Bungalowen 23.11.41.
Älskade Gulle vännen min, ”Gumman”
Frid.
Trotts att jag känner mej trött så skall jag i alla fall ännu svara på brevet jag fick idag av den 13.1. Det har säkerligen legat någonstans eftersom jag fått två andra brev, som du skrivit senare, före dagens brev. Brevet som jag fick i dag hade bort komma någon av de dagarna då jag gick här som en äggsjuk trånande höna och väntade på brev, men i dessa tider får man ju vänja sej med både det ena och det andra. Paketet har ej anlänt ännu men kommer det väl, och skriver jag då igen då jag får det.
Ser just på klockan att den är en minut över tolv, de andra grabbarna ha slocknat allaredan, till och med Lundqvist som annars brukar vara längst uppe.
Idag på e.m. var jag till underhållsavd. Som ligger ett par km härifrån. Pastorn ringde och bad mej komma och sjunga, så vi hade ett rätt så givande möte. Helge Kronholm och Levi och jag bildade ett rätt så stabilt strängband och sjöng vi ur Segertoner ”Nu är försoningsdagen…” och ”Det finns en underbar källa…” . Vi har en baptistpojke med oss som Näsman bad att han skulle säga något, och vittnade han också. En gudfruktig snäll poike, jag lade märke till att han har precis samma predikosätt som Samuel, men äro de ju stöpta i samma predikant form. Detta inte sagt som någon elakhet utan i största allmänhet.
Käraste gulle vännen min, jaså du tyckte att jag såg lycklig ut på kortet. Vet du nog är jag så lycklig att äga dej, att verkligen känna att du och jag har allting gemensamt. Inte är jag rädd eller fruktar jag för att säga att jag älskar dej av hela mitt hjärta. Nu känner jag att det ger gensvar från de innersta känsliga hjärtesträngarna, och finner jag inte ord för att uttrycka mej på något annat sätt än att jag älskar dej, bara dej.
Huru det sedan skall bli det har jag inte den ringaste aning om. Nu är jag ju bunden av de band som samhället fordrar av oss män som ligger härute. Men om Gud vill kommer det en dag då du och jag … Vet du, det hoppas jag på och längtar efter, och det lever jag för. Inte på så sätt att jag skulle glömma att det finns någonting som är viktigast att hava akt på. Men tycker jag att det varit så skralt med mitt Gudsliv härute, så jag skäms och fruktar. Jag märker med mej själv huru jag sjunkit och gått bakåt, och knappast vågar jag tänka på då jag varit fullkomligt lyckligt, sorgligt men faktiskt så är jag det inte nu, det kunde vara bättre. Man försöker ju se på saker och ting till sitt försvar t.ex. de förhållanden som man tvingas leva i men det behöver ju inte vara något hinder. Ger Gud mej nåd och tid så nog skall det bli bättre. Man ligger ju här i overksamhet bland kamraterna, och skall vara tvungen att lyssna till en massa slippriga vitsar, härute där de erotiska problemen ventileras och där samtalen röra sej om sexuella ting i vardagligt tal. Här känner man nog huru djävulen sitter och grinar åt ens tillkortakommanden. Tiden vi leva i är ond, det ser man påtagligt härute, och märker man genom allt att tiden härefter är kort. Vet inte varför jag en dag blev påmind om ordet ”Verka medan dagen varar, natten kommer då ingen kan verka …”, men ser man på världen idag och tänker man på hur livet gestaltar sej för världens barn, huru de älska vällust mera än Gud, huru man mindre och mindre bryr sej om himmelens Gud, då förstår man att natten är nära.
Jag har också tänkt på huru det är vanskligt att bilda familj, skaffa barn till världen, barn som man sedan kanske inte får undervisa om livets väg, utan blir det någon annan som kommer att ha deras uppfostran om hand. Så är det på många platser i Europa i dag, det kanske också blir vårt kära fosterlands framtid, att staten, folket blir allt, och Gud en bisak.
Nu har jag suttit och svartmålat, hoppas att du förstår mej och min tankegång trots att det så svårt att så här på papperet få ned vad man menar. Men den som lever får se, sluppe man bara på permis ett tag nu mellan verserna så kunde man leva igen nån månad. Var så säker på att om jag slipper iväg på ”loma”, så nog svänger jag i S-joki mot Brändö. Morsan har varit en smula vissen över att hon fått vänta på brev men de förstår väl du eller hur.
