sid 149
Villa Gnistan 25.11. 1942
Käraste lilla Kis
Frid.
För att det inte skall bli något avbrott i brevenas rad så är det bara att börja på. Tack skall du ha för brevet som kom igår. Vi voro borta hela dagen igår, till sågen för att skaffa bräder. En traktor hade vi med oss, det är förunderligt hur vidunderligt starka de äro att dra. Vi hade nämligen 10-11 st. stockar, inga små sådana utan 16 tum i toppen och 8 m i långa. Det räckte hela långa dagen för oss och var det nermörkt då vi lassade bräderna på för att köra hem, vilket vi fick göra i det värsta yrväder man kan tänka sej. Det kändes nog rigtigt skönt att få komma in i den här lilla trånga korsun, till ännu då man hade maten som väntade på sej.
Vet inte, men vill inte pennan löpa som den brukar, vad det nu sedan beror på, så jag får väl sluta för ikväll. Kanske i morron är det bättre så kanske får du ett brev i morron också. Men nu säjer jag gokväll. Annars mår jag bra, det tredje paketet har inte anlänt ännu, men väntar jag det när som helst. Försökte få tag på Lindroos i telef. men hade han inte kommit ännu. Få se bara om jag om jag får börja på ett ark till. Det brukar vara så då man skall till att avsluta så får man en massa saker att skriva om.
Nu kommer en av poikarna härifrån Gnistan att fara på loma. Sven Pettersson heter han, släkt med P-son från Esse, en ung trevlig poike. Han sänder jag böckerna med, och lovade han ta med ett paket åt mej, försök nu vispa till en kaka om möjligt för sockret.
Nej tusen varma hälsningar
Puss och kram. Din Egen Matti
Villa Gnistan 25.11. 1942
Käraste lilla Kis
Frid.
För att det inte skall bli något avbrott i brevenas rad så är det bara att börja på. Tack skall du ha för brevet som kom igår. Vi voro borta hela dagen igår, till sågen för att skaffa bräder. En traktor hade vi med oss, det är förunderligt hur vidunderligt starka de äro att dra. Vi hade nämligen 10-11 st. stockar, inga små sådana utan 16 tum i toppen och 8 m i långa. Det räckte hela långa dagen för oss och var det nermörkt då vi lassade bräderna på för att köra hem, vilket vi fick göra i det värsta yrväder man kan tänka sej. Det kändes nog rigtigt skönt att få komma in i den här lilla trånga korsun, till ännu då man hade maten som väntade på sej.
Vet inte, men vill inte pennan löpa som den brukar, vad det nu sedan beror på, så jag får väl sluta för ikväll. Kanske i morron är det bättre så kanske får du ett brev i morron också. Men nu säjer jag gokväll. Annars mår jag bra, det tredje paketet har inte anlänt ännu, men väntar jag det när som helst. Försökte få tag på Lindroos i telef. men hade han inte kommit ännu. Få se bara om jag om jag får börja på ett ark till. Det brukar vara så då man skall till att avsluta så får man en massa saker att skriva om.
Nu kommer en av poikarna härifrån Gnistan att fara på loma. Sven Pettersson heter han, släkt med P-son från Esse, en ung trevlig poike. Han sänder jag böckerna med, och lovade han ta med ett paket åt mej, försök nu vispa till en kaka om möjligt för sockret.
Nej tusen varma hälsningar
Puss och kram. Din Egen Matti
Sid 150
Brändö 27.11 -42
Min egen Matti !
Frid
Skall i all hast rita en några rader så du vet att jag ändå lever och mår någorlunda. Skriver någorlunda, ty i dag har jag varit sådär ”halv-lata” hela dagen så jag till och med strejkat från arbetet. Klockan är snart fyra e.m. men är jag just uppstigen och börjar vi så smått fundera på att förflytta oss till V: viken. Så som du hör så är sjukan inte så allvarlig, och funderade Rode om jag möjligen låtsades vara sjuk för att få vara hemma. Lisa och hon kom ju i går sent omsider med förmiddagsbussen, men var det så halt och kallt och långt att börja traska dit ut, då man inte riktigt vill riskera livhanken på cykeln.
