Äntligen börjar kriget nalkas sitt slut, en fred som Matti kallar tvångsfreden! Det blir hårda bud för Finland! Finland får avstå från stora landområden på Karelska näset och i södra och östra Finland, samt betala en stor summa pengar i krigsskadestånd till Ryssland. Framtiden är oviss. Kommer man att få leva i frihet eller går man samma öde till mötes som de Baltiska med flera länder som hamnar bakom järnridån i Ryssland. Kommer freden att vara beständig eller blir Matti skickad till norra Finland för att strida mot sina tidigare vänner tyskarna som nu har blivit deras fiender!
Framtiden är oviss trots fredsfördraget!
16.9. -1944
Käraste Lisen min
Frid!
Jag är nu på ett ställe bakom tvångsfredens gräns, där största delen av gänget är förlagd.
Är här tillfälligt på en kommendering för att hämta post mm. Tack för alla brevena samt de båda paketena med mjöl och skorpor. Kan i detta sammanhang skriva om du möjligen kunde sända smör, så sänd åt mej ett halvt kg. Det ser ut att dra ut på tiden med underhandlingarna och vet man ingenting huru det svänger sej för oss, när de tänker släppa hem oss o. s. v. Det finns ju somliga som helst ser att vi stannar kvar i lumpen så länge som möjligt. Men man får ju hoppas att deras förhoppningar slår fel i detta fall, om det bara går att ordna på något sätt så vi sedan får vara i fred därhemma.--------
Nu har det igen krånglat till sej genom statsministerns sjukdom, samt tyskarnas landstignings-försök på Hagland. En sorglustig historia detta------- ”igår våra vänner”, idag våra angripare. Världen är sannerligen upp och nedvänd. Det är nog nervspännade och påfrestande dagar detta väntande på avgörande i endera riktningen.
Jag har vid hågkomsten av våra underhandlare, för övrigt hela vår ställning, suckat till Gud om hjälp för oss och vårt arma land. Om och om igen har jag påmints Runebergs vers i ”Vårt land” och färdas vi att bo i glans bland guldmoln i det blå---------------.
Det är med svidande hjärta man reste per lastbil genom trakterna vi kommer att få avstå. Underbart natursköna naturscenerier rullas upp för ens syn. Bördiga slätter och skogrika områden. Man har bara fått så lov att bita ihop tänderna och låta det svida. Om det nu sedan skulle vara nog med allt detta? ------ Men man frågar sej, vad månne mera, och är det inte utan att man bävar vid tanken. Detta gör hela nationen i detta nu, detta är allas vår nåd. Gud hjälpe oss, ej av förtjänst, men av Hans outgrundliga nåd.
Slutar så för denna gång. Puss och kram från Din egen
Matti
Framtiden är oviss trots fredsfördraget!
16.9. -1944
Käraste Lisen min
Frid!
Jag är nu på ett ställe bakom tvångsfredens gräns, där största delen av gänget är förlagd.
Är här tillfälligt på en kommendering för att hämta post mm. Tack för alla brevena samt de båda paketena med mjöl och skorpor. Kan i detta sammanhang skriva om du möjligen kunde sända smör, så sänd åt mej ett halvt kg. Det ser ut att dra ut på tiden med underhandlingarna och vet man ingenting huru det svänger sej för oss, när de tänker släppa hem oss o. s. v. Det finns ju somliga som helst ser att vi stannar kvar i lumpen så länge som möjligt. Men man får ju hoppas att deras förhoppningar slår fel i detta fall, om det bara går att ordna på något sätt så vi sedan får vara i fred därhemma.--------
Nu har det igen krånglat till sej genom statsministerns sjukdom, samt tyskarnas landstignings-försök på Hagland. En sorglustig historia detta------- ”igår våra vänner”, idag våra angripare. Världen är sannerligen upp och nedvänd. Det är nog nervspännade och påfrestande dagar detta väntande på avgörande i endera riktningen.
