V-vik den 25.6. 44
Min egen älskade!
Frid!
Det påstås att det inte lönar sej att skriva brev nu, att dom aldrig når adressaten, men skall jag i all fall göra ett försök. Tycker bara att det blir så tröstlöst att inte få en rad eller ett brev som uppmuntran. Själv har jag inte fått eller väntat få något brev nu, ty förstår jag, har ni allt annat att tänka på nu än brevskrivning. Skriv i alla händelser sen när du hinner och det blir möjligt, om inte mer än några rader så jag ser att du lever och finns till.
Ja, det förstår jag att du gör utan uppmaning, men skriv i så fall också om du fått detta brev och det gått fram. Älskade, hur har du det och var finns du nu frågar jag mej oupphörligt. Det är en ständig bön i mitt inre för dej käraste, att Gud ville stå dej bi med kraft, både till kropp och själ och vara en skyddsmur omkring dej.
Förstår att det kroppsligen också säkert känns ganska påfrestande nu, ansträngande när det givetvis nu blir dåligt med någon vila och sömn. Men Gud skall styrka och uppehålla dej och bevara dej, tills du snart en dag, ska vi hoppas får komma hem till oss som här går och väntar och längtar därefter. Såg just att vår postiljon kom efter mjölken, och måste jag kila in och titta ifall det kommit brev. Och fick jag två stycken + ett kort skrivna 17-de, 18-de och 19-de. Hjärtevarmt tack för dem alla, och kan du förstå dom gjorde mej glad. Men kan jag inte begripa, att du inget fått , fast kanske vill jag hoppas att du nu senare också fått, om dom inte kommit bort på vägen.
Kanske gör adressombytet också sitt till. Grejorna du sände hem har jag fått, och var det roligt att höra, att ni ännu har det jämförelsevis lugnt, då när du skrev. Men är det nu allaredan flera dagar sedan och förändras det ju mycket på en dag. Men Gud är densamma och mäktig att bevara, tack och lov! Stundvis har oron förstås velat ta överhanden, men har jag funnit ro och tröst i bönen och har jag sluppit gå och ängslas, trotts att jag ju inte haft brev av dej på flera dagar.
Du skulle höra en sån röst flickungen har, när hon riktigt sätter den sidan till. Det började ju bli hennes mattid, och var jag tvungen att ge henne här emellan. Det är väl sångrösten som skall övas, fast så allt för ofta låter hon ändå inte höra av sej tillsvidare, och nätterna sover hon riktigt bra mellan det hon får mat. Växer gör hon och tycker jag inte mera hon är så förskräckligt liten. Tycker nästan det är som om hon redan skulle börja höra och se lite grand, ty tittar hon så förståndigt ibland när man jollrar med henne. Fast jag kanske inbillar mej bara, ty påstås det ju att dom varken ser eller hör förrän vid sex veckor.
Ögonen är så stora och klara redan när hon är riktigt vaken och riktigt mörkblåa tills vidare, om dom inte ändras senare. Annars går livet som vanligt här på hemgården.
Du kanske fått brevet jag skrev att Bertel tills vidare får stanna hemma. Rodney måste resa i morgon.
Skall sluta så för denna gång med de käraste hälsningar från oss alla, men mest dina två
Christina och Alice
Min egen älskade!
Frid!
Det påstås att det inte lönar sej att skriva brev nu, att dom aldrig når adressaten, men skall jag i all fall göra ett försök. Tycker bara att det blir så tröstlöst att inte få en rad eller ett brev som uppmuntran. Själv har jag inte fått eller väntat få något brev nu, ty förstår jag, har ni allt annat att tänka på nu än brevskrivning. Skriv i alla händelser sen när du hinner och det blir möjligt, om inte mer än några rader så jag ser att du lever och finns till.
Ja, det förstår jag att du gör utan uppmaning, men skriv i så fall också om du fått detta brev och det gått fram. Älskade, hur har du det och var finns du nu frågar jag mej oupphörligt. Det är en ständig bön i mitt inre för dej käraste, att Gud ville stå dej bi med kraft, både till kropp och själ och vara en skyddsmur omkring dej.