Skall försöka göra om det nu när man just rätteligen borde börja vara utvilad. Dom fick annars pröva på dikeskörning i går, varför bussen kom först kl.3. Annars roade också vi oss, Henrik och jag, en kväll när jag följde med honom, roade oss med en bättre sortens dikeskörning. Orkade nämligen inte bilen upp för en backe i halkan utan rutschade ner igen med fart, och la vi oss så vackert med Fargo på sidan i diket. Nästan så det var spännande och kunde det ha gått tokigt, men måste vi, väl utklivna skratta åt hela eländet.
Känner på mej att det borde kommit brev till fru Englund i dag, så jag skall kanske tacka på förhand. Roligt att veta att man har någonting som väntar på en i morgon bitti när man kommer till jobbet. Kanske tycker du, och vet jag nog, att du blivit, och tänker jag, blir en aning förfördelad nu dessa dagar, men hoppas jag du har överseende och förlåter din allra käraste lilla gumma som nog trots det alltid, många, många gånger om dagen, kvällen, natten också ibland, sänder dej många, många kära tankar, och alltid förblir
Din egen väntande Lisen
P.S. Skrivet i väntan på systrarna som varit ut och tittat på staden. Hinner inte mera nu och sänder vi alla våra varmaste hälsningar, Rode, Lisa, alla Granqvist-arna, och inte minst, från Din Lisen.
Brändö 27.11 -42
Min egen Matti !
Frid
Skall i all hast rita en några rader så du vet att jag ändå lever och mår någorlunda. Skriver någorlunda, ty i dag har jag varit sådär ”halv-lata” hela dagen så jag till och med strejkat från arbetet. Klockan är snart fyra e.m. men är jag just uppstigen och börjar vi så smått fundera på att förflytta oss till V: viken. Så som du hör så är sjukan inte så allvarlig, och funderade Rode om jag möjligen låtsades vara sjuk för att få vara hemma. Lisa och hon kom ju i går sent omsider med förmiddagsbussen, men var det så halt och kallt och långt att börja traska dit ut, då man inte riktigt vill riskera livhanken på cykeln.
Skall försöka göra om det nu när man just rätteligen borde börja vara utvilad. Dom fick annars pröva på dikeskörning i går, varför bussen kom först kl.3. Annars roade också vi oss, Henrik och jag, en kväll när jag följde med honom, roade oss med en bättre sortens dikeskörning. Orkade nämligen inte bilen upp för en backe i halkan utan rutschade ner igen med fart, och la vi oss så vackert med Fargo på sidan i diket. Nästan så det var spännande och kunde det ha gått tokigt, men måste vi, väl utklivna skratta åt hela eländet.
Känner på mej att det borde kommit brev till fru Englund i dag, så jag skall kanske tacka på förhand. Roligt att veta att man har någonting som väntar på en i morgon bitti när man kommer till jobbet. Kanske tycker du, och vet jag nog, att du blivit, och tänker jag, blir en aning förfördelad nu dessa dagar, men hoppas jag du har överseende och förlåter din allra käraste lilla gumma som nog trots det alltid, många, många gånger om dagen, kvällen, natten också ibland, sänder dej många, många kära tankar, och alltid förblir
Din egen väntande Lisen
P.S. Skrivet i väntan på systrarna som varit ut och tittat på staden. Hinner inte mera nu och sänder vi alla våra varmaste hälsningar, Rode, Lisa, alla Granqvist-arna, och inte minst, från Din Lisen.
Sid 151
Hemma i viken 7.12. -42
Älskade efterlängtade!
Det förefaller nästan som om det vore samma fel här, som där, sådär tiotiden. Sömnig, men känns det ändå som om jag inte riktikt kunde gå och lägga mej förrän jag skrivit en några rader som tack för brevet som ju ändå kom i dag, trotts att jag höll på att bli besviken i min väntan. Väntade det med morgonposten så du kan tro jag blev glad när jag kom hem i kväll och fann att det ändå hade kommit, adresserat till Vesterviken och ofrivilligt sjunger det därinne. Tack för de brev som du skrivit och fortsätter jag och gnolar: ”Varenda rad, jag läst dem många gånger (två gånger redan) de gjort mej glad, och därför nu jag sjunger. . .”
