15.6 .1944
Älskade Lisen min
Nåd och Frid Ps 91
Skall nu försöka skriva ett ordentligt brev igen. Vet ju inte om det kommer fram ,men hoppas nu det i alla fall. Jag fick ditt brev igår kväll, och kändes det genast lättare, då jag fick höra ifrån dej huru det börjar arta sej för dej och lillan.
Jag förnimmer i läsningen av brevet, att Pinnebergs börjat ett nytt skede i tillvaron. Jag läser emellan raderna, den uppslagna eller rättare sagt den utslagna moderslyckan över det lilla pyret, som vi fått att ha hand om. ---- Hon kom ju att födas i en för vårt land orosfylld tid. Men får vi ju hoppas och tro, att hon skall få växa upp till en Herrens trotjänarinna. En verklig ”kristinna.”
Nu skiner solen så vackert igen efter flere dagars regn. Detta gör att man har svårt att tänka sej, att man lever mitt i krigets larm och elände. Det är så meningslöst och ofattbart, att världen lever endast för att döda och förinta spirande liv.----
Här har vi haft det lugnt ännu hitintills, men går vi i väntans tidevarv också här. Dock känner jag mej trygg vid tanken på, att det är en som styr och ställer i mitt liv och minner jag mej, att inte ens ett huvudhår skall krökas hans vilja förutan.
Nätterna äro något oroligare, så det vill nu inte bli mycket med sovandet. Ännu har det inte varit nånting att tala om.----- Nu hoppas jag att du inte skall oroa dej i onödan. Jag vet inte om jag inbillar mej, men i mitt inre har jag en känsla av att hur det är går så kommer jag att klara mej. Minns vad jag sagt, att nog återvänder jag till dej och lillan, vart du än kommer att ta vägen. Men ännu är det onödigt att oroa sej. Vi får taga en dag ett ögonblick i sänder. Känner du dej rolös över mej. Bed Gud om den frid som övergår allt förstånd, det hjälper.
Det är nog som du skrev, att jag numera mer än förut känner dragning dit hem till dej och lillan. Men måste jag också nu, mera än annars lägga band på min längtan efter er därhemma. Nu just i skrivande stund ser det inte så vidare ljust ut. Men också den mörkaste natt en morgon har.
Idag fick vi höra några färskare nyheter från Näset av pojken som kommit från permission. Inte är det vidare goda nyheter. Flere bekanta pojkar har stupa, en del försvunnit mm. Jag undrar hur det skall vara med Helmer, Nisse och de andra.
Inte har de haft det så allt för lätt det är säkert.------
Det är underligt att jag som varit där senaste krig, och i början av detta, nu sitter här på sidan av allting. Inte för att det nu inte också här så småningom kan bli nånting.
Jag bor tillsammans med Kapten Forsell i en liten korsu. Jag sade till honom här igår att nog har vi bott neråt, då vi kommer ihåg huru fint vi hade det på Piste. Jag var dit i förrgår, och var det inte utan att jag hade lessamt dit tillbaka. Där bor ingen nu för tillfället. Ja, så slutar jag för denna gång mina rader. Hoppas att ni också i fortsättningen mår bra, Kristina och du,
De käraste hälsningar från Din lyckligaMatti
Älskade Lisen min
Nåd och Frid Ps 91
Skall nu försöka skriva ett ordentligt brev igen. Vet ju inte om det kommer fram ,men hoppas nu det i alla fall. Jag fick ditt brev igår kväll, och kändes det genast lättare, då jag fick höra ifrån dej huru det börjar arta sej för dej och lillan.
Jag förnimmer i läsningen av brevet, att Pinnebergs börjat ett nytt skede i tillvaron. Jag läser emellan raderna, den uppslagna eller rättare sagt den utslagna moderslyckan över det lilla pyret, som vi fått att ha hand om. ---- Hon kom ju att födas i en för vårt land orosfylld tid. Men får vi ju hoppas och tro, att hon skall få växa upp till en Herrens trotjänarinna. En verklig ”kristinna.”