Förstår att det kroppsligen också säkert känns ganska påfrestande nu, ansträngande när det givetvis nu blir dåligt med någon vila och sömn. Men Gud skall styrka och uppehålla dej och bevara dej, tills du snart en dag, ska vi hoppas får komma hem till oss som här går och väntar och längtar därefter. Såg just att vår postiljon kom efter mjölken, och måste jag kila in och titta ifall det kommit brev. Och fick jag två stycken + ett kort skrivna 17-de, 18-de och 19-de. Hjärtevarmt tack för dem alla, och kan du förstå dom gjorde mej glad. Men kan jag inte begripa, att du inget fått , fast kanske vill jag hoppas att du nu senare också fått, om dom inte kommit bort på vägen.
Kanske gör adressombytet också sitt till. Grejorna du sände hem har jag fått, och var det roligt att höra, att ni ännu har det jämförelsevis lugnt, då när du skrev. Men är det nu allaredan flera dagar sedan och förändras det ju mycket på en dag. Men Gud är densamma och mäktig att bevara, tack och lov! Stundvis har oron förstås velat ta överhanden, men har jag funnit ro och tröst i bönen och har jag sluppit gå och ängslas, trotts att jag ju inte haft brev av dej på flera dagar.
Du skulle höra en sån röst flickungen har, när hon riktigt sätter den sidan till. Det började ju bli hennes mattid, och var jag tvungen att ge henne här emellan. Det är väl sångrösten som skall övas, fast så allt för ofta låter hon ändå inte höra av sej tillsvidare, och nätterna sover hon riktigt bra mellan det hon får mat. Växer gör hon och tycker jag inte mera hon är så förskräckligt liten. Tycker nästan det är som om hon redan skulle börja höra och se lite grand, ty tittar hon så förståndigt ibland när man jollrar med henne. Fast jag kanske inbillar mej bara, ty påstås det ju att dom varken ser eller hör förrän vid sex veckor.
Ögonen är så stora och klara redan när hon är riktigt vaken och riktigt mörkblåa tills vidare, om dom inte ändras senare. Annars går livet som vanligt här på hemgården.
Du kanske fått brevet jag skrev att Bertel tills vidare får stanna hemma. Rodney måste resa i morgon.
Skall sluta så för denna gång med de käraste hälsningar från oss alla, men mest dina två
Christina och Alice
27.6 -44
Käraste Lisen min och Lilla Christina.
Guds Frid!
Äntligen i natt efter två veckors lång väntan fick jag äntligen ett livstecken från dej.
En av chaufförerna har nämligen fått tag i vår post, och hade jag hela tre brev, två av dej skrivet 14 och 17 samt ett av mamma. Det blev genast lite lättare att leva då jag fick brev. Så roligt att höra att ni mår bra därhemma och att lillan växer och tar sej.
Själv mår jag också efter förhållandena bra på allt sätt. Lider ingen brist på någonting, och vilar jag i skuggan av hans namn. Det har nog varit en tid av oro dessa senaste dagar. Alla frågar sej, vad skall det bli av oss. Underligt nog äro vi nästan alla samlade igen. Ovanligt små förluster har vi haft. Pojkarna förundrar sig över huru de klarat sej och tala om att de haft god tur. Men erkänner de nog att det är en högre makt som hjälpt dem. Karl-Erik har länge varit borta härifrån, men kom han i natt välbehållen men trött.
Detta kan du hälsa Maja, för är han visst dålig att skriva hem. Han har bett mej hälsa i varje brev jag skriver. En krigare är han i stora mått orädd och modig.
Vad mej själv beträffar, så har jag de senaste dagarna mycket tänkt på hur underbart jag sluppit undan. Dagen innan det stora anfallet började på vårt avsnitt, for jag med några lådor av de viktigaste pappren ca 40 km bakom fronten. Sedan då det blev att fortsätta, kom jag som en av de sista att följa med de första bilarna. Vi höllo på att komma mitt i ryssarnas brohuvud vid Tuulos, men hunno vi förbi nån timme innan vägen blev avstängd. Vi hade slagit läger endast några hundra meter ifrån där ryssen steg iland.