Nu håller lampan på att ge upp så nu skall jag sluta för ikväll.
God natt älskling, sov sött önskar din Egen Matti
P.S. Obs. skrev ett igår också ifall att detta kommer före.
Lundquist ber om sina hälsningar D.S.
Älskade Gulle vännen min, ”Gumman”
Frid.
Trotts att jag känner mej trött så skall jag i alla fall ännu svara på brevet jag fick idag av den 13.1. Det har säkerligen legat någonstans eftersom jag fått två andra brev, som du skrivit senare, före dagens brev. Brevet som jag fick i dag hade bort komma någon av de dagarna då jag gick här som en äggsjuk trånande höna och väntade på brev, men i dessa tider får man ju vänja sej med både det ena och det andra. Paketet har ej anlänt ännu men kommer det väl, och skriver jag då igen då jag får det.
Ser just på klockan att den är en minut över tolv, de andra grabbarna ha slocknat allaredan, till och med Lundqvist som annars brukar vara längst uppe.
Idag på e.m. var jag till underhållsavd. Som ligger ett par km härifrån. Pastorn ringde och bad mej komma och sjunga, så vi hade ett rätt så givande möte. Helge Kronholm och Levi och jag bildade ett rätt så stabilt strängband och sjöng vi ur Segertoner ”Nu är försoningsdagen…” och ”Det finns en underbar källa…” . Vi har en baptistpojke med oss som Näsman bad att han skulle säga något, och vittnade han också. En gudfruktig snäll poike, jag lade märke till att han har precis samma predikosätt som Samuel, men äro de ju stöpta i samma predikant form. Detta inte sagt som någon elakhet utan i största allmänhet.
Käraste gulle vännen min, jaså du tyckte att jag såg lycklig ut på kortet. Vet du nog är jag så lycklig att äga dej, att verkligen känna att du och jag har allting gemensamt. Inte är jag rädd eller fruktar jag för att säga att jag älskar dej av hela mitt hjärta. Nu känner jag att det ger gensvar från de innersta känsliga hjärtesträngarna, och finner jag inte ord för att uttrycka mej på något annat sätt än att jag älskar dej, bara dej.
Huru det sedan skall bli det har jag inte den ringaste aning om. Nu är jag ju bunden av de band som samhället fordrar av oss män som ligger härute. Men om Gud vill kommer det en dag då du och jag … Vet du, det hoppas jag på och längtar efter, och det lever jag för. Inte på så sätt att jag skulle glömma att det finns någonting som är viktigast att hava akt på. Men tycker jag att det varit så skralt med mitt Gudsliv härute, så jag skäms och fruktar. Jag märker med mej själv huru jag sjunkit och gått bakåt, och knappast vågar jag tänka på då jag varit fullkomligt lyckligt, sorgligt men faktiskt så är jag det inte nu, det kunde vara bättre. Man försöker ju se på saker och ting till sitt försvar t.ex. de förhållanden som man tvingas leva i men det behöver ju inte vara något hinder. Ger Gud mej nåd och tid så nog skall det bli bättre. Man ligger ju här i overksamhet bland kamraterna, och skall vara tvungen att lyssna till en massa slippriga vitsar, härute där de erotiska problemen ventileras och där samtalen röra sej om sexuella ting i vardagligt tal. Här känner man nog huru djävulen sitter och grinar åt ens tillkortakommanden. Tiden vi leva i är ond, det ser man påtagligt härute, och märker man genom allt att tiden härefter är kort. Vet inte varför jag en dag blev påmind om ordet ”Verka medan dagen varar, natten kommer då ingen kan verka …”, men ser man på världen idag och tänker man på hur livet gestaltar sej för världens barn, huru de älska vällust mera än Gud, huru man mindre och mindre bryr sej om himmelens Gud, då förstår man att natten är nära.
Jag har också tänkt på huru det är vanskligt att bilda familj, skaffa barn till världen, barn som man sedan kanske inte får undervisa om livets väg, utan blir det någon annan som kommer att ha deras uppfostran om hand. Så är det på många platser i Europa i dag, det kanske också blir vårt kära fosterlands framtid, att staten, folket blir allt, och Gud en bisak.