Nu skiner solen så vackert igen efter flere dagars regn. Detta gör att man har svårt att tänka sej, att man lever mitt i krigets larm och elände. Det är så meningslöst och ofattbart, att världen lever endast för att döda och förinta spirande liv.----
Här har vi haft det lugnt ännu hitintills, men går vi i väntans tidevarv också här. Dock känner jag mej trygg vid tanken på, att det är en som styr och ställer i mitt liv och minner jag mej, att inte ens ett huvudhår skall krökas hans vilja förutan.
Nätterna äro något oroligare, så det vill nu inte bli mycket med sovandet. Ännu har det inte varit nånting att tala om.----- Nu hoppas jag att du inte skall oroa dej i onödan. Jag vet inte om jag inbillar mej, men i mitt inre har jag en känsla av att hur det är går så kommer jag att klara mej. Minns vad jag sagt, att nog återvänder jag till dej och lillan, vart du än kommer att ta vägen. Men ännu är det onödigt att oroa sej. Vi får taga en dag ett ögonblick i sänder. Känner du dej rolös över mej. Bed Gud om den frid som övergår allt förstånd, det hjälper.
Det är nog som du skrev, att jag numera mer än förut känner dragning dit hem till dej och lillan. Men måste jag också nu, mera än annars lägga band på min längtan efter er därhemma. Nu just i skrivande stund ser det inte så vidare ljust ut. Men också den mörkaste natt en morgon har.
Idag fick vi höra några färskare nyheter från Näset av pojken som kommit från permission. Inte är det vidare goda nyheter. Flere bekanta pojkar har stupa, en del försvunnit mm. Jag undrar hur det skall vara med Helmer, Nisse och de andra.
Inte har de haft det så allt för lätt det är säkert.------
Det är underligt att jag som varit där senaste krig, och i början av detta, nu sitter här på sidan av allting. Inte för att det nu inte också här så småningom kan bli nånting.
Jag bor tillsammans med Kapten Forsell i en liten korsu. Jag sade till honom här igår att nog har vi bott neråt, då vi kommer ihåg huru fint vi hade det på Piste. Jag var dit i förrgår, och var det inte utan att jag hade lessamt dit tillbaka. Där bor ingen nu för tillfället. Ja, så slutar jag för denna gång mina rader. Hoppas att ni också i fortsättningen mår bra, Kristina och du,
De käraste hälsningar från Din lyckligaMatti
V-vik den 17.6. – 44
Älskade efterlängtade
Frid, trotts oro och strid.
Lördag kväll, klockan är halv nio när jag nu äntligen är färdig att sätta mig ned och ägna en stund åt dej, älskade lilla papps. Skulle först inte kunna tänka, att en sådan här liten unge skulle ta så mycken tid i anspråk och hinner jag inte göra stort annat. Det är ett ständigt matande, tycker jag, Ty skall hon ju ha mat var tredje timme, och däremellan är det ju att tvätta och stryka och hålla henne torr och i ordning. Just har jag badat henne, och tror jag vi båda två tycker att det är nånting av det roligaste, och kan man riktigt se hur hon njuter, inte skriker och grinar hon alls, så liten är hon så jag ledigt kan hålla henne på ena handen, men ändå märker man att det är stadga i benen och musklerna. I morgon blir hon ju två veckor och försökte jag kontrollera hennes vikt ikväll. Två veckor gamla lär dom ju ska väga sin födelsevikt, ty går dom alla ner första veckan. Har varit lite orolig för henne, att hon inte skulle äta tillräckligt. I synnerhet det här senaste dygnet. Och är det nog lite vad jag sov senaste natt. Magen hennes har varit lite i oskick, så jag var tvungen mata henne enbart med vatten nu och då under nattens lopp. Så nu förefaller hon nog att må bra igen. Och kom du åter och åter i mina tankar här, när jag då inte kunde sova och voro ni båda kära föremål för min hjärtebön, och bad jag så Gud att han ville låta mej få behålla er. Inte för att jag skulle vara förtjänt därav, som du skrev i brevet som jag fick igår, samma uttryck menar jag, utan på grund av Hans outgrundliga nåd och stora barmhärtighet.