Jag vaknade av granaternas ylande och bombarnas bombfällning i närheten av den plats där vi voro. Någon ropade att ryssen är iland och du kan tro att vi stack litet hastigt.
Nu äro vi som sagt alla samlade igen. Lugnt och fridfullt har vi det här, men det är väl bara lugnet före stormen, ja Gud vet det.
Det har regnat de senaste dagarna och varit kallt. Idag är det däremot solsken och varmare. Här har vi haft rätt bra med maten. Mjölk har vi också fått då det funnits massor med kor efter vägarna. Nog är det synd med Karelarna som igen måste lämna allt de äger. Men man vet ju inte om det också denna gång kommer att behöva andra befolkningsgrupper i vårt land. Vi får nu hoppas att så nu inte är. Nu måste jag sluta för denna gång för posten går om en liten stund.De käraste hälsningar till dej och lillan för övrigt släkt och vänner
Din Egen Matti
Käraste Lisen min och Lilla Christina.
Guds Frid!
Äntligen i natt efter två veckors lång väntan fick jag äntligen ett livstecken från dej.
En av chaufförerna har nämligen fått tag i vår post, och hade jag hela tre brev, två av dej skrivet 14 och 17 samt ett av mamma. Det blev genast lite lättare att leva då jag fick brev. Så roligt att höra att ni mår bra därhemma och att lillan växer och tar sej.
Själv mår jag också efter förhållandena bra på allt sätt. Lider ingen brist på någonting, och vilar jag i skuggan av hans namn. Det har nog varit en tid av oro dessa senaste dagar. Alla frågar sej, vad skall det bli av oss. Underligt nog äro vi nästan alla samlade igen. Ovanligt små förluster har vi haft. Pojkarna förundrar sig över huru de klarat sej och tala om att de haft god tur. Men erkänner de nog att det är en högre makt som hjälpt dem. Karl-Erik har länge varit borta härifrån, men kom han i natt välbehållen men trött.
Detta kan du hälsa Maja, för är han visst dålig att skriva hem. Han har bett mej hälsa i varje brev jag skriver. En krigare är han i stora mått orädd och modig.
Vad mej själv beträffar, så har jag de senaste dagarna mycket tänkt på hur underbart jag sluppit undan. Dagen innan det stora anfallet började på vårt avsnitt, for jag med några lådor av de viktigaste pappren ca 40 km bakom fronten. Sedan då det blev att fortsätta, kom jag som en av de sista att följa med de första bilarna. Vi höllo på att komma mitt i ryssarnas brohuvud vid Tuulos, men hunno vi förbi nån timme innan vägen blev avstängd. Vi hade slagit läger endast några hundra meter ifrån där ryssen steg iland.
Jag vaknade av granaternas ylande och bombarnas bombfällning i närheten av den plats där vi voro. Någon ropade att ryssen är iland och du kan tro att vi stack litet hastigt.
Nu äro vi som sagt alla samlade igen. Lugnt och fridfullt har vi det här, men det är väl bara lugnet före stormen, ja Gud vet det.
Det har regnat de senaste dagarna och varit kallt. Idag är det däremot solsken och varmare. Här har vi haft rätt bra med maten. Mjölk har vi också fått då det funnits massor med kor efter vägarna. Nog är det synd med Karelarna som igen måste lämna allt de äger. Men man vet ju inte om det också denna gång kommer att behöva andra befolkningsgrupper i vårt land. Vi får nu hoppas att så nu inte är. Nu måste jag sluta för denna gång för posten går om en liten stund.De käraste hälsningar till dej och lillan för övrigt släkt och vänner
Din Egen Matti
V – vik den 27, 6 -44
Älskade Matti! Frid!
