25/6 1941 – Den 17 juni kom den finska regeringens beslut om allmän mobilisering . Matti befann sig då i Stockholm, men begav sig genast till finska ambassaden, där han anmälde sig för att resa hem och delta i försvaret av fosterlandet. Under våren hade han fortsatt träffat Alice, men de hade väl ändå inte blivit vad man kallar ett par. Någon brevväxling under hans vistelse i Sverige förekom, men det var inte så tätt mellan breven och de finns inte kvar. Ett enda brev från Alice finns bevarat, och ”nånting är på gång !”
Brändö 26.5 1941
Kära Du !
Frid !
Ja jag får väl först lov att tacka för det länge väntade brevet som anlände här – om – dagen. Egentligen borde du också fått vänta på brev litet längre än som såhär, men eftersom jag råkar ha ganska god tid nu just och för tillfället hem allena, ja, så får du såhär, i misstag förstås, en hälsning från hemlandet och fosterjorden. Annars kanske du alldeles glömmer bort landet här på andra sidan viken, ty som det syns och hörs, trivs du och mår väl där bland hackor och spadar., kanske du rentav går och blir ”jordbunden”, förälskar dej i bondelivet på allvar, det kanske inte är så dumt i dessa tider?
För övrigt går livet här, som synes, något så när i gamla gängor. Andström reste fredag kväll norra vägen, och i går hade vi Hallberg här första dagen. Han var sej lik, pigg och intressangt att höra, och det blev ett riktigt gott möte med ganska mycket folk. Hörde på vår senaste sångövning bland annat att Malmberg skrivit till Lenti angående vår planerade resa, och som du förstår har ju en och annan frågat och undrat över varför du ingenting skrivit. En och annan ja, kanske mest … en … har undrat, om än kanske inte precist förvånat sej över dröjsmålet, ty som jag kan förstå har även i ditt inre rört sej skiftande känslor och strider, och jag förstår dej så väl, och jag vill inte heller att du skall känna det som någon förpliktelse att skriva, utan enbart om du vill och känner dej manad och i behov därav.
Vad mej själv beträffar så mår jag – tack – bättre det – vill – säga, efter de första dagarnas inre kamp och strid, så är Gud ändå så rik i nåd och barmhärtighet att han lät mej ana en ljusglimt genom mörkret inom mej. Dessa dagar passerade tankar och känslor revy, tankar från allra första början av vår samvaro så levande, dyrbart till mitt hjärta, det att vi äga icke en ”överstepräst” som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som varit frestad i allting likasom vi, dock utan synd. Inte så att vi skulle leva i vår svaghet, utan Han vill hjälpa oss i all vår begränsning, det ör bara det att man så lätt glömmer det i stunden.
Ja, du Matti, det är mycket som rörts sej därinne, tankar och önskningar, känner mej så tom och intetsägande, hjälpbehövande, och önskar att man vore allt det som man vet med sej att man inte är. Dock tror jag Gud vill hjälpa dej, och han vill hjälpa mej, och utgången den vet också Gud, om vi lägga den och oss på nytt i Hans hand.
Ja, skall jag nu ren skriva något mera? Kanske det att nu äntligen ha vi även här fått sol och sommarvärme, så nu först har det blivit fart på vårbruket här, som ni allaredan fått färdigt. Det håller på att bli riktigt ljuvligt här uppe, finge vi bara regn vore det idealiskt, vårgrönt o. fagert, ja, vet du, Brändöbron till och med känns inte mera så ogästvänligt kall, utan även där blåser det nu endast ljumma sommarvindar, kan tänka!
Ja vet du, det ser riktigt intressangt ut om kvällarna när man kommer hem, ty alla bryggor, alla stränder äro fulla av alla människor som sitter och håvar upp det ”dagliga livets nödtorft”, nu sen det heter att vi fått köttfria dagar i hela tre månader. Henrik har också blivit riktigt ”fiskbiten” och far varje kväll till V. vik där Bertel och han har sitt gemensamma Fisk A/B, rätt så lönande.
