Den här gången fick de möjlighet att träffas i Helsingfors, dit Matti var bjuden av pingsförsamlingen. Alice fick då möjlighet att ta tåget dit från Vasa. Ett efterlängtat möte för dem båda efter 3 månader tjänstgöring för Matti vid fronten!
Vasa den 19.8. -42
Du min allra-som-Käraste !
Klockan är tio slagen och sitter jag här ensammen och känner mej riktigt slö, rent ut sagt lat. Här är för tillfället så sakta och stilla och störs man just inte av någon annan än tobakshamstrarna så här i mitten utav mån. men nej, det finns inte, kanske i morgon. Så lyder lagen, och vore man nästan frestad att sätta lapp på luckan, stänga och försvinna härifrån, ty ute råder i dag för en gångs skull strålande högsommarväder, vindstilla och varmt och skönt. Därav också kanhända slöheten gör sej förnimbar, men fröjdas man ändock över varje solskensdag som bestås, i synnerhet när man vet och förstår att dom snart är räknade.
Funderade nog här ett tag om jag skulle skriva eller låta bli, men hur jag än tänkte återkom jag ändå till vår gamla utgångspunkt: ”Allt vad i viljen. . . . ” och vet jag knappt någon dag när jag så intensivt väntat på postiljon, och hade velat ha ett brev, som just i dag. Kanske beroende på att jag tycker det är en evighet sen jag senast fått; en, två, tre, fyra dagar, och la jag mej i går kväll med den förhoppningen att i morgon säkert kommer det efterlängtade. Men nej,och du må tro det varit en besvikning när postiljon inte ens behagat visa sej på hela dagen. Tycker alldeles att jag i förbigående läste några rader i Jakobstad om någons fru som var”lata”, men nu har visst densamma fruns man i sin tur hemfallit åt lättjan. Förlåt käraste, det kanske låter som en klagan men är det nog inte meningen. Det är bara det, får så lov och erkänna att jag är bortskämd, och du vet själv och står det till och med i bibeln uttryckligen att ”förlängd väntan tär på hjärtat”. Och är det följderna därav hela klagomålet, begrips!
Har varit med om någonting spännande i dag, kan du gissa? Vandrade iväg upp till Nyblins efter kortena du vet, och var det spännande nog innan man alls visste om det lyckats, d.v.s. om det lyckats dem i någon mån försköna avbildningen av orginalerna. Vet just inte vad jag skall säga därom. Förstahandsintrycket skulle jag uttrycka med ett ”dagen efter”. Själva kortena äro nog i sej själva bra, och vid närmare granskning får man väl lov att erkänna och säga, mest likt utan all försköning trotts att det för undertecknads vidkommande nog hade behövts lite retuschering, kanske lite mer utvilad rättare sagt, men undra på det. Får nog som sagt skriva dagen efter under, och på det där som vi tog i bröstbild liknar jag nog mest en utav Faraos magrare nöt. Mager, kantig och stygg, lite rundare linjer hade nog varit av behovet påkallat, och mera klädsamt för en brud, och där var jag är allena det är just inte värt fem penni. Lite grand för allvarligt, det förut nämda, annars få vi väl, med tanke på det andra också säga ett ”ganska” bara, trotts att det nog kunnat vara bättre, men hade det också kunnat vara sämre, ”dagen efter”.
Men vore du förstås intresserad av att se, och vore det förstås på sin plats att jag sände dem åt dej sådu finge se, men tror jag du får bemästra din nyfikenhet så länge tills jag hinner få nya, och kanske du rentav hinner komma hem. Ska vi inte säga så att du kommer hem och tittar på dem, och mej ett slag sen emellan, va?
Sen glömmer du väl inte bort att jag väntar brev i morgon så vore du riktigt rar, tycker din därefterlängtande Lisen. Och lovar jag i så fall sända både puss och kram från din egen Lisen
Vasa den 19.8. -42
Du min allra-som-Käraste !
