29.8.41.
Kära Alice Frid
Jag skrev ju ett brev med Lygdman men det blev skrivet i all hast, så nu skall jag skriva några rader igen. Vi har flyttat oss igen ett tag framåt, så nu är det inte så långt kvar till … med andra ord gränsen.
Jag kommer just från en färd från ett annat truppförband, som vi hört skulle vara här nånstans i närheten. Hade redan gett upp hoppet att hitta dem då jag svängde av in på en biväg. Döm om min förvåning då jag i halvskymningen mötte en ensam karl på vägen, Lindros från Sion i Wasa, förnamnet minns jag inte men han är med Kronbyborna. Frid broder, sade jag artigt. Han blev inte så litet förvånad, likaså jag över sammanträffandet.
Om du visste hur de regnat de senaste dagarna, igår flyttade vi, och sura och våta reste vi våra tält. Det var inte det lättaste att få den råa veden att brinna, men då vi fått eld i kaminen och tältet rest, så togs naturligtvis kaffepannan fram, och gissa sedan, ja, vi klämde till med en plätt-smet, och det blev ett stekande som räckte till över tolv, akta dej vad det smakade. Maten är, skam att säga, det största bekymret här, vi försöker förljuva upp tiden här med att krysta till med ett och annat smått och gott för att få lite omväxling i dieten.
Nu surrar primus som bäst och vi kokar the till natten, varmt och trivsamt. Några av poikarna ligga och spela kort, adj. skriver brev och de andra sover.
Jag märker, Alice, med mej själv att mina tankar går dit upp till dej i Wasa, och varje dag undra jag huru det ska vara då vi igen får träffas om Gud vill. Jag längtar efter den dagen, nu mera än någonsin förut, men ibland tycker man att det är så lönlöst, då man tycker att tiden vill bli så lång. Men det är bara att låta skägget växa och vänta på bättre tider. På tal om skägg så undrar jag vad du skulle säga om du såg mej nu. Var säker om att det skulle pikka.
Nej nu slutar jag och hoppas att snart få brev igen.
Käraste hälsningar, Matti
Näset 31.8.1941
Käraste Alice! Frid!
Psaltaren 9
Nu har vi inte fått någon post på flere dagar genom att vi flyttat rätt flitigt den gångna veckan. Jag kommer just underfund om att det blir söndag idag, annars så skiljer sej inte dagarna så mycket från varandra, och datumen har man all möda att komma ihåg. Vi har ju hört den glada nyheten om Viborgs fall, själva ligga vi endast nån km från den gamla gränsen, och den stora frågan är: Finland Quo Vadis”, vart går du. Det får vi nog snart i de närmaste dagarna reda på.
Här har ryssen gjort väldigt segt motstånd, man har fått slå sina pannor blodiga mot den Finska armen. Regnet har hållit i den senaste veckan, vilket inte varit alltför trevligt för oss, men ej heller för ryssen som blötts upp av det ideliga regnandet, det kommer en nu och en annan då, och anmäler sej frivilligt, glada och på gott humör, andra igen gråtande och hungriga. Av oss artillerister bli de nog välbehandlade, men infanteristerna har sett för många konster av dem för att vara alltför blödiga. Massor med material lämnar de efter sej, vi ha hamstrat flere bilar åt oss, som kommit oss väl till pass. Det är underligt att fara genom de här trakterna, man ser till potatisland och enstaka åkerfält, men inga stugor. Allt är bränt från senaste vinterkrig, men vi äro inte beroende av stugor nu genom att vi bo i våra fina tält.
Jag vet inte vad som går åt mej, men nu börjar man få nog av de här småningom, och man börjar längta efter någonting annat. Fredliga tider, månskenspromenader och vad mera därtill hör. Men det ser ut att bli lika dragigt över Brändö bro tills nästa gång vi möts om om.
Då man gått här den senaste tiden och undrat huru det skall bli den närmaste framtiden, har mitt inre lungnats med ”Som din dag, så skall din kraft och vara…”Lundkvist sitter och steker plättar igen, det som jag gjorde senaste gång jag skrev, men de äro goda kan jag försäkra dej
Jag undra vad Affe skall säga då jag inte skrivit, och Doris sedan, men det har inte blivit av.