Varenda rad, ja, det var mångahanda, och undrade du om jag möjligen tycker de var för mycket av innehåll, vis a vis det intimaste i vårt förhållande, raderna du skrivit och skrev därom. Tankarna från ditt innersta, din känsla, din längtan, läste därom utan förbehåll, tankar och känslor ur ditt innersta väsen. Vad jag tänkte därom? Jo du, det kom mej likasom att stanna och reflektera, och jag tänkte på mej själv, jämförde mej själv nu, och ska vi säga en par år tillbaka, och tycker jag ibland att jag inte känner mej själv. Tycker det är två skilda personer, och hade jag nog reagerat på ett helt annat sätt då, vid läsningen om sådana saker. Då skulle man helt enkelt ha känt sej pryd, och kanske rentav förvånas jag över hur helt annorlunda hur allt sådant ter sej nu. Måste säga att jag i min erfarenhet inte vetat eller anat vad ordet äktenskap innebär. Det är en värld, på sätt och vis ännu outforskad, men som öppnat sej mer och mer, och som man ändå aldrig riktigt skall kunna komma underfund med.
Och tänker jag på allt du skrev, det är numera någonting helt naturligt, vanligt, menar jag, att skriva därom, sådär oförblommerat tolka det innersta, det pulserande livet, denna levande varma åtrå som kärleken föder. I en annans ögon skulle det förefalla underligt, för oss däremot helt naturligt, och är det väl därför att vi äro man och hustru, du min och jag din, och äro de tu andarna ett. Du käraste, alla sådana tankar kom till mej inför det vad jag sen i fortsättningen läste, och som du undrande uttryckte:” Säg bara till så nog skall jag tystna”. Tystna!? Du Matti, det får du aldrig göra, och kan jag inte skriva huru det kändes när jag läste det lilla ordet ”tystna”. Tänkte på vad allt det innebär, och nej hör du, det får aldrig ske, särskilt de där tre sista orden du uttryckte i slutet av brevet. Dem längtar jag få höra om och om igen, och få uppleva, verkligheten av dem, och känner jag mej just nu så där ensam, liten och kärlekshungrig.
8/7 Det blev stagnation, tankar utan ord, min brevskrivning i fortsättningen i går kväll, och eftersom det inte blev avsänt och färdigskrivet fortsätter jag nu i kväll. Vet du, måste berätta för dej en så underlig känsla när jag satt här i min ordlösa längtan. Satt och såg på ditt fotografi, och med ens fick jag en så oförklarligt stark förnimmelse av din närhet.Tyckte jag för ett ögonblick, så levande och så oförklarligt men verkligt, kände jag huru du likasom kom mej till mötes. Nu ringde Sissi i dag och undrade hon om du möjligen försökt dej på att ringa, ty väcktes de någongång så där ett-tiden i natt av att telefonen ringde, men just som Henrik kom för att svara tystnade den. Är det månne förklaringen till min känsla och oroliga nattsömn?
Matti, älskade raring,….. (sen är sista halvan av sidan bortklippt och halva början på nästa sida, man blir ju otroligt nyfiken på vad det var som Alice ville censurera)
.........mej nu genast och skriva allt vad kärlek och ömhet möjligen kan diktera. Det har känts så underbart varmt och ljuvligt därinne i hjärtevärlden hela dagen,och tyckte jag, om det ändå snart vore kväll, så jag finge fortsätta och skriva och riktigt tolka den kärlek jag känner, tycker jag starkare än någonsin. Men som vanligt när känslan griper mej blir jag stum, och tycker jag att det inte finns ord för allt vad jag känner. Jag tror jag bäst kunde säga det med armarna om din hals, med en blick, en smekning, få ge dej mina läppar till en kyss, lång och andlös som du lovade. Läste sedan i ditt brev, och förvånas jag över hur våra tankar, och har jag många gånger lagt märke till det, hur de ofta rör sej om samma sak. Vad jag skrev om i föregående, och drömde i medvetet tillstånd, det tycks du drömma om, vaken och vid full sans.
Har du återfått ditt radio-dille? Förlåt om jag skämtar så smått, men allvaret och svaret på din fråga kanske du kan läsa ut mellan raderna i mitt föregående, och förstås därav att jag nog också understundom längtar efter den lilla. Fast vet du vad jag tänkte när du skrev om papporna därute och undrade jag sen, få se hur det blir hos oss?. Min första tanke, vill du höra så egoistisk, så stygg, vilken självisk mor? Jag tänkte att blir det så då, ja då vet jag inte om jag vill ha någon. Tycker du kanske nu, svartsjuk på vår egen lilla unge? Nej då, det var en hastigt övergående tanke och tror jag att i stället skall vår samhörighet stärkas i kärleken till den lilla, och kanske är det rentav du som kommer att bli svartsjuk.