Klockan är tio slagen och sitter jag här ensammen och känner mej riktigt slö, rent ut sagt lat. Här är för tillfället så sakta och stilla och störs man just inte av någon annan än tobakshamstrarna så här i mitten utav mån. men nej, det finns inte, kanske i morgon. Så lyder lagen, och vore man nästan frestad att sätta lapp på luckan, stänga och försvinna härifrån, ty ute råder i dag för en gångs skull strålande högsommarväder, vindstilla och varmt och skönt. Därav också kanhända slöheten gör sej förnimbar, men fröjdas man ändock över varje solskensdag som bestås, i synnerhet när man vet och förstår att dom snart är räknade.
Funderade nog här ett tag om jag skulle skriva eller låta bli, men hur jag än tänkte återkom jag ändå till vår gamla utgångspunkt: ”Allt vad i viljen. . . . ” och vet jag knappt någon dag när jag så intensivt väntat på postiljon, och hade velat ha ett brev, som just i dag. Kanske beroende på att jag tycker det är en evighet sen jag senast fått; en, två, tre, fyra dagar, och la jag mej i går kväll med den förhoppningen att i morgon säkert kommer det efterlängtade. Men nej,och du må tro det varit en besvikning när postiljon inte ens behagat visa sej på hela dagen. Tycker alldeles att jag i förbigående läste några rader i Jakobstad om någons fru som var”lata”, men nu har visst densamma fruns man i sin tur hemfallit åt lättjan. Förlåt käraste, det kanske låter som en klagan men är det nog inte meningen. Det är bara det, får så lov och erkänna att jag är bortskämd, och du vet själv och står det till och med i bibeln uttryckligen att ”förlängd väntan tär på hjärtat”. Och är det följderna därav hela klagomålet, begrips!
Har varit med om någonting spännande i dag, kan du gissa? Vandrade iväg upp till Nyblins efter kortena du vet, och var det spännande nog innan man alls visste om det lyckats, d.v.s. om det lyckats dem i någon mån försköna avbildningen av orginalerna. Vet just inte vad jag skall säga därom. Förstahandsintrycket skulle jag uttrycka med ett ”dagen efter”. Själva kortena äro nog i sej själva bra, och vid närmare granskning får man väl lov att erkänna och säga, mest likt utan all försköning trotts att det för undertecknads vidkommande nog hade behövts lite retuschering, kanske lite mer utvilad rättare sagt, men undra på det. Får nog som sagt skriva dagen efter under, och på det där som vi tog i bröstbild liknar jag nog mest en utav Faraos magrare nöt. Mager, kantig och stygg, lite rundare linjer hade nog varit av behovet påkallat, och mera klädsamt för en brud, och där var jag är allena det är just inte värt fem penni. Lite grand för allvarligt, det förut nämda, annars få vi väl, med tanke på det andra också säga ett ”ganska” bara, trotts att det nog kunnat vara bättre, men hade det också kunnat vara sämre, ”dagen efter”.
Men vore du förstås intresserad av att se, och vore det förstås på sin plats att jag sände dem åt dej sådu finge se, men tror jag du får bemästra din nyfikenhet så länge tills jag hinner få nya, och kanske du rentav hinner komma hem. Ska vi inte säga så att du kommer hem och tittar på dem, och mej ett slag sen emellan, va?
Sen glömmer du väl inte bort att jag väntar brev i morgon så vore du riktigt rar, tycker din därefterlängtande Lisen. Och lovar jag i så fall sända både puss och kram från din egen Lisen
--- viken den 21.8.
Min Älskade! Frid !