Kan inte tänka mej in i att förlora någon av er, på samma gång som man bävar inför den framtid man inte sett, när det gäller dessa hjälplösa små. Just nu mesamma jag skrev detta, hörde jag likasom ur mitt innersta strofen: Gud tager vård om dej, och får vi alla åter och åter på nytt omigen, överlämna oss och varandra i hans allsmäktiga händer. Där är vila och trygghet.
Kom alldeles ifrån lillans vikt jag skulle tala om. Hon var precis 2, 6 kg och jag som trodde hon skulle vara för lätt. Annars växer hon om sej dag för dag, men vem hon riktigt är lik är nog svårt att säja. Söt är hon i varje fall och kan hon både skratta och knäppa händerna när hon ätit och känner sej mätt och belåten. Fast Bertel han påstår nog att han inte vet hur någon kan tycka att sådana småkryp äro nätta.
Han fick ju inkallelseorder igår och skulle måsta resa söndag kväll, men höll firman på att bli utan karlfolk, så dom fick löst honom. Henrik måste i evakueringsändamål resa idag i sin lilla bil på 10 dagar.
Tack älskade för kortet och raderna jag fick ikväll. I mitt hjärta är jag ständigt hos dej i tanken och bönen. Gud hjälper oss och vårt land.
De varmaste hälsningar och en hjärtekram från oss båda.
Din Egen Alice
Älskade efterlängtade
Frid, trotts oro och strid.
Lördag kväll, klockan är halv nio när jag nu äntligen är färdig att sätta mig ned och ägna en stund åt dej, älskade lilla papps. Skulle först inte kunna tänka, att en sådan här liten unge skulle ta så mycken tid i anspråk och hinner jag inte göra stort annat. Det är ett ständigt matande, tycker jag, Ty skall hon ju ha mat var tredje timme, och däremellan är det ju att tvätta och stryka och hålla henne torr och i ordning. Just har jag badat henne, och tror jag vi båda två tycker att det är nånting av det roligaste, och kan man riktigt se hur hon njuter, inte skriker och grinar hon alls, så liten är hon så jag ledigt kan hålla henne på ena handen, men ändå märker man att det är stadga i benen och musklerna. I morgon blir hon ju två veckor och försökte jag kontrollera hennes vikt ikväll. Två veckor gamla lär dom ju ska väga sin födelsevikt, ty går dom alla ner första veckan. Har varit lite orolig för henne, att hon inte skulle äta tillräckligt. I synnerhet det här senaste dygnet. Och är det nog lite vad jag sov senaste natt. Magen hennes har varit lite i oskick, så jag var tvungen mata henne enbart med vatten nu och då under nattens lopp. Så nu förefaller hon nog att må bra igen. Och kom du åter och åter i mina tankar här, när jag då inte kunde sova och voro ni båda kära föremål för min hjärtebön, och bad jag så Gud att han ville låta mej få behålla er. Inte för att jag skulle vara förtjänt därav, som du skrev i brevet som jag fick igår, samma uttryck menar jag, utan på grund av Hans outgrundliga nåd och stora barmhärtighet.
Kan inte tänka mej in i att förlora någon av er, på samma gång som man bävar inför den framtid man inte sett, när det gäller dessa hjälplösa små. Just nu mesamma jag skrev detta, hörde jag likasom ur mitt innersta strofen: Gud tager vård om dej, och får vi alla åter och åter på nytt omigen, överlämna oss och varandra i hans allsmäktiga händer. Där är vila och trygghet.
Kom alldeles ifrån lillans vikt jag skulle tala om. Hon var precis 2, 6 kg och jag som trodde hon skulle vara för lätt. Annars växer hon om sej dag för dag, men vem hon riktigt är lik är nog svårt att säja. Söt är hon i varje fall och kan hon både skratta och knäppa händerna när hon ätit och känner sej mätt och belåten. Fast Bertel han påstår nog att han inte vet hur någon kan tycka att sådana småkryp äro nätta.
Han fick ju inkallelseorder igår och skulle måsta resa söndag kväll, men höll firman på att bli utan karlfolk, så dom fick löst honom. Henrik måste i evakueringsändamål resa idag i sin lilla bil på 10 dagar.