Har en lång stund suttit och tittat på vår lilla Christina, ty kan du knappast ana dej till hur söt hon blivit sen du sist såg henne och önskade jag bara att jag hade haft en kamera och kunnat knäppa henne där hon ligger. Skall nog med det snaraste få det gjort, så att lilla pappa som inte får se och på nära håll följa utvecklingen åtminstone få ett kort att titta på. Vi har just badat igen och sover hon nu så gott, len och fin och välmående ligger hon med armarna sträckta över huvudet. Hon är nog inte mera det där rödhyllta lilla knytet du minns, utan lovar hon bli en riktig liten skönhet tills pappa kommer hem.
Hon har redan fått så ljus och vacker hy, om hon annars inte börjar få en äkta solbränna så småningom. Ty har hon varit ute hela eftermiddagen idag.
Första dagen egentligen som vi haft ordentlig sommarvärme och man riktigt kunnat njuta därav. Tyckte jag hade riktigt svårt att tänka mej in i att det skall råda krig och förödelse runt om i världen, när det annars vore så ljuvligt nu i vår sommarfagra tid.
Men detta sätter liksom sordin på all ens glädje nu. Också glädjen och lyckan över lillan dämpas därav, när jag tänker på att hon kanske kommer att möta endast nöd och lidande i denna vår hopplöst mörka tid. Men är det bäst att också lämna hennes framtid i vår frälsares händer, och är min bön den att vi ska kunna fostra henne för himlen.
Fick just ditt kort skrivet i P-ranta den 23.6. och ser jag därav att det inte lönar sej att skicka det här brevet. Stackars min Matti som inte på så länge fått en rad eller brev.
Skall du alls månne få dem någonsin, ty har jag nog skrivit min vana trogen mest varannan dag. Och brevet jag sänder idag på adressen 6124 ska du inte heller få det ens.
Och jag som skrivit mest om lilla Christina, så du åtminstone på avstånd lite sku få det och följa med utvecklingen.
Matti älskade, mitt hjärta läser där mellan raderna där du skriver, trött och smutsig förstår jag därav att ni måst ha det ganska ansträngande. Älskade, älskade Matti min, må Gud styrka och uppehålla dej både till kropp och själ och vara en skyddsmur omkring dej. Är ständigt hos dej i tanken och bönen.
30.6
Åter och åter på nytt är tankarna hos dej älskade, och är jag riktigt bedrövad över att du inte skall komma få något brev. Matti käraste, igen frågar jag mej, hur månne har du det nu? Så trötta ni skall bli och modfällda tycker jag, men i allt mörker är det gott att få rikta blicken uppåt, och har jag ändå kännt mej så förunderligt trygg för dej käraste, när jag på kvällarna här krypit på knä. Och har det ofta kommit för mej när jag tänkt på hur slö man många gånger varit, hur det visst står någonstans, att hur skulle man kunna lära sej bedja om inte genom nöd. Givetvis kommer ju oron över en understundom, men har jag då gått med den i bön till Gud. Dock lider man i sitt innersta med eder, som skall kämpa därute, och förstår jag att också ni haft edra duster. Förstår det av raderna jag fick igår kväll skrivet 25-te. Tack för de efterlängtade livstecknen och är mitt inre en ständig
bön . ”Gud beskydda och bevara älskade Matti i fortsättningen som du hittills gjort!”
Du var bekymrad om lilla Christina. Vet du hon växer och mår så bra så det är en riktig fröjd. Var så nyfiken att se huru mycket hon möjligen kunde väga, nu när hon om söndag blir en hel månad gammal, så jag måste ta och väga henne nu ikväll fast det är fredag. Och vet du blev jag riktigt häpen och hade svårt att tro mina ögon. Sen dom börjar öka skall dom ju normalt gå upp 150 – 200 gr i veckan och vägde hon nu 3050 gr. Alltså har hon på två veckor ökat 450 gr, så du må tro jag blev glad, när jag i allmänhet tycker att det velat vara så sakta med ätande hennes. Men har hon ju ändå fått så ofta så hon har väl inte orkat så mycket i gången.