Matti käraste, om du visste så jag väntat och väntat på brevet som aldrig kom. Har tänkt var eviga morgon att i dag kommer det säkert, men, men . . . Och har det varit lika lönlöst om jag grälat eller försökt göra mej in med densamma för-medlaren, nix och ingenting. Har undrat och tänkt och inte riktigt förstått mej på min kära hälft allteftersom dagarna gått. En hel lång brevlös vecka, och är det inte fritt att man inte känt sej en aning orättvist behandlad, ty borde jag visst få 10* i flit och upp-märksamhet för den senaste tiden, tycker jag själv åtminstone. Som uppmuntran. * 10 var/är? högsta betyg i finska skolan…
Tänkte nästa börja på ett brev i går kväll, men eftersom jag beslutit mej för, och senast tror jag nämnde om, att jag inte ämnat komma med någon ack-och-ve-klagan så fann jag för gott att låta bli, samt än en gång tänja på tålamodet till morgondagen. (Tänkte????)ändå, bäst kanske att inte göra sej så stora förhoppningar så blir inte besvik-ningen inte så stor. Men under allt lurade ändå en andra tanke: Det måste komma i morgon, annars så . . .
Och det kom. Äntligen, som en befrielse ur en veckolång väntan, och märkte jag det genast på farbrodern, på hans” gissa om jag har någonting?” Lovade genast på stund en tobaklåda. Annars råder det ett väldigt ståhej? nu när tobaken blir på kort och gäller det att välja antingen eller. Tobak och knappare socker, eller sockerransonen sådan den blir utan tobak. Ja, den som visste. Tobaken är annars ett väldigt gångbart mynt, men ack ! Det sockret det är också väldigt gångbart, åtminståne i våran gå’l, och får man just inte för mycket av den varan, snarare tvärtom.
Nåja, fann vid läsning av raderna att jag hade rätt i min förmodan om att man blivit rättvist behandlad. Tack vare censuren som återigen varit framme. Därav dröjsmålet och är det tider sen senast. Bäst kanske du lite tänker dej för när du skriver så du inte ger alltför stark dosis av beska piller åt karjala-historien. Någon kunde kanhända känna sej illa berörd, och bleve det besvärligheter utav. Den som visste varför de just den här gången nödvändigt skulle hitta på den här förseningen, och undrar du förstås i din tur över tystnaden på 4450. Kände mej nog en aning snopen, och tänkte jag ”varför kunde det inte komma i går”, så hade man kunnat nu inte mer än fått prata en några rader. Men var det väl meningen så den här gången.
En H: forsresa blir ändå så kostsam i dessa tider men nog vore det roligt,ock kanske ska vi tänka på det till en annan gång framdeles i vinter, kanske kombinera med något större möte någon gång om det ginge an.
Ja, så var det väl inget mer för denna gång. Man har gått här och varit en aning ”alakuen”* ( nedstämd!?) under veckans lopp, och nådde det trotts brevet sin kulmen i dag.
Höll nästan på att få riktig hjärtesorg i morse. Ve-lo-ci-ped-ringen sprack, for med en smäll och kom jag en kvart timme för sent till jobbet. Den håller på och blir riktigt slut överallt och tänkte jag skulle måsta föra den till verkstan i dag, men kom Erik in, en karl som är med Henrik, och förbarmade han sej över eländet. Så nu är den körduglig igen, men ack, hur länge. Och fick han en tobakslåda för besväret, så klart.
Till sist, de käraste hälsningar i mängd sänder Din egen Lisen.
P.S. Frida hälsar så mycket.
(*Frida är en granne, ej systern som är missionär i Kina då!)
Min Älskade! Frid !
