Julen 1941, vid fronten och i Västerviken
23.12.1941
Älskade hustruämnet mitt
Frid på jorden och mänskorna en god vilja
Dagen är slut och över himlens päll,
Natten sitt svarta sorgedok har fällt,
Men genom dunklet skymta vi däri
Stjärnornas silverbroderi
Säg mig god natt i denna stilla stund
Ännu jag ser din röda rosenmund
Jag till din stämma hänryckt lyssnar än
Säg mig god natt vi ses igen min vän
Säkerligen undrar du vadan denna poetiska ådra sådär mitt i allt sprungit fram, men har jag legat på rygg ikväll och läst dina kära rader om och om igen, och har jag svaret klart i mitt inre, hoppas att jag nu bara fär fram allt det som ligger på hjärtebottnen, för där finns myki, var lugn för det.
Tack raring för allt du skrev, tro inte att jag på något sätt blev pessimistisk, nej tvärtom kärleken bara ökar i oroväckande grad, de blir bara värre med dygnen som går, kan man ju säga med Calle Schewen fast han säjer visst åren han.
Du nämnde om de dåliga iderna som råda och allt det huvudbry som det vållar då du tänker på boet. I rättvisans namn så måste jag ju säja att jag nu inte vet så noga vad som räknas till det allra nödvändigaste, men det vet jag att det är en hel del saker, lakan, täcken, handdukar, örngottsvar, filtar. Ja det här är ju bara sängen, men den är naturligtvis viktigast tycker nu jag åtminstone, (fy skäms säjer du) ja, ja,Lisen, jag undrar nu bara, för jag har läst i en bok att i sängen tillbringar en mänska ena halvan av livstiden, så de så. Vi har ju inte hunnit så långt i vårt planerande då det gäller vårt framtida hem att vi hunnit få någon bild av ungefär huru vi skall ha ’et. Men, du Lisen, jag skall säga dej huru jag har det då det gäller också denna sak, vårt lilla men kära gemensamma hem i framtiden om Gud ger oss någon, ja, jag har tänkt som så att vi inställer oss på att gifta oss så fort vi kan. Det kan räcka ett halvt år, kanske ett helt, vilket jag nu inte av hela mitt hjärta hoppas på (hela året) men om det är nödvändigt så älskar jag min Lisen, ”raring”, så mycket så jag tror mej kunna uthärda så länge. Men du min älskade vän, i grund och botten så tror jag av hela hjärtat att det inte skall räcka så länge som ett helt år fören fröken Alice Pellas och herr Matti Englund blir unga herrskapet Englunds, eller kanske sångarevangelisterna broder och syster Englund. Det senare kommer jag att längre fram i brevet komma till.
Men vad tycker du om mitt förslag att lugnt och kallblodigt inställa oss för att gifta oss då tiden är inne. Du skall se att allting ordnar sej för oss, trots kristider, krig och djävulens onda anslag. He-te-kan står nu närmast på programmet, den går ju lös på en 2000 bagare, mycket pengar då man sådär håller dem i handen, men i grund och botten bara 2000 som sagt. Nog förstår jag att tänker man på alltsammans med en gång då det gäller giftas, och ser på, eller tänker på vad det kostar att i dessa tider sätta bo, så förstår jag att det nödvändigaste går lös på en 12-15000 men du Lisen, kommer tid så kommer råd, det är jag övertygad om.
Tack skall du ha älskade lilla Lisen för det andra du skrev. Jag måste säga att den sidan av saken, min kallelse, så har jag tidigare här ute inställt mej på att söka mej ett jobb och lämna platsen i ledet jag haft de senaste åren. Men vet du, nu har jag underligt nog då jag rigtigt tänker efter mera och mera tänkt mej in i förhållandet att vara en liten ringa vingårds-arbetare, och verka så länge dagen varar. Och är det som om jag skulle förstå vad Saga nämnde om i Jakobstad, att Gud har fört oss samman, du och jag, fast jag ännu inte kan se fortsättningen, så är jag övertygad att också det skall ordna sej. Märkväl att jag fastslår ingenting, det kan ju gå huru som helst, framtiden, den vet Gud allena och veta vi ju inte var vi blir ställda, blir det sedan för oss att bosätta oss i J –stad och vi skall dra oss fram genom livet som är det vanligaste, ut på de vitnande fälten. Allt det vet Gud alena. Men har jag sagt många gånger, det minns du, att vill jag att det skall gå mej väl i livet så skall jag gå den väg Gud vill, och det känner jag i hjärtats innersta djup att jag vill. Men det finns ju mörka stunder då mycket annat vill överskyla de tankar man har i hjärtedjupet ex. synd, orättfärdighet, tidshändelser m.m.
Jag vet nog också det du nämnde om att det kan finnas saker och ting man möter som äkta makar då det nångång dragit ihop sej och blivit molnigt på kärlekshimmeln. Nog vill jag hålla hjärtedörren öppen och försöka räta ut det som är krokigt. Nyckeln har du fått från första stund den blommade för oss, kärleken.
Fråga mej bara om jag någon gång i framtiden av någon händelse tagit den tillbaka så skall du få den igen.
Summa summarum av det jag skrivit kan man väl sammanfatta i ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”, och” för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. Eller hur.