Nu har jag suttit och svartmålat, hoppas att du förstår mej och min tankegång trots att det så svårt att så här på papperet få ned vad man menar. Men den som lever får se, sluppe man bara på permis ett tag nu mellan verserna så kunde man leva igen nån månad. Var så säker på att om jag slipper iväg på ”loma”, så nog svänger jag i S-joki mot Brändö. Morsan har varit en smula vissen över att hon fått vänta på brev men de förstår väl du eller hur.
Nu håller lampan på att ge upp så nu skall jag sluta för ikväll.
God natt älskling, sov sött önskar din Egen Matti
P.S. Obs. skrev ett igår också ifall att detta kommer före.
Lundquist ber om sina hälsningar D.S.
Brändö 25/11 -41
Älskade Matti ! Frid!
Det är tisdag kväll och tror jag, snart en vecka sen jag senast skrivit. Kan nästan se huru du åter går och väntar på brevet som aldrig kom. Undrar om det är någon tröst för dej att veta att det gjorde jag också i dag, men med samma magra resultat, tyvärr, och den enda trösten jag fått här vid min klagan lyder så här: ”Det är rätt åt dej, du är bortskämd”. Är inte det ganska hårdhjärtat, man får väl leva på hoppet om bättre lycka nästa dag. Krönes det inte med framgång, det hoppet för morgondagen, då, Matti, börjar jag nog snart undra, alldeles som du gör i väntan på dessa rader. Hoppas du inte går och bär på alltför mörka tankar där, molnet på din panna och den där rynkan mellan ögonbrynen, den hoppas jag ändå nu har förbytt sej till aningen av ett glädjeskimmer vid mottagandet av alla hälsningar som medföljer raderna här. I skydd av dem vågar jag kanske framföra min ursäkt över den ofrivilliga långa väntan och hoppas jag du åter, ljusare och gladare till sinnet, ånyo sänder en liten tanke hitåt, Nej, tror inte jag mera är nöjd med mindre än hela, ditt hjärtas stora, rika, kärleksfulla omtanke. Du har en gång skänkt den åt mej, jag har känt den strömma emot mej från raderna du skrivit, alla de många små orden, dikterade av kärlek, du Matti, tror inte jag mera kan skiljas ifrån dem. Har du månne känt min längtan efter dej dessa dagar, trotts bristen av brev, mera kanske därför att allt i min omgivning så levande påmint om dej och liksom väckt den där längtan mäktigare.
Skall jag berätta för dej, kan du gissa vart jag varit? Det är visst alltför svårt så jag får väl förbarma mej över dej och ta dej ur spänningen samt avbörda mej de omtalade hälsningarna. Fick här en extra ledig dag och den använde jag till en tripp ”norr om landsvägen”, närmare bestämt Jeppastan. Frida var ju också med och döm om vår förvåning, när vi kom dit var pappa också där.
For ut och tittade på stan och bland annat kvistade vi även in till Englunds, förstås. Tror nog att dom alla mådde bra där, den enda klagan jag hörde var visst den långa väntan på brev från fronten. Vilket gjorde att en annan kände sej smått skyldig, ty där var visst en mamma som väntade på brev från pojken sin, och hon sänder visst de mesta hälsningarna sina, tror jag. Annars kröntes ju allas väntan med framgång då på söndagen när Rode fick brevet från storebror. Jag fick ju också dela fröjden och läsa brevet och, som sagt, hälsningar i långa banor. Farsan predikade ju där på kvällsmötet för en ganska talrik publik och sångarna klarade sej fint trotts att David på grund av en tumskada lyste med sin frånvaro. Det du, annars är det riktigt skralt med oss och vårt sjungande här i residensstaden. Självaste Söderman gav upp hoppet senaste torsdagsmöte och påstod att han ger upp. Det är dåligt med ledarskapet när Isak numera sällan är med, disharmoni och slappnat intresse, hopplöst om det inte snart inträder någon förändring i läget, fred äventuellt, med åtföljande hemförlovningar.Det börjar så småningom ta slut i förrådet för denna gång, sömnig, och nästan restrött ännu dagen efter. Jag fick ju den där postanvisningen du sände så tack ska du ha.
Må så gott, önsk. Din egen Alice
Älskade Matti ! Frid!