Jag har vid hågkomsten av våra underhandlare, för övrigt hela vår ställning, suckat till Gud om hjälp för oss och vårt arma land. Om och om igen har jag påmints Runebergs vers i ”Vårt land” och färdas vi att bo i glans bland guldmoln i det blå---------------.
Det är med svidande hjärta man reste per lastbil genom trakterna vi kommer att få avstå. Underbart natursköna naturscenerier rullas upp för ens syn. Bördiga slätter och skogrika områden. Man har bara fått så lov att bita ihop tänderna och låta det svida. Om det nu sedan skulle vara nog med allt detta? ------ Men man frågar sej, vad månne mera, och är det inte utan att man bävar vid tanken. Detta gör hela nationen i detta nu, detta är allas vår nåd. Gud hjälpe oss, ej av förtjänst, men av Hans outgrundliga nåd.
Slutar så för denna gång. Puss och kram från Din egen
Matti
19. 9. 1944
Käraste min Egen lilla hustru!
Guds Frid!
Du har naturligtvis som jag med bävan suttit och lyssnat till statsministerns tal.
Kunde man så skulle man gråta en skvätt till råga på allt. Men inte blir det bättre för det inte. Ännu är man så uppfylld av frågor i sitt inre, av undran för hur den närmaste tiden skall gestalta sig. Freden är hård det veta vi alla och frågar man sig, går vi iland med den. Varifrån skall de komma alla dessa miljoner dollars, det är frågan om, för att inte nämna alla andra uppoffringar. Dessutom frågar man sig, är freden härmed garanterad, får vi nu sedan i lugn och ro hoppas på framtiden. Von Born sade ju att vi måste se framåt och inte låta oss nedtyngas av hopplöshet. Men fruktar man för att inte ens detta är nog, utan kommer det att fordras ännu mera av oss. Jag vill inte vara pessimist, men kan jag ingenting åt att jag är det. Jag har ingen tro på världens framtid, allt tyder på att vi går mot tider som bibeln talar om. Och synes det mig som om vi har hunnit mer än halvvägs.
”Men sen då till att icke förlora besinningen, ty sådant måste ju komma.”
Längtar efter dej och lillan, samt en gryende förhoppning om att snart bli i tillfälle att träffa er, gör att det trotts allt syns en liten ljusglimt igenom allt detta mörka hotfulla.
Gud give att det inte räckte så länge innan den dagen skall randas då jag får sluta dej i min famn, som en trotts allt fri finsk man utan krigarkläder efter alla dessa år av skilsmässa och avskedstagande.
Sitter och skriver detta i en liten finsk stuga på finska sidan om tvångsgränsen. Kom hit i natt från det ställe där vi senast krigade. Kallt var det på bilen och sömnig och hungrig blev man------------. Här i gården bor ett par med en liten 8 månaders pojke. Jag har försökt tänka mej för då jag tittat på grabben här, huru stor månne vår lilla pia skall vara månne. Gläder mej vid tanken på att snart eventuellt få komma hem och se henne.
En annan sak är, att man undrar så smått hur det skall bli med den den närmaste framtiden. Saken är nämligen den att staben har upplösts idag här. En del av gänget har skickats till en manskapspåfyllnadscentral. Kvar är endast några få som har att katalogisera och överlåta materielen. Jag blev kommenderad som skrivare hit för några dagar, varefter då jobbet är färdigt också jag tillsammans med de andra kvarvarande hamnar till ett ställe nära S – linna.-------
Nu är den stora frågan den. Hamnar vi till något annat truppförband ännu? Eller skall det bli något nytt krigande för oss mot våra forna vapenbröder uppe i norr, eller blir vi hemförlovade. Det senaste minst troliga. Men kan man vara beredd på de två första alternativen. Gud vet det och den närmaste framtiden utvisar det. Vi, jag har nog varit
med om så många besvikelser, så huden har blivit så tjock ,varför man inte reagerar så mycket mera vart det än svänger sej. Vi får dock hoppas att det blir hemförlovning, så att man hinner vara hemma en tid innan det händer någonting nytt. En sak är klar för mig. Blir det hemförlovning, så bör jag ge min tid till att samla in gyllene kärvar för Guds rike.