Nej, känner snart att jag får börja be om ursäkt för längden på det hela, stackars dej, jag brukar nog inte, och skall nog inte skriva så tröttande långt en annan gång.
Hälsa Ingemar och – Matti från
Alice
X-kylä 23.7.41
Kära Alice.
Jag skall nu skriva några rader åt dej, de kan nu inte bli så många så här i början. Alltnog, resan hitut gick inte lyckligt för oss, det hände näml. en tåg-olycka för oss så det blev en hel del bråte, samt en som förolyckades och några sårades. Men nu äro vi framme i en liten by nära gränsen. Ryssarna äro på en 5 km avstånd. Litet känning har vi haft utav kriget, så tillvida att vi hört flygmaskinernas surr och kanonskott.
Mycket vackert är det här. En liten sjö glimmar nedanför backen som dom använt att sova i på sommaren. Då vi kommo hit så fick vi cykla 40 km i stekande solsken, så det var rätt så påkostande så här i början, men vi simmade ett tag under resan i en glittrande sjö som finns så frikostigt av här i Karelen. Idag fick vi höra att platsen vi lämnade så fanns ryssen på andra sidan sjön, 2 km ifrån oss. Du får nu ha överseende med klotteriet och de ojämna raderna, men jag håller blocket i knäet.
Ja, nu vet jag inte vad jag skall skriva mera idag, det börjar ta slut i fataburen. Annat än att jag mår bra till hälsan, för det andra så vågar jag inte i detta nu inte tänka nånting. En mycket farlig ställning, men det ordnar sig väl så småningom eller fortast möjligt.
Kanhända tycker du det är något ruskigt det här närmast ovanstående, men det kommer mera nästa gång.
Med käraste hälsningar
Matti Kpk 8, 7255
Karelen 20.8. -41
Kära Alice Frid
Skriver några rader igen då jag nu har gott om tid. Natten har varit lugn, undantagandes att då jag var telefonvakt i natt mellan ½ 4 – 5 hörde jag några serier maskingevärsskott i närheten. Jag gissar att det var några rysspatruller som kommit igenom och blev påskjutna. Vi hörde nyss att de var 3 ryssar, en blev tillfångatagen men de andra två skjutna.
Potatiskastrullen puttrar på primusköket så det blir frukost så småningom. Annars får vi gröt utan mjölk varje f.m. och det vill bli lite enformigt, men ryssen har skött om så vi får en smula omväxling i dieten. Helmer och jag hade rigtigt festmåltid igår kväll, vi höll på just i 3 timmar och ställde till, men så smakade det också. Dessutom kokade vi te och åto ur våra civila paket. Så vi sa att då di skulle veta huru vi mår så inte skulle de komma så mycket civila paket. Men så kom vi underfund med, att om vi inte hade våra civila paket att tillgå så fick vi leva på torr gröt ock knaku. Nej leve de civila paketen, det är nog de som förljuvar tillvaron för oss här, som ibland vill bli något trist och långsam.
Nu har vi flyttat oss sedan jag skrev senast, bara en liten bit för att inte ligga direkt i skottlinjen. Granris har vi till underlag och dessutom tjockt med doftande hö, så man ligger som på madrasser.
Jag får också tacka för hälsningarna med det senaste paketet. Hittade näml. papret först i morse. Jaså Andström är på ett K.S., knappast han behöver därifrån något, det blir väl nog att stanna för honom i Vasa. Huru länge det blir för oss att stanna här vet vi ännu inte, men det blir väl nån dag till ännu varefter vi flytta igen. Det tråkigaste vid flyttningen är att man undrar huru den nya platsen är, och den största frågan är ”kommer de dit granater”?
Då vi kom hit visslade det ganska obehagligt över vägen då vi kom cyklande, så jag tänkte så smått ”nu är det kokta fläsket stekt”. Men det visade sej inte vara så farligt som början visade, ”Tillsvidare” är det väl bäst att säga. Nu tar pappret slut, så jag slutar med de varmaste hälsningar från Matti
P.S. Du frågade om jag önskade något, jo ”Smör!”