Det är tisdag kväll och tror jag, snart en vecka sen jag senast skrivit. Kan nästan se huru du åter går och väntar på brevet som aldrig kom. Undrar om det är någon tröst för dej att veta att det gjorde jag också i dag, men med samma magra resultat, tyvärr, och den enda trösten jag fått här vid min klagan lyder så här: ”Det är rätt åt dej, du är bortskämd”. Är inte det ganska hårdhjärtat, man får väl leva på hoppet om bättre lycka nästa dag. Krönes det inte med framgång, det hoppet för morgondagen, då, Matti, börjar jag nog snart undra, alldeles som du gör i väntan på dessa rader. Hoppas du inte går och bär på alltför mörka tankar där, molnet på din panna och den där rynkan mellan ögonbrynen, den hoppas jag ändå nu har förbytt sej till aningen av ett glädjeskimmer vid mottagandet av alla hälsningar som medföljer raderna här. I skydd av dem vågar jag kanske framföra min ursäkt över den ofrivilliga långa väntan och hoppas jag du åter, ljusare och gladare till sinnet, ånyo sänder en liten tanke hitåt, Nej, tror inte jag mera är nöjd med mindre än hela, ditt hjärtas stora, rika, kärleksfulla omtanke. Du har en gång skänkt den åt mej, jag har känt den strömma emot mej från raderna du skrivit, alla de många små orden, dikterade av kärlek, du Matti, tror inte jag mera kan skiljas ifrån dem. Har du månne känt min längtan efter dej dessa dagar, trotts bristen av brev, mera kanske därför att allt i min omgivning så levande påmint om dej och liksom väckt den där längtan mäktigare.
Skall jag berätta för dej, kan du gissa vart jag varit? Det är visst alltför svårt så jag får väl förbarma mej över dej och ta dej ur spänningen samt avbörda mej de omtalade hälsningarna. Fick här en extra ledig dag och den använde jag till en tripp ”norr om landsvägen”, närmare bestämt Jeppastan. Frida var ju också med och döm om vår förvåning, när vi kom dit var pappa också där.
For ut och tittade på stan och bland annat kvistade vi även in till Englunds, förstås. Tror nog att dom alla mådde bra där, den enda klagan jag hörde var visst den långa väntan på brev från fronten. Vilket gjorde att en annan kände sej smått skyldig, ty där var visst en mamma som väntade på brev från pojken sin, och hon sänder visst de mesta hälsningarna sina, tror jag. Annars kröntes ju allas väntan med framgång då på söndagen när Rode fick brevet från storebror. Jag fick ju också dela fröjden och läsa brevet och, som sagt, hälsningar i långa banor. Farsan predikade ju där på kvällsmötet för en ganska talrik publik och sångarna klarade sej fint trotts att David på grund av en tumskada lyste med sin frånvaro. Det du, annars är det riktigt skralt med oss och vårt sjungande här i residensstaden. Självaste Söderman gav upp hoppet senaste torsdagsmöte och påstod att han ger upp. Det är dåligt med ledarskapet när Isak numera sällan är med, disharmoni och slappnat intresse, hopplöst om det inte snart inträder någon förändring i läget, fred äventuellt, med åtföljande hemförlovningar.Det börjar så småningom ta slut i förrådet för denna gång, sömnig, och nästan restrött ännu dagen efter. Jag fick ju den där postanvisningen du sände så tack ska du ha.
Må så gott, önsk. Din egen Alice
Brändö 26/11 -41
Matti, älskade vän! Frid!
Som du redan vet var det med viss spänning man väntade på dagens post och med en stilla bön som jag såg postiljon snedda över gatan här i morse. Han fick ju grälor så smått i går redan och lovade göra bättring så han vågade ju inte annat än avlämna det utlovade i dag. Har tänkt och reflekterat här sen gårdagen att kommer det inte något brev nu i dag så var det nog antagligen dumt med den senaste laddningen min och lovade redan i andanom att inte blir det i så fall någon sorg. Dock, det kom ju, och knappast var det böckernas fel eftersom du inte fått dem då, och som väl var, var det ju inget annat fel heller, om det inte kanhända denna gång var i ett bortskämt, otåligt väntande flickhjärta. Det är nog hälsosamt med väntan understundom, det får jag väl i sanningens intresse erkänna, trotts att det inte känns så riktigt gott när längtan svider därinne, men dessa uppehåll ställer en liksom inför självrannsakan, det prövar äktheten i känslan.