Med käraste hälsningar
Hälsa Sylvi o gubben hennes Matti
7.9.41 kl 0.10
Kära Alice! Frid.
Nu har jag inte fått något brev av dej på rysligt länge, men det beror på att vi flyttat så långt att vi får vår post från en annan Kpk. Jag skrev ett kort från V-strand som jag hoppas att du fått
Det var en väldigt intressant resa, nästan som man hade varit på permis (nästan) märk-väl, men i alla fall en omväxling i tristessen. För tillfället ligger vid den - joki som förut skilt oss från Ryssland, är endast 5 meter in på ryskt område, så vi använder vattnet till att dricka, och så diska vi i bäcken.
Här blev vi igår påminda om vår dödlighet, ganska omilt då det kom granater hit. En blev sårad i ryggen och en röd fick vi avliva. I morse vaknade jag av att de knattra av m.g. eld och skott alldeles i närheten. Det slogs allmänt alarm så hela lägret var i en handvändning på benen. Våra batterier fick sej en påhälsning av ca 70-tal ryssar, bland dem några civila och en qvinna, 17 vårar men såg ut att vara tjugo ”fleir”. Nog var det en massa typer representerade, inte för att jag har den fula ovanan att kritisera folk, men nog konstaterade jag att det nog var en samling av vår förut så mäktiga grannes sekunda vara, faktiskt dom voro fula gubbar. Visst fanns det några enstaka som såg intelligenta ut, men de voro fort räknade.
Nu är jag så sömnig, men har en halvtimme kvar av vakten, så du får ursäkta mej om brevet inte är så intressant som det kunde vara. Vet du vad, det glunkas om permission, så en annan har utsikt att slippa hem till julen om det inte kommer några hinder i vägen. Så nu får du börja vänta, bäst att städa pigkammare i V-viken så man har nånstans att vara tillsammans i, då jag nångång kommer så där runt 15 dec. hi hi hi. Hoppas eländet slutar snart men de ser ut att ta länge än. Man vågar inte tänka framåt men man har sina aningar vilka göra en undrande. Vad skall de närmaste veckorna, nej dagarna bära i sitt sköte? Gud hjälpe oss, amen.
Käraste hälsningar
God natt. Matti
Ryssland 11.9.1941
Ty stark är han och mäktig att bevara . . . .
Kära Alice Nåd och Frid
Jag skall nu skriva några rader åt dej fastän vi för en gångs skull har bråttom. Klockan är ni halv 12 och solen skiner från en så gott som molnfri himmel. En smula omväxling efter allt regnandet. Nu har vi på stället marsch, och efter vad det hörs skall det förbliva så tillsvidare. Så som bäst ser vi tiden an, och vänta nästan otåligt på Leningrads fall så att det för en gångs skull blir slut på detta evinnerliga osäkerhetstillstånd som rått tiderna igenom. I förrgår kommo vi hit till den här platsen mitt i mörka skogen. Det är alltid så nervöst och otrevligt i början då man kommer till en ny plats, den stora frågan är alltid densamma, skall vi få vara ifred för ryssgranaterna, vilket vi alltid hoppas på det varmaste.
Nu just surrar några stora flygplan över oss här, om dom ä egna eller grannens vet vi ju inte. Kronstadts batterier skjuta om kvällarna sina salvor, men ännu har inte någon kommit alltför nära, men väldigt smäller det.
Själv har jag varit rätt skraltig den senaste veckan, sjuk mage och feber, en släng av magtyfus, så man har inte varit så glad på dagarna, för att inte nämna nätterna sedan.
Kanhända har du inte fått så ofta brev nu som vanligt beroende på att vi inte heller hit har fått någon post. Först igår kom det en hel brass med brev, 2 paket av dej samt två brev av dej också. Ingemar hade jag också brev av. Han väntar att jag skall komma till Bibelskolan i höst också, vad skall man säga om det.