Klockan är nu över tolv och skall jag nu sluta med att berätta en episod som inträffade här på e.m. Låg på rygg och läste Veckojournalen då jag hörde det prassla under Häggbloms säng (han ligger efter kortväggen) jag titta upp och fick se ett par mössöron som titta fram över alla julpaketen. Sa åt Bäckman att han skulle ge sin parabellum vilken jag fick, riktade dit jag ungefär räknade att mösshuvudet skulle sitta och knäppte av med den påföljd att mösset blev huvudet kortare, kulan fortsatte in i Häggbloms packning och genom en skjorta.
Ja nånting skall man ju roa sej med, hoppas du är barmhärtig och svara på raderna jag skrivit och inte låter mej vänta för länge, till dess så säjer jag väl puss o kram och Gott nytt år, hälsa vännerna
Din Egen Matti ---- poike
Älskade hustruämnet mitt
Frid på jorden och mänskorna en god vilja
Dagen är slut och över himlens päll,
Natten sitt svarta sorgedok har fällt,
Men genom dunklet skymta vi däri
Stjärnornas silverbroderi
Säg mig god natt i denna stilla stund
Ännu jag ser din röda rosenmund
Jag till din stämma hänryckt lyssnar än
Säg mig god natt vi ses igen min vän
Säkerligen undrar du vadan denna poetiska ådra sådär mitt i allt sprungit fram, men har jag legat på rygg ikväll och läst dina kära rader om och om igen, och har jag svaret klart i mitt inre, hoppas att jag nu bara fär fram allt det som ligger på hjärtebottnen, för där finns myki, var lugn för det.
Tack raring för allt du skrev, tro inte att jag på något sätt blev pessimistisk, nej tvärtom kärleken bara ökar i oroväckande grad, de blir bara värre med dygnen som går, kan man ju säga med Calle Schewen fast han säjer visst åren han.
Du nämnde om de dåliga iderna som råda och allt det huvudbry som det vållar då du tänker på boet. I rättvisans namn så måste jag ju säja att jag nu inte vet så noga vad som räknas till det allra nödvändigaste, men det vet jag att det är en hel del saker, lakan, täcken, handdukar, örngottsvar, filtar. Ja det här är ju bara sängen, men den är naturligtvis viktigast tycker nu jag åtminstone, (fy skäms säjer du) ja, ja,Lisen, jag undrar nu bara, för jag har läst i en bok att i sängen tillbringar en mänska ena halvan av livstiden, så de så. Vi har ju inte hunnit så långt i vårt planerande då det gäller vårt framtida hem att vi hunnit få någon bild av ungefär huru vi skall ha ’et. Men, du Lisen, jag skall säga dej huru jag har det då det gäller också denna sak, vårt lilla men kära gemensamma hem i framtiden om Gud ger oss någon, ja, jag har tänkt som så att vi inställer oss på att gifta oss så fort vi kan. Det kan räcka ett halvt år, kanske ett helt, vilket jag nu inte av hela mitt hjärta hoppas på (hela året) men om det är nödvändigt så älskar jag min Lisen, ”raring”, så mycket så jag tror mej kunna uthärda så länge. Men du min älskade vän, i grund och botten så tror jag av hela hjärtat att det inte skall räcka så länge som ett helt år fören fröken Alice Pellas och herr Matti Englund blir unga herrskapet Englunds, eller kanske sångarevangelisterna broder och syster Englund. Det senare kommer jag att längre fram i brevet komma till.
Men vad tycker du om mitt förslag att lugnt och kallblodigt inställa oss för att gifta oss då tiden är inne. Du skall se att allting ordnar sej för oss, trots kristider, krig och djävulens onda anslag. He-te-kan står nu närmast på programmet, den går ju lös på en 2000 bagare, mycket pengar då man sådär håller dem i handen, men i grund och botten bara 2000 som sagt. Nog förstår jag att tänker man på alltsammans med en gång då det gäller giftas, och ser på, eller tänker på vad det kostar att i dessa tider sätta bo, så förstår jag att det nödvändigaste går lös på en 12-15000 men du Lisen, kommer tid så kommer råd, det är jag övertygad om.
Tack skall du ha älskade lilla Lisen för det andra du skrev. Jag måste säga att den sidan av saken, min kallelse, så har jag tidigare här ute inställt mej på att söka mej ett jobb och lämna platsen i ledet jag haft de senaste åren. Men vet du, nu har jag underligt nog då jag rigtigt tänker efter mera och mera tänkt mej in i förhållandet att vara en liten ringa vingårds-arbetare, och verka så länge dagen varar. Och är det som om jag skulle förstå vad Saga nämnde om i Jakobstad, att Gud har fört oss samman, du och jag, fast jag ännu inte kan se fortsättningen, så är jag övertygad att också det skall ordna sej. Märkväl att jag fastslår ingenting, det kan ju gå huru som helst, framtiden, den vet Gud allena och veta vi ju inte var vi blir ställda, blir det sedan för oss att bosätta oss i J –stad och vi skall dra oss fram genom livet som är det vanligaste, ut på de vitnande fälten. Allt det vet Gud alena. Men har jag sagt många gånger, det minns du, att vill jag att det skall gå mej väl i livet så skall jag gå den väg Gud vill, och det känner jag i hjärtats innersta djup att jag vill. Men det finns ju mörka stunder då mycket annat vill överskyla de tankar man har i hjärtedjupet ex. synd, orättfärdighet, tidshändelser m.m.
Jag vet nog också det du nämnde om att det kan finnas saker och ting man möter som äkta makar då det nångång dragit ihop sej och blivit molnigt på kärlekshimmeln. Nog vill jag hålla hjärtedörren öppen och försöka räta ut det som är krokigt. Nyckeln har du fått från första stund den blommade för oss, kärleken.