Allt det här och glädjen av brevets ankomst och innehåll resulterade i dessa rader, som du nu får alldeles oväntat, ty det hör nog inte till vanligheten att varje dag få brev, eller hur? I alla händelser kan du ta det lungt, sådana ovanor brukar jag nog inte ha till någon vana, som du vet, endast i misstag understundom. Det påstås annars allmänt här att fältposten häremellan lär nog inte funktionera alltför ofta, men jag som känner till förhållandet säjer: ”Inte därifrån åtminstone så vitt jag vet”.
Annars tycker jag nog, som jag redan sagt, att du kunde ha lite förbarmande när du skriver och inte alltjämt fresta en stackare på de svagaste punkterna. Här vankas det minsann inga stjärnor av det ena eller andra slaget. Undrar faktiskt, läste jag rätt, men tyckte alldeles där stod någonting om tårtor? Hoppas söndagskalaset avlöpte lyckligt utan alla menliga efterräkningar. Jag var också på kalas i söndags och fick riktigt kaffe kokat på äkta bönor, och kakan den var visst bakad till Hilmas ära om du känner någon sådan.
Vet du, här råder annars en sådan underlig förväntan ungefär som när man var barn och gick i spänd förväntan på julafton. Sådan är stämningen, man väntar utan att riktigt veta vad man väntar på och undrar vad som är sant eller ej. Ännu har man inte sett något av de omtalade hemförlovningarna ens, så det kanske är bäst med lite sordin på känslorna och allt som pratas, och inte tro mera än man ser. Här funktionerar också ”buskradion”. En sådan önskan om fred övergår väl ändå alla möjligheter, men nog vore det den bästa julklappen för vårt land.
Ifall du inte begriper det här oväntade tillståndet så, de inre symptomen känner du väl, och diagnosen lyder: ”Kronisk längtan! Obotligt!”
Tänk så hopplöst..
Din egen lilla Lisen
Matti, älskade vän! Frid!
Som du redan vet var det med viss spänning man väntade på dagens post och med en stilla bön som jag såg postiljon snedda över gatan här i morse. Han fick ju grälor så smått i går redan och lovade göra bättring så han vågade ju inte annat än avlämna det utlovade i dag. Har tänkt och reflekterat här sen gårdagen att kommer det inte något brev nu i dag så var det nog antagligen dumt med den senaste laddningen min och lovade redan i andanom att inte blir det i så fall någon sorg. Dock, det kom ju, och knappast var det böckernas fel eftersom du inte fått dem då, och som väl var, var det ju inget annat fel heller, om det inte kanhända denna gång var i ett bortskämt, otåligt väntande flickhjärta. Det är nog hälsosamt med väntan understundom, det får jag väl i sanningens intresse erkänna, trotts att det inte känns så riktigt gott när längtan svider därinne, men dessa uppehåll ställer en liksom inför självrannsakan, det prövar äktheten i känslan.
Allt det här och glädjen av brevets ankomst och innehåll resulterade i dessa rader, som du nu får alldeles oväntat, ty det hör nog inte till vanligheten att varje dag få brev, eller hur? I alla händelser kan du ta det lungt, sådana ovanor brukar jag nog inte ha till någon vana, som du vet, endast i misstag understundom. Det påstås annars allmänt här att fältposten häremellan lär nog inte funktionera alltför ofta, men jag som känner till förhållandet säjer: ”Inte därifrån åtminstone så vitt jag vet”.
Annars tycker jag nog, som jag redan sagt, att du kunde ha lite förbarmande när du skriver och inte alltjämt fresta en stackare på de svagaste punkterna. Här vankas det minsann inga stjärnor av det ena eller andra slaget. Undrar faktiskt, läste jag rätt, men tyckte alldeles där stod någonting om tårtor? Hoppas söndagskalaset avlöpte lyckligt utan alla menliga efterräkningar. Jag var också på kalas i söndags och fick riktigt kaffe kokat på äkta bönor, och kakan den var visst bakad till Hilmas ära om du känner någon sådan.