Detta är åtminstone vårt folks säkra räddning, sett med evigheten för ögonen.--------
”Herren prövar blott han ej förskjuter”, han kunde inte ha valt lämpligare ord att avsluta sitt tal med, vår finlandssvenska hövding von Born. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”.
Slutar så för denna gång mina rader med de käraste hälsningar. Skriv brev, men sänd inga paket. Tusen tack för alla brev jag fått, idag senast av den 14.9
Puss och kram, din Egen
Matti
Käraste min Egen lilla hustru!
Guds Frid!
Du har naturligtvis som jag med bävan suttit och lyssnat till statsministerns tal.
Kunde man så skulle man gråta en skvätt till råga på allt. Men inte blir det bättre för det inte. Ännu är man så uppfylld av frågor i sitt inre, av undran för hur den närmaste tiden skall gestalta sig. Freden är hård det veta vi alla och frågar man sig, går vi iland med den. Varifrån skall de komma alla dessa miljoner dollars, det är frågan om, för att inte nämna alla andra uppoffringar. Dessutom frågar man sig, är freden härmed garanterad, får vi nu sedan i lugn och ro hoppas på framtiden. Von Born sade ju att vi måste se framåt och inte låta oss nedtyngas av hopplöshet. Men fruktar man för att inte ens detta är nog, utan kommer det att fordras ännu mera av oss. Jag vill inte vara pessimist, men kan jag ingenting åt att jag är det. Jag har ingen tro på världens framtid, allt tyder på att vi går mot tider som bibeln talar om. Och synes det mig som om vi har hunnit mer än halvvägs.
”Men sen då till att icke förlora besinningen, ty sådant måste ju komma.”
Längtar efter dej och lillan, samt en gryende förhoppning om att snart bli i tillfälle att träffa er, gör att det trotts allt syns en liten ljusglimt igenom allt detta mörka hotfulla.
Gud give att det inte räckte så länge innan den dagen skall randas då jag får sluta dej i min famn, som en trotts allt fri finsk man utan krigarkläder efter alla dessa år av skilsmässa och avskedstagande.
Sitter och skriver detta i en liten finsk stuga på finska sidan om tvångsgränsen. Kom hit i natt från det ställe där vi senast krigade. Kallt var det på bilen och sömnig och hungrig blev man------------. Här i gården bor ett par med en liten 8 månaders pojke. Jag har försökt tänka mej för då jag tittat på grabben här, huru stor månne vår lilla pia skall vara månne. Gläder mej vid tanken på att snart eventuellt få komma hem och se henne.
En annan sak är, att man undrar så smått hur det skall bli med den den närmaste framtiden. Saken är nämligen den att staben har upplösts idag här. En del av gänget har skickats till en manskapspåfyllnadscentral. Kvar är endast några få som har att katalogisera och överlåta materielen. Jag blev kommenderad som skrivare hit för några dagar, varefter då jobbet är färdigt också jag tillsammans med de andra kvarvarande hamnar till ett ställe nära S – linna.-------
Nu är den stora frågan den. Hamnar vi till något annat truppförband ännu? Eller skall det bli något nytt krigande för oss mot våra forna vapenbröder uppe i norr, eller blir vi hemförlovade. Det senaste minst troliga. Men kan man vara beredd på de två första alternativen. Gud vet det och den närmaste framtiden utvisar det. Vi, jag har nog varit
med om så många besvikelser, så huden har blivit så tjock ,varför man inte reagerar så mycket mera vart det än svänger sej. Vi får dock hoppas att det blir hemförlovning, så att man hinner vara hemma en tid innan det händer någonting nytt. En sak är klar för mig. Blir det hemförlovning, så bör jag ge min tid till att samla in gyllene kärvar för Guds rike.
