Älskling
Om jag än vandrar i dödsskuggans dal
fruktar jag intet ont, ty du är min sköld och skärm
Om du visste min Egen lilla Kicka vad jag just nu har långsamt efter dej. Det hopplösa är att man inte ser någon ände på detta elände. All denna sysslolöshet går en på nerverna, varje dag är den andra lik. Nu närmar sej julen med stormsteg, och här skall man ligga och ruttna bort långt ifrån dej älskade vän. Klockan är nu över elva igen, men det är nu först som man som man rigtigt vaknar. Jag har legat på rygg i britsenoch läst en bok, men alltemellan har mina ögon sett upp mot fotografiet jag har fastsatt i övre britsens botten. Och då har jag viskat några ord till dej, och i tanken har jag vistats däruppe i Wasa hos dej där du nu just håller på och går och lägga dej och så klämmer jag om dej hårt men varsamt, resten känner du ju till redan. Alice, vännen, tänk om vi finge vara tillsammans några korta minuter nu just ikväll när snön piskar igen gångar och vägar och kölden knakar i knutarna.
Julle och Bäckman har farit till en förläggning några km härifrån, de hämtades i bil, de var en som kom från permis och hade litet dryckjom med sej, så levs livet här av dem som inte förstå bättre. Jag satt just en stund framför brasan med gitarren och sjöng ’Lägg din hand uti Jesu hand…’ Du Lisen nog ville jag alltid ha handen där, men du känner ju och vet mina svagheter bättre än någon annan, och inte är det alltid så bra som det borde vara, men jag hoppas att det skall bli bättre.
Idag hade jag ett brev av Einar Ekberg, och det var rigtigt trevligt skrivet, jag kan ju sända det åt dej så får du läsa det. Från hans sida var det nog en prestation att skriva brev, för han är känd för att vara lat då det gäller sånt, det klagade åtminstone Fredriksson.
Nu är klockan precis1så nu måste jag sluta för denna gång mina rader. Ännu har jag inte fått något brev ifrån dej, men hoppas jag på morgondagen. Slutar mina rader för denna gång med många kramar, och du vet k.
Må väl önskar din stora gosse Matti
Käraste ”lilla Matti”! Frid!
Det har visst gått fler än en dag sen du senast fick en hälsning härifrån men hoppas jag ändå du inte hunnit tänka alltför mörka tankar om lilla fästmön. Tror annars det är ganska längesen man varit en sådan flitig brevskrivare som den senaste tiden. Har suttit här varje kväll och präntat, och ändå har man inte sett skymten därav, klagar du? Stopp där, visst fick du välan ett? De senaste kvällarna har jag offrat åt mina bägge bröder därute vid Svir någonstans, och söndagen tog hela min tid med att greja fram litet julgotta åt dem, ty dom lär knappast få någon jul fast vi smått gått och väntat att Georg, så pass till åren kommen som han är, så småningom skulle slippa hem, permitteras helt och hållet, men det tycks sitta hårt nu igen. Skrev åt Rodney också här en kväll, och vet du vad jag gjorde här igår? Naturligtvis skrev jag brev, så som du hör är man en väldigt upptagen ung dam. Offret för mina utgjutelser, mina tankar var just densamme som i kväll, men tror jag nog det här, på grund av omständigheterna, den långsamma kurirens framfart, anländer tidigare.
Henrik går här och morrar över min brevskrivning. ’Det sitter allt i ett, har varken början eller slut’, påstår han, och tror han det är du som drabbas av dem alla. ”Stackars kar”, mumlar han och Sylvi kommenterar det hela och säjer ”Ack den kärleken, den kärleken”.
Annars har livet så småningom återgått till det normala, självaste postiljon har återgått till gamla vanor och börjat titta in med ett och annat frontbrev. Väntade så säkert brev i dag, tack för att jag inte behövde bli besviken i min längtan, tack för raderna, hälsningarna från er alla. Tack vare skissen du gjorde av korsun och detaljer ur livet i densamma tyckte jag mej så levande se er alla där, när jag läste ditt brev. Med anledning av förevisningen av lilla fästmön hoppas jag du, din vana trogen, kom ihåg att i och för undvikande av några felföreställningar angående hennes värda person, för poikarna påpekade sanningen angående detsamma ”he’ va’ tå’ en så ung”
Annars har vi fått tillökning bland våra gåvor. Var ute och luffade med Frida igår på julbestyr och rätt som det var hamnade där ett paket i min väska, kakfat av nysilver, riktigt nätta, om vi få någon användning för våra spadar och fat blir en senare fråga.
Det var rätt så påkostande att luffa på tomma magar så till slut fann herrskapet för gott att kila in i närmaste köttbutik och köpte vi en halv meter buskorv. Om du visste så gott det smakade, och vilken syn att se när vi sutto och stekte den sedan. Receptet ja; trädde upp halvmetern med bägge ändorna på brandstakan* och glödstekte den i kakelugnen. Enkelt, primitivt och praktiskt, rekommenderas såsom varande mycket gott. (*eldgaffeln)
Det börjar visst bli den tiden när ni först riktigt hunnit vakna och håller edra kommentarer och föredrag och piggar upp er med äkta kaffe, nej surro, menar jag.
Har nog litet otalt med Julle där, men tror jag vi återkommer och säjer ett ”på återseende”. Får väl snällt krypa i säng för att någorlunda vara i form i morgon, och tror jag jag säjer God – Natt, trotts att jag med avseende på den här ovannämnde nog lider av skrivklåda, men ”än kommer dag, än är ej allt förbi”; för vidare befordran.