Käraste just nu fick jag två brev, ena skrivet midsommarafton, andra 27-de och steg det ofrivilligt ur mitt innersta ett ” tack gode Gud”.
Nu skall jag försöka sända iväg det här igen, hoppas bara du får det nån gång och det sen inte dröjer så förfärligt länge innan du får komma hem till dina två längtande
Christina och Alice
Ps. Hälsa Karl-Erik att han nog är ihågkommen!
Älskade Matti! Frid!
Har en lång stund suttit och tittat på vår lilla Christina, ty kan du knappast ana dej till hur söt hon blivit sen du sist såg henne och önskade jag bara att jag hade haft en kamera och kunnat knäppa henne där hon ligger. Skall nog med det snaraste få det gjort, så att lilla pappa som inte får se och på nära håll följa utvecklingen åtminstone få ett kort att titta på. Vi har just badat igen och sover hon nu så gott, len och fin och välmående ligger hon med armarna sträckta över huvudet. Hon är nog inte mera det där rödhyllta lilla knytet du minns, utan lovar hon bli en riktig liten skönhet tills pappa kommer hem.
Hon har redan fått så ljus och vacker hy, om hon annars inte börjar få en äkta solbränna så småningom. Ty har hon varit ute hela eftermiddagen idag.
Första dagen egentligen som vi haft ordentlig sommarvärme och man riktigt kunnat njuta därav. Tyckte jag hade riktigt svårt att tänka mej in i att det skall råda krig och förödelse runt om i världen, när det annars vore så ljuvligt nu i vår sommarfagra tid.
Men detta sätter liksom sordin på all ens glädje nu. Också glädjen och lyckan över lillan dämpas därav, när jag tänker på att hon kanske kommer att möta endast nöd och lidande i denna vår hopplöst mörka tid. Men är det bäst att också lämna hennes framtid i vår frälsares händer, och är min bön den att vi ska kunna fostra henne för himlen.
Fick just ditt kort skrivet i P-ranta den 23.6. och ser jag därav att det inte lönar sej att skicka det här brevet. Stackars min Matti som inte på så länge fått en rad eller brev.
Skall du alls månne få dem någonsin, ty har jag nog skrivit min vana trogen mest varannan dag. Och brevet jag sänder idag på adressen 6124 ska du inte heller få det ens.
Och jag som skrivit mest om lilla Christina, så du åtminstone på avstånd lite sku få det och följa med utvecklingen.
Matti älskade, mitt hjärta läser där mellan raderna där du skriver, trött och smutsig förstår jag därav att ni måst ha det ganska ansträngande. Älskade, älskade Matti min, må Gud styrka och uppehålla dej både till kropp och själ och vara en skyddsmur omkring dej. Är ständigt hos dej i tanken och bönen.
30.6
Åter och åter på nytt är tankarna hos dej älskade, och är jag riktigt bedrövad över att du inte skall komma få något brev. Matti käraste, igen frågar jag mej, hur månne har du det nu? Så trötta ni skall bli och modfällda tycker jag, men i allt mörker är det gott att få rikta blicken uppåt, och har jag ändå kännt mej så förunderligt trygg för dej käraste, när jag på kvällarna här krypit på knä. Och har det ofta kommit för mej när jag tänkt på hur slö man många gånger varit, hur det visst står någonstans, att hur skulle man kunna lära sej bedja om inte genom nöd. Givetvis kommer ju oron över en understundom, men har jag då gått med den i bön till Gud. Dock lider man i sitt innersta med eder, som skall kämpa därute, och förstår jag att också ni haft edra duster. Förstår det av raderna jag fick igår kväll skrivet 25-te. Tack för de efterlängtade livstecknen och är mitt inre en ständig
bön . ”Gud beskydda och bevara älskade Matti i fortsättningen som du hittills gjort!”