Trotts sådana tankar födda ur en undermedveten längtan, och moders-instinkten som säkert mer eller mindre utvecklad finns i varje kvinnobröst, säjer jag vid nyktert, klart påseende alltfort, först när kriget tar slut. Vid tanken på kriget, och världen sådan den nu ter sej, framtiden mörk och oviss för ett kommande släkte, tycker jag att jag hellre skulle undvara den lilla än att den skall födas till en värld full av lidanden, krig och elände, och tycker jag jag ville skona våra barn från ett sådant öde.
En annan orsak som också bidrar till att skjuta tanken på barn från nuet till någon gång i en ändå icke avlägsen framtid något år framöver. Det är frugans nya tjänst vilken hon tillträder den 21-a inevarande månad kl. 8 på morgonen. Du förstår, jag ville nog inte bli tvungen att så snart vandra upp till Dir. och säga upp mej av en sådan orsak efter någon månad, i all synnerhet som dom kunnat försäkra sej om någon fröken i stället för en fru, och tror jag, och har jag den föreställningen att jag skall komma att trivas där. Slutar hos Ahlbecks den 12-e och blir det att hoppa in direkt i värsta julbrådskan, måndagen den 21-sta.
Måste nog sluta nu igen, förresten är det ju mer än tillräckligt många rader, sen undrar jag om det är någonting oskrivet som du ännu saknar.
Paketet börjar jag nog anse förlorat eftersom du ännu inte fått det, och var det i måndags två veckor sen jag sände det. Undrar, ty det har ju inte hänt tidigare.
En hjärtekram till min egen efterlängtade kära älskade Papi sänder lilla Mami !
Hemma i viken 7.12. -42
Älskade efterlängtade!
Det förefaller nästan som om det vore samma fel här, som där, sådär tiotiden. Sömnig, men känns det ändå som om jag inte riktikt kunde gå och lägga mej förrän jag skrivit en några rader som tack för brevet som ju ändå kom i dag, trotts att jag höll på att bli besviken i min väntan. Väntade det med morgonposten så du kan tro jag blev glad när jag kom hem i kväll och fann att det ändå hade kommit, adresserat till Vesterviken och ofrivilligt sjunger det därinne. Tack för de brev som du skrivit och fortsätter jag och gnolar: ”Varenda rad, jag läst dem många gånger (två gånger redan) de gjort mej glad, och därför nu jag sjunger. . .”
Varenda rad, ja, det var mångahanda, och undrade du om jag möjligen tycker de var för mycket av innehåll, vis a vis det intimaste i vårt förhållande, raderna du skrivit och skrev därom. Tankarna från ditt innersta, din känsla, din längtan, läste därom utan förbehåll, tankar och känslor ur ditt innersta väsen. Vad jag tänkte därom? Jo du, det kom mej likasom att stanna och reflektera, och jag tänkte på mej själv, jämförde mej själv nu, och ska vi säga en par år tillbaka, och tycker jag ibland att jag inte känner mej själv. Tycker det är två skilda personer, och hade jag nog reagerat på ett helt annat sätt då, vid läsningen om sådana saker. Då skulle man helt enkelt ha känt sej pryd, och kanske rentav förvånas jag över hur helt annorlunda hur allt sådant ter sej nu. Måste säga att jag i min erfarenhet inte vetat eller anat vad ordet äktenskap innebär. Det är en värld, på sätt och vis ännu outforskad, men som öppnat sej mer och mer, och som man ändå aldrig riktigt skall kunna komma underfund med.
Och tänker jag på allt du skrev, det är numera någonting helt naturligt, vanligt, menar jag, att skriva därom, sådär oförblommerat tolka det innersta, det pulserande livet, denna levande varma åtrå som kärleken föder. I en annans ögon skulle det förefalla underligt, för oss däremot helt naturligt, och är det väl därför att vi äro man och hustru, du min och jag din, och äro de tu andarna ett. Du käraste, alla sådana tankar kom till mej inför det vad jag sen i fortsättningen läste, och som du undrande uttryckte:” Säg bara till så nog skall jag tystna”. Tystna!? Du Matti, det får du aldrig göra, och kan jag inte skriva huru det kändes när jag läste det lilla ordet ”tystna”. Tänkte på vad allt det innebär, och nej hör du, det får aldrig ske, särskilt de där tre sista orden du uttryckte i slutet av brevet. Dem längtar jag få höra om och om igen, och få uppleva, verkligheten av dem, och känner jag mej just nu så där ensam, liten och kärlekshungrig.