Fråga mej bara om jag någon gång i framtiden av någon händelse tagit den tillbaka så skall du få den igen.
Summa summarum av det jag skrivit kan man väl sammanfatta i ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”, och” för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. Eller hur.
Klockan är nu över tolv och skall jag nu sluta med att berätta en episod som inträffade här på e.m. Låg på rygg och läste Veckojournalen då jag hörde det prassla under Häggbloms säng (han ligger efter kortväggen) jag titta upp och fick se ett par mössöron som titta fram över alla julpaketen. Sa åt Bäckman att han skulle ge sin parabellum vilken jag fick, riktade dit jag ungefär räknade att mösshuvudet skulle sitta och knäppte av med den påföljd att mösset blev huvudet kortare, kulan fortsatte in i Häggbloms packning och genom en skjorta.
Ja nånting skall man ju roa sej med, hoppas du är barmhärtig och svara på raderna jag skrivit och inte låter mej vänta för länge, till dess så säjer jag väl puss o kram och Gott nytt år, hälsa vännerna
Din Egen Matti ---- poike
Västervik 25.12 -41
Älskade min Matti!
Frid i juletid!
Det är juldag, den allra vackraste juldag man kan tänka sej. Termometern står på sådär en 14-15 grader och från en molnfri himmel tittar solen fram över skogstopparna i söder och undrade jag när jag, alla traditioner till trotts, sent omsider vaknade och drog upp rullgardinen och formligen bländades av all den gnistrande vithet som mötte min sömndruckna blick. Måntro ha dom det lika stämningsfullt julprytt nere på näset också i dag, hurudan är deras jul?
Om du kunde se så vackert allting är, alla buskar, björkarna, alla träd rimfrostklädda, och du vet, sen när solen lyser över alltsammans är det nästan som en sagovärld och minns jag, som barn undrade jag varför man inte kunde plocka alla dessa tusentals diamanter. Och inför all denna renhet, vithet förnyas den inneboende längtan och hör jag sången från mitt eget innersta: ”Vitare, vitare, ja, vitare än snö…
Drogs nog här mellan min längtan ut, och lusten att skriva brev, resultatet ser du. Hade du varit här så hade vi nog tagit en av våra långpromenader eller, tror jag, en skidtur ut i skog och mark, så roligt det varit. Men eftersom det inte ligger inom möjligheternas gräns finner du mej här, väl ombonad, nedsjunken, hopkrupen framför brasan i mammas 70-års stol, varmt och bekvämt men mera primitivt vad min skrivställning beträffar. Som sagt, eftersom jag inte kom mej ut gjorde jag det såhär bekvämt för mej och tänker jag nu ta mej riktigt god tid efter all julbrådska och mina kort-och-gott-besök, och riktigt komma på lång visit, julvisit, och vågar jag hoppas på god behandling och ett vänligt bemötande, kanske det rentav vankas ett och annat gott så här till julen? Om det inte annars gör sej lika hopplöst omöjligt det här besöket som alla andra, jag menar om man alls kommer fram i tid. Har ännu inte fått något meddelande om brevens framkomst men, hoppas jag, postverket också är barmhärtigare såhär i juletid och kanske består dej med flera på en gång nu att äntligen läsa, för det måtte de väl ändå ha gjort.
Så är det då åter jul igen och har vi här hemma åter en gång fått fira den i lugn och ro, tack nu försvarskedjan i öster tänkte jag nästan säga, tack vare Guds oändligt stora nåd och barmhärtighet. Ty ”om Herren inte bevakar staden så vore väktarens strävan fåfängt”. Men hur tanklöst leva vi inte vidare, glömmande att tacka Honom för all den nåd som beskärts oss.
Är hemma och jular, som du ser, och voro vi här alla från Brändö, i går kväll församlade runt det traditionella julbordet och saknades det varken lutfisk eller gröt, tårtan är kanske en aning mindre söt. Du borde komma och se så vacker gran vi ha, och tack vare elektriskan strålar den sin vana trogen, och julbocken (alias Frida) anlände också och av gåvorna att bedöma ser det nästa ut som om han skulle haft reda på ett och annat. Förhoppningarna som rört sej i optimistens hjärna, eller hjärta, vis-a-vi he-te-kan, vet du, snart är det bara underlaget, stommen som fattas. Fick täcken utav morsan och lakanstyg tack vare Henrik, så kanske det också så småningom ordnar sej för Pinnebergs - - - så småningom.
Fast vet du, nog är det knepigt när det inte ges några licenser utan skall man ha kort till allting och borde man nu vara go-vän med många tanter och gubbar som inte behöva sina. Skriver och berättar det här ty förstår jag att det lika mycket intresserar dej, allt som hör till det gemensamma boet, vår drömda lilla vrå, och förstår jag att det också gläder dej varje liten småsak som hjälper förverkligandet av detsamma. Drömmen, vår lyckodröm, hur ska den kunna förverkligas frågar jag dock mej själv när jag i tanken rör mej där? Den är så verklighetsfrämmande, tycker jag , när man ser ut över världen, en värld full av hat och krig, nöd och fasa.
