.7. 42

Min kära hustru. Frid.

Sitter här vid bordet igen och skriver till dej några rader. Mina tankar går titt som tätt till dej däruppe och undrar jag huru du skulle ha det. Tack för brevet som kom igår. Det är roligt att se hur humöret återvänt. Såg nog på stationen att inte voro tårarna så allt för långt borta. Inte var det så lätt för mej heller, som jag kanske nämnt förut, så var det nog den tråkigaste gången jag reste ut. Men har det för mej börjat gå bättre nu också. Jag har haft en aning mera jobb nu om dagarna då Julle varit borta,  men kommer han i morgon på e.m. Efter vad det hörs så har det inte gått så vidare bra för dem där i J:stad, utan fick dom stryk första matchen och frestar det nog, så segersäkra som dom voro då de reste. Annars så händer det ett och annat nuförtiden här. En par av pojkarna som inte gåvo hedersbetygelse eller honnör för en officerspatrull blevo bestraffade med 2 dygns skärpt arrest, och fick de stå idag med 16 kg i packningen och 8 kg i brödväskan. Inte vidare trevligt i sommarhettan. En av grabbarna stod nog och gungade av utmattning. De är inte så vidare uppmuntrande för oss att se på de heller, och ville man nog bli bitter åt småaktigheter. Det finns saker och ting som man ser här som inte precis gör en glad. Sektionen har fått två stycken radior av ”Propaganda reveljet” för manskapets behov.  Men inte har manskapet fått dem, utan den ena har und.hålls chefen, och den andra kommendören. Mej kvittar det för min egen delm men för andras skull. Då det låss varas så precist med en del sakerm allting skall gå efter reglementetm så tycker man att också i dessa saker kunde man vara ordentlig och rättvis. Sektionen fick häromsistens 7000 mk att använda till förströelse såsom böcker spel mm. Det har hänt en gång förut, och kapten Raassina var till H-fors och köpte en massa skräpböcker som ingen brydde sej om att läsa. Bl.a hade han köpt en del småbarnspel som ingen brydde sej om att använda. Jag gick till Spök och bad honom ringa till R och ha honom att köpa lite bättre böcker den här gången, vilket han lovade göra.

Detta om detta som rör sej om detta man lever i härute. Undrar huru det månne är med krigsmånadslönen, har du varit och försökt få ut den ännu. Jag skickade ett intyg över mitt varande i tjänst här, och hoppas jag att du fått det. Om du sänder något paket, så kan du sända sötningsmedel samtidigt för det glömdes nog hemma. Så skulle jag vilja ha några stycken kort till. Utav det där vi sitter och ror i samma båt 3 st. Det som är taget vid frihetsstatyn 3 st samt av det där när jag står och klämmer dej på skären, du veit, samt några st av bröllopskortena de som du tycker är bäst.

Så kunde du ringa hem till J:stad så fort du kan och be dem sända med någon som är hemma på permis, simdräkt eller byxor. Vet nu inte huru jag har med den saken, men tror nog att jag borde ha nånting i den vägen. Dessutom en sidenskjorta med kort ärmar mamma vet nog, du veit.

Ja så var det slut för dagen från M.E

Käraste hälsningar till min egen

Kära lilla lilla hustru

Din Egen Matti                                        

Obs!Bif kort från frihetsstatyn!

Englundska residenset 7.7 -42

Käraste lilla gubben min! Frid



Det är tisdag, och nu äntligen efter en lååång veckas väntan fick jag först idag  dina brev, men kom det ju då också hela tre stycken på en gång. Tusen Tack!

Du förstår jag gått här och oroat mej, med anledning härav och funderat om det månne berodde något, hade något samband med avfärden härifrån. Roligt var det att höra att allt hade gått bra för dej. Har annars, kan inte riktigt fatta och förklara hur det hela gått till, kanske är det så enkelt som att de tu verkligen upplevt och känner att de äro ett, kanske är det alla gemensamma gjorda upplevelser, löftena inför gud, och särskilt har jag  kommit ihåg stunden efteråt inför Guds ansikte. Kände och tyckte att det var som om Gud själv trotts allt hade beseglat vårt förbund, och blir det någon gång svårt och man kanske frestas att tvivla därpå, då önskar jag åter bli påmind om den stunden. Då Matti, ska du åter ta mej vid handen och på nytt krypa ned där inför Honom igen, bära fram oss själva inför hans ansikte.