8/7 Det blev stagnation, tankar utan ord, min brevskrivning i fortsättningen i går kväll, och eftersom det inte blev avsänt och färdigskrivet fortsätter jag nu i kväll. Vet du, måste berätta för dej en så underlig känsla när jag satt här i min ordlösa längtan. Satt och såg på ditt fotografi, och med ens fick jag en så oförklarligt stark förnimmelse av din närhet.Tyckte jag för ett ögonblick, så levande och så oförklarligt men verkligt, kände jag huru du likasom kom mej till mötes. Nu ringde Sissi i dag och undrade hon om du möjligen försökt dej på att ringa, ty väcktes de någongång så där ett-tiden i natt av att telefonen ringde, men just som Henrik kom för att svara tystnade den. Är det månne förklaringen till min känsla och oroliga nattsömn?
Matti, älskade raring,….. (sen är sista halvan av sidan bortklippt och halva början på nästa sida, man blir ju otroligt nyfiken på vad det var som Alice ville censurera)
.........mej nu genast och skriva allt vad kärlek och ömhet möjligen kan diktera. Det har känts så underbart varmt och ljuvligt därinne i hjärtevärlden hela dagen,och tyckte jag, om det ändå snart vore kväll, så jag finge fortsätta och skriva och riktigt tolka den kärlek jag känner, tycker jag starkare än någonsin. Men som vanligt när känslan griper mej blir jag stum, och tycker jag att det inte finns ord för allt vad jag känner. Jag tror jag bäst kunde säga det med armarna om din hals, med en blick, en smekning, få ge dej mina läppar till en kyss, lång och andlös som du lovade. Läste sedan i ditt brev, och förvånas jag över hur våra tankar, och har jag många gånger lagt märke till det, hur de ofta rör sej om samma sak. Vad jag skrev om i föregående, och drömde i medvetet tillstånd, det tycks du drömma om, vaken och vid full sans.
Har du återfått ditt radio-dille? Förlåt om jag skämtar så smått, men allvaret och svaret på din fråga kanske du kan läsa ut mellan raderna i mitt föregående, och förstås därav att jag nog också understundom längtar efter den lilla. Fast vet du vad jag tänkte när du skrev om papporna därute och undrade jag sen, få se hur det blir hos oss?. Min första tanke, vill du höra så egoistisk, så stygg, vilken självisk mor? Jag tänkte att blir det så då, ja då vet jag inte om jag vill ha någon. Tycker du kanske nu, svartsjuk på vår egen lilla unge? Nej då, det var en hastigt övergående tanke och tror jag att i stället skall vår samhörighet stärkas i kärleken till den lilla, och kanske är det rentav du som kommer att bli svartsjuk.
Trotts sådana tankar födda ur en undermedveten längtan, och moders-instinkten som säkert mer eller mindre utvecklad finns i varje kvinnobröst, säjer jag vid nyktert, klart påseende alltfort, först när kriget tar slut. Vid tanken på kriget, och världen sådan den nu ter sej, framtiden mörk och oviss för ett kommande släkte, tycker jag att jag hellre skulle undvara den lilla än att den skall födas till en värld full av lidanden, krig och elände, och tycker jag jag ville skona våra barn från ett sådant öde.
En annan orsak som också bidrar till att skjuta tanken på barn från nuet till någon gång i en ändå icke avlägsen framtid något år framöver. Det är frugans nya tjänst vilken hon tillträder den 21-a inevarande månad kl. 8 på morgonen. Du förstår, jag ville nog inte bli tvungen att så snart vandra upp till Dir. och säga upp mej av en sådan orsak efter någon månad, i all synnerhet som dom kunnat försäkra sej om någon fröken i stället för en fru, och tror jag, och har jag den föreställningen att jag skall komma att trivas där. Slutar hos Ahlbecks den 12-e och blir det att hoppa in direkt i värsta julbrådskan, måndagen den 21-sta.
Måste nog sluta nu igen, förresten är det ju mer än tillräckligt många rader, sen undrar jag om det är någonting oskrivet som du ännu saknar.
Paketet börjar jag nog anse förlorat eftersom du ännu inte fått det, och var det i måndags två veckor sen jag sände det. Undrar, ty det har ju inte hänt tidigare.