Du var bekymrad om lilla Christina. Vet du hon växer och mår så bra så det är en riktig fröjd. Var så nyfiken att se huru mycket hon möjligen kunde väga, nu när hon om söndag blir en hel månad gammal, så jag måste ta och väga henne nu ikväll fast det är fredag. Och vet du blev jag riktigt häpen och hade svårt att tro mina ögon. Sen dom börjar öka skall dom ju normalt gå upp 150 – 200 gr i veckan och vägde hon nu 3050 gr. Alltså har hon på två veckor ökat 450 gr, så du må tro jag blev glad, när jag i allmänhet tycker att det velat vara så sakta med ätande hennes. Men har hon ju ändå fått så ofta så hon har väl inte orkat så mycket i gången.
Käraste just nu fick jag två brev, ena skrivet midsommarafton, andra 27-de och steg det ofrivilligt ur mitt innersta ett ” tack gode Gud”.
Nu skall jag försöka sända iväg det här igen, hoppas bara du får det nån gång och det sen inte dröjer så förfärligt länge innan du får komma hem till dina två längtande
Christina och Alice
Ps. Hälsa Karl-Erik att han nog är ihågkommen!
27. 6.1944
Käraste Lisen min
Guds Frid!
Jag fick ditt brev idag av den 19.6.44 så nog börjar det gå nu igen. Så roligt att läsa dina brev nu om er båda. Tänk så roligt det vore att vara hemma och följa med utvecklingen då lillan växer till sej. Det gläder mej och så att du vilar i Gud då det gäller mej. Det har du alla skäl att göra, då Gud hjälpt mej så underbart hittills. Nu för tillfället så har jag det så bra så jag knappast haft det förut så bra i detta krig. Jag bor nu nämligen för tillfället i en civil byggning i ett eget rum med pastor Hedman. Detta har jag inte till fullo fattat, men tar jag också detta som en Guds ledning. Något krig har vi inte nu, men vi äro nog beredda på batalj, fast det kan väl nog räcka ännu innan vi får beröring med ryssen igen.
Inte för att vi nu äro så trakterade därav heller. För tillfället ligger jag nog så långt ifrån händelsernas brännpunkt, för att nu i nämvärd mån störas av kriget.
Men här ser vi lugnet från en annan sorglig sida. De som måste evakuera. Nog måste man beundra dessa karelare, som de flesta åtminstone lämnar allt vad de äger och ger sej iväg till okända trakter. ---------
Värdinnan här i vars hus vi för tillfället bo är så gästvänlig och snäll och trevlig.----
Slutade här igår för måste jag ut på vakt. Idag har jag just kokat och ätit potatis och fläsk, så jag är för tillfället så stockmätt. Mjölk har vi också haft god tillgång till så inte går det någon nöd på oss här, i all synnerhet då vi har förrådena med oss. Något mera blir det inte nu denna gång då posten nu ska avgå.
Puss puss på er båda
Din Egen Matti
Käraste Lisen min
Guds Frid!
Jag fick ditt brev idag av den 19.6.44 så nog börjar det gå nu igen. Så roligt att läsa dina brev nu om er båda. Tänk så roligt det vore att vara hemma och följa med utvecklingen då lillan växer till sej. Det gläder mej och så att du vilar i Gud då det gäller mej. Det har du alla skäl att göra, då Gud hjälpt mej så underbart hittills. Nu för tillfället så har jag det så bra så jag knappast haft det förut så bra i detta krig. Jag bor nu nämligen för tillfället i en civil byggning i ett eget rum med pastor Hedman. Detta har jag inte till fullo fattat, men tar jag också detta som en Guds ledning. Något krig har vi inte nu, men vi äro nog beredda på batalj, fast det kan väl nog räcka ännu innan vi får beröring med ryssen igen.
Inte för att vi nu äro så trakterade därav heller. För tillfället ligger jag nog så långt ifrån händelsernas brännpunkt, för att nu i nämvärd mån störas av kriget.