Vet du, här råder annars en sådan underlig förväntan ungefär som när man var barn och gick i spänd förväntan på julafton. Sådan är stämningen, man väntar utan att riktigt veta vad man väntar på och undrar vad som är sant eller ej. Ännu har man inte sett något av de omtalade hemförlovningarna ens, så det kanske är bäst med lite sordin på känslorna och allt som pratas, och inte tro mera än man ser. Här funktionerar också ”buskradion”. En sådan önskan om fred övergår väl ändå alla möjligheter, men nog vore det den bästa julklappen för vårt land.
Ifall du inte begriper det här oväntade tillståndet så, de inre symptomen känner du väl, och diagnosen lyder: ”Kronisk längtan! Obotligt!”
Tänk så hopplöst..
Din egen lilla Lisen
Bungalowen 28.11.41
Efterlängtade älskade Alice. Frid!
Höll på att skriva tjugosjunde men fann att det allaredan är den tjugoåttonde. Men man har så mycket annat att tänka på så inte håller man så noga reda på dagarna, hmm. Jag har just legat på rygg och läst ditt brev av den 25. Att du t.ex. skriver om att det gått en hel vecka sedan du sist skrev. Sånt skulle jag inte våga mej på , men ser att du också fått vänta, ja, ja allt vad i viljen. . . . var det. Du har visst inte fått mina brev som jag skrev, två st. efter varandra, men nu har dom säkert kommit. Kanske vore det skäl att göra en smula bättring.
Du frågade om jag tänkt på dej då du så längtat efter mej. Ja vet du käraste lilla kissen, det har rigtigt värkt inom mej, en oförklarlig längtan efter dej. Men jag känner mej så gränslöst lycklig över att känna denna längtan efter dej, jag behöver inte tvivla på vad det är som gör att jag känner det så här.
Alice, jag älskar dej helt och odelat. Detta är mycket sagt, men jag är inte rädd att säga det om och om igen. Vore man åtminstone gift nu så hade man schangs att slippa hem till julen på permission men de är man ju inte. Vet du lilla vän nog har jag så funderat på den saken, alltså giftermål rent ut sagt. Skall jag säga min mening klart och tydligt. Ja vet du, berodde det på mej så inte skulle jag alltför mycket tänka mej för, utan nog hade jag stor lust att bränna till. Huru jag ventilerat och vänt på saken så har jag kommit till slutsatsen att ju förr desto hellre. För mej blir det knappast mera lagom när det än sker, så varför inte nu.
Nu har jag kastat stridshandsken och vill höra din mening. Jag skall berätta huru det skall gå till. Jo ser du först måste jag ju få permis, men de borde gå att kirra. Så helt plötsligt en dag skulle det komma instigandes en lång inte alltför skäggig, numera, krigare, och fråga efter fröken Pellas. Så bleve det det ju ömsesidiga handskakningar, eventuellt en puss sådär i smyg om ingen ser det, i varje fall ingen annan än de man nu säkert känner. Så skulle fröken Pellas begära ledigt resten av dagen, varefter hon tillsammans med den mindre skäggiga men långa krigaren begiva sej ut till staden. Därefter sökte dom sej mot Espen och så skulle krigaren fråga om damen är redo för vad som helst. Om hon då svarade ja så skulle dom trippa iväg med korta snabba steg neråt Espen, och tror jag nog att dom skulle gå förbi J-st G – affär, för herrskapet är ganska känt i den butiken. Nå ja o.s.v. jag tror att efter den betan hade dom nog nånting att tissla och tassla om både i J: stad och Vasa en lång tid efteråt . . . . Nej, absolut nej, inte går jag varm inte, de är bara annars - - - medfött tror jag. Råder dej att noggrant titta efter någon mindre skäggig, men ganska lång krigare i butiken på dagarna.
Jaså Söderman börjar ge upp nu, de är absolut inte en dag för tidigt, det hade han bort göra för många år sedan, efter det han fyllt 35, åtminstone i strängbandet, tro mej, kanske det funnits fler som skulle haft intresse för sångarna, men då han är med så är det som det är, i många fall åtminstone. Vad tycker du om Herbert, går det folk på Sion nu som förut eller har det ändrat mycket. Affe har jag inte skrivit åt sedan jag var hemma, men hälsa honom så hjärtligt, inte heller till Saga, vet inte om jag skall våga, drömde näml. om henne och Paul en natt, och mormor med, dom tre äro ju ett, skulle åtminstone önska att vara det, åtminstone för Sagas och mormors del.