En hjärtekram till min egen efterlängtade kära älskade Papi sänder lilla Mami !
Sid 152
Villa Gnistan 11. 12.1942
Käraste gulle gumman
Skall så här på morgon kvisten försöka få ihop några rader. Skulle skriva redan igår men sömnaktigheten blev mej övermäktig, så jag fick så lov att gå och lägga mej. Förfärligt kallt har det varit några dagar utomhus, men trotts att vår villa är rätt ny så har vi haft det varmt och skönt härinne. Nu har vi blidväder igen och varmare, känner mej något skrovlig i halsen i morse, men är det nog övergående, skall vi hoppas.
Här har dagarna börjat rulla i jämn takt igen, och är det inte alltför långt till julen. Inte trodde vi senaste jul att vi skulle sitta här ännu i år, och ser det ut som om vi ännu finge vara här i nästa år också. Gud allena vet när detta elände tar slut. Men alla krig har ju slutat med fred så varför inte också detta. Allt har sin tid, står det i Predikaren, huvudsaken är att man ger sej till tåls med förhållandena och inte morrar i onödan.
Idag är det också den 11.12. och den 3:dje födelsedagen jag firar i i fält, och den 4:de som jag varit i kronans tjänst.
Mycket är det man hunnit uppleva under denna tid, många olika skeden kan man likasom uppdela mitt liv i. Men tror jag att allt har syftat åt ett håll, och är det på den grunden som jag nu står. Jag har, kommer jag ihåg, under mitt irrande och sökande, ”efter en hägring” blivit påmind mer än en gång, ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall allt annat därjämte tillfalla dej.” ------ Tacksam till Gud över denna fasta förvissning jag äger i mitt hjärta, då jag har förbindelse med honom att jag ingenting har att frukta, intet skall fattas mig ---- oss. Det är denna tillfredsställelse världen söker efter förgäves, ”utan Gud ej glädje finnes”.
Så har jag också nånting som är människans lust, en hustru. En kär rar rar hustru som jag älskar över allt annat jag äger. Du är den enda rikedom jag har. Nångång måste ju den stunden komma då vi skall få leva vårt liv gemensamt utan begränsning.
Sätter mej i en magnifik korsu-länstol för att fortsätta brevet jag började på i förmiddags. Tänkte nog att matlusten skulle förära mej med ett brev, men nej, får hoppas på bättre lycka i morgon, men får man ju vara rädd för obehagliga överraskningar. Men som sagt så får man ju hoppas det allra bästa. Vi har för en liten stund sedan avnjutit det äkta kaffet, och kan man med ett ord eller två säja att ”he bättrar int”, tre ord blev det. Sanningen att säga så har jag kaffepannan i kakelugnen med ännu en skvätt vatten i, för att få mej en påtår. Vi sitter i allsköns ro som sagt, och avprovar våra nya möbler. Rigtigt fina för att vara i dessa förhållanden. Nu kokade kaffeskvätten. Radion har vi påvriden, och kommer det som bäst en pjäs från Sverige. Vet inte om jag blivit en ”Radiot” men nog vore livet trist om man inte hade radio härute.
Ja, kanske jag måste skrida till avslutning, för har jag ingenting mera i fataburen nu just.
Med käraste hälsningar från Din egen Matti
Och så till kaffet!!!
Villa Gnistan 11. 12.1942
Käraste gulle gumman
Skall så här på morgon kvisten försöka få ihop några rader. Skulle skriva redan igår men sömnaktigheten blev mej övermäktig, så jag fick så lov att gå och lägga mej. Förfärligt kallt har det varit några dagar utomhus, men trotts att vår villa är rätt ny så har vi haft det varmt och skönt härinne. Nu har vi blidväder igen och varmare, känner mej något skrovlig i halsen i morse, men är det nog övergående, skall vi hoppas.
Här har dagarna börjat rulla i jämn takt igen, och är det inte alltför långt till julen. Inte trodde vi senaste jul att vi skulle sitta här ännu i år, och ser det ut som om vi ännu finge vara här i nästa år också. Gud allena vet när detta elände tar slut. Men alla krig har ju slutat med fred så varför inte också detta. Allt har sin tid, står det i Predikaren, huvudsaken är att man ger sej till tåls med förhållandena och inte morrar i onödan.
Idag är det också den 11.12. och den 3:dje födelsedagen jag firar i i fält, och den 4:de som jag varit i kronans tjänst.