Innehållena i paketen voro inte på något sätt förstörda. Jag förstår bara inte huru du kunnat skramla ihop alla sakerna i dessa tider. Vi hade en rigtig klang och jubelfest i tältet igår kväll. Andra fick också paket. De fattigas jul var det en av poikarna som sade. Nu måste jag väl sluta igen för att ta i spaden. Men tack skall du ha, lilla vän, för all din omtanke och alla paketerna.
Kära hälsningar Matti
18.9.1941
Kära Alice Frid
Efter mitt något kollriga brev från igår skall jag försöka få ihop ett litet mera sansat brev i kväll. Jag sitter nu på samma uppochnedvända sjuklåda och mediterar efter surrogatkoppen som jag just druckit tillsammans med de sista resterna av skorpförrådet. Magen krånglar allt ännu, så inte vet jag vart jag skall börja ta vägen, det måste nog vara något fel på matsmältningen.
Jag vet inte rigtigt vad jag i detta nu skall skriva om för ingenting har ju hänt sedan igår. Jag har mest sovit hela dagen här inne i korsun, så man vill bli en sån där kallad korsukyttare till slut. Här har vi det varmt och skönt och ljust sedan vi har en 200 ljus Petromax som lyser sitt ljusa sken.
Annars råder här i sektionen permissionsfeber, sådär en 40 graders. Det har florerat alla möjliga intyg och orsaker, t.ex. hustrun sjuk i barnsäng. En poike skulle nödvändigt måsta hem för att gifta sej för de har gått på tok för honom, men inte fick han nån permission.
En annan som inte kan prestera nån giltig orsak trots att man försöker gnugga geniknölarna till det yttersta måste snällt vänta, och intet är som väntans tider.
Jag nämnde om mitt besök senaste söndag till Summa. Det var en väldig upplevelse. Vi voro ju också ut till miljonkorsuna vid eldledningen, samma korsu som Mörne skriver om i ”Ärans vinter”. Om jag inte räknar fel så var det samma korsu som Mara blev innestängd i. Korsu var väl en orätt benämning, det var ju en ”bunkers” av starkaste slag. Det gav ett oförglömligt intryck att stå där på höiden och se framåt över slätten. På vänstra sidan såg man ännu lämningarna av taggtråden och skyttegravarna.
En av poikarna visade mej en udde som de kallade för fingret och varifrån de kommit släpande med många sårade finnar. Jag fäste mej vid att det fanns grop vid grop, och man kunde inte stiga foten utan att trampa på en granatskärva. Jag kröp också in i miljonkorsun i det som fanns kvar av den. Sprängladdningarna hade nog haft en oerhörd verkan på densamma. På återvägen kom vi att gå tvärs igenom de främsta linjerna, man kan inte beskriva huru ödsligt där såg ut. Söndersplittrade trän i oändlighet och all slags bråte. De sönderskjutna stridsvagnarna såg man inte till, för dem har nog ryssen skaffat undan, inte heller några kadaver. Det såg ut i terrängen som om där hade blivit bränt. En av poikarna sade att här verkar det som om det kunde spöka mitt på ljusa dagen.
Huvudmålet för vårt besök var ju våra ställningar från vinterkriget. Du kanske minns att jag nångång berättat om de våra poikar som blevo innestängda, och vikas öde man svävat i okunnighet om. Alla möjliga rykten har ju surrat om dem, men då vi kommo fram och de började gräva i resterna av korsun. För vår del är nog problemet löst. Vi hittade en dödsbricka på en dödskalle, och i ena delen av korsun ansågs det allmänt att dom andra skulle finnas, men vi hade så kort om tid så vi måste lämna den fortsatta grävningen till nångång på framtiden.
Det jag skrivit vet jag ej om det alls intresserar dej, men nånting skall jag ju skriva. Men nu skall jag sluta för denna gång mina slängiga rader. Ta nu och försök tala med Saga, men använd list, var listig som en orm och menlös som en duva.
Jag har inte fått något brev idag och inte heller igår, men i morron hoppas jag på bättre tider.
Hälsa alla bekanta som känner mej, främst då Sylvi och Henrik m.fl.
Gubben Pellas inte att förglömma.