Tack älskade för kortet och raderna jag fick ikväll. I mitt hjärta är jag ständigt hos dej i tanken och bönen. Gud hjälper oss och vårt land.
De varmaste hälsningar och en hjärtekram från oss båda.
Din Egen Alice
17. 6 1944
Älskade Lisen och lilla pian min!
Guds nåd och frid!
Jag skall nu försöka få ihop några rader åt dej igen. Lugnt och fridfullt har vi det här ännu. Solen skiner från en nästan molnfri himmel, och väldigt varmt har vi det här.
Inte är det någon som helst buller eller krig, men tycker man att det liksom hänger i luften nånting oförklarligt. Vi går i väntans tider och detta är nu ingenting vidare trevligt.
Ingenting har jag att göra, varför tiden vill bli något lång och enformig. Nyheterna lyssnar vi på med spänning. Inga vidare glada nyheter tillsvidare, men ” hoppet är vår vän”. Det skall bli intressant att se Guds mening med allt detta. Stämningen har något utav vinterkrigets allvarsfyllda atmosfär. Men hitintills har Herren hulpit, och vill han säkert göra det ännu i fortsättningen. Så hör vi ju nyheter från dem som komma från permis och de äro inte så allt för uppmuntrande. Jag undrar om Bertel är hemma ännu, det kan väl i så fall inte räcka så alltför länge, innan han kommer in. Jag skall nu fara till posten, så går det igen den här dagen. Hoppas att jag får brev av dej ikväll, det är väldigt uppmuntrande, nu i all synnerhet att få brev utav dej. Mina tankar äro ideligen hos dej och lillan, och längtar jag så efter er båda. Vi får hoppas att Gud leder det så, att det inte dröjer allt för länge förrän vi får träffas. Jag har idag sänt hem kappsäcken, för är det onödigt att ha den här mera att släpa på. Likaså sände jag hem ackumulatorn, som jag hade med mej. Så slutar jag för denna gång igen, skall försöka om möjligt få iväg några rader varje dag. Men oroa dej inte om det nu av en eller annan orsak uteblir nån dag. Sköt om dej och lillan.
Käraste hälsningar från Din Egen Matti
Älskade Lisen och lilla pian min!
Guds nåd och frid!
Jag skall nu försöka få ihop några rader åt dej igen. Lugnt och fridfullt har vi det här ännu. Solen skiner från en nästan molnfri himmel, och väldigt varmt har vi det här.
Inte är det någon som helst buller eller krig, men tycker man att det liksom hänger i luften nånting oförklarligt. Vi går i väntans tider och detta är nu ingenting vidare trevligt.
Ingenting har jag att göra, varför tiden vill bli något lång och enformig. Nyheterna lyssnar vi på med spänning. Inga vidare glada nyheter tillsvidare, men ” hoppet är vår vän”. Det skall bli intressant att se Guds mening med allt detta. Stämningen har något utav vinterkrigets allvarsfyllda atmosfär. Men hitintills har Herren hulpit, och vill han säkert göra det ännu i fortsättningen. Så hör vi ju nyheter från dem som komma från permis och de äro inte så allt för uppmuntrande. Jag undrar om Bertel är hemma ännu, det kan väl i så fall inte räcka så alltför länge, innan han kommer in. Jag skall nu fara till posten, så går det igen den här dagen. Hoppas att jag får brev av dej ikväll, det är väldigt uppmuntrande, nu i all synnerhet att få brev utav dej. Mina tankar äro ideligen hos dej och lillan, och längtar jag så efter er båda. Vi får hoppas att Gud leder det så, att det inte dröjer allt för länge förrän vi får träffas. Jag har idag sänt hem kappsäcken, för är det onödigt att ha den här mera att släpa på. Likaså sände jag hem ackumulatorn, som jag hade med mej. Så slutar jag för denna gång igen, skall försöka om möjligt få iväg några rader varje dag. Men oroa dej inte om det nu av en eller annan orsak uteblir nån dag. Sköt om dej och lillan.
Käraste hälsningar från Din Egen Matti
18.6. 1944
Kära älskade Lisen min.
Guds nåd och Frid!