Matti käraste, om du visste så jag väntat och väntat på brevet som aldrig kom. Har tänkt var eviga morgon att i dag kommer det säkert, men, men . . . Och har det varit lika lönlöst om jag grälat eller försökt göra mej in med densamma för-medlaren, nix och ingenting. Har undrat och tänkt och inte riktigt förstått mej på min kära hälft allteftersom dagarna gått. En hel lång brevlös vecka, och är det inte fritt att man inte känt sej en aning orättvist behandlad, ty borde jag visst få 10* i flit och upp-märksamhet för den senaste tiden, tycker jag själv åtminstone. Som uppmuntran. * 10 var/är? högsta betyg i finska skolan…
Tänkte nästa börja på ett brev i går kväll, men eftersom jag beslutit mej för, och senast tror jag nämnde om, att jag inte ämnat komma med någon ack-och-ve-klagan så fann jag för gott att låta bli, samt än en gång tänja på tålamodet till morgondagen. (Tänkte????)ändå, bäst kanske att inte göra sej så stora förhoppningar så blir inte besvik-ningen inte så stor. Men under allt lurade ändå en andra tanke: Det måste komma i morgon, annars så . . .
Och det kom. Äntligen, som en befrielse ur en veckolång väntan, och märkte jag det genast på farbrodern, på hans” gissa om jag har någonting?” Lovade genast på stund en tobaklåda. Annars råder det ett väldigt ståhej? nu när tobaken blir på kort och gäller det att välja antingen eller. Tobak och knappare socker, eller sockerransonen sådan den blir utan tobak. Ja, den som visste. Tobaken är annars ett väldigt gångbart mynt, men ack ! Det sockret det är också väldigt gångbart, åtminståne i våran gå’l, och får man just inte för mycket av den varan, snarare tvärtom.
Nåja, fann vid läsning av raderna att jag hade rätt i min förmodan om att man blivit rättvist behandlad. Tack vare censuren som återigen varit framme. Därav dröjsmålet och är det tider sen senast. Bäst kanske du lite tänker dej för när du skriver så du inte ger alltför stark dosis av beska piller åt karjala-historien. Någon kunde kanhända känna sej illa berörd, och bleve det besvärligheter utav. Den som visste varför de just den här gången nödvändigt skulle hitta på den här förseningen, och undrar du förstås i din tur över tystnaden på 4450. Kände mej nog en aning snopen, och tänkte jag ”varför kunde det inte komma i går”, så hade man kunnat nu inte mer än fått prata en några rader. Men var det väl meningen så den här gången.
En H: forsresa blir ändå så kostsam i dessa tider men nog vore det roligt,ock kanske ska vi tänka på det till en annan gång framdeles i vinter, kanske kombinera med något större möte någon gång om det ginge an.
Ja, så var det väl inget mer för denna gång. Man har gått här och varit en aning ”alakuen”* ( nedstämd!?) under veckans lopp, och nådde det trotts brevet sin kulmen i dag.
Höll nästan på att få riktig hjärtesorg i morse. Ve-lo-ci-ped-ringen sprack, for med en smäll och kom jag en kvart timme för sent till jobbet. Den håller på och blir riktigt slut överallt och tänkte jag skulle måsta föra den till verkstan i dag, men kom Erik in, en karl som är med Henrik, och förbarmade han sej över eländet. Så nu är den körduglig igen, men ack, hur länge. Och fick han en tobakslåda för besväret, så klart.
Till sist, de käraste hälsningar i mängd sänder Din egen Lisen.
P.S. Frida hälsar så mycket.
(*Frida är en granne, ej systern som är missionär i Kina då!)
Västervik den 26.8 -42
Du min egen älskade, efterlängtade. Lycka! Frid!
Så är man då åter hemma i --- viken och får man väl så lov att återgå till gamla vanor samt återigen uppta den gamla inarbetade förbindelsen Karjalan kannas - Vasa och tvärtom. Resan däremellan, jag menar mellan Vasa – H: fors gick bättre än jag trodde. Tyckte den skulle göra sej tröttsam och lång, hemresan, i synnerhet fasade jag för den när jag tänkte på min huvudstadsresa, men gick den också bra och var nog vägen hem inte så hiskligt lång som jag föreställt mej den. Det blev ju alarm då igen på dagen just när vi skulle bege oss till stationen, Jarl-Olof kom också samtidigt, men varade det inte så länge, utan kunde tåget avgå på ordinarie tid samt anlände det till Vasa också utan all försening, varför jag kom hem i god ordning någon gång på nattkröken. Snarkade ända till elva, halv tolv i dag och har jag inte varit i arbete på hela dagen. Tyckte jag kunde vara hemma lika så bra i dag, så är man åtminstone utvilad och bättre i form att börja på i morgon bitti igen.