Men här ser vi lugnet från en annan sorglig sida. De som måste evakuera. Nog måste man beundra dessa karelare, som de flesta åtminstone lämnar allt vad de äger och ger sej iväg till okända trakter. ---------
Värdinnan här i vars hus vi för tillfället bo är så gästvänlig och snäll och trevlig.----
Slutade här igår för måste jag ut på vakt. Idag har jag just kokat och ätit potatis och fläsk, så jag är för tillfället så stockmätt. Mjölk har vi också haft god tillgång till så inte går det någon nöd på oss här, i all synnerhet då vi har förrådena med oss. Något mera blir det inte nu denna gång då posten nu ska avgå.
Puss puss på er båda
Din Egen Matti
V – vik 3.7 -44
Min egen älskade
Guds nåd och frid, Mitt i striden
Käraste, skall igen försöka igen med några rader, hoppas du så småningom nås av dem. Det är en solig och varm måndagseftermiddag, så varmt och skönt och sover lilla Christina så gott ute på gården. Fast för er förstår jag är det mindre skönt att hålla på i denna värme, så tröttsamt det måste bli älskade min Matti, hoppas och tror du ännu efter förhållandena mår jämförelsevis skapligt och är frisk och välbevarad, ty är mitt innersta en ständig bön för dej att Gud skall bevara och uppehålla dej, så du om möjligt snart får komma åter till oss.
Längtar därefter och förstår jag att för dej hägrar hemmet nu mer än någonsin, när ni trötta och utschasade säkert många gånger har det mera primitivt än någonsin , dåligt som det förstås blir, om det alls blir någon vila. Vi två härhemma mår nog bra, det är bara oron och saknaden efter pappa som gör sej gällande, och de här mörka krigsmolnen som förmörkar vår himmel. Just nu verkar det nog lite hopplöst att sjunga om ”den ljusnande framtid är vår.” Men ändå ville man så gärna tro att Gud på något sätt skall bereda en utväg för oss och skona oss ifrån hopande molnen som vill förta allt ens livsmod.
Måste ta in Christina och vill det bli så dåligt med skrivningen min ty äter hon nu samtidigt. Vi lekte ju annars lite födelsedag igår när hon var hela 1 månad och kläddes hon dagen till ära i byxor och kolt. En riktig liten dam må du tro, och tycker mamma inte alls hon är så liten mera. Du må tro hon är vorden söt, men har jag visst skrivit därom i varje brev.
Med de käraste hälsn.
Från oss båda Christina och Alice
Min egen älskade
Guds nåd och frid, Mitt i striden
Käraste, skall igen försöka igen med några rader, hoppas du så småningom nås av dem. Det är en solig och varm måndagseftermiddag, så varmt och skönt och sover lilla Christina så gott ute på gården. Fast för er förstår jag är det mindre skönt att hålla på i denna värme, så tröttsamt det måste bli älskade min Matti, hoppas och tror du ännu efter förhållandena mår jämförelsevis skapligt och är frisk och välbevarad, ty är mitt innersta en ständig bön för dej att Gud skall bevara och uppehålla dej, så du om möjligt snart får komma åter till oss.
Längtar därefter och förstår jag att för dej hägrar hemmet nu mer än någonsin, när ni trötta och utschasade säkert många gånger har det mera primitivt än någonsin , dåligt som det förstås blir, om det alls blir någon vila. Vi två härhemma mår nog bra, det är bara oron och saknaden efter pappa som gör sej gällande, och de här mörka krigsmolnen som förmörkar vår himmel. Just nu verkar det nog lite hopplöst att sjunga om ”den ljusnande framtid är vår.” Men ändå ville man så gärna tro att Gud på något sätt skall bereda en utväg för oss och skona oss ifrån hopande molnen som vill förta allt ens livsmod.
Måste ta in Christina och vill det bli så dåligt med skrivningen min ty äter hon nu samtidigt. Vi lekte ju annars lite födelsedag igår när hon var hela 1 månad och kläddes hon dagen till ära i byxor och kolt. En riktig liten dam må du tro, och tycker mamma inte alls hon är så liten mera. Du må tro hon är vorden söt, men har jag visst skrivit därom i varje brev.
Med de käraste hälsn.
Från oss båda Christina och Alice
RSS Feed