Nej nu skall jag sluta mina rader, men ett gott råd så här i slutet. Pröva allt och behåll det goda. Jag har ju sagt min åsikt, men då jag inte räknar mej vara allena ville jag höra din. Hoppas att den inte är så tokig som min.
Var nu snäll och skriv per omg. så får jag det på onsd. eller torsd.
Kära varmaste hälsningar Din Matti
Bungalowen 29.11.4
Min älskade Efterlängtad Alice, Frid!
För att du nu var en snäll liten kicka och skrev för ovanlighetens skull ett extra brev så kan jag inte ikväll gå och lägga mej fören jag besvarat dina rader. Nu skall jag också passa på så här i början och tacka för paketet som jag fick för någon dag sedan. I brevet som jag skrev igår så glömde jag att ens nämna om det fastän jag menade det, men bättre sent än aldrig. Tack för böckerna, har bara tittat i dem tillsv. håller näml. på och läser en finsk bok som heter ”Kapina laivassa” = På myteri- skeppet. En historisk bok från 1700-talet. Det är annars svårt och tungt att läsa på finska, och har jag inte förut vågat mej på saken, men nu går det fint märker jag.
Jag var en stund i grannkorsun där bl.a. doktorn bor och lyssnade på radion. Ett mycket fint program från Sverige. kanh. lyssnade du själv på det, kommer nog inte ihåg vad det hette men det var en massa hjältetenorer som sjöng per grammofon.
Annars har vi haft främmande här ikväll! Fältväbel Rosengård samt en annan från underh.avd. var här. Lundquist hade bakat litet bulla ock tortor med honung imellan du vet, så vi hade det en smula festligt, och doppade till surron så magen blev proppfull. – - - Räcker det.
Jasså ni har buskradio igång ditåt också, här har det varit blidväder så det har börjat regna in så man borde nästan ha paraply, men det slutar väl, som väl är, i detta blidväder fungerar inte buskradion nu då buskarna äro våta. Vad hemförlovningarna beträffar så beröra dessa endast de gamla, födda före -12, vi yngre får nog säkert vara inne tills våren. Huvudsaken är att vi inte behöva flytta härifrån, vi har nästan kommit överens om att skicka ett flygblad över till våra vänner på andra sidan om att dom skall hålla ut ännu en tid.
Angående diagnosen du ställde så finns ett bra medel. Ett brev varje kväll fören du lägger dej. – - - Den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves
Din Egen Matti
Efterlängtade älskade Alice. Frid!
Höll på att skriva tjugosjunde men fann att det allaredan är den tjugoåttonde. Men man har så mycket annat att tänka på så inte håller man så noga reda på dagarna, hmm. Jag har just legat på rygg och läst ditt brev av den 25. Att du t.ex. skriver om att det gått en hel vecka sedan du sist skrev. Sånt skulle jag inte våga mej på , men ser att du också fått vänta, ja, ja allt vad i viljen. . . . var det. Du har visst inte fått mina brev som jag skrev, två st. efter varandra, men nu har dom säkert kommit. Kanske vore det skäl att göra en smula bättring.
Du frågade om jag tänkt på dej då du så längtat efter mej. Ja vet du käraste lilla kissen, det har rigtigt värkt inom mej, en oförklarlig längtan efter dej. Men jag känner mej så gränslöst lycklig över att känna denna längtan efter dej, jag behöver inte tvivla på vad det är som gör att jag känner det så här.
Alice, jag älskar dej helt och odelat. Detta är mycket sagt, men jag är inte rädd att säga det om och om igen. Vore man åtminstone gift nu så hade man schangs att slippa hem till julen på permission men de är man ju inte. Vet du lilla vän nog har jag så funderat på den saken, alltså giftermål rent ut sagt. Skall jag säga min mening klart och tydligt. Ja vet du, berodde det på mej så inte skulle jag alltför mycket tänka mej för, utan nog hade jag stor lust att bränna till. Huru jag ventilerat och vänt på saken så har jag kommit till slutsatsen att ju förr desto hellre. För mej blir det knappast mera lagom när det än sker, så varför inte nu.