Detta är åtminstone vårt folks säkra räddning, sett med evigheten för ögonen.--------
”Herren prövar blott han ej förskjuter”, han kunde inte ha valt lämpligare ord att avsluta sitt tal med, vår finlandssvenska hövding von Born. ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”.
Slutar så för denna gång mina rader med de käraste hälsningar. Skriv brev, men sänd inga paket. Tusen tack för alla brev jag fått, idag senast av den 14.9
Puss och kram, din Egen
Matti
21. 9. 1944
Käraste Lisen min!
Guds Frid.
Så är min tid i Järeä 3:an slut. Vi upplöstets hastigt och lustigt igår och nu befinner jag mig i en påfyllnadscentral, 20 km från S-linna. Väl anlända hit så befanns det att här inte fanns någon möjlighet att få natthärbärge, för hade personalen tillhörande centralen anlänt någon timme före oss. Det betydde nu inte så mycket, för gick vi två andra tillsammans och hörde oss för här i en gård om nattkvarter, vilket vi också fick.
Så jag sov t.o.m i en heteka säng, och sov fint hela natten. En löjtnant hörande till centralen här var något uppnosig, och befallde oss att söka till lägerområdet. Jag var nu där och åt, men sitter jag och skriver detta hos värdfolket. Själva äro de och tar upp potatis. Det sorgliga i hela historien är att man t. v. blir utan post, för det lönar sej nog knappast för dej att skriva någonting hit nu, förrän jag närmare får veta vart vi sist och slutligen hamnar. Ingen vet någonting om vårt blivande öde, vi har bara att vänta på närmare order. Hem lär det nog räcka innan vi slipper. En annars tråkig och nervös ställning detta, att inte veta någonting om ens blivande öde, bara vänta och se. Nu vet man inte heller närmare om vi kommer att få fortsätta till dess att tyskarna är ur landet. Det skulle nu vara för bedrövligt, men måste man nästan taga det med i beräkningen. Dock måste man nog nu taga, en dag ett ögonblick i sänder.
Nu efter det att jag läst fredsfördragets alla punkter så kan jag förstå din dröm.
Inte gör den en precis glad, tvärtom. Så jag kan nog tänka mej att jag inte var så glad vid
hemkomsten. Trotts allt, alla besvikelser såhär vid slutet, så nog skulle man ändå känna sej lycklig över att få komma hem till dej älskade mammi. För nog längtar jag nog så efter er båda och hoppas att det trotts allt inte skall räcka så länge förrän vi får återse varandra. Hur det sedan blir med vårt varande här i vårt kära land återstår att se. Om det alls går att existera som fria människor härefter. Allt detta ligger i Guds den allsmäktiges hand. Men undgår man inte att tänka, detta är början till slutet på vår självständighet. Gud skall hjälpa oss igenom alla svårigheter, detta är vår tro och vårt hopp, sist och slutligen, trotts att man nu vill låta sej nedtyngas av misströstan och hopplöshet. Så till sist. Skulle det nu den närmste tiden inträffa något sjukdoms eller olycksfall som skulle göra det nödvändigt att telegrafera, så är adressen hit
Täydennys Besluus 5/ kpk 2471.
Men som sagt så är det mycket obestämt och kan bytas när som helst. Så fort jag får reda på något om vårt öde så skriver jag. Skall försöka göra det varje dag om möjligt.
De käraste hälsningar från din Egen
Matti
Käraste Lisen min!
Guds Frid.
Så är min tid i Järeä 3:an slut. Vi upplöstets hastigt och lustigt igår och nu befinner jag mig i en påfyllnadscentral, 20 km från S-linna. Väl anlända hit så befanns det att här inte fanns någon möjlighet att få natthärbärge, för hade personalen tillhörande centralen anlänt någon timme före oss. Det betydde nu inte så mycket, för gick vi två andra tillsammans och hörde oss för här i en gård om nattkvarter, vilket vi också fick.