Allting är så ovaraktigt, det är endast ett som håller, som varar och består alla skiften igenom. Kände man ej att man ägde en fast punkt i tillvaron tycker jag att man knappast vågade taga ett steg ut i det ovissa. Har om och om igen påmints om vad du skrev om tvivlen som plågat din själ. Du, käraste, jag har själv plågats och har jag klagat inför Honom min nöd.. Kan inte riktigt ens för mej själv klargöra ställningen men numera plågar det mej inte mera. Det finns en som känner oss bättre än vi själva, och livets lagar och mysterier. Han känner vår svaghet men också vår längtan, och vi kunna inte med våra tvivel kullkasta fakta, undret som en gång skedde, julens budskap, och det evinnerligen gällande Golgata-undret. Det är det enda hållbara i en vacklande värld, och trotts vår svaghet vill vi också behålla tron på detsamma och släppa taget, hoppet, och har det ofta dessa dagar mitt under dagens jäkt, i kvällens stillhet, i min tanke, ur mitt innersta stigit som en bön:” Gud välsigne älskade Matti, lyft oss, bär oss, och led oss på rätta vägen för ditt namns skull ty till dig står vår längtan och vårt hopp, väck denna längtan så att där föds ett behov, hunger och törst efter din rättfärdighet, och hjälp oss att inte glömma Dig för varandra”!
Ja, du min egen Matti, det blev” ein langan epistel” det här och efter längden att döma borde det räcka för en hel vecka framåt. Men hoppas jag att det är förmildrande omständigheter, och orkar du så långt som till slutet kan jag tala om för dej att här finns en som just nu så intensivt känner längtan smyga sej över en, längtan efter Dej älskade Matti
viskar Din egen lilla Lis
Älskade min Matti!
Frid i juletid!
Det är juldag, den allra vackraste juldag man kan tänka sej. Termometern står på sådär en 14-15 grader och från en molnfri himmel tittar solen fram över skogstopparna i söder och undrade jag när jag, alla traditioner till trotts, sent omsider vaknade och drog upp rullgardinen och formligen bländades av all den gnistrande vithet som mötte min sömndruckna blick. Måntro ha dom det lika stämningsfullt julprytt nere på näset också i dag, hurudan är deras jul?
Om du kunde se så vackert allting är, alla buskar, björkarna, alla träd rimfrostklädda, och du vet, sen när solen lyser över alltsammans är det nästan som en sagovärld och minns jag, som barn undrade jag varför man inte kunde plocka alla dessa tusentals diamanter. Och inför all denna renhet, vithet förnyas den inneboende längtan och hör jag sången från mitt eget innersta: ”Vitare, vitare, ja, vitare än snö…
Drogs nog här mellan min längtan ut, och lusten att skriva brev, resultatet ser du. Hade du varit här så hade vi nog tagit en av våra långpromenader eller, tror jag, en skidtur ut i skog och mark, så roligt det varit. Men eftersom det inte ligger inom möjligheternas gräns finner du mej här, väl ombonad, nedsjunken, hopkrupen framför brasan i mammas 70-års stol, varmt och bekvämt men mera primitivt vad min skrivställning beträffar. Som sagt, eftersom jag inte kom mej ut gjorde jag det såhär bekvämt för mej och tänker jag nu ta mej riktigt god tid efter all julbrådska och mina kort-och-gott-besök, och riktigt komma på lång visit, julvisit, och vågar jag hoppas på god behandling och ett vänligt bemötande, kanske det rentav vankas ett och annat gott så här till julen? Om det inte annars gör sej lika hopplöst omöjligt det här besöket som alla andra, jag menar om man alls kommer fram i tid. Har ännu inte fått något meddelande om brevens framkomst men, hoppas jag, postverket också är barmhärtigare såhär i juletid och kanske består dej med flera på en gång nu att äntligen läsa, för det måtte de väl ändå ha gjort.
Så är det då åter jul igen och har vi här hemma åter en gång fått fira den i lugn och ro, tack nu försvarskedjan i öster tänkte jag nästan säga, tack vare Guds oändligt stora nåd och barmhärtighet. Ty ”om Herren inte bevakar staden så vore väktarens strävan fåfängt”. Men hur tanklöst leva vi inte vidare, glömmande att tacka Honom för all den nåd som beskärts oss.
Är hemma och jular, som du ser, och voro vi här alla från Brändö, i går kväll församlade runt det traditionella julbordet och saknades det varken lutfisk eller gröt, tårtan är kanske en aning mindre söt. Du borde komma och se så vacker gran vi ha, och tack vare elektriskan strålar den sin vana trogen, och julbocken (alias Frida) anlände också och av gåvorna att bedöma ser det nästa ut som om han skulle haft reda på ett och annat. Förhoppningarna som rört sej i optimistens hjärna, eller hjärta, vis-a-vi he-te-kan, vet du, snart är det bara underlaget, stommen som fattas. Fick täcken utav morsan och lakanstyg tack vare Henrik, så kanske det också så småningom ordnar sej för Pinnebergs - - - så småningom.
Fast vet du, nog är det knepigt när det inte ges några licenser utan skall man ha kort till allting och borde man nu vara go-vän med många tanter och gubbar som inte behöva sina. Skriver och berättar det här ty förstår jag att det lika mycket intresserar dej, allt som hör till det gemensamma boet, vår drömda lilla vrå, och förstår jag att det också gläder dej varje liten småsak som hjälper förverkligandet av detsamma. Drömmen, vår lyckodröm, hur ska den kunna förverkligas frågar jag dock mej själv när jag i tanken rör mej där? Den är så verklighetsfrämmande, tycker jag , när man ser ut över världen, en värld full av hat och krig, nöd och fasa.