Det blev nog nästan kilometerlångt det här, och med beaktande av detsamma tror jag nog som Henrik ”stackars kar”! Slutar därför mitt andragande och innesluter mina varmaste hälsningar från
Din egen lilla Lis.
Käraste Lisen min,
Lag dej upp nu och skriv åt Alice nu sa Lundquist nyss då jag låg och läste på britsen. Klockan är någon min. över tolv och de andra poikarna sussa redan med jämna andetag. Julle reser i morgon bitti hem till sitt bröllop och Biskop far hem till sin lilla gumma, samtidigt som han skall försöka få hamstrat åt oss ett av varje.
Julen närmar sej med stormsteg och har dom redan börjat med några små förberedelser här. Vi skall till und.hålls.avd. på middag där det bl.a. skall brännas stora lägereldar, samt något program bjuds det väl också på.
Ja vet du Lisen lilla vännen, inte vet jag vad jag skall börja slå på då det inte kommer något brev. I dag kväll var jag övertygad över att jag skulle få höra nånting från dej, men förgäves, så nog blev jag en aning lång i nunan. Nog måste det vara fel i postgången för inte skulle jag tro att du med flit låtit mej vänta så här länge. Ärligt sagt var jag nog en smula på dåligt humör igår, och poikarna retades ännu till, att nog har hon glömt dej redan m.m. Men jag får väl vänta på bättre lycka i morgon kväll, får jag inte då brev så vet jag inte vad jag skall göra av mej. Jag hoppas att du försöker skriva så mycket du kan, nog vet jag att det är svårt ibland, och man tycker att man ingenting har att skriva, men det finns ingenting som uppväger det att få brev av dej. Jag längtar så efter dej och vågar inte släppa tanken lös rigtigt, för då kunde man inte leva här. Man får ju leva på hoppet om nästa permis som man får nångång efter en 7-8 veckor, hu då så lång tid.
Nu vaknar Julle, han har föresten inte sovit heller, och nu dansar han här i bara kalsongerna och nu vaknar Biskop och beslöt vi att koka en kastrull te. Klockan går mot ett, men vi får sova i morron.
Slutar nu med många
kära varma hälsningar
Din egen Matti
Ps Julle ber om sina hälsningar????
Du käre efterlängtade! Frid!
Sådant umgänge, såna seder! Det kunde jag nästan säga vad min brevskrivning beträffar i kväll ty när jag ser på klockan så är den redan halv tolv, alltså riktigt er tid och efter det förstår du ”umgänget fördärvar goda seder”
Vet inte riktigt vad det är fatt med din Lisen i kväll, vad det är som gör att hon trotts den sena timmen inte riktigt vill komma i säng fast jag egentligen kanske inte riktigt borde skriva brev i kväll. Detta på grund av att stämningen därinne nu just harmonierar mera i moll än i dur, varför? Skall jag nu berätta allt, alltsom plågar mej, Matti, kära du, vet du månne varifrån den härleder sej denn oro, denna molande värk av längtan som just i kväll så fängslat och gripit mej, och känner jag mej som en enda stor längtan. Matti du, vet du att tösen din har lessamt och känns det ungefär som när du reste, en enda stor tung klump där ungefär där jag antar att hjärtat borde befinna sej. Här sitter jag nu och tömmer ut, vänder ut och in på hela innehållet ja, såhär är det understundom och undrar jag varifrån det härleder sej. Kanhända är det tanken på julen som gör en såhär lite melankolisk till sinnes och skulle man så gerna vilja ta i och rubba litet på förhållandena, eller kanske beror det på att där nere på näset finns också en vars längtan strcker sej milsvitt långt, hem till
Din egen väntande och längtande Lisen.
P.S. Tack för alla brevena jag fått och hoppas jag du äntligen fått
något livstecken härifrån.
P.S Du har väl fått mitt hopp-lösa brev av igår,
dubbelt så hopplöst ifall du inte fått det.
Tycker det är så hopplöst länge sen
du for så du kunde
snart komma hem
till din väntande Min egen stora lilla Patti !
längtande Frid!
Mami
”Ett förvåningens finger i häpnadens mun”, så ungefär kunde jag nästan säga om mej själv vid mottagandet av brevet, kortet med de fem ordena jag fick idag. Sannerligen jag begriper mej på det här och förgäves har jag brytt min hjärna och funderat utan resultat. Om du kunde höra Henriks jeremiader och Sylvis kommentarer så förstode du nog att orsaken till den här förstoppningen lär du nog få söka på annat håll ty, som sagt, ’hon gör nog ingenting annat än skriver brev’, men vart, det övergår min horisont eftersom du inte sett skymten av dem. Det är visst dåliga förbindelser du gjort, stackars min Matti, som så ofrivilligt hamnat på sträckbänken.
Du, jag förstår dej så väl när jag tänker på hur det varit om jag på hela denna tid sen du reste inte fått en enda rad, inte ett livstecken från dej. Misstänker att det nog inte varit mycket bevänt med Lisen din nu och är jag glad att det inte varit något avbrott på förbindelsen hit uppåt, tack skall du ha för dem alla och hoppas jag dom gör bättring på vägen neråt också, fast så många som du skrivit orkar jag nog inte med, och hade det inte varit för de fem ordenas skull hade du nog blivit utan i kväll.
Har varit i bastun, fin och nyskurad, röd och grann som en nyutslagen tulipan och sömnig som bara va, men undra på det när man sitter och skriver brev till tolv och mera om kvällarna. Innehållet får du bedöma efter klockslaget. Sanningen att säga var det nog de fem ordenas ”framsida” som bevekte mitt hjärta. Jag föll till föga, men som sagt, innehållet efter klockslaget.
God Natt, och dröm om ---------- Din Lisen