Karelen 22.8.41 kl 23.25
Käraste Alice Frid.
Jag har just kommit hem från resa c:a 60 km bakåt dit jag varit för att hamstra. Utan att skryta så är jag specialist på att skaffa ett och annat. Nu fick jag 300 bullor och 10 lit. mjölk, äggpulver m.m. Som bäst ligger poikarna på rygg och pratar strunt och stoja och glamma.
Lungnt är det för tillfället, och vi har hört en hel massa nyheter om en massa intagna orter. Det är sådana saker som man inte ens vågar tro på ännu förän man får närmare bekräftelse. Igår annars så gick det dåligt för några av våra poikar, bl.a. en Jakobstadspojke, en god bekant till mej ända från barnaåren. Knappast han kommer hem mera på något sätt. Han lämnade på andra sidan. Krig är krig och det civila är civilt.
Det var så underligt att vara dit till civila trakter ett tag, att se qvinnor ett tag och umgås. De förstnämda ser man just inte titt och tätt, för Lottorna kommer nog hit med surrogat o bullor, men de ska ju hämtas hit.
Jag möttes av ditt brev då jag kom hem, och en gitarr som Lasse B. har skickat från H: fors, men den var sönder, men en god gitarr är det ser jag, och bra ljud borde den ha. Jag måste på något sätt få den hemsänd för reparation.
Jag kan inte förstå vad i all världen jag skrivit i Sagas brev, som hon kunde bli kantstött utav. Jag skrev åt henne utav gott hjärta och i god mening, vill hon inte svara på det så får hon göra som hon vill. Jag har inte menat något illa med vad jag skrivit, men om man söker fel och vill vara dum så får man vara det för mej. Inte vill jag vara i gräl med någon. Men som sagt, i detta fall så fritager jag mej och Saga får göra som hon vill.
Tack skall du ha raring för brevet, jag blev varm och känner av det ännu då jag skriver svar. Jag har alltid önskat mej en vän som skulle vara mej till hjälp, en som skulle älska mej, och ha överseende med mina många fel och brister, och jag märker gång efter annan att du är det. Efter allt som varit skulle jag inte ha några rättigheter, utan känner mej skyldig på allt sätt. Jag kan inte beskriva hur det kännts ända sedan jag for hemifrån, det är som man svävat mellan hopp och förtvivlan. Men nu så småningom tycker jag mej känna en ljusning. Du vet ju vilken ställning jag stått i och vilken bekännelse man har, så det har inte varit lätt att tro på Guds stora outgrundliga nåd. Dina brev har varit har varit och äro som en ljusglimt i tillvaron härute. Var inte rädd Alice att skriva huru du känner det och har det. Du skall veta att det är många gånger jag viskar ditt namn då jag känner längtan efter dej. Man vet ingenting huru framtiden skall gestalta sej, men det kommer till mej då jag sitter och drömmer om framtiden, om huru det skall vara att få ett eget hem, med en kär liten vän som tar emot en då man kommer hem, och som lagar mat, tvättar ens skjorta, och stoppar ens strumpor m.m. barnjoller och skratt, en mjuk bekväm stol att sitta i, en läslampa och radio, och en bok eller flere böcker… Men så kommer jag att se på mina tomma händer, och så undrar jag att varifrån skall det komma, allt det där, stol, lampa, radio, m.m. m.m. som behövs då man klappar ihop två stycken unga och dumma, det är då den blåa optimismen förbyts i grå pessimism. Men så kommer jag ihåg att det finns en Gud i himmelen som tar vård om en stackars fattig evangelist. Inte har jag stora fordringar på livet, jag vill stå där jag blir ställd, om det är så att man kommer härifrån och att man fortsätter med det man hållit på med hittills. Men allt detta ligger ju framför, och farsan skrev att jag skulle ta en dag i gången (plats för skratt)
Jag slutar nu för denna gång, skriv snart igen, hoppas du fått mina brev som jag skrivit den senaste veckan. Kan inte förstå huru du hela veckan blivit utan brev, inte beror det på mej knappast, det måste ha blivit förstockning nånstans, så säkert får du två brev denna veckan.