Så jag sov t.o.m i en heteka säng, och sov fint hela natten. En löjtnant hörande till centralen här var något uppnosig, och befallde oss att söka till lägerområdet. Jag var nu där och åt, men sitter jag och skriver detta hos värdfolket. Själva äro de och tar upp potatis. Det sorgliga i hela historien är att man t. v. blir utan post, för det lönar sej nog knappast för dej att skriva någonting hit nu, förrän jag närmare får veta vart vi sist och slutligen hamnar. Ingen vet någonting om vårt blivande öde, vi har bara att vänta på närmare order. Hem lär det nog räcka innan vi slipper. En annars tråkig och nervös ställning detta, att inte veta någonting om ens blivande öde, bara vänta och se. Nu vet man inte heller närmare om vi kommer att få fortsätta till dess att tyskarna är ur landet. Det skulle nu vara för bedrövligt, men måste man nästan taga det med i beräkningen. Dock måste man nog nu taga, en dag ett ögonblick i sänder.
Nu efter det att jag läst fredsfördragets alla punkter så kan jag förstå din dröm.
Inte gör den en precis glad, tvärtom. Så jag kan nog tänka mej att jag inte var så glad vid
hemkomsten. Trotts allt, alla besvikelser såhär vid slutet, så nog skulle man ändå känna sej lycklig över att få komma hem till dej älskade mammi. För nog längtar jag nog så efter er båda och hoppas att det trotts allt inte skall räcka så länge förrän vi får återse varandra. Hur det sedan blir med vårt varande här i vårt kära land återstår att se. Om det alls går att existera som fria människor härefter. Allt detta ligger i Guds den allsmäktiges hand. Men undgår man inte att tänka, detta är början till slutet på vår självständighet. Gud skall hjälpa oss igenom alla svårigheter, detta är vår tro och vårt hopp, sist och slutligen, trotts att man nu vill låta sej nedtyngas av misströstan och hopplöshet. Så till sist. Skulle det nu den närmste tiden inträffa något sjukdoms eller olycksfall som skulle göra det nödvändigt att telegrafera, så är adressen hit
Täydennys Besluus 5/ kpk 2471.
Men som sagt så är det mycket obestämt och kan bytas när som helst. Så fort jag får reda på något om vårt öde så skriver jag. Skall försöka göra det varje dag om möjligt.
De käraste hälsningar från din Egen
Matti
V – vik 2.10. -44
Min älskade Matti!
Frid!
Fick just ikväll tre st. brev Äntligen en adress att skriva till. Så jag var tvungen att skriva meddetsamma. Tack kära du för brevena jag fått denna tid, när du själv blivit utan, och förstår jag, kan det väl nog kännas en aning hopplöst. Så tyckte jag för min del att det var och kändes när dom började komma tillbaka, såväl brev som paket. Det senare i synnerhet som du så väl hade behövt. Och kände jag mej riktigt frestad på det där smöret som sändes hem i paketet, när han så väl hade kunnat sända det åt dej, efter vad du skrev, ty borde det ha kommit strax efter det du farit därifrån förstår jag.
Älskade du, du magrar väl riktigt ordentligt nu när du väl knappast har möjlighet att laga någonting privat åt dej. Och sen inte ens fick smöret jag sände, så du åtminstone skulle haft någonting att äta på ”kanku”. Fick nog allt så väl bibehållet i paketet som kom tillbaka, kakan t.o.m. kan man nästan säja var god, trotts åldern. Men laga jag den också riktigt ”extra” tänkte jag då, för att du skulle få någonting gott till vägkost och så blev du utan. Skulle med det senaste försöka koka ihop ett paket nu då i hopp om att det lyckas bättre och du får det.
Har följt och nästan ständig varit hos dej i tankarna, nu när man undrat och funderat över var månne du riktigt finns och hur skall det gå. Skall du ännu till kanske få börja traska norrut har jag frågat mej, nu när vi redan börjat vänta hem dej. Men gissar jag att så inte är meningen ändå, när jag läser brevet jag fick där du nämner att möjligen efter en månad är du hemma. Ja, käraste hur det än är och ter sej för oss som folk och som enskilda, så kommer det nog att bli en glädjens dag. Inte behöva tänk på det där gamla spöket som hängt över en ------------ återresan skilsmässan.