Allting är så ovaraktigt, det är endast ett som håller, som varar och består alla skiften igenom. Kände man ej att man ägde en fast punkt i tillvaron tycker jag att man knappast vågade taga ett steg ut i det ovissa. Har om och om igen påmints om vad du skrev om tvivlen som plågat din själ. Du, käraste, jag har själv plågats och har jag klagat inför Honom min nöd.. Kan inte riktigt ens för mej själv klargöra ställningen men numera plågar det mej inte mera. Det finns en som känner oss bättre än vi själva, och livets lagar och mysterier. Han känner vår svaghet men också vår längtan, och vi kunna inte med våra tvivel kullkasta fakta, undret som en gång skedde, julens budskap, och det evinnerligen gällande Golgata-undret. Det är det enda hållbara i en vacklande värld, och trotts vår svaghet vill vi också behålla tron på detsamma och släppa taget, hoppet, och har det ofta dessa dagar mitt under dagens jäkt, i kvällens stillhet, i min tanke, ur mitt innersta stigit som en bön:” Gud välsigne älskade Matti, lyft oss, bär oss, och led oss på rätta vägen för ditt namns skull ty till dig står vår längtan och vårt hopp, väck denna längtan så att där föds ett behov, hunger och törst efter din rättfärdighet, och hjälp oss att inte glömma Dig för varandra”!
Ja, du min egen Matti, det blev” ein langan epistel” det här och efter längden att döma borde det räcka för en hel vecka framåt. Men hoppas jag att det är förmildrande omständigheter, och orkar du så långt som till slutet kan jag tala om för dej att här finns en som just nu så intensivt känner längtan smyga sej över en, längtan efter Dej älskade Matti
viskar Din egen lilla Lis
Juldagskvällen 1941
Älskade Lisen lilla Frid
Skrev ingenting igår på julaftonen varför jag ikväll skall berätta en smula huru vi hitintills ha firat julen. Det började med att vi kl. 1800 hade aftonandakt med tal av Past. Näsman, samt körsång ute i det fria vid und.hållsavd. Högtidligt vackert med 3 st eldar vilka vi hade samlats runt i en halvcirkel. Detta räckte ju inte så alltför länge utan foro vi körandes och satte upp kaffepannan och kokade äkta vara. Lundquist har ju funktionerat till full belåtenhet, och doppade vi kan du förstå så att ”örona tollast”. Vi hade inbjudit J.sp. poikarna att deltaga i doppandet. Du undrar kanske vad vi doppade. Äkta fin stor gottagubbe med dina russin i, wienerbrödslängd med sylt emellan, tortor, småbröd. Ännu har vi kvar två st. masarinkakor som tillsvidare äro organiserade, men i morron så, om vi lever . . . Maten har varit bra, med skinka och gröt och frukt- eller russinsoppa. Dessutom var Bäckman och fick utav ”Huolto-Jussi” en stor bit rullsylta, 11/2 kg på 4 man, du veit. Nästan så det vänder sej i magen på mej nu då jag tänker på alltsammans. Nu har vi en sats gele, ganska orörd, så att du ser, inte har vi vad maten beträffar blivit vanlottade, jag glömde visst nämna en c:a 1 kg. sik som vi halstrat i smörpapper. Nu tror jag du känner vattnet i mun, det så kallade snålvattnet . . .
Jag glömde visst att tacka för brevet jag fick av den 21.12. Såg i en förteckning från V.sk distr. mitt namn, det gällde paket, tackar på förhand, det har inte kommit fram ännu, men det kommer. Hoppas att du fått mitt brev som jag skrev i förrgår.
Ja du Lisen kära, nog känns det litet underligt att vara så långt borta ifrån dej i dessa juletider. Få se huru länge det räcker fören vi, om vi leva, få fira julen tillsammans, månne -42 Gud give det. Vet du det kändes nog en aning besynnerligt då våran adj. mitt i allt blev så underligt tyst och satte sej en smula avsides, och då vi talade med honom så hade han tårar i ögonen, han längtade efter sin Ingrid.
Vi hade det så vackert här med tindrande julgran och annars så tyckte man att det var ljust och trevligt. Nu är det ju som sagt 3dje julen jag är borta hemifrån och jag vet inte, men det är som om man stålsatt sej för alla känslor då det gäller alla ni kära därhemma. Alice jag känner att du kommit till mej med all din kärlek och har längtan gripit mitt hjärta. Vet inte huru det skulle gå om man inte på något sätt, då känslan vill bli en övermäktig, börjar tänka på nånting annat
(Slutet på brevet är borta)
Älskade Lisen lilla Frid
Skrev ingenting igår på julaftonen varför jag ikväll skall berätta en smula huru vi hitintills ha firat julen. Det började med att vi kl. 1800 hade aftonandakt med tal av Past. Näsman, samt körsång ute i det fria vid und.hållsavd. Högtidligt vackert med 3 st eldar vilka vi hade samlats runt i en halvcirkel. Detta räckte ju inte så alltför länge utan foro vi körandes och satte upp kaffepannan och kokade äkta vara. Lundquist har ju funktionerat till full belåtenhet, och doppade vi kan du förstå så att ”örona tollast”. Vi hade inbjudit J.sp. poikarna att deltaga i doppandet. Du undrar kanske vad vi doppade. Äkta fin stor gottagubbe med dina russin i, wienerbrödslängd med sylt emellan, tortor, småbröd. Ännu har vi kvar två st. masarinkakor som tillsvidare äro organiserade, men i morron så, om vi lever . . . Maten har varit bra, med skinka och gröt och frukt- eller russinsoppa. Dessutom var Bäckman och fick utav ”Huolto-Jussi” en stor bit rullsylta, 11/2 kg på 4 man, du veit. Nästan så det vänder sej i magen på mej nu då jag tänker på alltsammans. Nu har vi en sats gele, ganska orörd, så att du ser, inte har vi vad maten beträffar blivit vanlottade, jag glömde visst nämna en c:a 1 kg. sik som vi halstrat i smörpapper. Nu tror jag du känner vattnet i mun, det så kallade snålvattnet . . .