Kanske är det allt detta som gjort det så dyrbart värdefullt för mej, och mer än förr påmint mej om att  Du, jag allt ju vilar i vår faders händer, skulle  jag som barn väl ängslas då. Det har ju såväl i ny som nedan skiftat om därinne sen du reste, vilket också förstås skymtat fram mellan raderna när jag skrivit, och har man nog känt sej en aning duven. Men lättade det betydligt med morgonposten i dag, och i stället för grälor tror jag rakt att han fick en riktigt kärleksfull blick den postiljon, och ett extra soligt leende tack vare den värmebölja jag vid åsynen av honom, eller var det brevena, kände där inombords.

Visste inte riktigt vad jag sku börja tro om dröjsmålet och sa´jag nog åt mamma igår kväll, att får jag nu inget brev i morgon så, ja då blir jag visst tvungen att vidtaga några åtgärder. Kanske har han i ensamheten nyktrat till, vaknat upp till fakta och funnit för gott att separera i och för alla eventualiteters och vidare efterräkningars skull. Nåja jag slapp ju besväret och felet med hela eländet, förseningen. Trotts att jag nog genast påminde farbrodern därom, har han ändå gått och undrat vem och var personen ifråga fanns. Själv känner jag mej också rätt så ovan ännu, och har jag nog inte riktigt lärt mej lystra till det nya tilltalsordet. Förrästen får jag fortsättningsvis vara ”fröken” alla dagar. Den gamla inrotade vanan och känner jag mej inte alls förnärmad därför, eller på något sätt illa berörd därav.

Sänder här kortena du beställde av Saga. De  övriga har jag ännu inte hunnit få. Sen var det ditt köpkort, ryggen du ville ha, hur går det om den inte mera finns? Tog det nämligen när vi räknade kuponger, tvivlar på om jag mera hittar det, men ska jag försöka ytterligare söka i morgon bitti där bland våra kuponger.

Mamma hälsade och undrar om det blir något annat än tuppar  av dina försökskycklingar, för övrigt hälsa vi alla-  Och en hjärtekram

sänder Din egen Alice

P:S Har sökt , men kan nog inte få tag på någon kvarleva av kortryggen, tyvärr.

Västervik den 10.7 -42

Älskade lilla gubben min Frid!

Fick brev av min man idag för vilket jag först får säja ett Tackar – allra – mjukast! Det är nog rätt så sent redan och vore det nog skäl att gå och lägga sej, för en som knappt vill hinna få sömnen  ur ögonen och bli startklar till kl åtta om mornarna. Tyvärr hör jag redan i andanom någonting liknade ett svagt mummel där nerifrån Näset, ja du kanske redan rentav tror det gått därhän och påminner dej om min hotelse om att inte skriva på en hel vecka om ja – om.

Ja, eftersom jag två hela dar´helt och hållet tycks ha förgätit din existens, så kanske jag, för att nu inte alldeles falla i onåd griper verket an, nu då kommer här på en lite tripp och hälsar på med en rad eller ett par och får mej en liten pratstund förrän jag kryper i min säng -------- ensam.

Annars har jag nog haft främmande här, en och annan nu och då, så inte har man ju alltid varit ensam, trotts att du övergav mej. På tal om främmande, i onsdags hade vi riktigt storfrämmande här hos Englunds  och förökas namnena här i vår gästbok. C. M Söderman med familj var här och hälsade på och hade vi det riktigt trevligt, gemytligt  tillsammans. Här har nog varit nästan ständigt ett kommande och gående, någon sorts efterdyning av festandet och är dom ju nyfikna att komma och titta på hur vi hare´t förstås. I morgon blir det igen en

fru och fröken bjudning.  Undrar sen på om det inte vankas brev så ofta som det borde.