Nog kan du ju säga Saga om du vill, vad jag skrivit eller åtminstone fråga vad hon knorrar åt. Vill hon inte svara dej, så skriv åtminstone vad hon säjer. Hälsa Alfons, honom har jag inte heller skrivit åt beroende på slöhet, men det brukar vara så hopplöst att skriva åt honom, man får ju aldrig något svar.
Käraste hälsningar Matti
Muolaa 27.8.1941
Karelska näset
Käraste lilla Kickan Frid
Jag skriver i all hast nu några rader till dej. Vi har flyttat så gott som varje dag denna vecka och befinner oss som du ser långt ner på Karelska Näset, 39 km från gamla gränsen vid Systerbäck. Vi foro just tidigt i morse igenom den gamla kända Mannerheim-linjen. Trakterna häromkring äro ödsliga och brända och inger ett beklämmande intryck. Skogarna äro sönderskjutna och åkrarna förfallna. Några enstaka potatisland har vi sett till. Här är annars ganska lugnt men på sidorna hörs kanonbuller. Viborg är omringat och järnvägarna avskurna till Leningrad. Allt tyder på att det går snart mot slutet av fälttåget. Men jag för min del har mina privata funderingar om att vi kommer att måsta gå över gränsen mot Leningrad.
Jag har just suttit här och skrivit om att det är lugnt, men jag blev avbruten av 6 st. ryssjagare som kom svepande över vårt förläggningsområde och läto sina maskingevär spela över oss.
Det blir hafsigt skrivet dehär brevet men jag vill ha det sänt med Lygdman som reser till Vasa.
Jag har de senaste dagarna haft så långsamt efter dej och hoppas att vi snart skall få träffas. Några brev har vi inte fått de senaste dagarna genom att vi flyttat så mycket, men vi vänta att få idag
Jag skriver inte mera nu för jag hinner inte, men så fort det blir litet mera tid skall jag skriva igen per Fältpost
Med de käraste hälsningar Matti
Samma fältpost som tidigare
8 Kpt 7255
Brändö 26.5 1941
Kära Du !
Frid !
Ja jag får väl först lov att tacka för det länge väntade brevet som anlände här – om – dagen. Egentligen borde du också fått vänta på brev litet längre än som såhär, men eftersom jag råkar ha ganska god tid nu just och för tillfället hem allena, ja, så får du såhär, i misstag förstås, en hälsning från hemlandet och fosterjorden. Annars kanske du alldeles glömmer bort landet här på andra sidan viken, ty som det syns och hörs, trivs du och mår väl där bland hackor och spadar., kanske du rentav går och blir ”jordbunden”, förälskar dej i bondelivet på allvar, det kanske inte är så dumt i dessa tider?
För övrigt går livet här, som synes, något så när i gamla gängor. Andström reste fredag kväll norra vägen, och i går hade vi Hallberg här första dagen. Han var sej lik, pigg och intressangt att höra, och det blev ett riktigt gott möte med ganska mycket folk. Hörde på vår senaste sångövning bland annat att Malmberg skrivit till Lenti angående vår planerade resa, och som du förstår har ju en och annan frågat och undrat över varför du ingenting skrivit. En och annan ja, kanske mest … en … har undrat, om än kanske inte precist förvånat sej över dröjsmålet, ty som jag kan förstå har även i ditt inre rört sej skiftande känslor och strider, och jag förstår dej så väl, och jag vill inte heller att du skall känna det som någon förpliktelse att skriva, utan enbart om du vill och känner dej manad och i behov därav.