Kan inte säga så glad jag ändå är att jag reste, struntade i mitt sparningsdille och kom. Och trotts att det nu återigen med förnyad styrka värker av längtan därinne känner jag på samma gång en kvävande lyckokänsla när jag i minnet upplever dagen, ljus och vacker som en dröm. Kan inte fatta huru två människor i vår värld, omgiven och uppfylld som den är av hat, strid, elände kan få uppleva lyckan så fullkomlig som jag kände och förnam den då. Du Matti, så underbart vi hade det, så rika vi äro, du och jag, fam. Englund, som knappast har den förmågan att bli rika så värst rika men ----- mycket lyckliga
Det låter som överord, men kan jag inte rå för att jag just nu känner det så. Den skulden är väl närmast du skyldig till, och kan jag inte förklara huru det vorde så här. Kan du ?
Många kära hälsningar, puss och kram
Sänder din väntande, längtande Lisen
Västervik den 1.9. -42
Älskade lilla gubben !
Frid !
Brevet jag väntade i lördags det kom i går måndag, likaså postanvisningen, så jag får väl då till allra först tacka på det hjärtligaste. Och i dag, trotts att man nog så gott som alla dagar sådär halv nio- nio tiden med spänning väntar på postiljon och hans brevväska, eller rättare sagt dess innehåll, fick jag ändå, kan jag nästan säga oväntat två, säger två brev på en gång. Varför vi, postiljon och jag, funderade och kom till slut överens om att nog måst jag varit en rysligt snäll flicka. Sakkunskapens enstämmiga utlåtande, och lyder den vidare ”fortsätt i samma anda”, och bad mej postiljon framföra hans speciella hälsning och löfte om att med nöje förmedla huru många som helst om dan. Nåja, blev nog en aning förvånad när jag öppnade och började titta efter datum, 19-de läste jag; Nej nu måste det nog vara någe fel med gubben tänkte jag, och menar han förstås 29-de. Men efterhand som jag läste förstod jag att det verkligen var skrivet då, och hade jag bort få desamma förrän jag for till H: fors redan. Det måste visst ha varit ute på avvägar, det eftersom det ine var censurerat och kom nu först samtidigt med det som var daterat 28-de. Den tycks vara nyckfull postgången där nerifrån.
Vet du, känner mej annars riktigt lat i kväll. Har försökt mina jordiska talanger om en par kvällar å rad, och har jag varit och hjälpt dem skörda höfrö en stund sedan jag kommit hem. Har för övrigt känt mej ganska hängfärdig hela dagen ty har jag begåvats med en bättre förkylning, snorar och vad därtill hörer, tung i skallen, surögd med ty- åtföljande evinnerliga takdropp. Det är förstås den här hastiga förändringen från sommar till höst som är skuld till eländet. Det har kännts riktigt kallt om mornarna redan, och fortsätter det att blåsa sådär kallt om dagarna. En natt hade vi till-och-med frost med rim på marken så potatisblasten svartnade såg jag, men tror jag inte annars den gjort någon nämnvärd skada.
Du, det blev ingen Björkö-resa, d.v.s. för frugan din, som meningen var i söndags, ty hon ------- försovde sej och vaknade först halv tio, när dom antagligen var halva vägen redan. Klokast var det väl också eftersom jag fått förkylning, och stormade det ganska duktigt då och var det säkert kallt ute på sjön.