Nu har jag kastat stridshandsken och vill höra din mening. Jag skall berätta huru det skall gå till. Jo ser du först måste jag ju få permis, men de borde gå att kirra. Så helt plötsligt en dag skulle det komma instigandes en lång inte alltför skäggig, numera, krigare, och fråga efter fröken Pellas. Så bleve det det ju ömsesidiga handskakningar, eventuellt en puss sådär i smyg om ingen ser det, i varje fall ingen annan än de man nu säkert känner. Så skulle fröken Pellas begära ledigt resten av dagen, varefter hon tillsammans med den mindre skäggiga men långa krigaren begiva sej ut till staden. Därefter sökte dom sej mot Espen och så skulle krigaren fråga om damen är redo för vad som helst. Om hon då svarade ja så skulle dom trippa iväg med korta snabba steg neråt Espen, och tror jag nog att dom skulle gå förbi J-st G – affär, för herrskapet är ganska känt i den butiken. Nå ja o.s.v. jag tror att efter den betan hade dom nog nånting att tissla och tassla om både i J: stad och Vasa en lång tid efteråt . . . . Nej, absolut nej, inte går jag varm inte, de är bara annars - - - medfött tror jag. Råder dej att noggrant titta efter någon mindre skäggig, men ganska lång krigare i butiken på dagarna.
Jaså Söderman börjar ge upp nu, de är absolut inte en dag för tidigt, det hade han bort göra för många år sedan, efter det han fyllt 35, åtminstone i strängbandet, tro mej, kanske det funnits fler som skulle haft intresse för sångarna, men då han är med så är det som det är, i många fall åtminstone. Vad tycker du om Herbert, går det folk på Sion nu som förut eller har det ändrat mycket. Affe har jag inte skrivit åt sedan jag var hemma, men hälsa honom så hjärtligt, inte heller till Saga, vet inte om jag skall våga, drömde näml. om henne och Paul en natt, och mormor med, dom tre äro ju ett, skulle åtminstone önska att vara det, åtminstone för Sagas och mormors del.
Nej nu skall jag sluta mina rader, men ett gott råd så här i slutet. Pröva allt och behåll det goda. Jag har ju sagt min åsikt, men då jag inte räknar mej vara allena ville jag höra din. Hoppas att den inte är så tokig som min.
Var nu snäll och skriv per omg. så får jag det på onsd. eller torsd.
Kära varmaste hälsningar Din Matti
Bungalowen 29.11.4
Min älskade Efterlängtad Alice, Frid!
För att du nu var en snäll liten kicka och skrev för ovanlighetens skull ett extra brev så kan jag inte ikväll gå och lägga mej fören jag besvarat dina rader. Nu skall jag också passa på så här i början och tacka för paketet som jag fick för någon dag sedan. I brevet som jag skrev igår så glömde jag att ens nämna om det fastän jag menade det, men bättre sent än aldrig. Tack för böckerna, har bara tittat i dem tillsv. håller näml. på och läser en finsk bok som heter ”Kapina laivassa” = På myteri- skeppet. En historisk bok från 1700-talet. Det är annars svårt och tungt att läsa på finska, och har jag inte förut vågat mej på saken, men nu går det fint märker jag.
Jag var en stund i grannkorsun där bl.a. doktorn bor och lyssnade på radion. Ett mycket fint program från Sverige. kanh. lyssnade du själv på det, kommer nog inte ihåg vad det hette men det var en massa hjältetenorer som sjöng per grammofon.
Annars har vi haft främmande här ikväll! Fältväbel Rosengård samt en annan från underh.avd. var här. Lundquist hade bakat litet bulla ock tortor med honung imellan du vet, så vi hade det en smula festligt, och doppade till surron så magen blev proppfull. – - - Räcker det.
Jasså ni har buskradio igång ditåt också, här har det varit blidväder så det har börjat regna in så man borde nästan ha paraply, men det slutar väl, som väl är, i detta blidväder fungerar inte buskradion nu då buskarna äro våta. Vad hemförlovningarna beträffar så beröra dessa endast de gamla, födda före -12, vi yngre får nog säkert vara inne tills våren. Huvudsaken är att vi inte behöva flytta härifrån, vi har nästan kommit överens om att skicka ett flygblad över till våra vänner på andra sidan om att dom skall hålla ut ännu en tid.
Angående diagnosen du ställde så finns ett bra medel. Ett brev varje kväll fören du lägger dej. – - - Den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves
Din Egen Matti
RSS Feed