Vad mej själv beträffar så mår jag – tack – bättre det – vill – säga, efter de första dagarnas inre kamp och strid, så är Gud ändå så rik i nåd och barmhärtighet att han lät mej ana en ljusglimt genom mörkret inom mej. Dessa dagar passerade tankar och känslor revy, tankar från allra första början av vår samvaro så levande, dyrbart till mitt hjärta, det att vi äga icke en ”överstepräst” som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som varit frestad i allting likasom vi, dock utan synd. Inte så att vi skulle leva i vår svaghet, utan Han vill hjälpa oss i all vår begränsning, det ör bara det att man så lätt glömmer det i stunden.
Ja, du Matti, det är mycket som rörts sej därinne, tankar och önskningar, känner mej så tom och intetsägande, hjälpbehövande, och önskar att man vore allt det som man vet med sej att man inte är. Dock tror jag Gud vill hjälpa dej, och han vill hjälpa mej, och utgången den vet också Gud, om vi lägga den och oss på nytt i Hans hand.
Ja, skall jag nu ren skriva något mera? Kanske det att nu äntligen ha vi även här fått sol och sommarvärme, så nu först har det blivit fart på vårbruket här, som ni allaredan fått färdigt. Det håller på att bli riktigt ljuvligt här uppe, finge vi bara regn vore det idealiskt, vårgrönt o. fagert, ja, vet du, Brändöbron till och med känns inte mera så ogästvänligt kall, utan även där blåser det nu endast ljumma sommarvindar, kan tänka!
Ja vet du, det ser riktigt intressangt ut om kvällarna när man kommer hem, ty alla bryggor, alla stränder äro fulla av alla människor som sitter och håvar upp det ”dagliga livets nödtorft”, nu sen det heter att vi fått köttfria dagar i hela tre månader. Henrik har också blivit riktigt ”fiskbiten” och far varje kväll till V. vik där Bertel och han har sitt gemensamma Fisk A/B, rätt så lönande.
Nej, känner snart att jag får börja be om ursäkt för längden på det hela, stackars dej, jag brukar nog inte, och skall nog inte skriva så tröttande långt en annan gång.
Hälsa Ingemar och – Matti från
Alice
X-kylä 23.7.41
Kära Alice.
Jag skall nu skriva några rader åt dej, de kan nu inte bli så många så här i början. Alltnog, resan hitut gick inte lyckligt för oss, det hände näml. en tåg-olycka för oss så det blev en hel del bråte, samt en som förolyckades och några sårades. Men nu äro vi framme i en liten by nära gränsen. Ryssarna äro på en 5 km avstånd. Litet känning har vi haft utav kriget, så tillvida att vi hört flygmaskinernas surr och kanonskott.
Mycket vackert är det här. En liten sjö glimmar nedanför backen som dom använt att sova i på sommaren. Då vi kommo hit så fick vi cykla 40 km i stekande solsken, så det var rätt så påkostande så här i början, men vi simmade ett tag under resan i en glittrande sjö som finns så frikostigt av här i Karelen. Idag fick vi höra att platsen vi lämnade så fanns ryssen på andra sidan sjön, 2 km ifrån oss. Du får nu ha överseende med klotteriet och de ojämna raderna, men jag håller blocket i knäet.
Ja, nu vet jag inte vad jag skall skriva mera idag, det börjar ta slut i fataburen. Annat än att jag mår bra till hälsan, för det andra så vågar jag inte i detta nu inte tänka nånting. En mycket farlig ställning, men det ordnar sig väl så småningom eller fortast möjligt.
Kanhända tycker du det är något ruskigt det här närmast ovanstående, men det kommer mera nästa gång.
Med käraste hälsningar
Matti Kpk 8, 7255
Karelen 20.8. -41
Kära Alice Frid
Skriver några rader igen då jag nu har gott om tid. Natten har varit lugn, undantagandes att då jag var telefonvakt i natt mellan ½ 4 – 5 hörde jag några serier maskingevärsskott i närheten. Jag gissar att det var några rysspatruller som kommit igenom och blev påskjutna. Vi hörde nyss att de var 3 ryssar, en blev tillfångatagen men de andra två skjutna.