Tröttheten och skymningen tar överhanden, varför det kanske är bäst att jag skrider till avslutning av raden här. Får vi väl kanske ändå innan jag slutar lov att lite hålls på spänningen, angående om ´et som spökas på andra sidan. Skulle nog haft lust att hålla dej på sträckbänken lite grand men har jag väl inte riktigt hjärta ändå. Du Matti, förstår jag saken rätt, så oerfaren jag är så tror jag knappt du behöver spekulera på någon ny titel ännu varken för dej eller Din egen Lisen.

Viken den 12.7 -42

Min egen älskade!

Frid!

Det är den allra vackraste sommardag, soligt och varmt och ljuvligt utan att vara för kvavt och hett. Hade tänkt ta mej en riktig sådan där långpromenad per brev idag, och hade jag tänkt ren tidigt idag komma och hälsa på, men ……. Efter det jag sent omsider kom mej i farten och kom ut på trappan där jag satt en stund och lapade sol, svek mej mina tidigare gjorda goda föresatser. Där var så varmt och skönt, inte en molntapp på himlen och fick jag för första gången i sommar den där känslan av hur skönt det sku´vara med ett uppfriskande dopp.

Alltnog jag föll för frestelsen, svek mina tidigare planer och sällskapet jag spekulerat på för dagen, det svek mej också, eller kanske var det jag som var otrogen. Försökte nog uppbjuda hela min övertalningsförmåga. Dvs jag satt och fantiserade igen om hur allting hade varit trevligare, hur allting sku´bli ännu soligare, vackrare, roligare. Man känner hur man ville dela det alltsammans med den älskade, och hyste jag en fåfäng önskan och kände jag åter en hopplös längtan, den där ständigt återkommande, du veit.

Jag har tänkt och reflekterat över en sak, och i samband därmed kommer särskilt minnet av en dag för mej, dagen efter den där nattliga uppgörelsen, du minns. Det kom för mej också idag, där vi lågo och solade oss Ethel och jag ute vid Sallys villa, och man kände sej ensam trotts att man inte var ensam. Jag tänkte på hur det är när man är tillsammans. Man promenerar tillsammans, vandrar hand i hand mången gång tysta, ordlösa sitter man eller går man där, man känner ändå varandras närhet, känner att man äger varandra, känner det med en blick, och en stunds handtryckning övertygar en om och liksom säger; ” Jag är här, här vid din sida”.

Det är i samband med sådana tankar  som jag särskilt kommer ihåg dagen jag redan nämnde om här ovan. Vet inte, kanske berodde det på nattens upplevelser vårt samtal, under vilket jag kände hur allt vad jag under dagen byggt upp av motståndskraft sådär småningom fick ge vika och du tog tag i mej -----------

Jag gav mej -----------helt. Matti käraste, jag har gett mej åt dej förut, som du sade, men det var då du vann mej. Jag har påmint mej den efterföljande dagen hur intensivt jag kände min kärlek, och för varje liten stund längtade få vara och känna din närhet, och undrade jag under dagens lopp huruvida du kände något liknande. Svaret det kom av sej självt, då på kvällen midsommarafton, när vi vandrade där vid Georgs och du klädde i ord alla mina tankar, och märkte jag då att vi båda två behärskades av samma känsla. Det är underligt vilket värde allting får så här efteråt, mycket mera än om man ständigt dagligen finge vara tillsammans, icke sant?

Hade en riktigt spännande upplevelse därute idag. Där uppenbarade sej en huggorm och ställde till en sådan skräck och uppståndelse där på närmsta grannvillan. Med ett tag blevo de som kastade upp på verandan, alla dom där stadsfröknarna, och stodo de där och jämrade sej hurusom de hade till hjärtat, en mera än den andra. Och var det vi landkrabbor som fick förhjälpa husets herre att få död på den. Var vi inte modiga, så som den väste och spottade och levde om, och var det nog hemskt spännande och nervkittlande innan vi hade kål på den.