Jag glömde visst att tacka för brevet jag fick av den 21.12. Såg i en förteckning från V.sk distr. mitt namn, det gällde paket, tackar på förhand, det har inte kommit fram ännu, men det kommer. Hoppas att du fått mitt brev som jag skrev i förrgår.
Ja du Lisen kära, nog känns det litet underligt att vara så långt borta ifrån dej i dessa juletider. Få se huru länge det räcker fören vi, om vi leva, få fira julen tillsammans, månne -42 Gud give det. Vet du det kändes nog en aning besynnerligt då våran adj. mitt i allt blev så underligt tyst och satte sej en smula avsides, och då vi talade med honom så hade han tårar i ögonen, han längtade efter sin Ingrid.
Vi hade det så vackert här med tindrande julgran och annars så tyckte man att det var ljust och trevligt. Nu är det ju som sagt 3dje julen jag är borta hemifrån och jag vet inte, men det är som om man stålsatt sej för alla känslor då det gäller alla ni kära därhemma. Alice jag känner att du kommit till mej med all din kärlek och har längtan gripit mitt hjärta. Vet inte huru det skulle gå om man inte på något sätt, då känslan vill bli en övermäktig, börjar tänka på nånting annat
(Slutet på brevet är borta)
V: vik 27.12 -41
Käraste Matti! Frid!
. . . . . . . . . . och julen varar intill påska. Ja, så ljuder ju den ständigt återkommande julvisan, men tror jagvi nu få ändra på den och skriva förlovningen, festandet menar jag, varar allt intill påska.
Det är lördagkväll hemma i V: vik och här ha vi som bäst suttit och inmundigat kaffe med därtill hörande dopp. Man har ju inte fått någon levande ro sen den beramade tilldragelsen för dessa förlovningskaffe-aspiranter eller var det tanter, ty inslaget här består enbart av det feminina. Och tycker jag är det inte mer än rättvist att du också får vara med på ett hörn, får en släng av sleven, ty det måste du väl i alla händelser i sanningens intresse erkänna att det är du som är upphovet, skuld till det hela. Och som tack för den kaffeskvätt dom nu pågrund därav fått såhär alldeles extra tycker jag att dom också kan bestå dej på litet extra, därför fortsätter . . . . . .
Jaha, man blir väl tvungen att bikta sej så smått angående den här s.k. bjudningen, för vet du inte skulle hon alls förstått eller haft så pass mycket vett om man inte indirekt bjudit ut sej själv. För att fatta sej kort nu så kan jag meddela dig att vi alla här trivdes ypperligt, ehuru vi saknat en viss ”länk” i det hela. Nu vet jag faktiskt inte något mer för denna gång varför fortsättning . . .
Frida:
I anslutning till ovanstående sammandrag ger jag följande utlåtande:
En massa malätna gamla ungmör här sitta
Och ifrån glasbergets hala toppar ren titta
På Lisens strålande glada uttryck vid tanken
På alla slantar ni sen ska samla på banken
Skrället alias von Sidensvans
Bevittnas: Aili Storm Elin E.
Ett Godt nyt år med frid på jorden önskar Hulda
Helsa Pastor Näsman
Bungalowen 28.12.41
Älskade Mami min
Stockljuslampan har slocknat för natten och har det tystnat så småningom härinne. Jag låg och tog mej en tupplur och höll det gå på tok med mitt skrivande för ikväll. Men nu efter det jag haft pannan på glöden och druckit en skvätt känner jag mej pigg och kry. Fick kortet idag av den 23 var det visst dan före dan, tack skall du ha raring. Det syns nog att hjärtat veknat för att brevena dröjt så länge, men nu har jag fått utlåtandena från dina svaga stunder, som Julle brukar säja, hoppas du fått dem jag skrivit från dylika tillfällen.
Ikväll har jag suttit och skrivit Litteror åt dom som skall på loma, nog känns det ju en smula visset att sitta och skriva åt en 60-70 st. lyckliga som får fara hem till sina gummor.
Nu skall det ju bli inskränkningar i fältposten, men har jag i min ägo 8s. röda fina lappar vilka säga mej att 2 st. söta brev i veckan under jan. kan jag vänta utav henne, hon alena som jag väntar brev av. Dessa fyrkantiga eller avlånga påsar med en för mej kär handstil på, som får hjärtat att skutta i ojämnare takt för varje gång jag får ögonen på dem vid den allmänna postutdelningen. Lundquist och jag är överens om att fast ingen i hela världen skulle skriva åt oss bar hon med H. skriver så då så. . .