Det är söndag idag och skall jag återigen försöka få ihop några rader åt dej. Jag har så lessamt efter dej älskade vännen min, för att nu inte nämna lilla pian. Jag kom hem 2-tiden inatt, då jag måste vänta på posten. Sov sedan till klockan tio tiden idag. Som väl är så har vi det lugnt och fridfullt här ännu. Dagarna vilja bli så långa då man bara går och väntar på någon ändring i förhållandet, men vi har bara att vänta. Radionyheterna äro ju inte så vidare uppmuntrande, vi får bara vänta på en ändring till det bättre. Men nu för tillfället ser det inte så vidare ljust ut.--------------
Därhemma förstår jag går det en massa rykten. Bäst att inte låna sitt öra så mycket åt dessa. Allt detta går ju som Gud vill, ” om inte han bevakar staden så vaktar väktaren fåfängt som vaktar den.”
Jag väntade så brev igår, men kom det inget. Hemifrån har jag inte fått en rad sen jag kom hit. Numera än annars är det roligt att få brev, då man inte vet när det nästa gång blir att få komma hem. Det kan hända att jag får väntat dagar nu på posten, då det säkert är trafiksvårigheter. Karl-Erik är ju här också, så jag träffar honom dagligen. Han bad mej hälsa i varje brev som jag skrev. Det har inte blivit av förut, men gör jag det nu istället i detta sammanhang. Jag skrev här ett brev till Pethrus, för någon dag sedan, men nämnde jag inte om nånting. Men kan ni ju hålla det i åtanke vid behov. Från dansken har jag inte hört någonting sedan jag återkom hit. Saga hade jag brev av, kanske nämnde jag om det redan.
Nu måsta jag sluta också denna gång, posten far efter en liten stund. Sköt om dej och lillan, oroa dej inte Gud hjälper.
Med de käraste hälsningar från din Egen längtande
Matti
Kära älskade Lisen min.
Guds nåd och Frid!
Det är söndag idag och skall jag återigen försöka få ihop några rader åt dej. Jag har så lessamt efter dej älskade vännen min, för att nu inte nämna lilla pian. Jag kom hem 2-tiden inatt, då jag måste vänta på posten. Sov sedan till klockan tio tiden idag. Som väl är så har vi det lugnt och fridfullt här ännu. Dagarna vilja bli så långa då man bara går och väntar på någon ändring i förhållandet, men vi har bara att vänta. Radionyheterna äro ju inte så vidare uppmuntrande, vi får bara vänta på en ändring till det bättre. Men nu för tillfället ser det inte så vidare ljust ut.--------------
Därhemma förstår jag går det en massa rykten. Bäst att inte låna sitt öra så mycket åt dessa. Allt detta går ju som Gud vill, ” om inte han bevakar staden så vaktar väktaren fåfängt som vaktar den.”
Jag väntade så brev igår, men kom det inget. Hemifrån har jag inte fått en rad sen jag kom hit. Numera än annars är det roligt att få brev, då man inte vet när det nästa gång blir att få komma hem. Det kan hända att jag får väntat dagar nu på posten, då det säkert är trafiksvårigheter. Karl-Erik är ju här också, så jag träffar honom dagligen. Han bad mej hälsa i varje brev som jag skrev. Det har inte blivit av förut, men gör jag det nu istället i detta sammanhang. Jag skrev här ett brev till Pethrus, för någon dag sedan, men nämnde jag inte om nånting. Men kan ni ju hålla det i åtanke vid behov. Från dansken har jag inte hört någonting sedan jag återkom hit. Saga hade jag brev av, kanske nämnde jag om det redan.
Nu måsta jag sluta också denna gång, posten far efter en liten stund. Sköt om dej och lillan, oroa dej inte Gud hjälper.
Med de käraste hälsningar från din Egen längtande
Matti
V- vik den 22.6. 44
Älskade Matti
”Underbar frid, underbar frid, frid som ej världen kan ge ”……………
Lyssnade till den här sången före morgonandakten i morse, och var den som balsam för mitt oroliga hjärta. Fick nåd att överlämna bekymrena och oron åter för denna dag i vår himmelske faders händer, och har jag känt mej riktigt trygg och lugn för min käre idag, trotts att hjärtat nog oupphörligt spörjer. Var och hur har du det månne nu?