Potatiskastrullen puttrar på primusköket så det blir frukost så småningom. Annars får vi gröt utan mjölk varje f.m. och det vill bli lite enformigt, men ryssen har skött om så vi får en smula omväxling i dieten. Helmer och jag hade rigtigt festmåltid igår kväll, vi höll på just i 3 timmar och ställde till, men så smakade det också. Dessutom kokade vi te och åto ur våra civila paket. Så vi sa att då di skulle veta huru vi mår så inte skulle de komma så mycket civila paket. Men så kom vi underfund med, att om vi inte hade våra civila paket att tillgå så fick vi leva på torr gröt ock knaku. Nej leve de civila paketen, det är nog de som förljuvar tillvaron för oss här, som ibland vill bli något trist och långsam.
Nu har vi flyttat oss sedan jag skrev senast, bara en liten bit för att inte ligga direkt i skottlinjen. Granris har vi till underlag och dessutom tjockt med doftande hö, så man ligger som på madrasser.
Jag får också tacka för hälsningarna med det senaste paketet. Hittade näml. papret först i morse. Jaså Andström är på ett K.S., knappast han behöver därifrån något, det blir väl nog att stanna för honom i Vasa. Huru länge det blir för oss att stanna här vet vi ännu inte, men det blir väl nån dag till ännu varefter vi flytta igen. Det tråkigaste vid flyttningen är att man undrar huru den nya platsen är, och den största frågan är ”kommer de dit granater”?
Då vi kom hit visslade det ganska obehagligt över vägen då vi kom cyklande, så jag tänkte så smått ”nu är det kokta fläsket stekt”. Men det visade sej inte vara så farligt som början visade, ”Tillsvidare” är det väl bäst att säga. Nu tar pappret slut, så jag slutar med de varmaste hälsningar från Matti
P.S. Du frågade om jag önskade något, jo ”Smör!”
Karelen 22.8.41 kl 23.25
Käraste Alice Frid.
Jag har just kommit hem från resa c:a 60 km bakåt dit jag varit för att hamstra. Utan att skryta så är jag specialist på att skaffa ett och annat. Nu fick jag 300 bullor och 10 lit. mjölk, äggpulver m.m. Som bäst ligger poikarna på rygg och pratar strunt och stoja och glamma.
Lungnt är det för tillfället, och vi har hört en hel massa nyheter om en massa intagna orter. Det är sådana saker som man inte ens vågar tro på ännu förän man får närmare bekräftelse. Igår annars så gick det dåligt för några av våra poikar, bl.a. en Jakobstadspojke, en god bekant till mej ända från barnaåren. Knappast han kommer hem mera på något sätt. Han lämnade på andra sidan. Krig är krig och det civila är civilt.
Det var så underligt att vara dit till civila trakter ett tag, att se qvinnor ett tag och umgås. De förstnämda ser man just inte titt och tätt, för Lottorna kommer nog hit med surrogat o bullor, men de ska ju hämtas hit.
Jag möttes av ditt brev då jag kom hem, och en gitarr som Lasse B. har skickat från H: fors, men den var sönder, men en god gitarr är det ser jag, och bra ljud borde den ha. Jag måste på något sätt få den hemsänd för reparation.
Jag kan inte förstå vad i all världen jag skrivit i Sagas brev, som hon kunde bli kantstött utav. Jag skrev åt henne utav gott hjärta och i god mening, vill hon inte svara på det så får hon göra som hon vill. Jag har inte menat något illa med vad jag skrivit, men om man söker fel och vill vara dum så får man vara det för mej. Inte vill jag vara i gräl med någon. Men som sagt, i detta fall så fritager jag mej och Saga får göra som hon vill.