Farväl så länge hoppas att vi snart skall få träffas
Käraste hälsningar önskar Matti
Kära Alice Frid
Jag skrev ju ett brev med Lygdman men det blev skrivet i all hast, så nu skall jag skriva några rader igen. Vi har flyttat oss igen ett tag framåt, så nu är det inte så långt kvar till … med andra ord gränsen.
Jag kommer just från en färd från ett annat truppförband, som vi hört skulle vara här nånstans i närheten. Hade redan gett upp hoppet att hitta dem då jag svängde av in på en biväg. Döm om min förvåning då jag i halvskymningen mötte en ensam karl på vägen, Lindros från Sion i Wasa, förnamnet minns jag inte men han är med Kronbyborna. Frid broder, sade jag artigt. Han blev inte så litet förvånad, likaså jag över sammanträffandet.
Om du visste hur de regnat de senaste dagarna, igår flyttade vi, och sura och våta reste vi våra tält. Det var inte det lättaste att få den råa veden att brinna, men då vi fått eld i kaminen och tältet rest, så togs naturligtvis kaffepannan fram, och gissa sedan, ja, vi klämde till med en plätt-smet, och det blev ett stekande som räckte till över tolv, akta dej vad det smakade. Maten är, skam att säga, det största bekymret här, vi försöker förljuva upp tiden här med att krysta till med ett och annat smått och gott för att få lite omväxling i dieten.
Nu surrar primus som bäst och vi kokar the till natten, varmt och trivsamt. Några av poikarna ligga och spela kort, adj. skriver brev och de andra sover.
Jag märker, Alice, med mej själv att mina tankar går dit upp till dej i Wasa, och varje dag undra jag huru det ska vara då vi igen får träffas om Gud vill. Jag längtar efter den dagen, nu mera än någonsin förut, men ibland tycker man att det är så lönlöst, då man tycker att tiden vill bli så lång. Men det är bara att låta skägget växa och vänta på bättre tider. På tal om skägg så undrar jag vad du skulle säga om du såg mej nu. Var säker om att det skulle pikka.
Nej nu slutar jag och hoppas att snart få brev igen.
Käraste hälsningar, Matti
Näset 31.8.1941
Käraste Alice! Frid!
Psaltaren 9
Nu har vi inte fått någon post på flere dagar genom att vi flyttat rätt flitigt den gångna veckan. Jag kommer just underfund om att det blir söndag idag, annars så skiljer sej inte dagarna så mycket från varandra, och datumen har man all möda att komma ihåg. Vi har ju hört den glada nyheten om Viborgs fall, själva ligga vi endast nån km från den gamla gränsen, och den stora frågan är: Finland Quo Vadis”, vart går du. Det får vi nog snart i de närmaste dagarna reda på.
Här har ryssen gjort väldigt segt motstånd, man har fått slå sina pannor blodiga mot den Finska armen. Regnet har hållit i den senaste veckan, vilket inte varit alltför trevligt för oss, men ej heller för ryssen som blötts upp av det ideliga regnandet, det kommer en nu och en annan då, och anmäler sej frivilligt, glada och på gott humör, andra igen gråtande och hungriga. Av oss artillerister bli de nog välbehandlade, men infanteristerna har sett för många konster av dem för att vara alltför blödiga. Massor med material lämnar de efter sej, vi ha hamstrat flere bilar åt oss, som kommit oss väl till pass. Det är underligt att fara genom de här trakterna, man ser till potatisland och enstaka åkerfält, men inga stugor. Allt är bränt från senaste vinterkrig, men vi äro inte beroende av stugor nu genom att vi bo i våra fina tält.
Jag vet inte vad som går åt mej, men nu börjar man få nog av de här småningom, och man börjar längta efter någonting annat. Fredliga tider, månskenspromenader och vad mera därtill hör. Men det ser ut att bli lika dragigt över Brändö bro tills nästa gång vi möts om om.
Då man gått här den senaste tiden och undrat huru det skall bli den närmaste framtiden, har mitt inre lungnats med ”Som din dag, så skall din kraft och vara…”Lundkvist sitter och steker plättar igen, det som jag gjorde senaste gång jag skrev, men de äro goda kan jag försäkra dej
Jag undra vad Affe skall säga då jag inte skrivit, och Doris sedan, men det har inte blivit av.