Mycket är det man hunnit uppleva under denna tid, många olika skeden kan man likasom uppdela mitt liv i. Men tror jag att allt har syftat åt ett håll, och är det på den grunden som jag nu står. Jag har, kommer jag ihåg, under mitt irrande och sökande, ”efter en hägring” blivit påmind mer än en gång, ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall allt annat därjämte tillfalla dej.” ------ Tacksam till Gud över denna fasta förvissning jag äger i mitt hjärta, då jag har förbindelse med honom att jag ingenting har att frukta, intet skall fattas mig ---- oss. Det är denna tillfredsställelse världen söker efter förgäves, ”utan Gud ej glädje finnes”.
Så har jag också nånting som är människans lust, en hustru. En kär rar rar hustru som jag älskar över allt annat jag äger. Du är den enda rikedom jag har. Nångång måste ju den stunden komma då vi skall få leva vårt liv gemensamt utan begränsning.
Sätter mej i en magnifik korsu-länstol för att fortsätta brevet jag började på i förmiddags. Tänkte nog att matlusten skulle förära mej med ett brev, men nej, får hoppas på bättre lycka i morgon, men får man ju vara rädd för obehagliga överraskningar. Men som sagt så får man ju hoppas det allra bästa. Vi har för en liten stund sedan avnjutit det äkta kaffet, och kan man med ett ord eller två säja att ”he bättrar int”, tre ord blev det. Sanningen att säga så har jag kaffepannan i kakelugnen med ännu en skvätt vatten i, för att få mej en påtår. Vi sitter i allsköns ro som sagt, och avprovar våra nya möbler. Rigtigt fina för att vara i dessa förhållanden. Nu kokade kaffeskvätten. Radion har vi påvriden, och kommer det som bäst en pjäs från Sverige. Vet inte om jag blivit en ”Radiot” men nog vore livet trist om man inte hade radio härute.
Ja, kanske jag måste skrida till avslutning, för har jag ingenting mera i fataburen nu just.
Med käraste hälsningar från Din egen Matti
Och så till kaffet!!!
Sid 153
Brändö 11.12. -42
Matti, älskade hjärtevännen!
Har den äran, har den äran att gratulera!
Sent omsider skall väl också jag komma på födelsedagskalas, och hoppas jag det ännu finns något kvar av det äkta i kannan. Fast du kanske blev frestad fira den elfte på förhand redan så det är väl föga hopp för en sådan här sen nattvandrare att hinna få något med av kalaset. Har nog under dagens lopp i tanken rört mej där, och undrar jag hur du firat dagen. Tänkte inte på att det kanske var en aning väl stort att besvära någon med paketet jag sände med tanke på den här dagen. Reflekterade inte på det förrän jag kom till stationen och såg poiken ifråga som jag skulle besvära med detsamma, och tror jag inte han var vidare glad däråt. Han har väl dock, gissar jag, fått också han sin beskärda del av innehållet under dagens lopp, så det får kanske gå under namn av förmildrande omständigheter, hoppas jag. Kakan var jag tvungen att i brådskan sätta varm i paketet så den kanske inte var så bra som den kunnat vara, annars tycker jag att den hade bort bli god, förresten lär den väl nog krypa ner ändå förutan Lundqvistens alla mästerliga smörkristyrer i det förgångna.
Var nog tvungen att ta det säkra före det osäkra varför jag suttit och druckit ”surro” så jag åtminstone sku´ få nånting av kalaset också jag dagen till ära. Tack vare den där sången ”Och när ljusen skall tändas därhemma” fick jag ett tag i kväll så obeskrivligt lessamt. Den sjöngs i försvarsmaktens utsändning här i kväll och kan den alltid för någon spela på de känsligaste strängarna i ens innersta.
Om du visste hur det under veckans lopp riktigt värkt av längtan efter dej, och försöker jag så lite som möjligt tänka på julen, ty förstår jag att då mer än någonsin kommer saknaden att svida därinne. Det blev med ens så levande för mej under det att jag lyssnade till sången, minnet av en kväll från senaste gång när vi båda lågo på schäslongen och du sakta knäppte på gitarren och sjöng den ena sången efter den andra. Det var en sådan still harmonisk frid, jag minns så lycklig jag kände mej sen stunden, men minns jag också hur jag plötsligt bleev medveten om hur oerhört tomt det åter skulle bli sen du åter rest, och var det något av denna känsla som i kväll åter gör sej påmind och förnimbar därinne.