Tack skall du ha raring för brevet, jag blev varm och känner av det ännu då jag skriver svar. Jag har alltid önskat mej en vän som skulle vara mej till hjälp, en som skulle älska mej, och ha överseende med mina många fel och brister, och jag märker gång efter annan att du är det. Efter allt som varit skulle jag inte ha några rättigheter, utan känner mej skyldig på allt sätt. Jag kan inte beskriva hur det kännts ända sedan jag for hemifrån, det är som man svävat mellan hopp och förtvivlan. Men nu så småningom tycker jag mej känna en ljusning. Du vet ju vilken ställning jag stått i och vilken bekännelse man har, så det har inte varit lätt att tro på Guds stora outgrundliga nåd. Dina brev har varit har varit och äro som en ljusglimt i tillvaron härute. Var inte rädd Alice att skriva huru du känner det och har det. Du skall veta att det är många gånger jag viskar ditt namn då jag känner längtan efter dej. Man vet ingenting huru framtiden skall gestalta sej, men det kommer till mej då jag sitter och drömmer om framtiden, om huru det skall vara att få ett eget hem, med en kär liten vän som tar emot en då man kommer hem, och som lagar mat, tvättar ens skjorta, och stoppar ens strumpor m.m. barnjoller och skratt, en mjuk bekväm stol att sitta i, en läslampa och radio, och en bok eller flere böcker… Men så kommer jag att se på mina tomma händer, och så undrar jag att varifrån skall det komma, allt det där, stol, lampa, radio, m.m. m.m. som behövs då man klappar ihop två stycken unga och dumma, det är då den blåa optimismen förbyts i grå pessimism. Men så kommer jag ihåg att det finns en Gud i himmelen som tar vård om en stackars fattig evangelist. Inte har jag stora fordringar på livet, jag vill stå där jag blir ställd, om det är så att man kommer härifrån och att man fortsätter med det man hållit på med hittills. Men allt detta ligger ju framför, och farsan skrev att jag skulle ta en dag i gången (plats för skratt)
Jag slutar nu för denna gång, skriv snart igen, hoppas du fått mina brev som jag skrivit den senaste veckan. Kan inte förstå huru du hela veckan blivit utan brev, inte beror det på mej knappast, det måste ha blivit förstockning nånstans, så säkert får du två brev denna veckan.
Nog kan du ju säga Saga om du vill, vad jag skrivit eller åtminstone fråga vad hon knorrar åt. Vill hon inte svara dej, så skriv åtminstone vad hon säjer. Hälsa Alfons, honom har jag inte heller skrivit åt beroende på slöhet, men det brukar vara så hopplöst att skriva åt honom, man får ju aldrig något svar.
Käraste hälsningar Matti
Muolaa 27.8.1941
Karelska näset
Käraste lilla Kickan Frid
Jag skriver i all hast nu några rader till dej. Vi har flyttat så gott som varje dag denna vecka och befinner oss som du ser långt ner på Karelska Näset, 39 km från gamla gränsen vid Systerbäck. Vi foro just tidigt i morse igenom den gamla kända Mannerheim-linjen. Trakterna häromkring äro ödsliga och brända och inger ett beklämmande intryck. Skogarna äro sönderskjutna och åkrarna förfallna. Några enstaka potatisland har vi sett till. Här är annars ganska lugnt men på sidorna hörs kanonbuller. Viborg är omringat och järnvägarna avskurna till Leningrad. Allt tyder på att det går snart mot slutet av fälttåget. Men jag för min del har mina privata funderingar om att vi kommer att måsta gå över gränsen mot Leningrad.
Jag har just suttit här och skrivit om att det är lugnt, men jag blev avbruten av 6 st. ryssjagare som kom svepande över vårt förläggningsområde och läto sina maskingevär spela över oss.
Det blir hafsigt skrivet dehär brevet men jag vill ha det sänt med Lygdman som reser till Vasa.
Jag har de senaste dagarna haft så långsamt efter dej och hoppas att vi snart skall få träffas. Några brev har vi inte fått de senaste dagarna genom att vi flyttat så mycket, men vi vänta att få idag
Jag skriver inte mera nu för jag hinner inte, men så fort det blir litet mera tid skall jag skriva igen per Fältpost
Med de käraste hälsningar Matti
Samma fältpost som tidigare
8 Kpt 7255
RSS Feed