Vet du har haft så oerhört lessamt och längtat efter dej dessa dagar när man gått i sin ovisshet och bara undrat och funderat och inte vetat var du funnits.
Och Christina hon växer hon för varje dag och hinner bli sötaste damen och ha vi frågat oss för varje dag, att när månne kommer pappa hem till sin lilla pia. Tänk du, hon är ju strax 4 månader, så nog har hon väl förändrats något, särskilt i pappas ögon som inte sett henne sen hon var 1 månad gammal.
Här är annars väldigt brått i ”pärolandet” om dagarna och har vi bl.a Maja Kjellberg här och hjälper för sitt nöjes skull, tror jag. Hon bor här hos oss och har hon lagt sej och sover visst redan, ty kostar det visst på stadsbon. Annars tror jag hon riktigt stortrivs med jobbet. För övrigt mår vi alla bra. Slutar så med de allra käraste varmaste tankar och hälsningar.
Din Egen mammi
Min älskade Matti!
Frid!
Fick just ikväll tre st. brev Äntligen en adress att skriva till. Så jag var tvungen att skriva meddetsamma. Tack kära du för brevena jag fått denna tid, när du själv blivit utan, och förstår jag, kan det väl nog kännas en aning hopplöst. Så tyckte jag för min del att det var och kändes när dom började komma tillbaka, såväl brev som paket. Det senare i synnerhet som du så väl hade behövt. Och kände jag mej riktigt frestad på det där smöret som sändes hem i paketet, när han så väl hade kunnat sända det åt dej, efter vad du skrev, ty borde det ha kommit strax efter det du farit därifrån förstår jag.
Älskade du, du magrar väl riktigt ordentligt nu när du väl knappast har möjlighet att laga någonting privat åt dej. Och sen inte ens fick smöret jag sände, så du åtminstone skulle haft någonting att äta på ”kanku”. Fick nog allt så väl bibehållet i paketet som kom tillbaka, kakan t.o.m. kan man nästan säja var god, trotts åldern. Men laga jag den också riktigt ”extra” tänkte jag då, för att du skulle få någonting gott till vägkost och så blev du utan. Skulle med det senaste försöka koka ihop ett paket nu då i hopp om att det lyckas bättre och du får det.
Har följt och nästan ständig varit hos dej i tankarna, nu när man undrat och funderat över var månne du riktigt finns och hur skall det gå. Skall du ännu till kanske få börja traska norrut har jag frågat mej, nu när vi redan börjat vänta hem dej. Men gissar jag att så inte är meningen ändå, när jag läser brevet jag fick där du nämner att möjligen efter en månad är du hemma. Ja, käraste hur det än är och ter sej för oss som folk och som enskilda, så kommer det nog att bli en glädjens dag. Inte behöva tänk på det där gamla spöket som hängt över en ------------ återresan skilsmässan.
Vet du har haft så oerhört lessamt och längtat efter dej dessa dagar när man gått i sin ovisshet och bara undrat och funderat och inte vetat var du funnits.
Och Christina hon växer hon för varje dag och hinner bli sötaste damen och ha vi frågat oss för varje dag, att när månne kommer pappa hem till sin lilla pia. Tänk du, hon är ju strax 4 månader, så nog har hon väl förändrats något, särskilt i pappas ögon som inte sett henne sen hon var 1 månad gammal.
Här är annars väldigt brått i ”pärolandet” om dagarna och har vi bl.a Maja Kjellberg här och hjälper för sitt nöjes skull, tror jag. Hon bor här hos oss och har hon lagt sej och sover visst redan, ty kostar det visst på stadsbon. Annars tror jag hon riktigt stortrivs med jobbet. För övrigt mår vi alla bra. Slutar så med de allra käraste varmaste tankar och hälsningar.
Din Egen mammi
RSS Feed