Alltid har det inte varit på detta sätt, men har det kommit en liten bågbärande liten man och skjutit prick där inne någonstans i hjärtats mest känsliga rum och träffat en dallrande sträng som oavbrutet vibrerar i en jublande ton och skänker lycka åt hela ens varelse. ’När de ä så här när man är kär när man är liten,hur blir det då när man blir kär när man är stor’, Ja säj de.
Minns du käraste då vi de allra första gångerna sutto på Olympia och sakligt resonerade och planerade för att inte göra några misstag. Det var den ringa begynnelsens dag då ännu, och trodde vi inte alltför mucket att det skulle sluta med två st. gyllene bojor, nej, vem av oss skulle ha vågat tro det, inte jag. Jag vågade inte ohppas på att nån mer gång kunna lska hängivet och trofast. Men älskade Lisen, nu känner jag mej älska mera än nånsin förut, och på ett helt annat oförklarligt sätt, också ”Älskad” troget och hängivet odelt. Tack Lisen vännen min för all din kärlek, hoppas att du aldrig i livet skall bli besviken på mej. Måtte Gud i sin stora nåd hjälpa oss därtill.
Nu sitter jag igen och skriver allt detta med blicken mot en trevlig munter brasa i spisen, allt verkar så fridfullt och tyst härinne. Detta är ju de sista timmarna av ett händelserikt år, med för oss många ljusa vackra minnen med kulmination den 6.12.41 eller hur. Man står frågande vad har 1942 i sitt sköte, månne för oss stillestånd i kriget eller fortsatt oviss kamp. Gud give det föregående alternativet, ”Blott en dag ett ögonblick i sänder, o vad tröst evad som kommer på . . . ”
ditt framtida hopp Matti
P.s. Paketet kommer i morgon bitti. Affe har ju varit i J: stad,
Vet du möjligen hans närmaste framtidsplaner? Han far väl till Hangö så fort han kan. Har Rodney varit hemma, eller Bertil, har han skrivit? Hur mår Saga? Har Söderman sagt nånting ännu? D.s.
30.12.1941
Älskade Lisen
Vet du vad klockan är nu just då jag börjar brevet, tio min över 2. Inte tror du att jag är alltför klok och det med rätta. Jag läste en mycket intressant bok och nu just har jag läst ut den. Hade dessutom satt mej i sinnet att skriva några rader till dej eftersom det inte blev av igår, hade näml. så mycket jobb för en gångs skull, skrev näml. en lång dagorder. Julle är ju borta och han brukar annars sköta om de sakerna. Jag hör poikarnas jämna snarkningar, Biskop kom idag från loman, ganska trött och slut, magrat hade han också men det är inte att undra på då han är nygift. Har haft kaffepannan på glöden, vi kokade tidigare i kväll rigtigt ren och starkt kaffe så jag har suttit här och pimplat kaffe och vet du vad, jo ätit av kakan jag fick av dej. Tack raring för paketet du sände, också för brevet du skrivit, på juldagen var det visst.
Jaså julgubben var så snäll mot oss, var säker om att jag är intresserad av varje bidrag till boet som kommer. Stommen til he-te-kan(= en slags säng!) skall nog också komma i sinom tid, var lugn för det.
Hoppas du fått mina brev som jag sänt dej. Hörde hemifrån att bonden Pellas skulle vara i J: stad över Nyåret, far du dit? Hörde också att vi fått en kopparpanna av Englunds. Du – det är inte så mycket som fattas nu mera, ja en såndär du vet som man brukar servera risgryn i på en plats i svenska Österbotten, vanligen så är dess rätta plats under he-te-kan, ”du veit”.
Älskade mami min vad jag om dagarna längtar efter dej, på nätterna också, kvällarna i synnerhet. Hälsa Ellen att jag skall nog svara på brevet så fort jag hinner, skriver mer nästa gång
Din Egen Matti
Ha överseende med raderna de är ju så sent
Käraste Matti! Frid!
. . . . . . . . . . och julen varar intill påska. Ja, så ljuder ju den ständigt återkommande julvisan, men tror jagvi nu få ändra på den och skriva förlovningen, festandet menar jag, varar allt intill påska.
Det är lördagkväll hemma i V: vik och här ha vi som bäst suttit och inmundigat kaffe med därtill hörande dopp. Man har ju inte fått någon levande ro sen den beramade tilldragelsen för dessa förlovningskaffe-aspiranter eller var det tanter, ty inslaget här består enbart av det feminina. Och tycker jag är det inte mer än rättvist att du också får vara med på ett hörn, får en släng av sleven, ty det måste du väl i alla händelser i sanningens intresse erkänna att det är du som är upphovet, skuld till det hela. Och som tack för den kaffeskvätt dom nu pågrund därav fått såhär alldeles extra tycker jag att dom också kan bestå dej på litet extra, därför fortsätter . . . . . .
Jaha, man blir väl tvungen att bikta sej så smått angående den här s.k. bjudningen, för vet du inte skulle hon alls förstått eller haft så pass mycket vett om man inte indirekt bjudit ut sej själv. För att fatta sej kort nu så kan jag meddela dig att vi alla här trivdes ypperligt, ehuru vi saknat en viss ”länk” i det hela. Nu vet jag faktiskt inte något mer för denna gång varför fortsättning . . .
Frida:
I anslutning till ovanstående sammandrag ger jag följande utlåtande:
En massa malätna gamla ungmör här sitta
Och ifrån glasbergets hala toppar ren titta
På Lisens strålande glada uttryck vid tanken
På alla slantar ni sen ska samla på banken
Skrället alias von Sidensvans
Bevittnas: Aili Storm Elin E.