Med käraste hälsningar
Hälsa Sylvi o gubben hennes Matti
7.9.41 kl 0.10
Kära Alice! Frid.
Nu har jag inte fått något brev av dej på rysligt länge, men det beror på att vi flyttat så långt att vi får vår post från en annan Kpk. Jag skrev ett kort från V-strand som jag hoppas att du fått
Det var en väldigt intressant resa, nästan som man hade varit på permis (nästan) märk-väl, men i alla fall en omväxling i tristessen. För tillfället ligger vid den - joki som förut skilt oss från Ryssland, är endast 5 meter in på ryskt område, så vi använder vattnet till att dricka, och så diska vi i bäcken.
Här blev vi igår påminda om vår dödlighet, ganska omilt då det kom granater hit. En blev sårad i ryggen och en röd fick vi avliva. I morse vaknade jag av att de knattra av m.g. eld och skott alldeles i närheten. Det slogs allmänt alarm så hela lägret var i en handvändning på benen. Våra batterier fick sej en påhälsning av ca 70-tal ryssar, bland dem några civila och en qvinna, 17 vårar men såg ut att vara tjugo ”fleir”. Nog var det en massa typer representerade, inte för att jag har den fula ovanan att kritisera folk, men nog konstaterade jag att det nog var en samling av vår förut så mäktiga grannes sekunda vara, faktiskt dom voro fula gubbar. Visst fanns det några enstaka som såg intelligenta ut, men de voro fort räknade.
Nu är jag så sömnig, men har en halvtimme kvar av vakten, så du får ursäkta mej om brevet inte är så intressant som det kunde vara. Vet du vad, det glunkas om permission, så en annan har utsikt att slippa hem till julen om det inte kommer några hinder i vägen. Så nu får du börja vänta, bäst att städa pigkammare i V-viken så man har nånstans att vara tillsammans i, då jag nångång kommer så där runt 15 dec. hi hi hi. Hoppas eländet slutar snart men de ser ut att ta länge än. Man vågar inte tänka framåt men man har sina aningar vilka göra en undrande. Vad skall de närmaste veckorna, nej dagarna bära i sitt sköte? Gud hjälpe oss, amen.
Käraste hälsningar
God natt. Matti
Ryssland 11.9.1941
Ty stark är han och mäktig att bevara . . . .
Kära Alice Nåd och Frid
Jag skall nu skriva några rader åt dej fastän vi för en gångs skull har bråttom. Klockan är ni halv 12 och solen skiner från en så gott som molnfri himmel. En smula omväxling efter allt regnandet. Nu har vi på stället marsch, och efter vad det hörs skall det förbliva så tillsvidare. Så som bäst ser vi tiden an, och vänta nästan otåligt på Leningrads fall så att det för en gångs skull blir slut på detta evinnerliga osäkerhetstillstånd som rått tiderna igenom. I förrgår kommo vi hit till den här platsen mitt i mörka skogen. Det är alltid så nervöst och otrevligt i början då man kommer till en ny plats, den stora frågan är alltid densamma, skall vi få vara ifred för ryssgranaterna, vilket vi alltid hoppas på det varmaste.
Nu just surrar några stora flygplan över oss här, om dom ä egna eller grannens vet vi ju inte. Kronstadts batterier skjuta om kvällarna sina salvor, men ännu har inte någon kommit alltför nära, men väldigt smäller det.
Själv har jag varit rätt skraltig den senaste veckan, sjuk mage och feber, en släng av magtyfus, så man har inte varit så glad på dagarna, för att inte nämna nätterna sedan.
Kanhända har du inte fått så ofta brev nu som vanligt beroende på att vi inte heller hit har fått någon post. Först igår kom det en hel brass med brev, 2 paket av dej samt två brev av dej också. Ingemar hade jag också brev av. Han väntar att jag skall komma till Bibelskolan i höst också, vad skall man säga om det.