Lasse Vuorinen träffade jag helt apropå i måndags och bad han mej hälsa dej, så klart. Han påstod sej inte haft en aning om varken att vi varit förlovade, än mindre gifta. Inte förrän han en kväll händelsevis lyssnade på radion hemma och då fick höra dej hälsa din fru i V: vik. Nu går han här och väntar på pass för utrikesresa förstår du, för att få resa hem till Sveden. Får se hur det lyckas för honom, kanske får han bli här.
Barntransporterna därifrån har ju begynt och har dom kommit flere båtar hitöver till Vasa med bl.a. barn hemmahörande i Suomussalmi, vilka, om någon, borde ha 100-procentigt finnblod i ådrorna, men vill du höra så riktigt sorgligt, men sant, dom behärskar inte mera sitt modersmål.
Behöver inte mera skriva vid någon fladdrande ljuslåga, ty har vi haft en montör här så nu är felet avhjälpt. Och har han installerat vår takkrona så där provisoriskt. Det borde ju egentligen vara annan avstängare och ny ledning för att reglera de olika lamporna, men går det förstås såhär tillsvidare, och lyser den riktigt nätt, och ljust är här när dom alla brinna. Min cykel den vilar också i väntan på montör, och begagnar jag mej av Ragnhilds nu om dagarna.
Det kanske är bäst man retirerar i säng nu igen, men först ska jag avfyra en massa hälsningar och en kram från ”Gumman”
Sänder det så kallade provkortet/(bröllpskortet ) nu samtidigt. Hur gick det?
Karjalan kaunaas 3.9.1942
Älskade mami Frid!
Sitter igen som pävystäja*(=dagjour) för staben, klockan är något över 6, och dom andra grabbarna ha farit och spela fotboll. Knappen håller på i rummet här bredvid och bygger modellflygplan, han var just in här och visade mej gummimotorn. Han har varit ganska lugn nu sedan han kom från loma, beroende just på sina flygplan.. Nu har vi ju en ny adjutant. Bäckman flyttade till 3-dje batteri, och glad var han att slippa härifrån Den nya som vi fått, en Vasa-pojke också, Ivan heter han, en ung, men något viktig verkar han nog i början, men han hinner nog lära sej så småningom. Ja Julle, han far i morron på loma och är borta i 8 d. så jag hamnar hit på staben igen under tiden. För mej ser det nog mörkt ut att slippa nånstans. Få se om man alls slipper hem ens denna månad. Tänkte just att det verkar som om nån skulle försöka prova tålamodet på en, men nu gäller det att hålla ut. En gamal ger sej inte.
Talade just med Schevelef i telefon, och hann inte fråga av honom ens när han skall på loma fören han sa att han inte slipper fören den 16-de. De är just han som brukar tala om att inte ge sej, bara hålla ut. Inte har man alltför ljusa framtidsutsikter då det gäller permission. Så en sak ännu, dom som skall hem och plöja kan också komma med obehagliga överraskningar. Nåja, i allt detta så kommer en viss korpral Sand i mina tankar, han stackarn har ju inte varit hemma på över ett halvt år, honom är det synd om.
Det var ju en lycklig tillfällighet att vi fick vara tillsammans i H: fors, så de lindrar en aning, men nog önskade man ändå trotts detta få vara hemma hos dej, du min egen. Det är tycker jag en Evighet sedan jag var hemma hos dej, och är det nu snart tre månader sedan jag var hemma och fick ligga och sova i Hetekan bredvid lilla gumman. Kanske har du hunnit sluta hos herrskapet Nedermos då jag nångång slipper hem. Jag har ju gått här och funderat huru du skall kunna få ledigt under min permission, men kanske ordnar det sej på detta sätt. Huru vore det om fru Englund skulle fortsätta då fru Nedermo slutar, men det vill du nog inte. Nog finns det nånting annat för dej att göra om du nödvändigt skall ha nånting att hänga fingrarna på, oroa dej inte, den saken ordnar sej nog skall du se.Få se huru det gick för oss i H: fors. Inte tror jag de blev någon poik åtminstone, men kanske att flyglarmet gjorde nånting åt saken, eller vad tror frun lilla. Ja du mami, nog skulle vi komma att minnas under vilka omständigheter den babyn kommit till, eller hur. Men som sagt så inte tror jag att de blev nånting ännu.