Har just grejat ihop två paket åt dej här, potatis i det ena, men gick det inte många i ett två-kilos paket. Det andra innehåller bl.a även lite smör. Har nog saltat på det riktigt duktigt, men misstänker jag det är i upplösningstillstånd vid framkomsten. Du skriver väl sen hur det gått med innehållet, hur länge det nu dröjer på väg.

Sköt nu väl om dej så du inte hamnar i några dåliga böcker, en sådan disciplin som ni fått. Hoppas den där kortryggshistorien inte har några menliga följder.

Kamerakorten anländer så småningom. Krigsmånadslönen, dom hade ju utbetalning av den igår, och var jag ju och fick min beskärda del, och fick jag utan vidare för två månader direkt. Har lagt undan tionden, resten spar vi väl för ändamålet.

Slutar igen för denna gång med många kära hälsningar, en kram och kanske en puss från

Din egen Lisen

Näset 12. 7. 1942

Min egen kära hustru. Frid.

Kommer just in efter att ha suttit nästan hela kvällen i radisternas blockhus och resonerat tillsammans med kusin Helmer och Kalle Berg, Leas bror. Pojkarna härinne snarkar och sover sin sötaste sömn, men har jag legat och sovit nästan hela dagen och vilat mej ordentligt, med den påföljd att jag just nu känner mej pigg och kry. Just nu, förrän jag började skriva mina rader har jag suttit och pimplat i mej en stor ryssmugg härligt rykande äkta kaffe ( märkväl äkta) . Vi fick nämligen av staten nu vid senaste utdelning en smula äkta vara. Dessutom bakade jag mej en fin kaka, som jag efter att den kallnat, avnjutit och smakade den inte så allt för ganska illa.

Vi har som sagt suttit och resonerat om våra respektive bättre hälfter, och det samstämmiga uttrycket har varit, om man ändå finge vara hemma hos lilla hon. Sitta så här på söndagskvällen med en bok i knäet, med radiomusik och dämpad belysning, och hon sittande i den andra länstolen med ett handarbete, virkande på små mystiska plagg, som man inte såhär att börja med kan förstå vem dom ska tillhöra, -du veit, inte sku´he bätter vaa från he. Men nu sitter man i ett pafftält och skriver några fattiga rader, hundratals km från henne dit ens tankar oupphörligt gå. Skrivningen ackompanjeras nu just av maskingevärens ilskna knatter och 6 tum gevärens dova krevader någon km härifrån.

Natthimlen är mulen och dyster och det hjälper inte till att förhöja stämningen, eller dämpa den längtan som gör sej påmind.

Du! Jag har tänkt så smått om vi inte skulle beställa länstolarna vi voro och titta på då du minns, eller vad tycker du, ska vi vänta? Du får ju göra som du vill i den här saken. Inte för att det nu brådskar, men tror jag inte att de bättrar heller med att vänta. Men som sagt, du gör ju som du tycker. Inte har du väl händelsevis hört om huru de blir med möblemanget vi spekulerat på, har de närmat  sej avgörandet  ännu månne? Nåja inte ska vi håsa i de fallet heller, så att de skulle se alltför mycket ut som om vi äro mycket angelägna. Men bra vore det ju för oss, om de så vore att direktörns köper sej nya möbler, att vi då övertoge deras, men som sagt det brådskar inte på något vis.

Jag läste i J:stads tidningen att Haldins ska uppför ett miljonbygge i Oravais. Det skall bli intressant att se huru det blir med den saken också. Det har blivit så klart för mej då jag nån gång tänkt på saken, efter det jag hörde att Arvid sagt åt dej om saken, att är det så att vår plats är där, så kommer vi dit, är den inte där så ska vi nån annanstans. Detta ordnar sej nog också som det skall, ingenting att bekymra sej över  i onödan. Jag skall säja dej en sak käraste mami. Kanske du oroar dej över vad vi ska taga oss till om det nån gång blir fred. Jag för min del är inte det ringaste orolig över att det inte skall ordna sej för oss. Den saken sköter nog Gud om skall du få se. Slutar nu mina rader för ikväll med käraste hälsningar

Din Egen Matti