Innehållena i paketen voro inte på något sätt förstörda. Jag förstår bara inte huru du kunnat skramla ihop alla sakerna i dessa tider. Vi hade en rigtig klang och jubelfest i tältet igår kväll. Andra fick också paket. De fattigas jul var det en av poikarna som sade. Nu måste jag väl sluta igen för att ta i spaden. Men tack skall du ha, lilla vän, för all din omtanke och alla paketerna.
Kära hälsningar Matti
18.9.1941
Kära Alice Frid
Efter mitt något kollriga brev från igår skall jag försöka få ihop ett litet mera sansat brev i kväll. Jag sitter nu på samma uppochnedvända sjuklåda och mediterar efter surrogatkoppen som jag just druckit tillsammans med de sista resterna av skorpförrådet. Magen krånglar allt ännu, så inte vet jag vart jag skall börja ta vägen, det måste nog vara något fel på matsmältningen.
Jag vet inte rigtigt vad jag i detta nu skall skriva om för ingenting har ju hänt sedan igår. Jag har mest sovit hela dagen här inne i korsun, så man vill bli en sån där kallad korsukyttare till slut. Här har vi det varmt och skönt och ljust sedan vi har en 200 ljus Petromax som lyser sitt ljusa sken.
Annars råder här i sektionen permissionsfeber, sådär en 40 graders. Det har florerat alla möjliga intyg och orsaker, t.ex. hustrun sjuk i barnsäng. En poike skulle nödvändigt måsta hem för att gifta sej för de har gått på tok för honom, men inte fick han nån permission.
En annan som inte kan prestera nån giltig orsak trots att man försöker gnugga geniknölarna till det yttersta måste snällt vänta, och intet är som väntans tider.
Jag nämnde om mitt besök senaste söndag till Summa. Det var en väldig upplevelse. Vi voro ju också ut till miljonkorsuna vid eldledningen, samma korsu som Mörne skriver om i ”Ärans vinter”. Om jag inte räknar fel så var det samma korsu som Mara blev innestängd i. Korsu var väl en orätt benämning, det var ju en ”bunkers” av starkaste slag. Det gav ett oförglömligt intryck att stå där på höiden och se framåt över slätten. På vänstra sidan såg man ännu lämningarna av taggtråden och skyttegravarna.
En av poikarna visade mej en udde som de kallade för fingret och varifrån de kommit släpande med många sårade finnar. Jag fäste mej vid att det fanns grop vid grop, och man kunde inte stiga foten utan att trampa på en granatskärva. Jag kröp också in i miljonkorsun i det som fanns kvar av den. Sprängladdningarna hade nog haft en oerhörd verkan på densamma. På återvägen kom vi att gå tvärs igenom de främsta linjerna, man kan inte beskriva huru ödsligt där såg ut. Söndersplittrade trän i oändlighet och all slags bråte. De sönderskjutna stridsvagnarna såg man inte till, för dem har nog ryssen skaffat undan, inte heller några kadaver. Det såg ut i terrängen som om där hade blivit bränt. En av poikarna sade att här verkar det som om det kunde spöka mitt på ljusa dagen.
Huvudmålet för vårt besök var ju våra ställningar från vinterkriget. Du kanske minns att jag nångång berättat om de våra poikar som blevo innestängda, och vikas öde man svävat i okunnighet om. Alla möjliga rykten har ju surrat om dem, men då vi kommo fram och de började gräva i resterna av korsun. För vår del är nog problemet löst. Vi hittade en dödsbricka på en dödskalle, och i ena delen av korsun ansågs det allmänt att dom andra skulle finnas, men vi hade så kort om tid så vi måste lämna den fortsatta grävningen till nångång på framtiden.
Det jag skrivit vet jag ej om det alls intresserar dej, men nånting skall jag ju skriva. Men nu skall jag sluta för denna gång mina slängiga rader. Ta nu och försök tala med Saga, men använd list, var listig som en orm och menlös som en duva.
Jag har inte fått något brev idag och inte heller igår, men i morron hoppas jag på bättre tider.
Hälsa alla bekanta som känner mej, främst då Sylvi och Henrik m.fl.
Gubben Pellas inte att förglömma.
Farväl så länge hoppas att vi snart skall få träffas
Käraste hälsningar önskar Matti
RSS Feed