Ett Godt nyt år med frid på jorden önskar Hulda
Helsa Pastor Näsman
Bungalowen 28.12.41
Älskade Mami min
Stockljuslampan har slocknat för natten och har det tystnat så småningom härinne. Jag låg och tog mej en tupplur och höll det gå på tok med mitt skrivande för ikväll. Men nu efter det jag haft pannan på glöden och druckit en skvätt känner jag mej pigg och kry. Fick kortet idag av den 23 var det visst dan före dan, tack skall du ha raring. Det syns nog att hjärtat veknat för att brevena dröjt så länge, men nu har jag fått utlåtandena från dina svaga stunder, som Julle brukar säja, hoppas du fått dem jag skrivit från dylika tillfällen.
Ikväll har jag suttit och skrivit Litteror åt dom som skall på loma, nog känns det ju en smula visset att sitta och skriva åt en 60-70 st. lyckliga som får fara hem till sina gummor.
Nu skall det ju bli inskränkningar i fältposten, men har jag i min ägo 8s. röda fina lappar vilka säga mej att 2 st. söta brev i veckan under jan. kan jag vänta utav henne, hon alena som jag väntar brev av. Dessa fyrkantiga eller avlånga påsar med en för mej kär handstil på, som får hjärtat att skutta i ojämnare takt för varje gång jag får ögonen på dem vid den allmänna postutdelningen. Lundquist och jag är överens om att fast ingen i hela världen skulle skriva åt oss bar hon med H. skriver så då så. . .
Alltid har det inte varit på detta sätt, men har det kommit en liten bågbärande liten man och skjutit prick där inne någonstans i hjärtats mest känsliga rum och träffat en dallrande sträng som oavbrutet vibrerar i en jublande ton och skänker lycka åt hela ens varelse. ’När de ä så här när man är kär när man är liten,hur blir det då när man blir kär när man är stor’, Ja säj de.
Minns du käraste då vi de allra första gångerna sutto på Olympia och sakligt resonerade och planerade för att inte göra några misstag. Det var den ringa begynnelsens dag då ännu, och trodde vi inte alltför mucket att det skulle sluta med två st. gyllene bojor, nej, vem av oss skulle ha vågat tro det, inte jag. Jag vågade inte ohppas på att nån mer gång kunna lska hängivet och trofast. Men älskade Lisen, nu känner jag mej älska mera än nånsin förut, och på ett helt annat oförklarligt sätt, också ”Älskad” troget och hängivet odelt. Tack Lisen vännen min för all din kärlek, hoppas att du aldrig i livet skall bli besviken på mej. Måtte Gud i sin stora nåd hjälpa oss därtill.
Nu sitter jag igen och skriver allt detta med blicken mot en trevlig munter brasa i spisen, allt verkar så fridfullt och tyst härinne. Detta är ju de sista timmarna av ett händelserikt år, med för oss många ljusa vackra minnen med kulmination den 6.12.41 eller hur. Man står frågande vad har 1942 i sitt sköte, månne för oss stillestånd i kriget eller fortsatt oviss kamp. Gud give det föregående alternativet, ”Blott en dag ett ögonblick i sänder, o vad tröst evad som kommer på . . . ”
ditt framtida hopp Matti
P.s. Paketet kommer i morgon bitti. Affe har ju varit i J: stad,
Vet du möjligen hans närmaste framtidsplaner? Han far väl till Hangö så fort han kan. Har Rodney varit hemma, eller Bertil, har han skrivit? Hur mår Saga? Har Söderman sagt nånting ännu? D.s.
30.12.1941
Älskade Lisen
Vet du vad klockan är nu just då jag börjar brevet, tio min över 2. Inte tror du att jag är alltför klok och det med rätta. Jag läste en mycket intressant bok och nu just har jag läst ut den. Hade dessutom satt mej i sinnet att skriva några rader till dej eftersom det inte blev av igår, hade näml. så mycket jobb för en gångs skull, skrev näml. en lång dagorder. Julle är ju borta och han brukar annars sköta om de sakerna. Jag hör poikarnas jämna snarkningar, Biskop kom idag från loman, ganska trött och slut, magrat hade han också men det är inte att undra på då han är nygift. Har haft kaffepannan på glöden, vi kokade tidigare i kväll rigtigt ren och starkt kaffe så jag har suttit här och pimplat kaffe och vet du vad, jo ätit av kakan jag fick av dej. Tack raring för paketet du sände, också för brevet du skrivit, på juldagen var det visst.
Jaså julgubben var så snäll mot oss, var säker om att jag är intresserad av varje bidrag till boet som kommer. Stommen til he-te-kan(= en slags säng!) skall nog också komma i sinom tid, var lugn för det.
Hoppas du fått mina brev som jag sänt dej. Hörde hemifrån att bonden Pellas skulle vara i J: stad över Nyåret, far du dit? Hörde också att vi fått en kopparpanna av Englunds. Du – det är inte så mycket som fattas nu mera, ja en såndär du vet som man brukar servera risgryn i på en plats i svenska Österbotten, vanligen så är dess rätta plats under he-te-kan, ”du veit”.
Älskade mami min vad jag om dagarna längtar efter dej, på nätterna också, kvällarna i synnerhet. Hälsa Ellen att jag skall nog svara på brevet så fort jag hinner, skriver mer nästa gång
Din Egen Matti
Ha överseende med raderna de är ju så sent
RSS Feed