Hörde ju sent igår kväll på nyhetsutsändningen från Sverige, och hörde jag då att anfallen börjats där, och ni nu också förstås stå mitt uppe i stridernas hetta. Hoppas ledningen sköter sej, så att ni kommer därifrån i tid, så ni inte blir avskurna och instängda där. Gud hjälpe er och vårt kära lilla land, och frågar man sej inför händel-serna, hur ska det riktigt gå för oss, har Gud övergivit oss såsom land och riktigt gett oss till spillror? Dock stiger det oupphörligt en suck till himmelens Gud om nåd och förbarmande och om möjligt skona oss från total förödelse. Huru mörkt och tungt vore det ej, om man inte i detta nu hade förmågan att få hoppas på Herren och sätta sin förtröstan till honom. O att Gud ville gripa in och ännu en gång låta oss få fred.
Lilltösen blev plötsligt hungrig, så nu ligger hon som bäst i mammas famn och äter.
Hon har nog redan blivit mycket duktigare att ta för sej, och är hon någonting av det sötaste som finns tycker mamma, där hon nu ligger och suger och drar. Förresten menar hon sej vara mätt nu, sträcker på sej och ser ut att må så bra, sover med händerna över huvudet. Bäst kanske vi stoppar dej i korgen, hur söt du än är där du ligger i mammas famn. Men Christina lilla nu pratar vi på, så pappa får riktigt lessamt efter dej och mammi. Ja, give Gud att du snart finge komma hem.
Som du kanske minns så har ju Rodneys 6 månader gått till ända nu, och måste också han resa nu instundande tisdag. Michaelsen reste ikväll åt motsatt håll som du vet.
Slutar så med de käraste hälsningar från oss två, Christina och Alice.
Gud med oss!
Älskade Matti
”Underbar frid, underbar frid, frid som ej världen kan ge ”……………
Lyssnade till den här sången före morgonandakten i morse, och var den som balsam för mitt oroliga hjärta. Fick nåd att överlämna bekymrena och oron åter för denna dag i vår himmelske faders händer, och har jag känt mej riktigt trygg och lugn för min käre idag, trotts att hjärtat nog oupphörligt spörjer. Var och hur har du det månne nu?
Hörde ju sent igår kväll på nyhetsutsändningen från Sverige, och hörde jag då att anfallen börjats där, och ni nu också förstås stå mitt uppe i stridernas hetta. Hoppas ledningen sköter sej, så att ni kommer därifrån i tid, så ni inte blir avskurna och instängda där. Gud hjälpe er och vårt kära lilla land, och frågar man sej inför händel-serna, hur ska det riktigt gå för oss, har Gud övergivit oss såsom land och riktigt gett oss till spillror? Dock stiger det oupphörligt en suck till himmelens Gud om nåd och förbarmande och om möjligt skona oss från total förödelse. Huru mörkt och tungt vore det ej, om man inte i detta nu hade förmågan att få hoppas på Herren och sätta sin förtröstan till honom. O att Gud ville gripa in och ännu en gång låta oss få fred.
Lilltösen blev plötsligt hungrig, så nu ligger hon som bäst i mammas famn och äter.
Hon har nog redan blivit mycket duktigare att ta för sej, och är hon någonting av det sötaste som finns tycker mamma, där hon nu ligger och suger och drar. Förresten menar hon sej vara mätt nu, sträcker på sej och ser ut att må så bra, sover med händerna över huvudet. Bäst kanske vi stoppar dej i korgen, hur söt du än är där du ligger i mammas famn. Men Christina lilla nu pratar vi på, så pappa får riktigt lessamt efter dej och mammi. Ja, give Gud att du snart finge komma hem.
Som du kanske minns så har ju Rodneys 6 månader gått till ända nu, och måste också han resa nu instundande tisdag. Michaelsen reste ikväll åt motsatt håll som du vet.
Slutar så med de käraste hälsningar från oss två, Christina och Alice.
Gud med oss!
RSS Feed