Nej, jag måste väl sluta nu så småningom mina fattiga rader och fortsätta nån annan dag. Så här på slutet så får jag tillsist tacka för brevet som kom igår.Ute stormar det och regnar som bäst men har det varit ganska varmt ändå de senaste dagarna. Med många kära hälsningar slutar jag för denna gång.
Din Egen Matti
Ps.Sänder samtidigt ett foto av kycklingarna som kapten tog när de voro små
Älskade mami Frid!
Sitter igen som pävystäja*(=dagjour) för staben, klockan är något över 6, och dom andra grabbarna ha farit och spela fotboll. Knappen håller på i rummet här bredvid och bygger modellflygplan, han var just in här och visade mej gummimotorn. Han har varit ganska lugn nu sedan han kom från loma, beroende just på sina flygplan.. Nu har vi ju en ny adjutant. Bäckman flyttade till 3-dje batteri, och glad var han att slippa härifrån Den nya som vi fått, en Vasa-pojke också, Ivan heter han, en ung, men något viktig verkar han nog i början, men han hinner nog lära sej så småningom. Ja Julle, han far i morron på loma och är borta i 8 d. så jag hamnar hit på staben igen under tiden. För mej ser det nog mörkt ut att slippa nånstans. Få se om man alls slipper hem ens denna månad. Tänkte just att det verkar som om nån skulle försöka prova tålamodet på en, men nu gäller det att hålla ut. En gamal ger sej inte.
Talade just med Schevelef i telefon, och hann inte fråga av honom ens när han skall på loma fören han sa att han inte slipper fören den 16-de. De är just han som brukar tala om att inte ge sej, bara hålla ut. Inte har man alltför ljusa framtidsutsikter då det gäller permission. Så en sak ännu, dom som skall hem och plöja kan också komma med obehagliga överraskningar. Nåja, i allt detta så kommer en viss korpral Sand i mina tankar, han stackarn har ju inte varit hemma på över ett halvt år, honom är det synd om.
Det var ju en lycklig tillfällighet att vi fick vara tillsammans i H: fors, så de lindrar en aning, men nog önskade man ändå trotts detta få vara hemma hos dej, du min egen. Det är tycker jag en Evighet sedan jag var hemma hos dej, och är det nu snart tre månader sedan jag var hemma och fick ligga och sova i Hetekan bredvid lilla gumman. Kanske har du hunnit sluta hos herrskapet Nedermos då jag nångång slipper hem. Jag har ju gått här och funderat huru du skall kunna få ledigt under min permission, men kanske ordnar det sej på detta sätt. Huru vore det om fru Englund skulle fortsätta då fru Nedermo slutar, men det vill du nog inte. Nog finns det nånting annat för dej att göra om du nödvändigt skall ha nånting att hänga fingrarna på, oroa dej inte, den saken ordnar sej nog skall du se.Få se huru det gick för oss i H: fors. Inte tror jag de blev någon poik åtminstone, men kanske att flyglarmet gjorde nånting åt saken, eller vad tror frun lilla. Ja du mami, nog skulle vi komma att minnas under vilka omständigheter den babyn kommit till, eller hur. Men som sagt så inte tror jag att de blev nånting ännu.
Nej, jag måste väl sluta nu så småningom mina fattiga rader och fortsätta nån annan dag. Så här på slutet så får jag tillsist tacka för brevet som kom igår.Ute stormar det och regnar som bäst men har det varit ganska varmt ändå de senaste dagarna. Med många kära hälsningar slutar jag för denna gång.
Din Egen Matti
Ps.Sänder samtidigt ett foto av kycklingarna som kapten tog när de voro små
RSS Feed