Vintern är åter förgången och ha vi igen regn och rusk med åtföljande käringhalka (?) och är det för att skona liv och lem som jag åter är här för en natt. Har nog annars troget brukat cykla hem om kvällarna, och har det gått rätt så bra trots vinterkölden som följde på snöfallet här förliden.
Tänk om du visste så nära jag sitter en telefonapparat, men hur jag än tittar på den är och förblir den obönhörligt tyst. Så roligt det varit att för en några ögonblick höra din röst där långt avlägset ifrån men ändå levande verkligt nära.
God fortsättning, om möjligt bättre, det nya året ditt, önskar och hoppas
Din egen Lisen
Här slutar breven från 1942. Ingen av dem har någon aning om att kriget skall pågå ytterligare 2 år. Ingen av dem skriver heller något om permission över julen och vad jag kan förstå av brevväxlingen så har han haft endast 2 veckors permission deras första halvår som nygifta! Fortsättning följer på det nya året 1943!
Brändö 11.12. -42
Matti, älskade hjärtevännen!
Har den äran, har den äran att gratulera!
Sent omsider skall väl också jag komma på födelsedagskalas, och hoppas jag det ännu finns något kvar av det äkta i kannan. Fast du kanske blev frestad fira den elfte på förhand redan så det är väl föga hopp för en sådan här sen nattvandrare att hinna få något med av kalaset. Har nog under dagens lopp i tanken rört mej där, och undrar jag hur du firat dagen. Tänkte inte på att det kanske var en aning väl stort att besvära någon med paketet jag sände med tanke på den här dagen. Reflekterade inte på det förrän jag kom till stationen och såg poiken ifråga som jag skulle besvära med detsamma, och tror jag inte han var vidare glad däråt. Han har väl dock, gissar jag, fått också han sin beskärda del av innehållet under dagens lopp, så det får kanske gå under namn av förmildrande omständigheter, hoppas jag. Kakan var jag tvungen att i brådskan sätta varm i paketet så den kanske inte var så bra som den kunnat vara, annars tycker jag att den hade bort bli god, förresten lär den väl nog krypa ner ändå förutan Lundqvistens alla mästerliga smörkristyrer i det förgångna.
Var nog tvungen att ta det säkra före det osäkra varför jag suttit och druckit ”surro” så jag åtminstone sku´ få nånting av kalaset också jag dagen till ära. Tack vare den där sången ”Och när ljusen skall tändas därhemma” fick jag ett tag i kväll så obeskrivligt lessamt. Den sjöngs i försvarsmaktens utsändning här i kväll och kan den alltid för någon spela på de känsligaste strängarna i ens innersta.
Om du visste hur det under veckans lopp riktigt värkt av längtan efter dej, och försöker jag så lite som möjligt tänka på julen, ty förstår jag att då mer än någonsin kommer saknaden att svida därinne. Det blev med ens så levande för mej under det att jag lyssnade till sången, minnet av en kväll från senaste gång när vi båda lågo på schäslongen och du sakta knäppte på gitarren och sjöng den ena sången efter den andra. Det var en sådan still harmonisk frid, jag minns så lycklig jag kände mej sen stunden, men minns jag också hur jag plötsligt bleev medveten om hur oerhört tomt det åter skulle bli sen du åter rest, och var det något av denna känsla som i kväll åter gör sej påmind och förnimbar därinne.
Vintern är åter förgången och ha vi igen regn och rusk med åtföljande käringhalka (?) och är det för att skona liv och lem som jag åter är här för en natt. Har nog annars troget brukat cykla hem om kvällarna, och har det gått rätt så bra trots vinterkölden som följde på snöfallet här förliden.
Tänk om du visste så nära jag sitter en telefonapparat, men hur jag än tittar på den är och förblir den obönhörligt tyst. Så roligt det varit att för en några ögonblick höra din röst där långt avlägset ifrån men ändå levande verkligt nära.
God fortsättning, om möjligt bättre, det nya året ditt, önskar och hoppas
Din egen Lisen
Här slutar breven från 1942. Ingen av dem har någon aning om att kriget skall pågå ytterligare 2 år. Ingen av dem skriver heller något om permission över julen och vad jag kan förstå av brevväxlingen så har han haft endast 2 veckors permission deras första halvår som nygifta! Fortsättning följer på det nya året 1943!
RSS Feed
